Eftersom jag redan lånat hem den gav jag ytterligare en novellsamling, "Äventyr i Limbo" av Asimov en chans. Denna bestod av noveller han själv valt ut och tyckte om och därför borde ju chansen vara större att det skulle vara några riktigt bra noveller med i samlingen. Men inte heller denna kändes speciellt klockren tyvärr. Har redan börjat läsa en roman av honom och hoppas därför på att den ska vara bättre än de noveller jag läst.
Men för att återgå till novellsamlingen, så bestod den till allt för stor del av noveller som kändes lite mjäkiga och faktiskt föråldrare (vilket kanske inte är helt konstigt då vissa av dem ju har rätt många år på nacken). Några av de sämre hade dessutom klara Stephen King-drag över sig, och inte på ett bra sätt! Stephen King när han är som sämst helt enkelt. Och "Skymningen", som tydligen ska vara en av Asimovs bästa noveller, föll mig inte alls i smaken. Idén var visserligen intressant (med vad som händer i en värld där det alltid är ljust om solen skulle sluta lysa och man skulle tvingas leva i mörker), men själva upplägget tyckte jag saknade något väsentligt och den fångade inte alls in mig. Då gillade jag novellen "Värdinnan" bättre då den var roligt uppbyggd, kretsade kring en intressant idé, hade humor och dessutom var skriven som en deckare i miniformat. "Sally" däremot var ett av bottennappet i samlingen och handlade om bilar som "levde". Fånigt.
Den bästa läsupplevelsen det här året är således de två tvillinbgböcker jag klämde in häromkvällen, recension kommer inom kort.
Ha nu en riktigt trevlig helg och missa för allt i världen inte Ranelids bravader i "Let´s dance".
fredag 4 februari 2011
torsdag 3 februari 2011
Jag, robot
Detta blev alltså den enda bok (ingen roman, utan en novellsamling) som hanns med under januari trots goda föresatser om att få ska-läsa-högen att krympa. Och den var väl helt ok, fast blev aningen besviken eftersom jag tyckte så mycket om romanen "Död robot". Novellsamlingen levde inte alls upp till samma nivå. Novellerna är uppbyggda så att de låter läsaren följa robotens utveckling från enkla typer som på intet vis ser mänskliga ut till robotar som knappt går att särskilja från människan. Tyvärr låter jag mig inte riktigt fångas av temat och jag tror att jag helt enkelt föredrar Asimov när han skriver romaner och på så sätt låter läsaren fördjupa sig mer i karaktärer och handling. Jag saknar helt enkelt djupet som hans romaner har. Så ska ni läsa Asimov rekommenderar jag någon av hans romaner!
Äntligen februari!
Efter en mycket seg januari har läslusten äntligen kommit tillbaka (vilket är tur med tanke på att ynka en bok hanns med under januari). Ser med glädje fram emot Stinas valda tema och kommer nog att börja med Neil Gaimans bok som Stina visst snart ska ha läst ut. Har inte orkat mig ner till biblioteket för att låna några andra (har ju dock en hel hög andra böcker här hemma som också ska klämmas in under året) så har du lånat några kanske jag kan sno någon av dig, Stina?!
måndag 24 januari 2011
Falsk som vatten
Avsnitt tjugosex
And so then, back to buisness. Hur rolig den här lilla leken än har varit är det på tiden att den får ett slut. Och Jonas har verkligen njutit av den inser han. Han har njutit av att vältra sig i mänsklig grymhet. Tänk att HAN av alla människor skulle falla till föga för ett sådan djuriskt beteende.
Är detta verkligen samma Jonas som nynnande gick till jobbet imorse, samma Jonas som ikläder sig rosa flufftofflor varje morgon och som aldrig på allvar skadat en levande människa förut? Är det möjligt att så totalt ändra personlighet över en natt, eller har detta sadistiska drag legat inom honom alla dessa år och bara väntat på en chans att slippa ut. Det veka, nästan barnsliga draget finns kvar över honom, men konturerna verkar hårdare nu, antingen det beror på trötthet eller är efterbörden av en hård natt. Inget kan dock ändra det faktum att Jonas vill skada den här kvinnan mer än han någonsin velat skada någon förut, och som situationen artat sig har han chansen att göra det. Men hur gärna han än vill skulle han aldrig ta chansen, det är han allt för mycket gentleman för. Tankar är en sak och handlingar en annan. Han nöjer sig med att kasta hatiska blickar på kvinnan bredvid sig. Om blickar kunde döda…
Han sätter sig på knä bredvid henne igen, och motstår en impuls att hålla ringen framför hennes läppar igen. En gång må vara hänt, men två gånger skulle bara vara patetiskt. Åh, vad fan, tänker han för sig själv. Hur många gånger i livet kommer han att få chansen igen? Han sträcker fram handen. Kvinnan verkar vara beredd den här gången, hon rycker inte till i alla fall, och lydigt upprepar hon proceduren. Hon vågar sig till och med på att ge honom ett hastigt ögonkast, som han belönar med ännu en hatisk blick.
– Uhmm, harklar sig kvinnan. Och viftar lite diskret med sina bakbundna händer. Men hon vågar inte säga något rent ut. Kvinnans initiativ retar ändå Jonas. Det var mycket roligare när hon var likblek av skräck tycker han. Hon verkar inte fullt lika rädd längre. Hon har tydligen tillåtit sig själv att slappna av en smula. Mycket konstigt tycker Jonas. Har hon redan glömt bort Johnny? Är hon inte rädd för honom längre va? Det borde hon vara. Ikväll är varken Johnny eller Jonas att leka med. Han har lust att ge henne en läxa. Det förtjänar hon den dumma häxan.
