Det här är andra boken om Karin, som var ihop med ligisten Johan. Det är dock en fristående fortsättning och i denna har pojkvännen dött (?) och hon står själv med den 6 månader gamla dottern Dream. Pengarna är slut, knappt någon mat finns hemma och huset är iskallt och ostädat. Hon går helst inte utanför dörren och verkar knappt ha några vettiga kläder att ta på dottern. Som om det inte vore nog knackar Kronofogden på dörren och hennes dyra hus kommer att säljas. Hennes tidigare så bekymmerslösa tillvaro är med andra ord endast ett minne blott. Och hon som inte ens ville ha barn.... Vi får följa henne i misären när de tidigare vännerna har vänt henne ryggen och även när hon försöker få tag på de pengar hon anser sig ha rätt till.
Jag måste säga att jag gillar denna andra del mycket bättre än den första. Den första boken störde jag mig mer på och hade svårt att både förstå huvudkaraktären och riktigt kunna acceptera att någon skulle kunna vara så blåst som hon. Den nya Karin är någon jag kan relatera mer till, även om jag tycker att hon även här tar en del dumma beslut och helt och hållet får skylla sig själv. Det är ju hennes lilla dotter det är synd om, som fötts in till detta trista liv med en mamma som bara verkar kunna älska sig själv och ingen annan.
Det är dock fint berättat och just delarna med mor och dotter är de jag gillar mest i boken. Man kan i orden känna Karins desperation och faktiskt till och med känna med henne, vilket jag inte alls gjorde i den första delen. Sen gillar jag att det är ett öppet slut där det i alla fall lämnas ett litet hopp om att livet kanske ska bli bättre.
// Sofia
onsdag 23 mars 2016
Typiskt också...
Typiskt mig spårade inlägget såklart ur till att handla om något helt annat, och jag glömde dikten ifråga.
Katie Makkai -"Pretty" (2002)
When I was just a little girl, I asked my mother, “What will I be? Will I be pretty? Will I be pretty? Will I be pretty? What comes next? Oh right, will I be rich?” Which is almost pretty depending on where you shop. And the pretty question infects from conception, passing blood and breath into cells. The word hangs from our mothers' hearts in a shrill fluorescent floodlight of worry.
“Will I be wanted? Worthy? Pretty?” But puberty left me this funhouse mirror dryad: teeth set at science fiction angles, crooked nose, face donkey-long and pox-marked where the hormones went finger-painting. My poor mother.
“How could this happen? You'll have porcelain skin as soon as we can see a dermatologist. You sucked your thumb. That's why your teeth look like that! You were hit in the face with a Frisbee when you were 6. Otherwise your nose would have been just fine!
“Don't worry. We'll get it fixed!” She would say, grasping my face, twisting it this way and that, as if it were a cabbage she might buy.
But this is not about her. Not her fault. She, too, was raised to believe the greatest asset she could bestow upon her awkward little girl was a marketable facade. By 16, I was pickled with ointments, medications, peroxides. Teeth corralled into steel prongs. Laying in a hospital bed, face packed with gauze, cushioning the brand new nose the surgeon had carved.
Belly gorged on 2 pints of my blood I had swallowed under anesthesia, and every convulsive twist of my gut like my body screaming at me from the inside out, “What did you let them do to you!”
All the while this never-ending chorus droning on and on, like the IV needle dripping liquid beauty into my blood. “Will I be pretty? Will I be pretty? Like my mother, unwrapping the gift wrap to reveal the bouquet of daughter her $10,000 bought her? Pretty? Pretty.”
And now, I have not seen my own face for 10 years. I have not seen my own face in 10 years, but this is not about me.
This is about the self-mutilating circus we have painted ourselves clowns in. About women who will prowl 30 stores in 6 malls to find the right cocktail dress, but haven't a clue where to find fulfillment or how wear joy, wandering through life shackled to a shopping bag, beneath those 2 pretty syllables.
About men wallowing on bar stools, drearily practicing attraction and everyone who will drift home tonight, crest-fallen because not enough strangers found you suitably fuckable.
This, this is about my own some-day daughter. When you approach me, already stung-stayed with insecurity, begging, “Mom, will I be pretty? Will I be pretty?” I will wipe that question from your mouth like cheap lipstick and answer, “No! The word pretty is unworthy of everything you will be, and no child of mine will be contained in five letters.
