Det var mörkt ute, natten höll på att smyga sig på, jag hade laddat upp med såväl en kopp te som ett glas vin, belysningen var dämpad- ja det var som gjort för att boken skulle få chansen att koppla sitt grepp om mig och degradera mig till en darrande gelemassa av skräck (har jag kanske av formuleringarna att döma läst för mycket Stephen King i mina dar? på det har jag bara en sak tat säga: döm mig inte på de att inte heller ni själva ska bli dömda...).
Men för att återgå till "Hemsökelsen" så misslyckades jag med att skrämma upp mig själv å det grövsta. Inte en rysning av fasa ville ens komma krypande och jag som hade förväntat mig en bok som skulle få mig att avstå att gå in och borsta tänderna ensam efter att ha läst den, eller i alla fall fått mig att ligga vaken och lyssna efter konstiga ljud. Besvikelse alltså, när det är läskigare att gå över gatan än att läsa denna skräckroman. För det här är något så uselt som en skräckroman helt i avsaknad av skräck. Just när man tror att något faktiskt är på väg att hända slutar boken. Antiklimax på hög nivå!
Dessutom är den tråkigt skriven och med en hjältinna med den fåinga egenskapen att dagdrömma om de mest banala saker. Nej, läs något annat om ni vill ha lite skräck i tillvaron!
Själv har jag som sagt börjat i "Lunar park" och har hunnit så pass långt att det börjat bli lite småläskigt. Har en känsla av att det här kommer att bli den läskigaste läsningen i februari då det verkar som att Bret Easton Ellis bara har börjat värma upp inför något riktigt läskigt. Yay!
Den här ulliga lilla dunbollen är långt mer skrämmande än vad "Hemsökelsen" någonsin kan utge sig för att vara. Fråga Kalle bara!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar