Hej, kära syster (och alla andra som kan ha intresse i frågan). Jag och min sämre hälft (nej inte du Stina, utan den andra) har slagit våra kloka huvuden ihop och kommit fram till följande saker mannen i din dröm skulle ha kunnat vända på:
- Man kan vända på steken (det är väl ett ordstäv??).
- Man kan vända på pannkakor, enligt Sebbe sa till och med de gamla grekerna att pannkakor var det bästa man kan vända på.
- Man kan vända på, alltså vändsteka ägg.
Okej, resten av vändsakerna kanske är lite fusk, men what the fuck:
- Man kan vända kappan (efter vinden).
- Man kan vända hem igen:).
- Man kan vända rumpan till.
- Man kan vända andra kinden till, fast det är inget vi rekommenderar!
Sist men inte minst vill vi bara påpeka att man kan välta kor, vilket kanske inte är samma sak som att vända saker men vi tycker att det är close enough
// Sofia (med hjälp av den sämre hälften)
lördag 27 mars 2010
Underliga drömmar
Hallå fellow boktrianglare!
Drömde något underligt inatt jag måste dela med mig av, då det på sätt och vis kan kan sägas ha intresse för vår boktriangel. Det handlar inte om läsande, utan om skrivande, så nära nog. För att precisera det en skrivövning.
Först lite bakgrundsinfo bara...
Jag sitter i ett rum, en ganska ödslig lektionssal , tillsammans med två andra personer. Den ena är en ganska stram äldre kvinna i 55-60-årsåldern, propert klädd i en pastellfärgad lila kjoldräkt. Den andra är en man i 30-årsåldern klädd i blåjeans och skjorta, smärt med välklippt mörkt hår. Ganska attraktiv på ett lite ointressant sätt. Tror att de är mina lärare på en ny skola eller liknande.
Kvinnan är den auktoritära av de två. Hon frågar om skolpapper och mitt CSN-kort som inte verkar stämma. Klagar lite över det, men släpper det efter ett tag och tar till orda.
Kvinnan – Nu ska vi som en övning göra en historia tillsammans. Den handlar om en man, en lärare.
Jag – En lärare i historia.
Tänker först säga i engelska men ångrar mig, kanske har mitt undermedvetna fortfarande något emot sådana sedan Hanson på högstadiet.
Kvinnan (med ett konstig okarakteristiskt flickigt tonfall) - Och så ska han vara söööt.
Mannen – En påvevändare.
Det är här det börjar bli konstigt, för vad är det för någonting? Vad är en påvevändare? Någon som vet? Upplys mig i så fall. Ingen annan reagerar dock. Denna lärare är alltså en påvevändare, inget konstigt med det. Inget konstig aaaaals, som Malena Ernman skulle ha uttryckt det.
Kvinnan – Vad kan han vända på mer?
Mannen – En blogg? Kan man vända på det?
Jag skulle säga att svaret är nej, man kan inte vända på en blogg. Men kanske vet denna man mer om sådant än jag. Kanske vet ni? Här vaknar jag i vilket fall som helst av att Kalle skickar ett sms, tyvärr, för det hade faktiskt varit intressant att få veta vad allt detta skulle leda till.
Så över till er del i det hela - join me and the people in my head in this spectacular writing exercise!
Har ni exempelvis några förslag på vad denna fiktive man mer skulle kunna vända på? Det enda som dyker upp i mitt huvud är slantarna, och det är ju inte det mest originella. Kom igen, jag vet att ni kan komma med något bättre än så. Kanske kan ni också upplysa mig och världen om vad en påvevändare är. För det kan varken jag eller min vän google svara på.
Vill ni eventuellt även försöka tyda detta drömvirrvarr och ställa någon klarsynt freudiansk diagnos på mitt psyke får ni förstås göra det också. Tror jag.
Stina
Drömde något underligt inatt jag måste dela med mig av, då det på sätt och vis kan kan sägas ha intresse för vår boktriangel. Det handlar inte om läsande, utan om skrivande, så nära nog. För att precisera det en skrivövning.
