Är inte öppningsscenen av filmen baserad på Francoise Sagans Bonjour Tristesse underbar?
Stina
fredag 9 september 2011
Un charmant petit monstre
A strange melancholy pervades me to which I hesitate to give the grave and beautiful name of sorrow. The idea of sorrow has always appealed to me, but now I am almost ashamed of its complete egoism. I have known boredom, regret, and occasionally remorse, but never sorrow. Today it envelops me like a silken web, enervating and soft, and sets me apart from everybody else.
Detta är början på Francoise Sagans Bonjour Tristesse – och vilken inledning. Jag är en sucker för böcker med inledningar som är något utöver det vanliga och det här är en av mina favoriter. Precis som novellen i övrigt är de inledande orden både vackra, bittra och gripande. Man dras oundvikligen in i den dekandenta och bekymmerlösa värld som utgör huvudpersonernas liv.
Huvudpersonen Cecile är också hon något utöver det vanliga. Hon är en intressant karaktär, egoistisk och känslokall vissa stunder men samtidigt sårbar och liten andra. Francoise Sagan själv har av nobelpristagaren Francois Mauriac blivit beskriven som ett ”charmant petit monster”. Det är en beskrivning som jag tycker väl passar in även på Cecile som kan vara nog så charmerande när det passar hennes syften, men ve den som går henne emot. Hennes relation med fadern är också den intressant då vissa nästan incestuösa undertoner anas ibland.
Historien berättas ur Ceciles perspektiv, en tonårsflicka som tillbringar en sommar på rivieran min sin änkling till far. De lever ett okonventionellt liv tillsammans. Det är en sorglös tillvaro utan ansvar och förpliktelser. Det är hon och hennes far, de två mot resten av världen. Deras lilla universum inkräktas bara då och då av den senaste i raden av älskarinnor men Cecile lever tryggt i vissheten att det bara är tillfälligt. Hennes far är en ombytlig man och en kvinna kan aldrig räcka till för honom. Den enda kvinnliga konstanten i hans liv är Cecile själv och det är så hon vill ha det. De är lyckliga och om en kvinna skulle komma och lägga beslag på hennes far för någon längre tid skulle de bli olyckliga båda två.
Så dyker Anne upp i deras liv, en bestämd karaktärsfast kvinna, så olik alla andra kvinnor som fladdrat förbi i deras liv. Och Anne tänker inte nöja sig med med mindre än äktenskap. I och med Annes inträde verkar den sorglösa vagabondtillvaro Cecile vant sig vid få ett abrubt slut. Men Cecile är redo att slåss, för sin far, för sig själv och för deras bekymmerslösa tillvaro.
Under de långa heta sommardagar som följer smider Cecile planer som kommer att få ödesdigra konsekvenser för dem alla. För resultatet av leda är inget att leka med.
Stina
torsdag 8 september 2011
The Hottest State
Jag skrev om romanen Ett fönster i New York för ett tag sedan. Jag tyckte ju som bekant inte att den var någon höjdare men tänkte ändå tipsa om filmvarianten, kanske är det helt enkelt en historia som gör sig bättre på film. Det verkar ju inte helt omöjligt att det faktiskt är så eftersom det är Ethan Hawke själv som regisserat den. Han spelar också med i en mindre roll som Wills pappa.
Enligt trailern verkar filmen överensstämma rätt väl med boken. Är filmen bättre än boken i det här fallet? Vad tror ni?
Stina
Enligt trailern verkar filmen överensstämma rätt väl med boken. Är filmen bättre än boken i det här fallet? Vad tror ni?
Stina
Kvalitetslitteratur
För att inspirera min växande bokhög Mr X (namnförslag någon?) att börja banta har jag mellan boktemaböckerna gett mig i kast med riktig kvalitetslitteratur som har legat här hemma ett bra tag i väntan på att bli läst. Vi talar alltså om höjdarlitteratur här; nämligen de klasiska "Mysrysarna" och "Kalla kårar"-böckerna.