“You will be pretty intelligent, pretty creative, pretty amazing. But you, will never be merely 'pretty'.”
tisdag 22 mars 2016
Pretty svårt att översätta
Vad roligt att ni gillat så många av dikterna, Därför tänkte jag lägga upp en av mina absoluta favoriter. Pretty, av Katie Makkai. En dikt jag delat på Facebook och själv lyssnat på minst en gång i kvartalet sedan jag upptäckte den.
En av många anledningar till att jag föredrar att läsa eller uppleva litteratur på dess originalspråk, i den mån det är möjligt. Även om det idag finns många fantastiska översättare och yrket återigen tas på allvar finns det alltid meningar som förlorar sin betydelse när de översätts, både på grund av språkets gränser men även på grund av dess kulturella betydelse. Vissa människor påstår till och med att översättningen i sig är ett helt nytt verk.och inte en översättning. En idé jag till viss del håller med om, åtminstone när det gäller något så svåröversatt som poesi där direktöversättning sällan är möjlig.
Hur mycket kan vi som läsare begära av översättare som har en deadline att arbeta mot, krav från förlag, läsare med mera. Kan vi förvänta oss att översättaren skall sätta sig in i inte bara ett språk utan även dess kultur? Och går dessa att skilja åt? Många och outvecklade tankar blir det. Förhoppningsvis kommer de att leda fram till ett vettigare inlägg, för hur negativ jag än verkar tycker jag det är bra och viktigt med översättningar. Tänk vad mycket litteratur och annat vi inte hade kunnat ta del av om det inte att för att någon översatt dem. Vill ni läsa mer om ämnet rekommenderar jag:
http://bookriot.com/2016/03/18/english-language-privilege-on-translation-and-culture/
En av många anledningar till att jag föredrar att läsa eller uppleva litteratur på dess originalspråk, i den mån det är möjligt. Även om det idag finns många fantastiska översättare och yrket återigen tas på allvar finns det alltid meningar som förlorar sin betydelse när de översätts, både på grund av språkets gränser men även på grund av dess kulturella betydelse. Vissa människor påstår till och med att översättningen i sig är ett helt nytt verk.och inte en översättning. En idé jag till viss del håller med om, åtminstone när det gäller något så svåröversatt som poesi där direktöversättning sällan är möjlig.
Hur mycket kan vi som läsare begära av översättare som har en deadline att arbeta mot, krav från förlag, läsare med mera. Kan vi förvänta oss att översättaren skall sätta sig in i inte bara ett språk utan även dess kultur? Och går dessa att skilja åt? Många och outvecklade tankar blir det. Förhoppningsvis kommer de att leda fram till ett vettigare inlägg, för hur negativ jag än verkar tycker jag det är bra och viktigt med översättningar. Tänk vad mycket litteratur och annat vi inte hade kunnat ta del av om det inte att för att någon översatt dem. Vill ni läsa mer om ämnet rekommenderar jag:
http://bookriot.com/2016/03/18/english-language-privilege-on-translation-and-culture/
söndag 20 mars 2016
Månadens tema februari - Ryska vindar
Här kommer det som alltid lätt försenade månadstemat, denna gång för februari.
Jag vet inte om det är mitt undermedvetna som förbereder sig för invation (Hej Putin), om det är en släng av nostalgi eller om det är ryssvinden som kommit till Visby men jag har drabbats av en feber. Den ryska febern. Ni har hört talas om den? Då vet ni hur smittsam den är. Risken är stor att ni redan är drabbade utan att veta om det.
Som tur är för er är jag något av en expert på området så den här episoden ska förhoppningsvis inte bli alltför plågsam. Rätt behandlad kan den ryska febern rentav upplevas som ett ganska angenämnt tillstånd. Om du vurmar för vodka, svårmod och karga slätter vill säga. Och vem gör inte det?
Jag ordinerar you tube-klippen nedan, och skulle dessa inte vara nog råder månadens bok Picknick vid vägkanten av de ryska bröderna Arkadij och Boris Strugatskij garanterat bot och lindring.
Boken är en dystopisk science-fiction där utomjordingar besökt oss men sedan givit sig av igen. Kvar som en påminnelse av deras vistelse finns egendomliga föremål som blivit efterfrågade föremål på den svarta marknaden. Föremålen kan hittas i Zonen, en livsfarlig plats man gör bäst i att hålla sig ifrån. De som trots allt tar sig in till denna förbjudna plats kallas Stalkers, och Red Schuhart är en av dem.
