”Det blir aldrig riktigt mörkt den här tiden på året. Som om havet suger till sig ljus på dagen och sprider ut det på natten”

Stycket kommer från "Polarsommar" av  Anne Swärd. Den är ännu ett fynd från min blandpåse böcker fyndad som en julklapp till mig själv strax innan jul förra året. Romanen blev nominerad till Augustpriset 2003 och jag förstår verkligen varför. Den handlar om Kristian som återvänder till barndomshemmet för att se efter den labila systern Kaj. Allt utspelas under några loja sommarveckor. Det är bara Kristian och den 22-åriga systern Kaj i huset – men ibland tittar även Lisette, svägerskan som han i hemlighet är förälskad i förbi. Genom boken är det främst Kaj, Kristian, brodern Jens och mamman Ingrid som turas om att berätta (och även bitvis svägerskan Lisette och pappan Jack), och ju mer som kommer fram desto mer framstår det att allt inte är helt som det ska gällande familjens relationer.

Redan i inledningen förstår man att allt inte står rätt till med Kaj, som vid första mötet med brodern har suttit och väntat på honom hela dagen endast iklädd träskor och bikini trots att det varit kallt och till och med först under natten. Man förstår också att Kaj aldrig lämnar hemmet, det längsta hon kommer är ner till stranden.

Redan från de första sidorna vet man alltså vartåt det barkar, man vet att hela den hopplösa situationer förr eller senare kommer att få sin urladdning, frågan är bara hur. Och det är en njutning att ta del av Anne Swärds vackra språk ända till det bittra slutet.

Jag kommer att tänka på böcker som ”Flicka i fönster vid världens kant” och ”Min syster Sophie” vid läsningen då båda dessa handlar om samma typ av komplicerade syskonrelationer och även har ett vackert språk och är böcker som liksom biter sig fast.

Jag rekommenderar den verkligen!

// Sofia