Jag har riktigt svårt för romaner inom kategorin ”mustiga skrönor” (tänk 100-åringen som klev ut genom fönstret och liknande). Jeanette Wintersons sprudlande saga Vintergatan går genom magen går dock inte att värja sig emot. Ta baksidestexten bara: ”Här följer en berättelse om tid, universum, kärleksförhållande och New York. Dårarnas skepp, en jude, en diamant, en dröm. En pojke från arbetarklassen, ett spädbarn, en flod, det subatomära skämtet om den obeständiga materien.”
Det är boken i ett nötskal, men Wintersons språk och ton går inte att beskriva, det måste upplevas. Med fördel om och om igen. Det är andra gången jag läser just den här boken, men det var minst ett tiotal är sedan sist. En bok som den här glömmer man inte, så när jag råkade passera den i biblioteket fick den följa med hem trots mitt snabbt växande bokberg. Jag var tvungen att se om den var så bra som jag kom ihåg den. Det var den.
Boken handlar visserligen om allt det som nämnts ovan, men det är Alice som är navet. Det finns flera underberättelser som alla är underhållande och originella, men den största behållningen är skildringen av Alice förbindelse med en gift man Jove, och med hans fru Stella. Hon har kärleksförhållanden med dem båda, och finner sig snart indragen i en hopplös kälekstriangel mellan dessa båda storheter. ”Den synlighetskappa som tvåsamheten tillhandahöll innebar att jag inte längre var Alice utan Alice och Jove. Vi var två att ta hänsyn till. Två namn på inbjudningskortet. Och sedan var vi tre. Hans fru och hans älskarinna träffades.”
En annan av de mer underhållande sidohistorierna handlar om Alice mamma och hennes märkliga cravings under graviditeten. Hon vill ha diamanter att äta, och när hon får dem inom räckhåll kan inget stoppa henne. Varken hennes man eller de kompanjoner som ädelstenarna tillhör. Jag hoppas för Sebbes skull att Sofia inte får så dyra kostvanor som gravid.
På tal om Sofia känns nästan den här romanen som gjord för henne tycker jag. Inte minst tror jag att hon skulle uppskatta den härligt bittra screw ball-dialog som utspelar sig mellan Jove och hans bedragna fru. Tänk paret Ernemans kvicka replikskiften från Ingmar Bergmans En lektion i kärlek så förstår ni vad jag menar.
Samtal mellan Jove och Stella efter att hon fått reda på hans otrohet:
DU: Vad har du gjort?
JAG: Jag har slängt ut alla dina saker genom fönstret.
DU: Varför det?
JAG: För att må bättre.
DU: Du hade kunnat slå ihjäl nån.
JAG: Jag hade kunnat slå ihjäl dig.
DU: Jag ser ingen mening i detta.
JAG: Det finns ingen mening i det som du har gjort. Det var inte mig du tänkte på när du rörde vid henne. Du slängde ut mig genom fönstret.
DU: Du hoppade.
JAG: Förlåt?
DU: Du har levt i din egen värld i många år.
JAG: Du menar att jag inte har levt helt och hållet i din.
DU: Det förväntar jag mig inte. Jag förväntar mig bara...
JAG: Litet kärlek och förståelse.
DU: Ja. Kärlek och förståelse.
JAG: Ge dig iväg och leta upp det då.
DU: Det är bäst att jag packar en väska.
Dessutom har boken ett fulländat slut. Jag vet inte hur många romaner jag läst som stupat på de sista sidorna. Ett halvtamt slut kan förstöra en annars bra och genomtänkt roman. Men denna är verkligen bra rakt igenom, inte minst slutet. Jag bjuder på den sista meningen eftersom den i alla fall inte röjer något av handligen i övrigt. ”Vad det än är som drar ur säkringen, som slungar dig över ditt eget livs gränser ut i en kortvarig och fulländad skönhet, om så bara för ett ögonblick, så är det tillräckligt”.
Stina