Jonas skiftande sinnestämning denna kväll kan tyckas lite märklig. Till hans försvar kan sägas att situationen han nu befinner sig i är allt annat än normal. Han lider av sömnbrist, utmattning och hunger, och han har varit med om mer denna natt än han vanligtvis upplever under ett år. Kvinnan i fråga inbjuder inte heller till någon större vänlighet. I början försökte han faktiskt, trots hennes minst sagt ofördelaktiga utseende och obstinata sätt till trots. Hon hade chansen men sumpade den. Han vill inte att det ska ta slut. För första gången denna eländiga natt vill han inte att det ska vara över, inte än. Han är ju så nära. Riktigt vad det är han kommit nära vet han inte. Någonting är det. Kalla det ödet, kalla det vad ni vill. Snart är den stund inne Jonas vandrat mot hela livet. En ful grönhårig kvinna ska visa honom vägen. Undrar just vad Freud skulle ha att säga om saken. Å andra sidan är detta ingen dröm, så kanske skulle Freud inte ha sagt något alls. Eller så skulle han det. Sak samma tycker Jonas. Hjärnrotare har han aldrig haft mycket för. Speciellt inte sedan hans oroliga föräldrar skickat honom till skolkuratorn när han börjat visa oroväckande tendenser. De oroade sig antagligen för att han inte skulle föra släktens stolta anor vidare. Hade de kunnat skulle de säkert ha sänt iväg honom på interneringsläger, idkat hjärntvätt eller avvisat honom från familjen. Men det bästa de kunde frambringa åt sin ende son och hopp var en kurator på ett sunkigt kontor. Jonas ryser vid dessa tankar. Hade han inte varit homofil skulle kuratorskan själv ha kunnat omvända honom. Faktiskt påminner hon honom lite om det grönhåriga monstret. Ytterligare en anledning till att han tycker så hjärtligt illa om henne, som om han skulle behöva fler anledningar än han redan har.
Men för att återgå till hans öde. Han känner det så väl, någonting kallar på honom bortom nattens mörker, och den här kvinnan kan visa honom vägen. Hon SKA visa honom vägen rättar han sig, vare sig hon vill eller ej. Och Mr Castell är inte rätta personen att krångla med. Och just denna kväll råkar Jonas befinna sig i hans skor. Och det rätta tillfället en mycket angenäm situation. Om Jonas någonsin undrat hur det är att känna sig berusad av makt skulle han ha slutat undra nu. Han är nämligen inte bara berusad, han är dyngrak. Han är så packad att han skulle spy rakt ut om det varit paraplydrinkar han fått för många av. Men makt har inga besvärliga efterverkningar. Makt är ren och klar. Den lämnar bara ett spår av förnöjelse och en värme i kroppen. Maktens baksmälla har ingen riktigt avskräckande verkan. Snarare väcker den begär efter mer.
Han behöver en stund till med den här kvinnan…… Men som hans mamma brukade säga när han var liten pojke: ”sluta alltid när det är som roligast”. Visserligen har Jonas aldrig lytt det rådet förut, så varför skulle han göra det denna gång? Vilken sinnessvag idiot kom på det egentligen? För han betvivlar att hans mamma kom på det själv, sedan får hon vara hur sinnessvag hon vill. Och äpplet faller ju inte långt från trädet som vi alla vet. Men det är ett faktum som Jonas väljer att bortse från. Sinnessvag? Han? Ha ha ha. Det är ju rent skrattretande. Jonas fnissar till vid den absurda tanken. Han är den mest balanserade person han känner. Och Jonas känner en hel del. Vadå sluta när det är som roligast? Vem gör det frågar han sig. Nog skulle han kunna fortsätta ett tag till. Hans egen lägenhet och varma sköna säng lockar visserligen, men den kan han återse när helst han behagar. Den här kvinnan har inte på långa vägar betalat igen allt hon ställt till för honom. Han har henne i sitt våld nu, och det är en chans som inte kommer att komma igen. Det är nu eller aldrig. Vinna eller förlora. Ge igen eller hålla igen. Alternativen poppar upp som små svampar i hans febriga hjärna. Jonas har en chans att ge igen.
Där en normal person skulle se en ensam, rädd och blåslagen kvinna som redan fått sitt straff ser Jonas ser något helt annat. Det är inte längre en rädd kvinna som står framför honom. Han ser på henne och ser allt som gått fel i hans liv, alla plågoandar som korsat hans väg, alla som sett ner på honom, som föraktat honom och hånflinat bakom hans rygg. Hon representerar allt detta, men samtidigt ger hon Jonas chansen att ställa allt till rätta och ge honom det han förtjänar. Det som väntar på honom bortom regnbågens slut. Om det inte vore för det faktum att hon felaktigt inbillat sig att han är någon slags gangsterledare skulle hennes nedvärderande blick fortfarande följa honom, och hennes hånskratt eka i natten. Han ser in i hennes ögon, och nu är det närmast djävulen själv han ser stirra tillbaka.
– Det är inte över, mumlar han fört sig själv. Inte på långa vägar.
Stina
And so then, back to buisness. Hur rolig den här lilla leken än har varit är det på tiden att den får ett slut. Och Jonas har verkligen njutit av den inser han. Han har njutit av att vältra sig i mänsklig grymhet. Tänk att HAN av alla människor skulle falla till föga för ett sådan djuriskt beteende.
Är detta verkligen samma Jonas som nynnande gick till jobbet imorse, samma Jonas som ikläder sig rosa flufftofflor varje morgon och som aldrig på allvar skadat en levande människa förut? Är det möjligt att så totalt ändra personlighet över en natt, eller har detta sadistiska drag legat inom honom alla dessa år och bara väntat på en chans att slippa ut. Det veka, nästan barnsliga draget finns kvar över honom, men konturerna verkar hårdare nu, antingen det beror på trötthet eller är efterbörden av en hård natt. Inget kan dock ändra det faktum att Jonas vill skada den här kvinnan mer än han någonsin velat skada någon förut, och som situationen artat sig har han chansen att göra det. Men hur gärna han än vill skulle han aldrig ta chansen, det är han allt för mycket gentleman för. Tankar är en sak och handlingar en annan. Han nöjer sig med att kasta hatiska blickar på kvinnan bredvid sig. Om blickar kunde döda…
Han sätter sig på knä bredvid henne igen, och motstår en impuls att hålla ringen framför hennes läppar igen. En gång må vara hänt, men två gånger skulle bara vara patetiskt. Åh, vad fan, tänker han för sig själv. Hur många gånger i livet kommer han att få chansen igen? Han sträcker fram handen. Kvinnan verkar vara beredd den här gången, hon rycker inte till i alla fall, och lydigt upprepar hon proceduren. Hon vågar sig till och med på att ge honom ett hastigt ögonkast, som han belönar med ännu en hatisk blick.
