Tyko Gabriel-variationer

Efter att ha läst och recenserat Oktobers månadsbok, Dr Glas, har det nu blivit dags att titta närmare på månadens övriga böcker - där två olika författare har inspirerats av Söderbergs klassiker.

Vi börjar med Bengt Ohlssons "Gregorius", där just den av Dr Glas mördade prästem har ordet. Ohlsson låter romanerna sammanfalla med varandra, men här är det prästen som är berättaren och inte doktorn.

I mina ögon känns romanen tyvärr meningslös och föga engagerande. Visst är det välskrivet, men endast en blek kopia och urvattnad kopia av originalet. Författaren hade dessutom tjänat på att liksom Söderberg berätta historien i mer komprimerad form.

Jag gillar dessutom Söderbergs vanvördiga doktor långt mer än vad jag tycker om Ohlssons deprimerande och ursäktande Gregorius. Det här är bara en ursäkt från en man till en annan, där skulden återigen läggs på just kvinnan. För om prästen inte var det monster han framställs som i Dr Glas är hans frus handlande helt utan rättfärdigande. På tal om det hade jag hellre sett det hela ur fruns synvinkel, för nu har alla fått komma till tals utom just hon. Är det inte typsikt? Men vad kan man förvänta sig en sådan kvinnoblomma ändå.....

Ännu en invändning är att det nästan blir för mycket om hur god Gregorius vill vara och vilken självkännedom han har. Glas kändes då långt mer ärlig, mänsklig och äkta.

Kerstin Ekman ger ett långt mer intressant perspektiv till Dr Glas i sin "Mordets praktik". Hon låter doktorn återigen berätta sin historia, men den här gången en doktor långt ifrån Söderbergs. Denna doktor har träffat Söderberg som hastogast och hjälpt honom med idén till intrigen i just "Dr Glas".

Ekman fångar tidsandan perfekt och ställer liksom Söderberg frågan om hur en människa kan komma att mörda en annan. Det är ett sjaskigt Stockholm som skildras och Ekman lyfter även frågan om kvinnligt och manligt och låter såväl styvdottern som hennes väninna att ta plats, ifrågasätta och till slut till och med iklä sig den typiskt manliga rollen som läkare och whiskeydrickare. Ganska skönt i mitt tycke med kvinnor som är långt ifrån de svaga kvinnoblommor som figurerade i Ohlssons roman.