Vi börjar med Mysrysaren "Mysteriet på ön", där den våpiga Nicola Penrose boken igenom gör sitt yttersta för att få chansen att dö en ond bråd död, samtidigt som hon våpar omkring i största allmänhet, samt håller på att dö av längtan efter att den mystiske främlingen Matthew. Deckarintrigen i boken är dessutom synnerligen fånig, där lilla Nicola börjar få mystiska meddelanden om att hennes föräldrar som förolyckades för ett år sedan kanske inte dog av en olyckshändelse. När sedan mystiska saker börjar hända blir det såklart oväder så ingen kan ta sig ifrån den isolerade ön. Nyskapande? Nej, kanske inte.
Vi talar här om en bok som håller sämre standard än en Harlequinroman (och då har jag läst en del i mina dar, he he där rök min credibility...). Allt med boken suger helt enkelt. Och då menar jag ALLT (Vad hände förresten med din ambition, Stina, att delge oss allt underbart Martina Lowden klämmde in i boken med samma namn?). Hjältinnan är som sagt ett fånigt våp, handlingen har hål stora som höghus och känlsorna som uppstår mellan vår hjälte och hjältinna verkar komma från ingenstans. Det här är det sämsta jag läst någonsin. Jag hoppas innerligt att hjälten och hjältinnan kommer att leva olyckliga i alla sina dagar.
För att bara ge ett exempel på det usla i boken kan vi ta Nicolas föräldrars död. Självklart är de inte döda, utan dyker upp livs levande mot slutet av boken, och det kan man väl ta. De har hållt sig undan för att de varit hotade till livet och sannolikt skulle ha mördats om de inte gått under jorden. Men grejjen är att de hållt sig undan sin sörjande dotter ett helt år, samtidigt som hon stått där i skottlinjen för mördaren- och detta på inrådan av polisen. Så jävla ologiskt!
För att ni ska se att det här verkligen är en riktigt, riktigt usel bok kommer här några härliga utdrag:
Min dumma flicka, tänkte hon för sig själv. (Seriöst tänker någon verkligen så?)
Nästa morgon blev Nicola mycket husmoderlig. (Blir och blir, är inte detta något man antingen är eller inte är?.
För övrigt, här kommer också den ramsa som ALDRIG misslyckats med att få vår hjältinna på bättre humör. Testa det ni också nästa gång ni är nere, den här ramsan har nämligen en succes-rate på 100%- den kan inte faila:
När du tvivlar, har det svårt,
Spring i cirklar, ropa, gråt.
Här tror jag att vi lämnar Nicola och hennes patetiska existens för att istället ägna oss åt "5 ruggiga rysare", en novellsamlingen med noveller av 5 olika författare.
Den första, "Varg-människorna" känns precis som något Margareth Atwood skulle ha kunnat svänga ihop i en handvändning i sin "Den blinda mördaren" då historen är lika kliché, lika fånig och lika för mycket- men ändå underhållande att läsa.
"På andra sidan" å andra sidan känns mycket mer genomtänkt och väldigt mycket Lovecraftinspirerad och handlar om en gammal man som går över en tröskel han inte borde. Underhållande även denna, och gör mig faktiskt sugen på att läsa något av Lovecraft.
"Skräckens skepp" däremot är ingen höjdare direkt utan känns mest som en historia som skrivits en gång för mycket. Om ett skepp sjömän som stöter på ett spökskepp med en besättning bestående av sjömonster.
"Växande fasa" vidare känns också ganska B, om en varelse som växer till sig under en hög hö. Inte helt fräscht kanske.
Till sist är det "Masken" om en parasit som hittar till jorden där den parasiterar på en människa, men finner sig utslagen av sin egen ofödda avkomma som redan väntar på sin chans att ta över världen. Tja, den var originell i alla fall.
Vi börjar med Mysrysaren "Mysteriet på ön", där den våpiga Nicola Penrose boken igenom gör sitt yttersta för att få chansen att dö en ond bråd död, samtidigt som hon våpar omkring i största allmänhet, samt håller på att dö av längtan efter att den mystiske främlingen Matthew. Deckarintrigen i boken är dessutom synnerligen fånig, där lilla Nicola börjar få mystiska meddelanden om att hennes föräldrar som förolyckades för ett år sedan kanske inte dog av en olyckshändelse. När sedan mystiska saker börjar hända blir det såklart oväder så ingen kan ta sig ifrån den isolerade ön. Nyskapande? Nej, kanske inte.