– Uhmm, harklar sig kvinnan. Och viftar lite diskret med sina bakbundna händer. Men hon vågar inte säga något rent ut. Kvinnans initiativ retar ändå Jonas. Det var mycket roligare när hon var likblek av skräck tycker han. Hon verkar inte fullt lika rädd längre. Hon har tydligen tillåtit sig själv att slappna av en smula. Mycket konstigt tycker Jonas. Har hon redan glömt bort Johnny? Är hon inte rädd för honom längre va? Det borde hon vara. Ikväll är varken Johnny eller Jonas att leka med. Han har lust att ge henne en läxa. Det förtjänar hon den dumma häxan.
Jonas skiftande sinnestämning denna kväll kan tyckas lite märklig. Till hans försvar kan sägas att situationen han nu befinner sig i är allt annat än normal. Han lider av sömnbrist, utmattning och hunger, och han har varit med om mer denna natt än han vanligtvis upplever under ett år. Kvinnan i fråga inbjuder inte heller till någon större vänlighet. I början försökte han faktiskt, trots hennes minst sagt ofördelaktiga utseende och obstinata sätt till trots. Hon hade chansen men sumpade den. Han vill inte att det ska ta slut. För första gången denna eländiga natt vill han inte att det ska vara över, inte än. Han är ju så nära. Riktigt vad det är han kommit nära vet han inte. Någonting är det. Kalla det ödet, kalla det vad ni vill. Snart är den stund inne Jonas vandrat mot hela livet. En ful grönhårig kvinna ska visa honom vägen. Undrar just vad Freud skulle ha att säga om saken. Å andra sidan är detta ingen dröm, så kanske skulle Freud inte ha sagt något alls. Eller så skulle han det. Sak samma tycker Jonas. Hjärnrotare har han aldrig haft mycket för. Speciellt inte sedan hans oroliga föräldrar skickat honom till skolkuratorn när han börjat visa oroväckande tendenser. De oroade sig antagligen för att han inte skulle föra släktens stolta anor vidare. Hade de kunnat skulle de säkert ha sänt iväg honom på interneringsläger, idkat hjärntvätt eller avvisat honom från familjen. Men det bästa de kunde frambringa åt sin ende son och hopp var en kurator på ett sunkigt kontor. Jonas ryser vid dessa tankar. Hade han inte varit homofil skulle kuratorskan själv ha kunnat omvända honom. Faktiskt påminner hon honom lite om det grönhåriga monstret. Ytterligare en anledning till att han tycker så hjärtligt illa om henne, som om han skulle behöva fler anledningar än han redan har.
Men för att återgå till hans öde. Han känner det så väl, någonting kallar på honom bortom nattens mörker, och den här kvinnan kan visa honom vägen. Hon SKA visa honom vägen rättar han sig, vare sig hon vill eller ej. Och Mr Castell är inte rätta personen att krångla med. Och just denna kväll råkar Jonas befinna sig i hans skor. Och det rätta tillfället en mycket angenäm situation. Om Jonas någonsin undrat hur det är att känna sig berusad av makt skulle han ha slutat undra nu. Han är nämligen inte bara berusad, han är dyngrak. Han är så packad att han skulle spy rakt ut om det varit paraplydrinkar han fått för många av. Men makt har inga besvärliga efterverkningar. Makt är ren och klar. Den lämnar bara ett spår av förnöjelse och en värme i kroppen. Maktens baksmälla har ingen riktigt avskräckande verkan. Snarare väcker den begär efter mer.
Han behöver en stund till med den här kvinnan…… Men som hans mamma brukade säga när han var liten pojke: ”sluta alltid när det är som roligast”. Visserligen har Jonas aldrig lytt det rådet förut, så varför skulle han göra det denna gång? Vilken sinnessvag idiot kom på det egentligen? För han betvivlar att hans mamma kom på det själv, sedan får hon vara hur sinnessvag hon vill. Och äpplet faller ju inte långt från trädet som vi alla vet. Men det är ett faktum som Jonas väljer att bortse från. Sinnessvag? Han? Ha ha ha. Det är ju rent skrattretande. Jonas fnissar till vid den absurda tanken. Han är den mest balanserade person han känner. Och Jonas känner en hel del. Vadå sluta när det är som roligast? Vem gör det frågar han sig. Nog skulle han kunna fortsätta ett tag till. Hans egen lägenhet och varma sköna säng lockar visserligen, men den kan han återse när helst han behagar. Den här kvinnan har inte på långa vägar betalat igen allt hon ställt till för honom. Han har henne i sitt våld nu, och det är en chans som inte kommer att komma igen. Det är nu eller aldrig. Vinna eller förlora. Ge igen eller hålla igen. Alternativen poppar upp som små svampar i hans febriga hjärna. Jonas har en chans att ge igen.
Där en normal person skulle se en ensam, rädd och blåslagen kvinna som redan fått sitt straff ser Jonas ser något helt annat. Det är inte längre en rädd kvinna som står framför honom. Han ser på henne och ser allt som gått fel i hans liv, alla plågoandar som korsat hans väg, alla som sett ner på honom, som föraktat honom och hånflinat bakom hans rygg. Hon representerar allt detta, men samtidigt ger hon Jonas chansen att ställa allt till rätta och ge honom det han förtjänar. Det som väntar på honom bortom regnbågens slut. Om det inte vore för det faktum att hon felaktigt inbillat sig att han är någon slags gangsterledare skulle hennes nedvärderande blick fortfarande följa honom, och hennes hånskratt eka i natten. Han ser in i hennes ögon, och nu är det närmast djävulen själv han ser stirra tillbaka.
– Det är inte över, mumlar han fört sig själv. Inte på långa vägar.
Stina
Månadens tema februari: Skräck
Vad passar väl bättre en mörk och kall februarikväll än att kura ner sig i läsfåtöljen med en riktigt läskig och välskriven skräckroman? Är man ensam hemma (och lättskrämd som mig) kanske man gör bäst i att inte läsa månadsboken strax innan man ska somna bara. Jag har nämligen hört, och hoppas förstås, att den ska vara ganska läskig.
Garanterat kommer jag att ligga vaken framåt småtimmarna och bittert ångra mitt val av månadsbok om (eller snarare när) jag inte lyder mitt eget råd. För skräck läses bäst på kvällen när skuggorna kryper närmare och det börjar bli skumt i lägenheten. En riktigt bra skräckberättelse ska inte slösas bort i dagsljus.
Om böckerna är lika läskiga som jag tror och hoppas så jag önskar er många sömnlösa nätter den närmaste månaden tjejer. Happy reading!