Månadens bok februari - Picknick vid vägkanten av Arkadij och Boris Strugatskij, 1972.
Nastrovje tovarishes!
Stina
Tio i topp boktriangelteman . Den spännande finalen
Ok,
nu börjar det bli spännande gott folk – jag presenterar guld,
silver- och bronsplats för de allra bästa boktemana genom
triangelns historia (och nej, jag placerade mig inte på topp 3
tyvärr...) TAAA DAAAA:
3. Ingen
är väl förvånad över att det är ännu ett Alex-tema på
listan? Bronsplatsen kniper hennes tema från oktober 2011 med mord
på temat: det lysande Doktor Glas-temat, där vi läste både
klassikern i sig men även andras tolkningar av Hjalmar Söderbergs
roman. Vi får därför både doktorns version av händelseförloppet,
men även Gregorius får göra sig hörd i just "Gregorius"
av Bengt Ohlsson.Slutligen får vi i romanen "Mordets
praktik" av
Kerstin Ekman ta del av händelserna från den läkare som
inspirerade Söderberg att skriva "Doktor
Glas".
2. Ett
av Alex teman kniper även silverplatsen, nämligen hennes Gör om,
gör rätt- tema från juni 2013. Temat var enkelt, att vi skulle ge
två böcker vi läst under boktriangelns historia och inte gillat
en ny chans. Sedan skulle vi se om vårt synsätt förändrats. En
riktigt rolig utmaning. Men då jag är en lat person fuskade jag
lite och läste om endast en bok samt gav en hatad författare en ny chans.
Jag har för mig att det för min del inte blev tummen upp för
något av mina projekt, men vilken kul idé. Och Stina tog det
riktigt seriöst och presenterade flera olika böcker som inte
passade in på temat. När jag kommer att tänka på det skulle det
kunna vara kul att vända på temat och läsa om någon bok man läst för längesedan och verkligen älskat för att se
om den fortfarande håller.
1. Då
är det bara förstaplatsen kvar då och eftersom jag är svag för
återkommande teman (se bara på mitt kvinnliga nobelpristagar-tema
som kommer att hålla på i 13 månader...) så är det ingen tvekan
om att förstaplatsen går till Stinas Dödssynds-tema som under 7
av hennes temamånader mellan november 2011 till juli 2013
presenterades med utvalda temaböcker, alla givetvis med teman som
speglade månadens dödssynd.
Vad
säger ni tjejer? Vad är era absoluta favoritteman och har jag missat något tema som borde ha platsat på listan?
//Sofia
lördag 19 mars 2016
Maya Angelos "Still I rise"
Maya Angelo har gått lite varm här på You tube sedan Alex postade månadens dikt. Och även om dikterna är väl så fina att läsa själv så tycker jag att inget slår hennes egen tolkning av dikterna. Tänkte därför posta om en gammal favorit som Alex tipsade om redan 2013.
Det är dikten "Still I rise" och ni måste verkligen höra den från skaparen själv:
Själv inledde jag helgen nu på lördagsmorgonen ca 07.00 (tack Ronja.....) med att lyssna på just denna. Glad helg på er förresten och hoppas att ni fick sova längre än vad jag fick!
// Sofia
Det är dikten "Still I rise" och ni måste verkligen höra den från skaparen själv:
Själv inledde jag helgen nu på lördagsmorgonen ca 07.00 (tack Ronja.....) med att lyssna på just denna. Glad helg på er förresten och hoppas att ni fick sova längre än vad jag fick!
// Sofia
Tio-i-topp boktriangelteman Del 2
Äntligen har det
blivit dags för nästa del i min topp-tio-lista för våra
boktriangelteman. Jag hoppas att ni är lika pepp som jag ;-). Det
blir de 4-6 bästa som presenteras denna gång så väntar vi med den
spännande finalen till ett senare inlägg. Och inte för att vara
ego eller så men i denna del kommer till och med två av mina teman
med. Go me!
6. Japp, här kommer det! Det första av mina teman som kvalificerade sig för topp tio – och jag som tyckte att 2015 var ett av mina sämre bokår..... Det är i alla fall mitt septembertema för 2011 det gäller, när vi hade en supernatural roadtrip tillsammans fast i bokform. På grund av tidsbrist blev det ingen riktig roadtrip och inte heller utlandssemester så då besökte vi London, Barcelona, Paris och New York genom böckerna "I det förflutna" av Kate Morton, "Vindens skugga" av Carlos Ruiz Zafon, "Osynlig” av Paul Auster och "Legend" av Richard Mathois . Jag tycker fortfarande att det var en rolig idé och är bara besviken att böckerna (med undantag av ”Legend”) inte riktigt höll måttet. Faktiskt var ingen av dem någon riktig höjdare. Men temat var kul! Och den efterföljande bokmiddagen också!