Vi talar här om en bok som håller sämre standard än en Harlequinroman (och då har jag läst en del i mina dar, he he där rök min credibility...). Allt med boken suger helt enkelt. Och då menar jag ALLT (Vad hände förresten med din ambition, Stina, att delge oss allt underbart Martina Lowden klämmde in i boken med samma namn?). Hjältinnan är som sagt ett fånigt våp, handlingen har hål stora som höghus och känlsorna som uppstår mellan vår hjälte och hjältinna verkar komma från ingenstans. Det här är det sämsta jag läst någonsin. Jag hoppas innerligt att hjälten och hjältinnan kommer att leva olyckliga i alla sina dagar.
För att bara ge ett exempel på det usla i boken kan vi ta Nicolas föräldrars död. Självklart är de inte döda, utan dyker upp livs levande mot slutet av boken, och det kan man väl ta. De har hållt sig undan för att de varit hotade till livet och sannolikt skulle ha mördats om de inte gått under jorden. Men grejjen är att de hållt sig undan sin sörjande dotter ett helt år, samtidigt som hon stått där i skottlinjen för mördaren- och detta på inrådan av polisen. Så jävla ologiskt!
För att ni ska se att det här verkligen är en riktigt, riktigt usel bok kommer här några härliga utdrag:
Min dumma flicka, tänkte hon för sig själv. (Seriöst tänker någon verkligen så?)
Nästa morgon blev Nicola mycket husmoderlig. (Blir och blir, är inte detta något man antingen är eller inte är?.
För övrigt, här kommer också den ramsa som ALDRIG misslyckats med att få vår hjältinna på bättre humör. Testa det ni också nästa gång ni är nere, den här ramsan har nämligen en succes-rate på 100%- den kan inte faila:
När du tvivlar, har det svårt,
Spring i cirklar, ropa, gråt.
Här tror jag att vi lämnar Nicola och hennes patetiska existens för att istället ägna oss åt "5 ruggiga rysare", en novellsamlingen med noveller av 5 olika författare.
Den första, "Varg-människorna" känns precis som något Margareth Atwood skulle ha kunnat svänga ihop i en handvändning i sin "Den blinda mördaren" då historen är lika kliché, lika fånig och lika för mycket- men ändå underhållande att läsa.
"På andra sidan" å andra sidan känns mycket mer genomtänkt och väldigt mycket Lovecraftinspirerad och handlar om en gammal man som går över en tröskel han inte borde. Underhållande även denna, och gör mig faktiskt sugen på att läsa något av Lovecraft.
"Skräckens skepp" däremot är ingen höjdare direkt utan känns mest som en historia som skrivits en gång för mycket. Om ett skepp sjömän som stöter på ett spökskepp med en besättning bestående av sjömonster.
"Växande fasa" vidare känns också ganska B, om en varelse som växer till sig under en hög hö. Inte helt fräscht kanske.
Till sist är det "Masken" om en parasit som hittar till jorden där den parasiterar på en människa, men finner sig utslagen av sin egen ofödda avkomma som redan väntar på sin chans att ta över världen. Tja, den var originell i alla fall.
Nu är hösten här...
Nu när hösten närmar sig, vad passar väl bättre än ett peppigt youtube-klipp med Glee? Inte för att det på något sätt anknyter till någort jag läst på sistone, men som Stina brukar säga, Why not. Så här kommer det, lyssna och njuuuuut!