Månadens bok: Hemsökelsen (1959) av Shirley Jackson
Skruvens vridning (1898) av Henry James
Mörkrädd (2008) av Andreas Roman
Någon i din säng (2009) av Andreas Roman
En hjärtformad ask (2007) av Joe Hill
Svenska kulter (2010) av Anders Fager
Kom närmare (2005) av Sandra Gran
Slutna rum (2008) av Jennifer Egan
Kyrkogårdsboken (2010) av Neil Gaiman
Svarta speglar (1994) av Kristoffer Leandoer
Shirley Jackson är känd för sina mörka, psykologiska romaner och var en populär författare under 1950-talet. Hemsökelsen är en av hennes mest kända romaner. Den har filmatiserats två gånger, senast 1999 under namnet ”The Haunting” med Catherine Zeta-Jones i en av huvudrollerna. Fyra personer ska av olika anledningar spendera en helg i ett hemsökt hus, vilket snart urartar till en skräckupplevelse för alla inblandade.
Skruvens vridning (Alternativ titel: När skruven dras åt) av Henry James har beskrivits som världens bästa spökhistoria. Den utspelar sig på 1800-talet i en ödsligt belägen herrgård där en ung guvernant ska ta hand om två föräldralösa barn. Ett namnlöst hot riktar sig mot barnen hon ska beskydda. Men vad är verkligt och vad är inbillning?
Mörkrädd av Andreas Roman handlar om Daniel som varit paniskt rädd för mörkret sedan barnsben. Det känns som att något står och lurar på honom där ute i mörkret. Som vuxen bestämmer han sig för att gå i terapi och en gång för alla bli kvitt sin rädsla. Det sista steget i terapin är att bo ensam ute i en stuga i skogen tills han blivit botad. Men när mörkret faller är det något där ute. Något som vill in.
Någon i din säng är tydligen en slags uppföljare till Mörkrädd, även om man inte behöver ha läst den innan. Den handlar om Sofia som är en framgångsrik författare men trots det mycket ensam. Genom åren har hon haft en låtsasvän som hållit henne sällskap, men snart börjar märkliga saker börjar hända och låtsasvännen börjar plötsligt bli lite för verklig.
En hjärtformad ask är skriven av Joe Hill, ingen mindre än Stephen Kings son. Återstår att se om han är bättre än sin far på att skriva skräckberättelser. Jag hoppas det, för flertalet av Kings skräckberättelser tycker jag känns rätt fåniga. Boken handlar om rockstjärnan Jude som kompletterar sin kollektion av bisarra ting med att köpa en vålnad på nätet. En vålnad som levereras till honom i en hjärtformad ask. Detta är kanske inte det smartaste val han gjort, för som vi vet leder sådana dumma handlingar aldrig till något gott. Boken har i alla fall fått bra kritik och beskrivs som ”en vansinnigt fascinerande, egensinnig och intelligent skräckberättelse” av New York Times. Den verkar således befinna sig i rätt ända av King-träsket med besatta bilar och andra konstigheter. Hallandspostens skribent (som iof kanske inte känns lika trovärdig som den föregående recensenten) skriver att ”det var längesedan jag läste en roman som fick mig att kura ihop mig i soffan och önska att det var dagsljus ute!” och Neil Gaiman kallar den “relentless, gripping, powerful.” På papper verkar den riktigt lovande. Jag hoppas bara att den kommer att leva upp till förväntningarna.
Svenska kulter av Anders Fager har jag fått för mig att jag antingen kommer att älska eller hata. Det är en samling skräcknoveller där till synes vardagliga händelser visar sig innehålla mycket mer än vad som visar sig på ytan. Om den hamnar på rätt sida av känsloskalan så tror jag att det kan påminna lite om Virdborgs berättelser. Utgångspunkten verkar vara lite samma, där det vardagliga och hemtama plötsligt har fått en skrämmande och mörk underton.
Sara Grans bok Kom närmare har jag velat läsa länge. Hade det inte varit för att Sofia redan läst den hade den lätt blivit utsedd till månadens bok. Den handlar om Amanda som på ytan lever det perfekta livet. Men hon börjar att förändras. Först är det småsaker som att hon börjar röka och kanske dricka ett glas vin för mycket. Snart övergår det dock till en mardröm när hon får tvångstankar, drabbas av minnesluckor och börjar höra röster.
Slutna rum av Jennifer Egan innehåller ingredienser som ett förfallet medeltida slott, en uråldrig baronessa förskansad i ett torn och ett spökande tvillingpar. Som upplagt för en gotisk skräckberättelse enligt SVD´s recensent.
Neil Gaiman behöver ju knappast någon introduktion här, och jag tror att ni båda redan känner till hans Kyrkogårdsboken också. Den handlar om Ingen som vuxit upp på kyrkogården, omhändertagen av de döda som bor där. Båda hans föräldrar har blivit mördade av mannen Jack men Ingen lyckades undkomma, tills en dag när Jack får honom på kornet igen. Lite trivia är att den är översatt av Kristoffer Leandoer som är en annan av de författare som valts ut till mitt skräcktema med sin novellsamling Svarta speglar.
Svarta speglar är Kristoffer Leandoers prosadebut. Den innehåller 14 skräckberättelser, eller ”skildringar av vardagsgrått vansinne” som de också har kallats. Jag har läst den förut och ser fram emot att få göra det igen.
Stina
Garanterat kommer jag att ligga vaken framåt småtimmarna och bittert ångra mitt val av månadsbok om (eller snarare när) jag inte lyder mitt eget råd. För skräck läses bäst på kvällen när skuggorna kryper närmare och det börjar bli skumt i lägenheten. En riktigt bra skräckberättelse ska inte slösas bort i dagsljus.
Om böckerna är lika läskiga som jag tror och hoppas så jag önskar er många sömnlösa nätter den närmaste månaden tjejer. Happy reading!
