Pappa Goriot utgavs 1835 och utgavs från början löpande i Revue de Paris under 1834 för att därefter ges ut som samlat verk i bokform 1835. Eftersom jag inte har så mycket positivt att säga om romanen kan vi börja med lite handlingen, som ni säkert har något slags hum om. Trots titeln är det fakiskt inte Goriot sjävs som är huvudperson (tack och lov då han är så irriterande att jag blir sur bara jag täker på honom) utan en ung och ambitiös juridikstuderande, Eugène de Rastignac, som bor på samma sjaskiga pensionat som gubben. Goriot har vidare 2 döttrar som han försakar allt för och som otacksamt suger ut honom. Rastignac blir givetvis kär i den ena. Och bla bla bla.
Jag är föga imponerad av den här trista romanen, som förutom att vara urtåkig också är lite läskig. Och då menar jag den synnerligen osunda relationGoriot verkar ha till sina döttrar. Är det bara jag som får peddo-vibbar?
Vad vill författaren för övrigt med sitt skämt till bok och varför tycker folk egentligen att den är så jävla bra? Jag förstår ingenting!
Känns som att jag borde ge en klassiker som denna en mer utförlig recension, men ja, jag har helt enkelt inte så mycket mer att tillägga!
// Sofia
Ha ha, jag förstår heller ingenting. Men jag älskar din recension. Bla bla bla indeed. Och nej, det är inte bara du Sofia... // Stina
SvaraRadera