Jag
har läst en del av Hemingway tidigare, och det är väl inte för inte som han har
ett rykte om sig att vara macho. Männen är män i Hemingways värld. De dricker
som män, slåss som män och ägnar sig år manliga sysselsättningar som jakt,
fiske och tjurfäktning. Det var något åt det hållet jag väntade mig även denna
gång, men vad jag fick var något heeeelt annat.
Det
absolut sista jag väntat mig av Hemingway var denna lek med könsroller. Jag är
glad att förlaget beslöt att ge ut denna, om inte annat för att jag fått en
annan syn på Hemingway efter att ha läst den. Inte riktigt lika macho som han
velat påskina kanske. Det är kul och
absolut oväntat men jag vet inte om jag köper det helt. Det känns bitvis sökt
och jag kan förstå att han kämpade med den här historien i femton år utan att
komma till avslut. Frånsett detta kan jag inte riktigt motstå den här romanen
trots sina brister. Jag gillar det helt enkelt.
Det
är svårt att skriva mer om handlingen utan att berätta för mycket. Jag föredrar
själv att veta så lite som möjligt när jag påbörjar en roman. Om det går att
undvika vill jag inte ens läsa baksidestexten. Jag kan i alla fall berätta att
det börjar som en kärlekshistoria men övergår i en kärlekstriangel. Sådana
brukar i regel inte sluta väl, och den här är inget undantag.
Särskilt
gillar jag hur han bygger upp stämningen. I början av David och Catharines
smekmånad är allt lätt och som på lek. De äter, älskar och låter dagarna
passera. När vardagen infinner sig byter Hemingway tonläge. Det är egentligen
bara en skiftning, men det ger berättelsen en helt ny karaktär. Man anar att
det kommer att gå åt helvete, och man anar att David också anar det. Mästerligt
faktiskt, när jag tänker efter.
Förutom
det gillar jag vissa små detaljer, som att de klär sig likadant i fiskartröjor,
att han kallar henne Devil och att de påstår sig dricka efter väderlek. Starka
vindar innebär starka drinkar. Det är något oemotståndligt med Catherine, David
och deras värld som gör att man vill stanna kvar till the bitter end.
Stina
Håller helt med! Och måste tyvärr erkänna att trots att temat var mitt så känns din recension långt ambitiösare än min. Men vad kan jag säga, man kan inte vara på topp jämt! //Sofia
SvaraRadera