onsdag 7 september 2011
Vykort från ingenmansland av Aidan Chambers
Har tidigare skrivit om och recenserat den underbara ungdomsromanen "Dansa på min grav" om Hal som blir kär i i den våghalsige Barry. "Vykort från ingenmansland" är skriven av samma författare, men kommer tyvärr inte alls upp i samma klass som den förra och i ärlighetens namn hade jag väl inte förväntat mig det heller. Däremot är det en välskriven ungdomsroman som vågar ta ungdomar och deras känslor på allvar och som inte väjer för att ta upp svåra ämnen utan att författaren gör det för lätt för sig. När Chambers skriver gör han det nämligen för att han har något att säga och det är intressant med en författare som faktiskt var tidigt ute med att skriva om ämnen som homosexualitet, ung sexualitet och svåra ämnen som sorg, död, och saknad. Även denna roman har sin beskärda del av detta. Huvudperson är Jacob, som är på besök i Amsterdam för att vara med i en ceremoni för att hedra sin döde farfar som stupade i Amsterdam under kriget. Väl där visar det sig att Gertrui, kvinnan som vårdade farfadern, är svårt sjuk och snart ska motta dödshjälp. Han får också veta att hon och farfadern hade en kärleksaffär, något mormodern inte har en aning om. Han hinner också med att träffa kärleken, både i form av en kille och en tjej.
Tyvärr känns romanen på inget vis lika angelägen som "Dansa på min grav" och man kommer aldrig riktigt nära varken Jacob eller hans känslor. Trots de stora, svåra ämnena som behandlas står jag kallsinnig till i princip allt som händer och därför känns boken mest som en välskriven bagatell.
Tyvärr känns romanen på inget vis lika angelägen som "Dansa på min grav" och man kommer aldrig riktigt nära varken Jacob eller hans känslor. Trots de stora, svåra ämnena som behandlas står jag kallsinnig till i princip allt som händer och därför känns boken mest som en välskriven bagatell.
Humbert och den frånvarande Lolita
Vilken bra idé Sandra, det var ju därför vi startade Boktriangeln: för att läsa böcker, recensera dem och diskutera dem med varandra. Här kommer alltså mina synpunkter på dina frågor. Ska bli kul att se vad ni andra tycker!
Vem har rätt till historien? Nu är ju det här enbart en fiktiv roman, men hade det varit en verklig berättelse är det väl ingen som har rätt till historien. Det humanste hade varit att aldrig skriva en bok om händelserna utan låta den stackars Lolita leva i fred och gå vidare utan att Humbert gottar sig i vad som hänt.
Vems är historien?Precis som jag skrev i min recension är det ingen tvekan om att det här är Humberts historia (det är ju hans biografi det är vi läser och trots namnet på boken får ju Lolita själv aldrig komma till tals), men om du menar vem det egentligen är historien tillhör så är det självklart lika mycket tillhörande Lolita som Humbert. Därför är det synd att det bara är hans perspektiv som ges romanen igenom, liksom vi aldrig för möta den verkliga Lolita utan bara hans sjuka föreställningar om henne som nymfetten Lolita. I min recension av Lolita skrev jag hur det skulle vara intressant att få höra Lolitas perspektiv i en helt annan berättelse, och döm om min förvåning när det är precis det vi får göra i Sara Stridsbergs ”Darling river”. Och i den ger Lolita en helt annan bild än Humbert. Läs den om ni inte redan gjort det!
Har Humbert Humbert begått ytterligare ett brott genom att neka Lolita en egen röst?Jag tycker att svaret på denna fråga är att han självklart har gjort sig skyldig till ännu ett brott genom detta. Den sista kränkningen på något sätt. Liksom Humbert skymfar henne på detta sätt var något av det jag blev allra mest upprörd över när jag läste romanen hur Nabokov, författaren, som en sista skymf mot Lolita låter henne dö barnsängddöden på slutet. Det var liksom inte nog med att låta Humbert utnyttja henne, utan som en sista gärning var han även tvungen att ta död på henne.
Däremot håller jag inte med dig om avskyn för Humbert, för något av det läskigaste med att läsa Lolita är att man mot sin vilja känner sympati för honom trots att man vet att man inte borde.
Vem har rätt till historien? Nu är ju det här enbart en fiktiv roman, men hade det varit en verklig berättelse är det väl ingen som har rätt till historien. Det humanste hade varit att aldrig skriva en bok om händelserna utan låta den stackars Lolita leva i fred och gå vidare utan att Humbert gottar sig i vad som hänt.