5 Och här kommer mitt andra bidrag till topplistan: mitt dystopi-tema
från december 2011 (tydligen ett av mina bättre bokår). Under
detta tema fick vi alla göra ett dystopi-test och därefter läsa
den dystopi man blev tilldelad i testet. Övriga månadsböcker var
"Kall feber" av Jerker Virdborg och "På stranden" av Nevil
Shute. Detta tema
är givet på min topplista då jag är en sucker för dystopier och
sen tyckte jag (helt ödmjukt :-P) att det var en rolig idé med att
testet fick avgöra vilken dystopi man skulle läsa. Att sen båda de
övriga månadsböckerna var riktigt bra var bara ett plus.
4. Ok,
inte för att vara ego, men nästa tema är också mitt.... Skojar
bara, nummer fyra på listan är nämligen Alex
bloggtema från februari 2012. Ett
helt klockrent tema då vi under månaden inte skulle läsa en
temabok utan istället följa Fredrik Backmans lysande blogg. Då
och då sedan dess har jag kikat in på hans helt lysande blogg
(samt även gett Sebastian hans bok ”Saker min son behöver veta
om världen” i fars dags present). Att sen bokmiddagen, där vi
kraschade de övrigas party, var helkul gjorde ju inte det hela
sämre. Mer såna teman Alex!
// Sofia
söndag 13 mars 2016
I'm a woman, phenomely (Månadens dikt, eller varför så rörigt inlägg eller varför kan jag inte formatera texten...)
Månadens dikt är ett försök att rensa upp i våra utkast, där jag har åtminstone fyra inlägg som ligger och skäms.
Maya Angelou dog i maj 2014 och för att vara helt ärlig har jag inte kommit över det än. Visst, jag kände henne inte och hennes bortgång har inte påverkat mitt liv men ändå kan jag ibland känna att världen har blivit tommare, tystare och gråare.
Som ni ser i originalinlägget, som är kursiverat, hade jag faktiskt ett månadstema på lut. Undrar vad som hände, om jag någonsin lade upp något. Hur som, här följer Maya Angelous dikt Phenmenal woman, både som text och uppläst av Doktor Angelou själv. Dikten publicerades 1995 i en samling med samma namn där även Still I Rise ingår.
(Lite tidigare än vanligt, för min del, är det dags för månadens tema. Från början var det tänkt att temat för juli förutsägbart nog skulle vara Amerika, så det allt för stora landet i väst firar nationaldag fjärde juli.
Sedan dog Maya Angelou och världen blev en lite mörkare plats. Trots att jag inte kände doktor Angelou personligen känns det rätt att skriva så. Hennes tankar, dikter och författarskap har betytt oerhört mycket för mig och så kommer det förhoppningsvis alltid att vara. Doktor Angelou blev 86 år gammal och dog 28:e Maj i år. Aktivt skapande intill döden. Och det är väl en del i det hemska, inte bara har världen förlorat en av tidens största röster, världen förlorade en röst som fortfarande var med och påverkade.)
Maya Angelou dog i maj 2014 och för att vara helt ärlig har jag inte kommit över det än. Visst, jag kände henne inte och hennes bortgång har inte påverkat mitt liv men ändå kan jag ibland känna att världen har blivit tommare, tystare och gråare.
Som ni ser i originalinlägget, som är kursiverat, hade jag faktiskt ett månadstema på lut. Undrar vad som hände, om jag någonsin lade upp något. Hur som, här följer Maya Angelous dikt Phenmenal woman, både som text och uppläst av Doktor Angelou själv. Dikten publicerades 1995 i en samling med samma namn där även Still I Rise ingår.
(Lite tidigare än vanligt, för min del, är det dags för månadens tema. Från början var det tänkt att temat för juli förutsägbart nog skulle vara Amerika, så det allt för stora landet i väst firar nationaldag fjärde juli.
