Novellixnovellerna

Vann ju förra året 4 noveller i en av Boktipsets tävlingar, och nu har det äntligen blivit dags för en gemensam recension. Överlag tyckte jag att alla 4 novellerna höll hög klass, men favoriten var nog ändå Cilla Neumanns "Lära sig" och som god tvåa Jonas Hassen Khemiri med novellen med den långa titeln; "Så som du hade berättat det för mig (ungefär) om vi hade lärt känna varandra innan du dog".

Börjar med den senare, en intressant uppbyggd roman som känns väldigt olik någon annan novell jag läst. Det är en ung man som är berättaren och redan tidigt verkar det stå klart att han och flickvännen har bråkat. Men varför blir han kontaktad av polisen? Och var håller flickvännen hus? Sakta men säkert viras historien upp, och vad man tror i början visar sig vara helt fel. En riktigt intressant novell, som mitt i alla konstigheter känns väldigt trovärdig. En novell som verkligen griper tag!

"Arielles första kärlek" av Monika Fagerholm var nog den novell jag gillade minst. Älskar dock titeln. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör att jag har lite svårt för den, men det känns som att något fattas i novellen och den griper aldrig riktigt tag i mig sådär som en riktigt bra novell ska göra. Arielle och hennes uppväxt är fokus i berättelsen.Hon går på promenader med farfadern diplomaten, träffar sin första kärlek, och låter oss träffa pappan Geniet och mamman Trasan. Allt är berättat i vackra prosastycken med ett drömskt underbart språk.

"Lära sig" var som sagt favoriten av de fyra novellerna. Stämningen i novellen byggs hela tiden, med små medel, upp och stegras för att bli sådär vardagligt obehaglig i stil med Jerker Virdborg när han är som bäst. Det handlar om en lärare som av någon anledning låter sig provoceras av eleven Ingrid och hennes nonchalanta attityd. Han stör sig på att hon har aldrig har vett att generas när hon inte kan svara på en fråga och att hon verkar inte alls bry sig om alls att han mer och mer utser henne till måltavla. Sakta blir han således ner och mer irriterad för att till sist gå över gränsen..... Ja, den här novellen är mästerligt uppbyggd med det vardagliga i fokus och med en känsla som smyger sig på för att bara bli mer och mer obehaglig allt eftersom berättelsen fortskrider.

Slutligen är den sista novellen "Han tänkte på dem som färger" av Johanna Thydell. Den handlar om en ung man som inte verkar vilja svara i sin telefon, som strular runt med tjejer och som verkar undvika något. Om att sörja och kunna gå vidare när sorgen slår till. Även denna är fint uppbyggd, men liksom i "Arielles första kärlek" känns det som att något haltar. Det kan ha att göra med att det på något sätt, trots att inget direkt sägs rätt ur, blir aningen för övertydlig för att jag riktigt ska låta mig ryckas med.