1984, it was a very bad year

Hmmm, vilken trist och förstoppad roman! Då är "Kallocain" av Karin Boye (vilken faktiskt utgavs några år innan 1984) och "Tjänarinnans berättelse" av Margareth Atwood, två romaner med samma tema (och skrivna av kvinnliga författare....) långt mer underhållande och med bättre flyt i berättandet.

Handlingen i korthet: Året är (troligen) 1984, där de tre staterna i världen ligger i ständigt krig med varandra och man lever i en värld med slagorden "Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka". Man ändrar hela tiden på historien för att passa det styrande pariet bättre och visa att Storebror, ledaren, alltid har rätt. Vår "hjälte" Winston Smith verkar vara en bland få som vågar tvivla på partiet, och självklart får detta konsekvenser för både honom och kvinnan han tydligen ska älska.

Som läsare av George Orwells "1984" har jag jävligt svårt att finna någon som helst sympati för Winston Smith. Han beskrivs så platt att han känns som en karikatyr till människa och man lär aldrig riktigt känna honom. Boken igenom blir han därför inte så mycket mer än bara tomma ord på papper i en bok. Nu kanske detta varit Orwells avsikt, vad vet jag, att gestalta hur en människa skulle se ut i "Storebrors-samhället" - dvs platt, tråkig och utan personlighet eftersom det är vad ett sådant samhälle strävar efter. Ett samhälle där man dödas om man avviker från den norm som staten satt upp. Om det var så Orwell tänkte får man väl säga att han lyckats, lite för bra till och med eftersom romanen därigenom blir ganska platt, tråkig och utan personlighet även den.... På grund av detta hade boken tjänat på att berättas annorlunda, men en huvudperson som man faktiskt känner för och med en kärlekshistoris som faktiskt känns trovärdig.

Sammanfattningsvis kan man säga att Orwell haft en intressant idé, men där romanen tyvärr faller på att han inte är någon vidare berättare. Som sagt; karaktärer som känns platta och konstruerade och med relationer som inte känns äkta, ett synnerligen stelt språk och en bok man aldrig riktigt kommer in i. Det är ju onekligen lite synd med tanke på att författaren faltiskt hade ett budskap att föra fram. Ett budskap om vad som kan hända om man inte ibland stannar upp, tänker efter och ser vartåt samhället egentligen är påväg.

Men nu ska vi inte deppa ihop av denna tråkiga bok utan pigga upp oss med något långt intressantare, nämligen en film med samma tema och snyggingen Alan Rickman i huvudrollen. Ni kan se det som min present till er på den internationella kvinnodagen. Grattis, grattis! Jag pratar självklart om "Closet land". Här kommer ett litet smakprov, och får ni inte lust att checka in hela filmen efter det måste det ärligt talat vara något fel på er;)