Asimov igen

Den här romanen bygger på Asimovs novell "Skymningen" som jag läste tidigare den här månaden och inte gillade något vidare. Det som gör romanen mer intressant är att den ger en större förståelse för novellen, där man här får mer av bakgrunden vilket gör att novellen sätts in i ett större sammanhang och ges mer substans.

När man läser romanen går det inte att undgå att förstå att Asimov är intresserad av ämnen som kemi (vilket jag tror att han doktorerat i), arkeologi och astronomi och det är trevligt med en science fiction roman som faktiskt är uppbyggd kring fakta och inte enbart baserar sig på författarens fantasi och lite allmänt mumbo jumbo. Det ger ett annat djup till berättandet att man känner att det faktiskt skulle kunna vara så här om saker och ting bara var lite annorlunda.

Utgångspunkten till romanen är idén om vad som skulle hända i en värld där solarna (ja, det finns fler än en) ständigt är uppe och det aldrig blir mörkt om det en gång vart 2000:e år skulle bli en solförmörkelse och människorna för första gången skulle tvingas uppleva mörker och få se stjärnorna. Hypotesen är självklart att de inte skulle klara av det särskilt bra.

I romanen är det främst upptakten till detta man får följa, när flera olika forskare (tex. astronomer och arkeologer!) börjar märka att allt inte står rätt till med deras världsuppfattning. Jag gillar särskilt att arkeologen Siferra 89 inte bara blir en arkeologisk kliché, utan beskrivs nyanserat och att författaren även tar sig tid att låte hennes utgrävning spela en stor roll i handlingen.

Trots det positiva jag tagit upp med romanen är det precis som när jag läste novellen att jag helt enkelt inte blir särskilt infångad av det hela. Den är lite för torr och trist berättad för min smak, och jag får tyvärr ingen större behållning av den. Men trots detta ska jag ge Asimov ännu en chans och läsa hans Stiftelse-triologi innan jag ger upp hans författarskap helt.