Först lite bakgrundsinfo bara...
Jag sitter i ett rum, en ganska ödslig lektionssal , tillsammans med två andra personer. Den ena är en ganska stram äldre kvinna i 55-60-årsåldern, propert klädd i en pastellfärgad lila kjoldräkt. Den andra är en man i 30-årsåldern klädd i blåjeans och skjorta, smärt med välklippt mörkt hår. Ganska attraktiv på ett lite ointressant sätt. Tror att de är mina lärare på en ny skola eller liknande.
Kvinnan är den auktoritära av de två. Hon frågar om skolpapper och mitt CSN-kort som inte verkar stämma. Klagar lite över det, men släpper det efter ett tag och tar till orda.
Kvinnan – Nu ska vi som en övning göra en historia tillsammans. Den handlar om en man, en lärare.
Jag – En lärare i historia.
Tänker först säga i engelska men ångrar mig, kanske har mitt undermedvetna fortfarande något emot sådana sedan Hanson på högstadiet.
Kvinnan (med ett konstig okarakteristiskt flickigt tonfall) - Och så ska han vara söööt.
Mannen – En påvevändare.
Det är här det börjar bli konstigt, för vad är det för någonting? Vad är en påvevändare? Någon som vet? Upplys mig i så fall. Ingen annan reagerar dock. Denna lärare är alltså en påvevändare, inget konstigt med det. Inget konstig aaaaals, som Malena Ernman skulle ha uttryckt det.
Kvinnan – Vad kan han vända på mer?
Mannen – En blogg? Kan man vända på det?
Jag skulle säga att svaret är nej, man kan inte vända på en blogg. Men kanske vet denna man mer om sådant än jag. Kanske vet ni? Här vaknar jag i vilket fall som helst av att Kalle skickar ett sms, tyvärr, för det hade faktiskt varit intressant att få veta vad allt detta skulle leda till.
Så över till er del i det hela - join me and the people in my head in this spectacular writing exercise!
Har ni exempelvis några förslag på vad denna fiktive man mer skulle kunna vända på? Det enda som dyker upp i mitt huvud är slantarna, och det är ju inte det mest originella. Kom igen, jag vet att ni kan komma med något bättre än så. Kanske kan ni också upplysa mig och världen om vad en påvevändare är. För det kan varken jag eller min vän google svara på.
Vill ni eventuellt även försöka tyda detta drömvirrvarr och ställa någon klarsynt freudiansk diagnos på mitt psyke får ni förstås göra det också. Tror jag.
Stina
tisdag 23 mars 2010
Fler bloggtips
Tänkte tipsa om två av mina favoritbloggar, som dock inte handlar så mycket om böcker.
http://sisinmaru.blog17.fc2.com/blog-date-201003.html
Bloggen om den charmiga katten Maru! Jättesöt och speciell katt som man blir glad av att läsa om (fast Iris tycker jag är bra dum, varför läsa den dumma kattbloggen när jag kan titta på henne. Och var är hennes blogg?). Bloggen har även resulterat i en bok om Maru, och ja, den går att beställa även till Sverige!
http://tingotankar.blogspot.com/
Nu är jag vissreligen ganska säker på att ni bägge redan har kollat in denna blogg, men den är värd att nämnas ändå eftersom det är en av de roligaste och mest uppdaterade arkeologibloggarna. Och vill man få boktips på aktuell arkeologisk litteratur så är den ett givet måste.
//Sofia
http://sisinmaru.blog17.fc2.com/blog-date-201003.html
Bloggen om den charmiga katten Maru! Jättesöt och speciell katt som man blir glad av att läsa om (fast Iris tycker jag är bra dum, varför läsa den dumma kattbloggen när jag kan titta på henne. Och var är hennes blogg?). Bloggen har även resulterat i en bok om Maru, och ja, den går att beställa även till Sverige!
http://tingotankar.blogspot.com/
Nu är jag vissreligen ganska säker på att ni bägge redan har kollat in denna blogg, men den är värd att nämnas ändå eftersom det är en av de roligaste och mest uppdaterade arkeologibloggarna. Och vill man få boktips på aktuell arkeologisk litteratur så är den ett givet måste.