Månadens bok: Hemsökelsen (1959) av Shirley Jackson
Skruvens vridning (1898) av Henry James
Mörkrädd (2008) av Andreas Roman
Någon i din säng (2009) av Andreas Roman
En hjärtformad ask (2007) av Joe Hill
Svenska kulter (2010) av Anders Fager
Kom närmare (2005) av Sandra Gran
Slutna rum (2008) av Jennifer Egan
Kyrkogårdsboken (2010) av Neil Gaiman
Svarta speglar (1994) av Kristoffer Leandoer
Shirley Jackson är känd för sina mörka, psykologiska romaner och var en populär författare under 1950-talet. Hemsökelsen är en av hennes mest kända romaner. Den har filmatiserats två gånger, senast 1999 under namnet ”The Haunting” med Catherine Zeta-Jones i en av huvudrollerna. Fyra personer ska av olika anledningar spendera en helg i ett hemsökt hus, vilket snart urartar till en skräckupplevelse för alla inblandade.
Skruvens vridning (Alternativ titel: När skruven dras åt) av Henry James har beskrivits som världens bästa spökhistoria. Den utspelar sig på 1800-talet i en ödsligt belägen herrgård där en ung guvernant ska ta hand om två föräldralösa barn. Ett namnlöst hot riktar sig mot barnen hon ska beskydda. Men vad är verkligt och vad är inbillning?
Mörkrädd av Andreas Roman handlar om Daniel som varit paniskt rädd för mörkret sedan barnsben. Det känns som att något står och lurar på honom där ute i mörkret. Som vuxen bestämmer han sig för att gå i terapi och en gång för alla bli kvitt sin rädsla. Det sista steget i terapin är att bo ensam ute i en stuga i skogen tills han blivit botad. Men när mörkret faller är det något där ute. Något som vill in.
Någon i din säng är tydligen en slags uppföljare till Mörkrädd, även om man inte behöver ha läst den innan. Den handlar om Sofia som är en framgångsrik författare men trots det mycket ensam. Genom åren har hon haft en låtsasvän som hållit henne sällskap, men snart börjar märkliga saker börjar hända och låtsasvännen börjar plötsligt bli lite för verklig.
En hjärtformad ask är skriven av Joe Hill, ingen mindre än Stephen Kings son. Återstår att se om han är bättre än sin far på att skriva skräckberättelser. Jag hoppas det, för flertalet av Kings skräckberättelser tycker jag känns rätt fåniga. Boken handlar om rockstjärnan Jude som kompletterar sin kollektion av bisarra ting med att köpa en vålnad på nätet. En vålnad som levereras till honom i en hjärtformad ask. Detta är kanske inte det smartaste val han gjort, för som vi vet leder sådana dumma handlingar aldrig till något gott. Boken har i alla fall fått bra kritik och beskrivs som ”en vansinnigt fascinerande, egensinnig och intelligent skräckberättelse” av New York Times. Den verkar således befinna sig i rätt ända av King-träsket med besatta bilar och andra konstigheter. Hallandspostens skribent (som iof kanske inte känns lika trovärdig som den föregående recensenten) skriver att ”det var längesedan jag läste en roman som fick mig att kura ihop mig i soffan och önska att det var dagsljus ute!” och Neil Gaiman kallar den “relentless, gripping, powerful.” På papper verkar den riktigt lovande. Jag hoppas bara att den kommer att leva upp till förväntningarna.
Svenska kulter av Anders Fager har jag fått för mig att jag antingen kommer att älska eller hata. Det är en samling skräcknoveller där till synes vardagliga händelser visar sig innehålla mycket mer än vad som visar sig på ytan. Om den hamnar på rätt sida av känsloskalan så tror jag att det kan påminna lite om Virdborgs berättelser. Utgångspunkten verkar vara lite samma, där det vardagliga och hemtama plötsligt har fått en skrämmande och mörk underton.
Sara Grans bok Kom närmare har jag velat läsa länge. Hade det inte varit för att Sofia redan läst den hade den lätt blivit utsedd till månadens bok. Den handlar om Amanda som på ytan lever det perfekta livet. Men hon börjar att förändras. Först är det småsaker som att hon börjar röka och kanske dricka ett glas vin för mycket. Snart övergår det dock till en mardröm när hon får tvångstankar, drabbas av minnesluckor och börjar höra röster.
Slutna rum av Jennifer Egan innehåller ingredienser som ett förfallet medeltida slott, en uråldrig baronessa förskansad i ett torn och ett spökande tvillingpar. Som upplagt för en gotisk skräckberättelse enligt SVD´s recensent.
Neil Gaiman behöver ju knappast någon introduktion här, och jag tror att ni båda redan känner till hans Kyrkogårdsboken också. Den handlar om Ingen som vuxit upp på kyrkogården, omhändertagen av de döda som bor där. Båda hans föräldrar har blivit mördade av mannen Jack men Ingen lyckades undkomma, tills en dag när Jack får honom på kornet igen. Lite trivia är att den är översatt av Kristoffer Leandoer som är en annan av de författare som valts ut till mitt skräcktema med sin novellsamling Svarta speglar.
Svarta speglar är Kristoffer Leandoers prosadebut. Den innehåller 14 skräckberättelser, eller ”skildringar av vardagsgrått vansinne” som de också har kallats. Jag har läst den förut och ser fram emot att få göra det igen.
Stina
fredag 21 januari 2011
onsdag 19 januari 2011
Tweet tweet.
Istället för att sitta med hemtentan och försöka analysera maktstrukturer och härskartekniker i kurslitteraturen leker jag med Twitter.
Eller lekar och leker...stalkar är väl närmare sanningen.
Tänkte att Margaret Atwoods twitter kunde vara av intresse:
http://twitter.com/#!/MargaretAtwood
Eller vad sägs om Björn Ranelids:
http://twitter.com/#!/bjornranelid
Eller påstår sig vara Björn Ranelid i alla fall. Vad tror ni?
Eller lekar och leker...stalkar är väl närmare sanningen.
Tänkte att Margaret Atwoods twitter kunde vara av intresse:
http://twitter.com/#!/MargaretAtwood
Eller vad sägs om Björn Ranelids:
http://twitter.com/#!/bjornranelid
Eller påstår sig vara Björn Ranelid i alla fall. Vad tror ni?
tisdag 18 januari 2011
Metaforer är till för att levas
Vecka 13
Ja, jag är nu alltså inne på vecka 13 i min nedräkning. Men eftersom det inte blivit en enda sida läst sedan vecka 3 har det inte varit mycket att rapportera. Men nu är det dags igen tycker jag.
Här kommer lite blandade utdrag ifrån den höjdarbok som är Allt. Vilket perfekt sätt att starta ett år på, inte sant?