Sedan dog Maya Angelou och världen blev en lite mörkare plats. Trots att jag inte kände doktor Angelou personligen känns det rätt att skriva så. Hennes tankar, dikter och författarskap har betytt oerhört mycket för mig och så kommer det förhoppningsvis alltid att vara. Doktor Angelou blev 86 år gammal och dog 28:e Maj i år. Aktivt skapande intill döden. Och det är väl en del i det hemska, inte bara har världen förlorat en av tidens största röster, världen förlorade en röst som fortfarande var med och påverkade.)
Phenomenal Woman By Maya Angelou (1995)
Pretty women wonder where my secret lies.
I'm not cute or built to suit a fashion model's size
But when I start to tell them,
They think I'm telling lies.
I say,
It's in the reach of my arms
The span of my hips,
The stride of my step,
The curl of my lips.
I'm a woman
Phenomenally.
Phenomenal woman,
That's me.
I walk into a room
Just as cool as you please,
And to a man,
The fellows stand or
Fall down on their knees.
Then they swarm around me,
A hive of honey bees.
I say,
It's the fire in my eyes,
And the flash of my teeth,
The swing in my waist,
And the joy in my feet.
I'm a woman
Phenomenally.
Phenomenal woman,
That's me.
Men themselves have wondered
What they see in me.
They try so much
But they can't touch
My inner mystery.
When I try to show them
They say they still can't see.
I say,
It's in the arch of my back,
The sun of my smile,
The ride of my breasts,
The grace of my style.
I'm a woman
Phenomenally.
Phenomenal woman,
That's me.
Now you understand
Just why my head's not bowed.
I don't shout or jump about
Or have to talk real loud.
When you see me passing
It ought to make you proud.
I say,
It's in the click of my heels,
The bend of my hair,
the palm of my hand,
The need of my care,
'Cause I'm a woman
Phenomenally.
Phenomenal woman,
That's me.
I'm not cute or built to suit a fashion model's size
But when I start to tell them,
They think I'm telling lies.
I say,
It's in the reach of my arms
The span of my hips,
The stride of my step,
The curl of my lips.
I'm a woman
Phenomenally.
Phenomenal woman,
That's me.
I walk into a room
Just as cool as you please,
And to a man,
The fellows stand or
Fall down on their knees.
Then they swarm around me,
A hive of honey bees.
I say,
It's the fire in my eyes,
And the flash of my teeth,
The swing in my waist,
And the joy in my feet.
I'm a woman
Phenomenally.
Phenomenal woman,
That's me.
Men themselves have wondered
What they see in me.
They try so much
But they can't touch
My inner mystery.
When I try to show them
They say they still can't see.
I say,
It's in the arch of my back,
The sun of my smile,
The ride of my breasts,
The grace of my style.
I'm a woman
Phenomenally.
Phenomenal woman,
That's me.
Now you understand
Just why my head's not bowed.
I don't shout or jump about
Or have to talk real loud.
When you see me passing
It ought to make you proud.
I say,
It's in the click of my heels,
The bend of my hair,
the palm of my hand,
The need of my care,
'Cause I'm a woman
Phenomenally.
Phenomenal woman,
That's me.
tisdag 8 mars 2016
Boktriangelteman: Sofias topp-tio
Sedan starten av vår boktriangel har vi hunnit med vad som måste var ett 60-tal teman. Vissa bra, vissa underbara och vissa som vi kanske önskade att vi aldrig valt (hej De Sade....). Det har varit svårt att välja favoriter, men jag har ändå valt ut 10 stycken som blivit favoriter genom de här 6 åren. De är både med teman som varit annorlunda och roliga och teman där månadens bok blivit en riktig favoritroman.
Vi börjar som vanligt med plats 7-10 och jobbar oss sedan upp till toppen.
10. På tionde plats kommer faktiskt ett av våra allra första Boktriangel-teman, nämligen temat för december 2010: ”Resor och äventyr – eller var är kvinnorna?”. Det är Alex som står bakom temat och det platsar på min lista inte för att jag älskade månadens böcker (vilket jag faktiskt verkligen inte gjorde, även om vissa av dem var bättre än andra) utan för att det var ett så roligt och originellt tema – något som Alex teman även fortsättningsvis har kommit att vara. Böckerna vi läste denna månad var i alla fall ”Farväl till Berlin” av Christopher Isherwood, ”Robinson Crusoe” av Daniel Defoe, ”The road” av Cormac McCarthy och (min personliga ofavorit) ”Heart of Darkness” av Joseph Conrad. En kvartett idel klassiker med andra ord och även om de flesta av dem inte föll mig i smaken var det ett riktigt roligt tema.