//Sofia
måndag 22 mars 2010
Karlskronaweekend = mycket läsning
Var ju borta över helgen så det blev en del läsning både under färjetur och biltur till Ullared (såg aldrig Morgan- vilken miss va!?). Hann igenom hela tre böcker, men typiskt nog var den bok jag helst ville ha utlånad, så typiskt! Hade tänkt ta med Främlingar av Taichi Yamada nämligen, har aldrig läst något av författaren förut men tyckte den verkade bra på det där krypande fasa sättet.
Istället hittade jag en deckare av Oates under pseudonymen Lauren Kelly. Det stulna hjärtat hette den, och även om det kanske inte är min favoritgenre, så var den helt klart en av de bättre deckare jag läst. En bra mellanbok att läsa mellan teman sådär.
Fyndade en bok av Kathryn Harrison också. Har läst en del böcker av henne förut och tycker att det är något med hennes berättande som griper tag, nästan på ett lite obehagligt sätt (det är ju ingen familjeidyll hon skildrar direkt). Det jag gillar med henne är att hon, till skillnad från många andra biografiförfattare, skriver på ett sådant sätt att det aldrig blir snaskigt. Hon skriver väldigt återhållsamt, nästan lite prosaaktigt. Läste i en recension en gång att hon, även om hon skriver sjävbiografiskt, vill det litterära- och lyckas. Det säger allt tycker jag! Dock var denna skänlitterära bok, Avund hette den, den sämsta jag läst av henne. Den kändes allt för konstruerad och den grep aldrig tag. Synd!
Den sista boken jag hann med har legat i min ska-läsa-hög ett bra tag nu. Det är en deckare min kära far har skickat med nån gång när jag varit hemma, Still water är namnet. Mja, vad kan jag säga. En deckare som inte utgör sig för att vara något annat och som funkar helt ok som läsning för stunden men som sen ganska snabbt är glömd.
Istället hittade jag en deckare av Oates under pseudonymen Lauren Kelly. Det stulna hjärtat hette den, och även om det kanske inte är min favoritgenre, så var den helt klart en av de bättre deckare jag läst. En bra mellanbok att läsa mellan teman sådär.
Fyndade en bok av Kathryn Harrison också. Har läst en del böcker av henne förut och tycker att det är något med hennes berättande som griper tag, nästan på ett lite obehagligt sätt (det är ju ingen familjeidyll hon skildrar direkt). Det jag gillar med henne är att hon, till skillnad från många andra biografiförfattare, skriver på ett sådant sätt att det aldrig blir snaskigt. Hon skriver väldigt återhållsamt, nästan lite prosaaktigt. Läste i en recension en gång att hon, även om hon skriver sjävbiografiskt, vill det litterära- och lyckas. Det säger allt tycker jag! Dock var denna skänlitterära bok, Avund hette den, den sämsta jag läst av henne. Den kändes allt för konstruerad och den grep aldrig tag. Synd!
Den sista boken jag hann med har legat i min ska-läsa-hög ett bra tag nu. Det är en deckare min kära far har skickat med nån gång när jag varit hemma, Still water är namnet. Mja, vad kan jag säga. En deckare som inte utgör sig för att vara något annat och som funkar helt ok som läsning för stunden men som sen ganska snabbt är glömd.
lördag 20 mars 2010
Bloggtips
Vill ni ha annat än böcker att läsa för en stund kommer här några bloggtips.
http://bookofmiri.blogg.se/
Book of miri är en utmärkt blogg om du är på jakt efter boktips. Dessutom underbara bilder på Miris katt, som gärna är medposör vid dagens outfit-bilder.
http://rodeo.net/niotillfem/
Inte så mycket av en bokblogg men däremot väldigt inspirerande outfitbilder. Tror Sofia skulle uppskatta alla fina klänningar och kjolar.
http://karlfyhr.blogg.se/
Och så förstås en favorit om du är intresserad av högklassig lyrik, En pärla i cyberrymden, tyvärr uppdateras den sällan.