Vems är historien?Precis som jag skrev i min recension är det ingen tvekan om att det här är Humberts historia (det är ju hans biografi det är vi läser och trots namnet på boken får ju Lolita själv aldrig komma till tals), men om du menar vem det egentligen är historien tillhör så är det självklart lika mycket tillhörande Lolita som Humbert. Därför är det synd att det bara är hans perspektiv som ges romanen igenom, liksom vi aldrig för möta den verkliga Lolita utan bara hans sjuka föreställningar om henne som nymfetten Lolita. I min recension av Lolita skrev jag hur det skulle vara intressant att få höra Lolitas perspektiv i en helt annan berättelse, och döm om min förvåning när det är precis det vi får göra i Sara Stridsbergs ”Darling river”. Och i den ger Lolita en helt annan bild än Humbert. Läs den om ni inte redan gjort det!
Har Humbert Humbert begått ytterligare ett brott genom att neka Lolita en egen röst?Jag tycker att svaret på denna fråga är att han självklart har gjort sig skyldig till ännu ett brott genom detta. Den sista kränkningen på något sätt. Liksom Humbert skymfar henne på detta sätt var något av det jag blev allra mest upprörd över när jag läste romanen hur Nabokov, författaren, som en sista skymf mot Lolita låter henne dö barnsängddöden på slutet. Det var liksom inte nog med att låta Humbert utnyttja henne, utan som en sista gärning var han även tvungen att ta död på henne.
Däremot håller jag inte med dig om avskyn för Humbert, för något av det läskigaste med att läsa Lolita är att man mot sin vilja känner sympati för honom trots att man vet att man inte borde.
måndag 5 september 2011
Vems är historian?
Vi har alla tre läst Lolita, så jag tänkte att vi kunde ha en liten diskussion om den. Mestadels för att jag verkligen avskyr Humbert Humbert. Men även de kritiker som gillar att spy galla över Lolita, bland annat för att hon är barnslig, en åsikt som de grundar enbart på pedofilens poetiska ord.
Mina funderingar är:
Vem har rätt till historien?
Vems är historien?
Har Humbert Humbert begått ytterligare ett brott genom att neka Lolita en egen röst?
Mina funderingar är:
Vem har rätt till historien?
Vems är historien?
Har Humbert Humbert begått ytterligare ett brott genom att neka Lolita en egen röst?
Niceville av Kathryn Stockett
Det här känns nästan som en uppfräschad variant av klassikern "Stekta gröna tomater" och det lär nog inte dröja länge innan också denna blir filmatiserad. Romanen handlar om Skeeter, en 20-åring med författarambition som börjar skriva på en bok om hur det är att vara svart hushållerska hos de vita i 60-talets Mississippi. Både hon och de hushållerskor hon intervjuar kommer att råka illa ut om deras identitet avslöjas, och när hon öppet börjar visa sitt förakt för de raslagar som finns i södern blir hon utfrusen av till och med sina närmaste vänner.
Trots temat är det här lättsmält feel-good-litteratur, men den är välskriven och en riktigt sträckläsare och författarinnan, som själv hade ett svart hembiträde under sin uppväxt, har faktiskt något att säga.
Trots temat är det här lättsmält feel-good-litteratur, men den är välskriven och en riktigt sträckläsare och författarinnan, som själv hade ett svart hembiträde under sin uppväxt, har faktiskt något att säga.
söndag 4 september 2011
Svärmaren av Anna Bovaller
Ännu en dussindeckare av en svensk dussinförfattare. Denna har advokaten Petra Wester som huvudperson, och mysteriet börjar med att en kollega hittas mördad på advokatbyrån varav Petra leder internutredningen av fallet. Dock är denna deckare, till skillnad från de flesta andra trötta svenska deckare, en uppdaterad variant av Christies pusseldeckare, liksom den även känns aningen mer välskriven än andra böcker i genren. Däremot försöker Bovaller klämma in alldeles för mycket i denna den andra romanen i serien; det är anorexia, våldtäkter, sexuella utnyttjanden av minderåriga, för att inte tala om fotbollshuliganer och konspirationer på huvudpersonens advokatbyrå. Lätt fånigt även med författarinnans poesiambitioner.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)