9. På nionde plats är det Stinas skräcktema från februari 2011 som kvalar in. Det var ett riktigt mastodonttema med hela 10 böcker! Månadens bok var "Hemsökelsen" av Shirley Jackson, som tyvärr visade sig vara en riktig besvikelse (men som fick mig att upptäcka författarinnan och hennes ”Vårt hem är vårt slott”). De övriga böckerna var "Skruvens vridning" av Henry James, "Mörkrädd" och "Någon i din säng" av Andreas Roman, "En hjärtformad ask" av Joe Hill, "Svenska kulter" av Anders Fager, "Kom närmare" av Sandra Gran, "Slutna rum" av Jennifer Egan, "Kyrkogårdsboken" av Neil Gaiman och "Svarta speglar" av Kristoffer Leandoer. Jag älskar ju skräck och då vissa av böckerna var riktiga höjdare kvalar temat lätt in på topp-tio-listan.
8. På åttonde plats kommer ett lite senare tema, nämligen temat för oktober 2013. Det var Stinas Frost, snö och is-tema, där böckerna vi skulle läsa var "Antarktis" av Josefin Holmström och "Expeditionen – min kärlekshistoria" av Bea Uusma. Detta tema placerar sig för att den sistnämnda boken var så bra – en av mina favoriter genom boktriangelns historia. Vi får följa med till Nordpolen i den misslyckade Andrée-expeditionens fotspår där författaren och läkaren Bea Uusma försöker finna svaren till varför männen i expeditionen dog. Mycket spännande!
7. På sjunde plats är det ett av Alex teman igen och det, skulle jag vilja säga, mest skrämmande och även mest angelägna temat genom Boktriangelns historia. Det är givetvis Hat-temat från mars 2013, som hon lade upp just den 8 mars på den internationella kvinnodagen. Då Alex delgav att hon först hade Pelle Svanslös på lut för månaden är jag mycket glad att hon ändrade sig till förmån för detta tema som skulle återspegla en aspekt av hur det är att vara just kvinna. Månadsboken var "Hatet - en bok om Antifeminism" av Maria Sveland. De andra böckerna var "Flickan och skulden" av Katarina Wennerstam och Katrine Kielos bok "Våldtäkt & romantik". Samtliga böcker handlar om kvinnoföraktet i samhället och månadsboken riktar in sig på näthatet mot feminister. Alex sammanfattar temat väl: skrämmande och viktigt, och just därför är det ett tema som absolut kommer in på min topp-tio-lista.
Imorgon kommer hela familjen att åka iväg på en liten minisemester till Karlskrona för att hälsa på Sebbes del av släkten, så nästa del av min topplista kommer troligtvis inte förrän i nästa vecka. Glad kvinnodag på er :).
// Sofia
Vi börjar som vanligt med plats 7-10 och jobbar oss sedan upp till toppen.
10. På tionde plats kommer faktiskt ett av våra allra första Boktriangel-teman, nämligen temat för december 2010: ”Resor och äventyr – eller var är kvinnorna?”. Det är Alex som står bakom temat och det platsar på min lista inte för att jag älskade månadens böcker (vilket jag faktiskt verkligen inte gjorde, även om vissa av dem var bättre än andra) utan för att det var ett så roligt och originellt tema – något som Alex teman även fortsättningsvis har kommit att vara. Böckerna vi läste denna månad var i alla fall ”Farväl till Berlin” av Christopher Isherwood, ”Robinson Crusoe” av Daniel Defoe, ”The road” av Cormac McCarthy och (min personliga ofavorit) ”Heart of Darkness” av Joseph Conrad. En kvartett idel klassiker med andra ord och även om de flesta av dem inte föll mig i smaken var det ett riktigt roligt tema.
9. På nionde plats är det Stinas skräcktema från februari 2011 som kvalar in. Det var ett riktigt mastodonttema med hela 10 böcker! Månadens bok var "Hemsökelsen" av Shirley Jackson, som tyvärr visade sig vara en riktig besvikelse (men som fick mig att upptäcka författarinnan och hennes ”Vårt hem är vårt slott”). De övriga böckerna var "Skruvens vridning" av Henry James, "Mörkrädd" och "Någon i din säng" av Andreas Roman, "En hjärtformad ask" av Joe Hill, "Svenska kulter" av Anders Fager, "Kom närmare" av Sandra Gran, "Slutna rum" av Jennifer Egan, "Kyrkogårdsboken" av Neil Gaiman och "Svarta speglar" av Kristoffer Leandoer. Jag älskar ju skräck och då vissa av böckerna var riktiga höjdare kvalar temat lätt in på topp-tio-listan.