Så, har ni några roliga bloggtips?
// Stina
http://bookofmiri.blogg.se/
Book of miri är en utmärkt blogg om du är på jakt efter boktips. Dessutom underbara bilder på Miris katt, som gärna är medposör vid dagens outfit-bilder.
http://rodeo.net/niotillfem/
Inte så mycket av en bokblogg men däremot väldigt inspirerande outfitbilder. Tror Sofia skulle uppskatta alla fina klänningar och kjolar.
http://karlfyhr.blogg.se/
Och så förstås en favorit om du är intresserad av högklassig lyrik, En pärla i cyberrymden, tyvärr uppdateras den sällan.
Så, har ni några roliga bloggtips?
// Stina
Något att tänka på
En boks öde beror på läsarens intelligens, om man ska tro ett gammalt latinskt ordspråk.
Stackars böckerna i vår triangel i så fall :P
// Stina
Stackars böckerna i vår triangel i så fall :P
// Stina
Oscar Wao – en inte helt oangenäm bekantskap
Man kan inte döma en bok efter titeln säger ett, enligt mig, felaktigt svenskt ordspråk. För det är precis vad jag kan och gör. Därför kommer jag aldrig att läsa Kajsa Ingemarssons ”Små citroner gula” (om nu inte någon av er töntar skulle ha den dåliga smaken att utse den till månadens bok förstås. Men så dålig smak har ni väl inte? Eller...) Jag menar hallå, vad då små citroner gula? Lär dig svenska. Det heter små gula citroner, dah. Men det var bara en parantes. Det är i alla fall av den anledningen som jag heller aldrig skulle ha fått för mig att läsa Junot Díaz ”Oscar Waos korta förunderliga liv”, pulitzerprisvinnare eller ej. Den boken hade aldrig kommit innanför mina fyra väggar om jag fått bestämma. Men nu fick jag ju inte det...
Jag gillade inte titeln helt enkelt så redan från början hade jag något emot den här boken. Och baksidestexten gjorde det inte bättre. Om nu inte allt fallit redan på titeln, så hade definitivt baksidestexten gjort att jag skytt boken som pesten. ”Vår hjälte var inte någon sådan där dominikansk snubbe som alla dillar om jämt – han slog inga home runs, var ingen skön bachatero, ingen playboy med klasar av brudar i hasorna”. Den meningen alltså, den sa allt för mig. Jag hatade boken som Sauron hatade Elendil och människorna från Numenor². Eller nåt åt det hållet.
Överhuvudtaget har jag svårt att gilla en text där författaren använder sig överdrivet mycket av slang eller dialekter. Så dillandet och snubbarna och klasarna av brudar verkade inte direkt vara något för mig, för att uttrycka det milt. Tack och lov var det inte lika mycket av den varan inuti boken som baksidestexten hade gjort gällande. Det var mest i början författaren verkade gå igång på att slänga sig med slanguttryck till höger och vänster. Kanske ville han skapa en gettokänsla eller något, vad vet jag. Det funkade dock inte riktigt för mig. Jag tycker att det var för mycket och för överdrivet. Men det var mest i början som sagt. Visst använder han en hel del slang boken igenom, men när han använder det mer måttligt tycker jag ändå att det är okej, trots att det normalt är något jag kan störa mig enormt på.
Något jag däremot STÖR mig enormt på är författarens idoga användande av fotnoter. De är för många och för långa. Om han nu var tvungen att ta med all denna text tycker jag att han kunde ha lagt in den lite snyggt i texten istället, men det kanske var för avancerat. Som det är nu fungerar de allt som oftast som stoppklossar i berättandet. Läsningen blir avhuggen när man hela tiden måste stanna upp och läsa alla dessa fotnoter, och lite av berättelsen försvinner. Man tappar fokus.
