Baby Jane - Sandras bidrag till månadens tema

Hade mina tvivel om denna bok (sorry Sandra...) efter att snabbt ha läst baksidestexten och de inledande sidorna. Det var panikångest hit, isolering dit och ångest, ångest, ångest. För att inte tala om författarinnans utseende: rosa och svarta dreads, tjockt med smink och något av en prettoattityd - här förväntade jag mig ännu en "Allt" av Martina Lowden (ok, så dålig trodde jag inte att den skulle vara, liksom INGET är sååå dåligt). Fördomar? Jag? He he, en aning kanske ;).

I alla fall, vad jag vill komma fram till är att jag hade helt fel, och varför kommer jag att återkomma till snart. Men först lite kort om handlingen. Huvudpersonen i boken träffar den 10 år äldre flatan Piki, blir kär och allt är så där underbart som det är när man är kär och nyförälskad. Men snart börjar Pikis sjukdom göra sig gällande och då är inte allt så underbart längre och trots att även berättarjaget lidit av depression blir det svårt att förstå varör Piki handlar som hon gör.

Tvärtemot vad jag trodde gillade jag alltså denna roman, som visade sig vara en riktigt sträckläsare med bra flyt i berättandet och som desutom saknade det tyck-synd-om-mig-tänk som böcker med detta tema ofta har. För visst hade Piki, och även berättarjaget problem med depressioner och panikångest, men Oksanen beskriver detta utan att komma med pekpinnar; det är så det är helt enkelt. En sak blir jag dock besviken på, och det är slutet i boken. Jag tycker att författarinnan gör det lite väl enkelt för sig när hon låter det gå som det gör. Det blir även, på grund av detta, ett oväntat klyshigt slut som jag inte alls förväntade mig av en författare med sådan potential. Det hade varit betydligt mer intressant att följa kvinnornas liv om det inte slutade som det gjorde.

Det här var alltså, trots att temat i boken inte är något som direkt lockar mig, en verkligt läsvärd bok och jag skulle mycket väl kunna tänka mig att läsa mer av Sofi Oksanen. Det jag främst gillade, och som brukar vara det som avgör om jag gillar, ogillar eller verkligen älskar en författare, var språket. Jag är helt enkelt en sucker för författare som verkligen tar sig tid med att utveckla språket i en roman.

Skulle vara kul att höra vad du tyckte om romanen Sandra. Hade du läst den, eller bara hör talas om den? Om du läst den borde du lätt lägga upp en recension, eller i alla fall låta mig veta om fu också blev beviken på bokens slut.