2010 års värsta/bästa
2003 Vecka 18 Lördag (s. 21)
Senare: Elise har skickat mig tre Larkindikter. De är underbara. Men jag vill inte bli poet. Metaforer är till för att levas, inte för att skrivas ned.
Min kommentar: Om det var hans tre mest kända dikter kan jag lova att de inte var underbara: Annus Mirabilis, High Windows och This Be The Verse. Skippa. Ett vänskapligt råd från mig till er.
2003 Vecka 27 Tisdag (s. 55)
Tingen måste bli fängslande för de som i allt ser bilder av annat, så jag ska bli sån. Jag är ändå inte längre än arton franska aforismsamlingar därifrån.
2003 Vecka 30 Söndag (s. 69)
La la la. La la la. La la la. La la la. La la la.
Melismen bevittnad av älg, bänk, räv, järv, trä, säl, häst, m. fl.
2003 Vecka 33 Måndag (s. 77)
Moln, korrosion, kjol, kontainer, polis, kropp, sol – är detta tänkt som lyteskomik eller poplyrik?
Jag bara frågar. Ju.
Min kommentar: Dö!
2003 Vecka 34 Tisdag (s. 81)
1. Jag ska ta itu med sånt som ska tas itu med. Rysk grammatik, svensk statistik. Sedan ska jag ta itu sånt som behöver tas itu.
2003 Vecka 42 Måndag (s. 113)
Såhå?
2004 Vecka 17 Lördag (s. 222)
5. Festen: Man är hundratals. Man har klätt ut sig till djävlar. Man trummar. Man drar genom staden. Man har nåt som är som tio gånger större tomtebloss i händerna. Man kastar dem omkring sig. Man är det brandfarligaste man varit med om. Man är inte medveten om annat än högt ljus, höga, höga ljud och en hög, hög, hög lukt av svavel. Man älskar det.
That´s it. Jag tror inte att ni klarar mer just nu. Lowden njuts bäst i små doser. Eller inte alls.
Inga sidor läsa alls de senaste veckorna.
Är fortfarande på sidan 400, dvs 228 sidor kvar.
Stina
Ja, jag är nu alltså inne på vecka 13 i min nedräkning. Men eftersom det inte blivit en enda sida läst sedan vecka 3 har det inte varit mycket att rapportera. Men nu är det dags igen tycker jag.
Här kommer lite blandade utdrag ifrån den höjdarbok som är Allt. Vilket perfekt sätt att starta ett år på, inte sant?
2010 års värsta/bästa
2003 Vecka 18 Lördag (s. 21)
Senare: Elise har skickat mig tre Larkindikter. De är underbara. Men jag vill inte bli poet. Metaforer är till för att levas, inte för att skrivas ned.
Min kommentar: Om det var hans tre mest kända dikter kan jag lova att de inte var underbara: Annus Mirabilis, High Windows och This Be The Verse. Skippa. Ett vänskapligt råd från mig till er.
2003 Vecka 27 Tisdag (s. 55)
Tingen måste bli fängslande för de som i allt ser bilder av annat, så jag ska bli sån. Jag är ändå inte längre än arton franska aforismsamlingar därifrån.
2003 Vecka 30 Söndag (s. 69)
La la la. La la la. La la la. La la la. La la la.
Melismen bevittnad av älg, bänk, räv, järv, trä, säl, häst, m. fl.
2003 Vecka 33 Måndag (s. 77)
Moln, korrosion, kjol, kontainer, polis, kropp, sol – är detta tänkt som lyteskomik eller poplyrik?
Jag bara frågar. Ju.
Min kommentar: Dö!
2003 Vecka 34 Tisdag (s. 81)
1. Jag ska ta itu med sånt som ska tas itu med. Rysk grammatik, svensk statistik. Sedan ska jag ta itu sånt som behöver tas itu.
2003 Vecka 42 Måndag (s. 113)
Såhå?
2004 Vecka 17 Lördag (s. 222)
5. Festen: Man är hundratals. Man har klätt ut sig till djävlar. Man trummar. Man drar genom staden. Man har nåt som är som tio gånger större tomtebloss i händerna. Man kastar dem omkring sig. Man är det brandfarligaste man varit med om. Man är inte medveten om annat än högt ljus, höga, höga ljud och en hög, hög, hög lukt av svavel. Man älskar det.
That´s it. Jag tror inte att ni klarar mer just nu. Lowden njuts bäst i små doser. Eller inte alls.
Inga sidor läsa alls de senaste veckorna.
Är fortfarande på sidan 400, dvs 228 sidor kvar.
Stina
onsdag 12 januari 2011
Dags för fler recensioner
Snart har jag kommit ikapp med recenserandet sedan förra året, bara 4 böcker kvar att recensera.
Tror jag börjar med "Drömfakulteten" av Sara Stridsberg. Stridsberg var ju förra årets stora författarupptäckt (tack vare Sandra), men denna var den bok jag gillade minst av henne. Eftersom jag och hyllade böcker tydligen inte går ihop är det självklart den här boken av henne som vunnit pris. Tematiskt påminner den mycket om de andra två, med trasiga kvinnor i huvudrollerna, en handling som aldrig berättas linjärt utan är uppbyggd mer som en mosaik och med samma fina språk. Hon utgår också, liksom i "Happy Sally" från en verklig person. Den här gången är det Valerie Solanas som står i centrum. Om ni inte vet vem det är så räcker det nog med att säga att det var hon som sköt Andy Warhol och grundade SCUM (Society for Cutting Up Men). Tyvärr lyckas inte Stridsberg få mig att bli lika förälskad i Solanas som hon verkar vara. Större delen av läsningen tycker jag att hon verkar vara en ganska jobbig typ, som inte på något sätt verkar vara lika intelligent som det sägs att hon varit. Det kan också till viss del vara sättet romanen berättas på som stör mig. Som jag tog upp förut är romanen uppbyggd som en slags mosaik, där man aldrig får hela berättelsen i ett svep utan endast ett litet stycke här och där. I denna roman, till skillnad från i de två förra, tycker jag att hon gör det lite väl frekvent. Romanen får ingen riktig sammanhållning, vilket gör att jag som läsare inte får samma behållning av den som om den varit lite mer strukturerad. Men liksom i de förra böckerna är språket underbart uppbyggt med intressanta karaktärer. Jag skulle absolut inte ha något emaot att umgås närmare med Cosmogirl och kanske inleda en disskusion om varför hanmössen, liskom resten av världens manliga population, borde utplånas.