8. På åttonde plats kommer ett lite senare tema, nämligen temat för oktober 2013. Det var Stinas Frost, snö och is-tema, där böckerna vi skulle läsa var "Antarktis" av Josefin Holmström och "Expeditionen – min kärlekshistoria" av Bea Uusma. Detta tema placerar sig för att den sistnämnda boken var så bra – en av mina favoriter genom boktriangelns historia. Vi får följa med till Nordpolen i den misslyckade Andrée-expeditionens fotspår där författaren och läkaren Bea Uusma försöker finna svaren till varför männen i expeditionen dog. Mycket spännande!
7. På sjunde plats är det ett av Alex teman igen och det, skulle jag vilja säga, mest skrämmande och även mest angelägna temat genom Boktriangelns historia. Det är givetvis Hat-temat från mars 2013, som hon lade upp just den 8 mars på den internationella kvinnodagen. Då Alex delgav att hon först hade Pelle Svanslös på lut för månaden är jag mycket glad att hon ändrade sig till förmån för detta tema som skulle återspegla en aspekt av hur det är att vara just kvinna. Månadsboken var "Hatet - en bok om Antifeminism" av Maria Sveland. De andra böckerna var "Flickan och skulden" av Katarina Wennerstam och Katrine Kielos bok "Våldtäkt & romantik". Samtliga böcker handlar om kvinnoföraktet i samhället och månadsboken riktar in sig på näthatet mot feminister. Alex sammanfattar temat väl: skrämmande och viktigt, och just därför är det ett tema som absolut kommer in på min topp-tio-lista.
Imorgon kommer hela familjen att åka iväg på en liten minisemester till Karlskrona för att hälsa på Sebbes del av släkten, så nästa del av min topplista kommer troligtvis inte förrän i nästa vecka. Glad kvinnodag på er :).
// Sofia
söndag 6 mars 2016
Parasiterna av Daphne du Maurier
Ännu en roman av Daphne du Maurier har blivit utläst, men härnäst ska jag försöka ägna mig åt att läsa ut de månadsteman som har blivit liggande (bland annat mitt eget val av roman mitt förra tema, "Den första kretsen").
Tack och lov var denna roman långt mycket bättre än hennes "Värdshuset Jamaica" som jag recenserade för några veckor sedan. Dock nådde den inte upp till samma nivå som hennes underbara gotiska roman ”Rebecca”.
Denna roman handlar om tre syskon Delaney med kända föräldrar, mamman dansös och pappan sångare. De växer upp som om de vore helsyskon, men den ena är barn bara till pappan, den ena till mamman och så den yngsta som är de bådas. Liksom sina kända föräldrar har samtliga barn talang inom det konstnärliga yrket. Maria, den äldsta dottern, blir en känd skådespelare, sonen Niall låtskrivare för schlagerdängor och den yngsta, Celia, har talang för teckning. Tyvärr känns det som att deras talanger kanske kommer dem lite för lätt. Det är nog delvis det Charles, Marias man, menar när han en kväll kallar dem för parasiter. Det är för övrigt så boken inleds, med ett utdrag ur encyclopedia britannica om parasiter och hur deras levnadssätt alltid står minsta motståndets lag nära och hur deras effekt på värddjuret varierar mellan obetydlig lokal skada till fullständig förödelse. Sedan inleds boken på riktigt: ”Det var Charles som kallade oss parasiter” (men innan dess en dedikering ”Till dem som tar åt sig”...). Det är således någon av syskonen som är berättaren i romanen om man ser till de inledande orden, men vem av dem det är får man aldrig veta och dessutom benämns de alla i hon/han form vilket gör att det känns som att det egentligen är någon utomstående som är berättaren eller att den som är berättaren i romanen verkligen vill hålla sig gömd.
När jag ovan skriver att det kanske delvis är deras levnadssätt som Charles menar när han kallar dem parasiter så är det troligtvis även, i allra högsta grad, deras aningen osunda förhållande till varandra. Även som vuxna verkar de inte kunna släppa den nära relation de hade som barn och att de i viss grad parasiterar på varandra känns inte helt långsökt. De verkar inte kunna göra sig kvitt varandra och varken make, partner eller ens barn blir viktigare än syskonen. Ja, Maria kan inte ens sköta om sina egna barn utan låter nannyn ta hand om allt. När hon som nybliven mor blir lämnad med barnet under några timmar får hon panik och vet knappt hur hon ska hålla i barnet. Den hon ringer för stöd blir självklart brodern Niall, men inte heller han vet vad man ska ta sig till med ett skrikande spädbarn.