Men över till bokens huvudperson Oscar. Han är ful, fet och socialt begränsad. Alltså borde jag hata honom, för det är sån jag är. Men det gör jag inte. Faktiskt. Jag upphör aldrig att förvåna mig själv. Jag gillar honom faktiskt på något sätt. Det borde jag inte göra, men jag gör det. Jag kanske inte var hans största fan till en början men han växer (och inte bara på bredden, haha). Efter ett tag känner jag en viss sympati för honom, och jag tycker faktiskt inte att han är så förfärlig. I alla fall inte om man ser till annat än det yttre. Han borde ha förändrat sig tidigare som syrran Lola sa åt honom. Då hade kanske Oscar Waos korta förunderliga liv blivit lite längre. Och lyckligare. För jag tycker att han förtjänade bättre, även om han var ful, nördig och socialt missanpassad.
// Stina
² The chief among them, to whom they looked for leading and courage in evil days, was Amandil, councillor of the King, and his son Elendil, whose sons were Isildur and Anárion, then young men by the reckoning of Númenor. Amandil and Elendil were great ship-captains; and they were of the line of Elros Tar-Minyatur, thought not of the ruling house to whom belonged the crown and the throne in the city of Armenelos. In the days of their youth together Amandil had been dear to Pharazôn, and thought he was of the Elf-friends he remained in his council until the coming of Sauron. Now he was dismissed, for Sauron hated him above all others in Númenor. But he was so noble, and had been so mighty a captain of the sea, that he was still held in honour by many of the people, and neither the King not Sauron dared to lay hands on him as yet (Silmarillion, J. R. R. Tolkien).
Jag gillade inte titeln helt enkelt så redan från början hade jag något emot den här boken. Och baksidestexten gjorde det inte bättre. Om nu inte allt fallit redan på titeln, så hade definitivt baksidestexten gjort att jag skytt boken som pesten. ”Vår hjälte var inte någon sådan där dominikansk snubbe som alla dillar om jämt – han slog inga home runs, var ingen skön bachatero, ingen playboy med klasar av brudar i hasorna”. Den meningen alltså, den sa allt för mig. Jag hatade boken som Sauron hatade Elendil och människorna från Numenor². Eller nåt åt det hållet.
Överhuvudtaget har jag svårt att gilla en text där författaren använder sig överdrivet mycket av slang eller dialekter. Så dillandet och snubbarna och klasarna av brudar verkade inte direkt vara något för mig, för att uttrycka det milt. Tack och lov var det inte lika mycket av den varan inuti boken som baksidestexten hade gjort gällande. Det var mest i början författaren verkade gå igång på att slänga sig med slanguttryck till höger och vänster. Kanske ville han skapa en gettokänsla eller något, vad vet jag. Det funkade dock inte riktigt för mig. Jag tycker att det var för mycket och för överdrivet. Men det var mest i början som sagt. Visst använder han en hel del slang boken igenom, men när han använder det mer måttligt tycker jag ändå att det är okej, trots att det normalt är något jag kan störa mig enormt på.
Något jag däremot STÖR mig enormt på är författarens idoga användande av fotnoter. De är för många och för långa. Om han nu var tvungen att ta med all denna text tycker jag att han kunde ha lagt in den lite snyggt i texten istället, men det kanske var för avancerat. Som det är nu fungerar de allt som oftast som stoppklossar i berättandet. Läsningen blir avhuggen när man hela tiden måste stanna upp och läsa alla dessa fotnoter, och lite av berättelsen försvinner. Man tappar fokus.