"Dubbelrosen" av Rosamond Smith (Joyce Carol Oates) var en annan bok som blev utläst i slutet av förra året. Är ingen decakrfantast av rang precis, men om handlingen som den gjorde i denna roman kretsar mer kring det mänskliga och psykologiska än om äckliga sätt att ha ihjäl någon blir jag genast mer intresserad. Att det dessutom är en bok skriven av en av mina favoritförfattare gör ju inte det hela sämre precis. På ett trovärdigt sätt får man som läsare följa Terrence, som pga sin passion för den vacra Ava Rose, sjunker allt djupare i fördärvet. Med undantag för att hans besatthet mot slutet av boken blir aningen för intensiv är det här en historia man slukar med hull och hår.
Hemma i Norrköping passade jag också på att låna en av Sannas chiclits, "Vickys vintage butik" av Isabel Wolff. Det klart roligaste med boken var att läsa om alla fina 30.40 och 50-talskläder, eftersom jag är lite insnöad på det ämnet just nu så här i och med bröllopsplanerandet. Skönt också med en bok som inte löser hjältinnans alla problem med att hon hittar rätt man. Annars ingen större läsupplevelse, men fungerade fint för stunden och helt klart härligt slapp julunderhållning.
Så har vi då kommit till årets sista bok, "Död robot" av Isaac Asimov. Lite kul att året både börjades (med "Flickan som älskade silver" och dess uppföljare) och avslutades med lite härlig robotlitteratur. Asimov har byggt upp romanen som en deckargåta, där jordmänniskan Deckard kommer till planeten Aurora för att lösa mysteriet med en "mördad" robot. Det enda problemet är att robotens uppfinnare säger sig vara den enda som kunnat få roboten att "dö", samtidigt som han bedyrar sin oskuld. En smart och tätt skriven deckare som bara inte går att lägga ned. Det var längesedan jag läste någon deckare som var så bra, om någonsin. Ska faktisk ta och rensa biblioteket på Asimovs böcker nu i januari och ha en riktig science fiction-månad. Men förhoppningsvis hinner jag igenom lite gammal skåpmat också, innan det blir dags för Stina att välja tema i februari.
Tror jag börjar med "Drömfakulteten" av Sara Stridsberg. Stridsberg var ju förra årets stora författarupptäckt (tack vare Sandra), men denna var den bok jag gillade minst av henne. Eftersom jag och hyllade böcker tydligen inte går ihop är det självklart den här boken av henne som vunnit pris. Tematiskt påminner den mycket om de andra två, med trasiga kvinnor i huvudrollerna, en handling som aldrig berättas linjärt utan är uppbyggd mer som en mosaik och med samma fina språk. Hon utgår också, liksom i "Happy Sally" från en verklig person. Den här gången är det Valerie Solanas som står i centrum. Om ni inte vet vem det är så räcker det nog med att säga att det var hon som sköt Andy Warhol och grundade SCUM (Society for Cutting Up Men). Tyvärr lyckas inte Stridsberg få mig att bli lika förälskad i Solanas som hon verkar vara. Större delen av läsningen tycker jag att hon verkar vara en ganska jobbig typ, som inte på något sätt verkar vara lika intelligent som det sägs att hon varit. Det kan också till viss del vara sättet romanen berättas på som stör mig. Som jag tog upp förut är romanen uppbyggd som en slags mosaik, där man aldrig får hela berättelsen i ett svep utan endast ett litet stycke här och där. I denna roman, till skillnad från i de två förra, tycker jag att hon gör det lite väl frekvent. Romanen får ingen riktig sammanhållning, vilket gör att jag som läsare inte får samma behållning av den som om den varit lite mer strukturerad. Men liksom i de förra böckerna är språket underbart uppbyggt med intressanta karaktärer. Jag skulle absolut inte ha något emaot att umgås närmare med Cosmogirl och kanske inleda en disskusion om varför hanmössen, liskom resten av världens manliga population, borde utplånas.
"Dubbelrosen" av Rosamond Smith (Joyce Carol Oates) var en annan bok som blev utläst i slutet av förra året. Är ingen decakrfantast av rang precis, men om handlingen som den gjorde i denna roman kretsar mer kring det mänskliga och psykologiska än om äckliga sätt att ha ihjäl någon blir jag genast mer intresserad. Att det dessutom är en bok skriven av en av mina favoritförfattare gör ju inte det hela sämre precis. På ett trovärdigt sätt får man som läsare följa Terrence, som pga sin passion för den vacra Ava Rose, sjunker allt djupare i fördärvet. Med undantag för att hans besatthet mot slutet av boken blir aningen för intensiv är det här en historia man slukar med hull och hår.
Hemma i Norrköping passade jag också på att låna en av Sannas chiclits, "Vickys vintage butik" av Isabel Wolff. Det klart roligaste med boken var att läsa om alla fina 30.40 och 50-talskläder, eftersom jag är lite insnöad på det ämnet just nu så här i och med bröllopsplanerandet. Skönt också med en bok som inte löser hjältinnans alla problem med att hon hittar rätt man. Annars ingen större läsupplevelse, men fungerade fint för stunden och helt klart härligt slapp julunderhållning.
Så har vi då kommit till årets sista bok, "Död robot" av Isaac Asimov. Lite kul att året både börjades (med "Flickan som älskade silver" och dess uppföljare) och avslutades med lite härlig robotlitteratur. Asimov har byggt upp romanen som en deckargåta, där jordmänniskan Deckard kommer till planeten Aurora för att lösa mysteriet med en "mördad" robot. Det enda problemet är att robotens uppfinnare säger sig vara den enda som kunnat få roboten att "dö", samtidigt som han bedyrar sin oskuld. En smart och tätt skriven deckare som bara inte går att lägga ned. Det var längesedan jag läste någon deckare som var så bra, om någonsin. Ska faktisk ta och rensa biblioteket på Asimovs böcker nu i januari och ha en riktig science fiction-månad. Men förhoppningsvis hinner jag igenom lite gammal skåpmat också, innan det blir dags för Stina att välja tema i februari.
måndag 10 januari 2011
Mjäkböcker- alla underbara presenter från min kära syster
Här kommer fler recensioner från vintern 2010. Inga höjdarböcker tyvärr, trots att jag hade höga förväntningar på vissa av dem.
