4 x Jeanette Winterson

Tänkte avsluta mitt x författaren-bloggande med 4 romaner av Jeanette Wintesron, och det är riktigt blandade omdömen de för - från att ha varit en av favoritromanerna ffrån 2012 till en riktig botten-notering.

Först utläst, och anledningen till att jag lånade de tre övriga romanerna, var Oranges are not the only fruit. Det jag gillar hos Winterson är hur hon verkligen har sitt eget språk, sitt eget uttryckssätt och romaner som sällan är linjära, utan följer sin alldeles egna logik. Precis som många andra av hennes romaner följer även denna detta format.

Med tanke på att hon själv växte upp i ett kristet hem och är lesbisk känns den starkt självbiografisk då Jeanette, som är huvudperson i boken, knappast lär heta det av en slump. Trots svängarna i handlingen och det säregna språket och de märkliga människor vi möter känns det så äkta och inte ens den hemska mamman är beskriven utan sympati. Det är ingen bitter bok, utan humoristisk och underfundig och till och med fram till att den 16-åriga flickan stöts bort från församlingen på grund av sin läggning. Läs den!

Stengudarna är något som utgav sig för att vara en dystopisk roman, men som snarare visade sig vara något helt Wintersonskt. Det är ingen roman heller i vanlig mening, då boken består av den inledande dystopiska berättelsen om planeten Blå som ska koloniseras då människorna har förbrukat sin egen planet. Därefter möter vi Billy på Påskön på 1700-talet, samtidigt som befolkningen håller på att döma sig själva till fördärv på grund av skövlingen av öns alla naturresurser. Därefter tittar vi in i Vrakstaden som påminner misstänkt mycket om människorna som begav sig för att kolonisera planeten Blå. Det är berättelsen om en värld som upprepar sig och om misstag som begås gång på gång, och jag tycker att hon lyckas bra med sin tolkning av världen som dystopi.

Skapelsens kön däremot gillade jag inte alls. Den är för virrig, självbelåten och burlesk om en tjock, äcklig huvudperson som bland annat biter kuken av män. Jag blir bara äcklad och irriterad faktiskt, och har inget mer att säga eftersom jag blir irriterad bara jag tänker på den här hemska boken.

Passionen till slut var väl helt ok, men verkligen inte mer. Det är en kärlekshistoria som kretsar kring soldaten Henri (som mönstrar på som kycklingkock till Napoleon) och croupiern/horan Villanelle. Han förälskar sig handlöst, men Villanelle han fått sitt hjärta stulet (bokstavligen!). Som alla Wintersons böcker är det en mytologisk skröna, med män som har fjärrblick, färjekarlar som har simhud mellan tårna och hjärtan som kan stjälas. Tyvärr känns det mest som en ,visserligen välskriven och egensinnig, bagatell.

// Sofia