Men över till bokens huvudperson Oscar. Han är ful, fet och socialt begränsad. Alltså borde jag hata honom, för det är sån jag är. Men det gör jag inte. Faktiskt. Jag upphör aldrig att förvåna mig själv. Jag gillar honom faktiskt på något sätt. Det borde jag inte göra, men jag gör det. Jag kanske inte var hans största fan till en början men han växer (och inte bara på bredden, haha). Efter ett tag känner jag en viss sympati för honom, och jag tycker faktiskt inte att han är så förfärlig. I alla fall inte om man ser till annat än det yttre. Han borde ha förändrat sig tidigare som syrran Lola sa åt honom. Då hade kanske Oscar Waos korta förunderliga liv blivit lite längre. Och lyckligare. För jag tycker att han förtjänade bättre, även om han var ful, nördig och socialt missanpassad.
// Stina
² The chief among them, to whom they looked for leading and courage in evil days, was Amandil, councillor of the King, and his son Elendil, whose sons were Isildur and Anárion, then young men by the reckoning of Númenor. Amandil and Elendil were great ship-captains; and they were of the line of Elros Tar-Minyatur, thought not of the ruling house to whom belonged the crown and the throne in the city of Armenelos. In the days of their youth together Amandil had been dear to Pharazôn, and thought he was of the Elf-friends he remained in his council until the coming of Sauron. Now he was dismissed, for Sauron hated him above all others in Númenor. But he was so noble, and had been so mighty a captain of the sea, that he was still held in honour by many of the people, and neither the King not Sauron dared to lay hands on him as yet (Silmarillion, J. R. R. Tolkien).
måndag 15 mars 2010
Det var vi som var Mulvaneys; försenad recenssion.
Recension; Det var vi som var Mulvaneys.
Förlåt för den sena recensionen. Anledningen till dröjsmålet är att jag har haft svårt att hitta mycket positivt om februari månads bok. Eftersom valet av tema tvingade mig att äntligen läsa Joyce Carol Oates var det ett bra tema. Mindre bra var min upptäckt att Det var vi som var Mulvaneys inte nådde upp till mina förväntningar och att jag inte brydde mig om vad som hände med familjen.
Boken väckte några intressanta frågeställningar, om handlingar och dess konsekvenser. Trots detta fann jag den seg och ointressant med bleka och ytligt beskrivna karaktärer som jag hade svårt att stå ut med. Tempot var segt och förutom den utlösande händelsen skedde det inte mycket intressant. Det hade varit intressant om Oates hade utforskat varför karaktärerna gjorde de val de gjorde. Nu tyckte jag mest att det kändes som att den centrala händelsen gavs som ursäkt för allt skit som familjen senare utsattes och utsatte sig själva för.
Förlåt för den sena recensionen. Anledningen till dröjsmålet är att jag har haft svårt att hitta mycket positivt om februari månads bok. Eftersom valet av tema tvingade mig att äntligen läsa Joyce Carol Oates var det ett bra tema. Mindre bra var min upptäckt att Det var vi som var Mulvaneys inte nådde upp till mina förväntningar och att jag inte brydde mig om vad som hände med familjen.
Boken väckte några intressanta frågeställningar, om handlingar och dess konsekvenser. Trots detta fann jag den seg och ointressant med bleka och ytligt beskrivna karaktärer som jag hade svårt att stå ut med. Tempot var segt och förutom den utlösande händelsen skedde det inte mycket intressant. Det hade varit intressant om Oates hade utforskat varför karaktärerna gjorde de val de gjorde. Nu tyckte jag mest att det kändes som att den centrala händelsen gavs som ursäkt för allt skit som familjen senare utsattes och utsatte sig själva för.
söndag 14 mars 2010
Boklördag!
Det visade sig bli en riktig boklördag igår, eftersom jag efter att ha läst ut "Guru" också hann igenom både "Populärmusik från Vittula" och en drömtydarbok jag fått i julklapp av min kära syster. Måste säga att den förstnämnda verkligen inte var my cup of tea! Gillade den inte alls och om det inte vore för att jag har någon slags mental blockering mot att lägga ifrån mig en bok innan den är färdigläst hade den fått stryka på foten redan efter de första kapitlen. Efter att ha läst hur huvudpersonens kompis åt av sina egna (och andras!) snorkråkor så var mitt (botten)betyg redan satt. Töntbok! Läs inte!!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)