Vi börjar med "Sex liter luft" av Andrezej Tichy, som var en present från min kära syster. Efter att ha läst på baksidan av den hade jag förväntat mig en riktig höjdarbok, mycket eftersom den i uppbyggnaden och temat verkade påminna om "Väggen" som jag läst för en tid sedan och tyckte mycket om. Och visst påminner den en del om denna med sitt apokalyptiska tema där huvudpersonen finner sig leva i en värld där alla andra människor försvunnit. Men där slutar också likheterna. Där den förra var finstämd och drar tag i läsaren är den här mer pang på och med en synnerligen osympatisk huvudperson. Det var nog främst det som fick mig att genuint ogilla boken, men även de fåniga mittstyckena i boken med "de försvunna människornas röster" är störande pretentiöst och riktigt tråkigt att läsa. Nej, bottenbetyg blir det för denna bok, som dessutom innehåller en rikitgt otäck scen som bara den hade fått mig att ge tummen ner för romanen.
Så går vi då över till nästa bok, "Den sista flickan" av Penelope Evans, också denna en gåva från syrran. Handlingen kretsar kring Amanda, en flicka i 20-årsåldern som flyttar in som hyresgäst i ett kollektiv där värdinnan snokar igenom rummen och den pensionerade Larry inte låter henne få en minut för sig själv.
På baksidan verkade även denna så mycket bättre än vad den faktiskt var. Jag kan inte riktigt förstå vad författarinnan ville med denna fruktansvärt förutsägbara bok som jag praktiskt taget gäspade mig igenom. Ska man från första sidan veta vart det kommer att leda eller tycker Evans att hon med sin intrig är smart och oförutsägbar? Hoppas inte! Jag fångades inte upp av boken i alla fall och finner den faktiskt rätt orelistisk. Om inte ens jag, som ogillar att säga ifrån till folk, skulle finna mig i Larrys skit, varför skulle då Amanda det?
Den tredje boken är ännu en Tvillingbok och denna heter "Hemligheten i källaren". Intrigen är en fånig sak där tvillingarna ska vara husvakter åt skolans rektor. Snart börjar de, på grund av att han förbjudit dem att gå ned i källaren, misstänka att han mördat sin fru. Vad kan jag säga? Fånig intrig, fåniga människor och fånig upplösning. Ingen vettig männiksa, 12 år eller inte, skulle bete sig så här!
"Du är den enda" är så slutligen en härlig Harlekinbok som jag fick av Stina i julklapp. Tackar så hemskt mycket...... Ja vad kan man säga? Den är så sugig som bara en Harlekinroman kan bli, och av genrens värsta sort dessutom. Fjompig och helt otrovärdig story om en romanförfattarinna som har svårt att få till sin hjälte. Tills hon träffar mannen som är som klippt och skuren för att vara hjälten i hennes roman vill säga. Självklart blir de kära i varandra, men ska hon våga släppa honom nära efter att ha blivit lämnad framför altaret och med en oanvänd bröllopsklänning hängande hemma i garderoben? Svaret på frågan säger sig väl självt, det är ju trots allt en Harlekin. Läs inte är ett gott råd från mig: Måste dú läsa en Harlekinroman måste det finnas något bättre. Hoppas jag.
Vi börjar med "Sex liter luft" av Andrezej Tichy, som var en present från min kära syster. Efter att ha läst på baksidan av den hade jag förväntat mig en riktig höjdarbok, mycket eftersom den i uppbyggnaden och temat verkade påminna om "Väggen" som jag läst för en tid sedan och tyckte mycket om. Och visst påminner den en del om denna med sitt apokalyptiska tema där huvudpersonen finner sig leva i en värld där alla andra människor försvunnit. Men där slutar också likheterna. Där den förra var finstämd och drar tag i läsaren är den här mer pang på och med en synnerligen osympatisk huvudperson. Det var nog främst det som fick mig att genuint ogilla boken, men även de fåniga mittstyckena i boken med "de försvunna människornas röster" är störande pretentiöst och riktigt tråkigt att läsa. Nej, bottenbetyg blir det för denna bok, som dessutom innehåller en rikitgt otäck scen som bara den hade fått mig att ge tummen ner för romanen.
Så går vi då över till nästa bok, "Den sista flickan" av Penelope Evans, också denna en gåva från syrran. Handlingen kretsar kring Amanda, en flicka i 20-årsåldern som flyttar in som hyresgäst i ett kollektiv där värdinnan snokar igenom rummen och den pensionerade Larry inte låter henne få en minut för sig själv.
På baksidan verkade även denna så mycket bättre än vad den faktiskt var. Jag kan inte riktigt förstå vad författarinnan ville med denna fruktansvärt förutsägbara bok som jag praktiskt taget gäspade mig igenom. Ska man från första sidan veta vart det kommer att leda eller tycker Evans att hon med sin intrig är smart och oförutsägbar? Hoppas inte! Jag fångades inte upp av boken i alla fall och finner den faktiskt rätt orelistisk. Om inte ens jag, som ogillar att säga ifrån till folk, skulle finna mig i Larrys skit, varför skulle då Amanda det?
Den tredje boken är ännu en Tvillingbok och denna heter "Hemligheten i källaren". Intrigen är en fånig sak där tvillingarna ska vara husvakter åt skolans rektor. Snart börjar de, på grund av att han förbjudit dem att gå ned i källaren, misstänka att han mördat sin fru. Vad kan jag säga? Fånig intrig, fåniga människor och fånig upplösning. Ingen vettig männiksa, 12 år eller inte, skulle bete sig så här!
"Du är den enda" är så slutligen en härlig Harlekinbok som jag fick av Stina i julklapp. Tackar så hemskt mycket...... Ja vad kan man säga? Den är så sugig som bara en Harlekinroman kan bli, och av genrens värsta sort dessutom. Fjompig och helt otrovärdig story om en romanförfattarinna som har svårt att få till sin hjälte. Tills hon träffar mannen som är som klippt och skuren för att vara hjälten i hennes roman vill säga. Självklart blir de kära i varandra, men ska hon våga släppa honom nära efter att ha blivit lämnad framför altaret och med en oanvänd bröllopsklänning hängande hemma i garderoben? Svaret på frågan säger sig väl självt, det är ju trots allt en Harlekin. Läs inte är ett gott råd från mig: Måste dú läsa en Harlekinroman måste det finnas något bättre. Hoppas jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)