Just syskonens förtroliga gnabbande med varandra påminner mycket, tycker jag, om syskonen Glass gnabb i ”Franny och Zoey”. Liksom dessa syskon verkar dessa en aning svåra att ha att göra med, och vår okända berättare konstaterar också att folk inte verkar vilja umgås med dem. Eller som vår berättare framställer det; om man skulle välja sällskap att ha med på en öde ö skulle aldrig någon i familjen Delaneys bli valda, varken i klump eller var för sig. De har nämligen rykte om sig att vara besvärliga gäster. De gillar inte att behöva anpassa sig till andras rutiner, kommer försent, sitter uppe för länge om kvällarna och är aldrig pigga att hitta på det värdparet förslår.
Något jag kan förstå efter att våra kära syskon och deras far för första gången, efter att Maria har gift, sig ska träffa hennes svärföräldrar, ett högt uppsatt par som är grevar eller liknande. Den ena är värre än den andra under besöket; pappan som har packat för weekenden som om han skulle vara borta i månader och klagar på att champagnen smakar kork, Niall som har med sig sin dubbelt så gamla älskarinna som misstas för hans mor utan att han rättar värdparet och hans älskarinna som efter ett bad råkar översvämma herrgården....
Trots sina svårigheter med omgivningen är det ändå en ganska angenäm upplevelse att få ta del av syskonens liv, men det är ingen läsupplevelse över det vanliga.
// Sofia
Tack och lov var denna roman långt mycket bättre än hennes "Värdshuset Jamaica" som jag recenserade för några veckor sedan. Dock nådde den inte upp till samma nivå som hennes underbara gotiska roman ”Rebecca”.
Denna roman handlar om tre syskon Delaney med kända föräldrar, mamman dansös och pappan sångare. De växer upp som om de vore helsyskon, men den ena är barn bara till pappan, den ena till mamman och så den yngsta som är de bådas. Liksom sina kända föräldrar har samtliga barn talang inom det konstnärliga yrket. Maria, den äldsta dottern, blir en känd skådespelare, sonen Niall låtskrivare för schlagerdängor och den yngsta, Celia, har talang för teckning. Tyvärr känns det som att deras talanger kanske kommer dem lite för lätt. Det är nog delvis det Charles, Marias man, menar när han en kväll kallar dem för parasiter. Det är för övrigt så boken inleds, med ett utdrag ur encyclopedia britannica om parasiter och hur deras levnadssätt alltid står minsta motståndets lag nära och hur deras effekt på värddjuret varierar mellan obetydlig lokal skada till fullständig förödelse. Sedan inleds boken på riktigt: ”Det var Charles som kallade oss parasiter” (men innan dess en dedikering ”Till dem som tar åt sig”...). Det är således någon av syskonen som är berättaren i romanen om man ser till de inledande orden, men vem av dem det är får man aldrig veta och dessutom benämns de alla i hon/han form vilket gör att det känns som att det egentligen är någon utomstående som är berättaren eller att den som är berättaren i romanen verkligen vill hålla sig gömd.
När jag ovan skriver att det kanske delvis är deras levnadssätt som Charles menar när han kallar dem parasiter så är det troligtvis även, i allra högsta grad, deras aningen osunda förhållande till varandra. Även som vuxna verkar de inte kunna släppa den nära relation de hade som barn och att de i viss grad parasiterar på varandra känns inte helt långsökt. De verkar inte kunna göra sig kvitt varandra och varken make, partner eller ens barn blir viktigare än syskonen. Ja, Maria kan inte ens sköta om sina egna barn utan låter nannyn ta hand om allt. När hon som nybliven mor blir lämnad med barnet under några timmar får hon panik och vet knappt hur hon ska hålla i barnet. Den hon ringer för stöd blir självklart brodern Niall, men inte heller han vet vad man ska ta sig till med ett skrikande spädbarn.
Just syskonens förtroliga gnabbande med varandra påminner mycket, tycker jag, om syskonen Glass gnabb i ”Franny och Zoey”. Liksom dessa syskon verkar dessa en aning svåra att ha att göra med, och vår okända berättare konstaterar också att folk inte verkar vilja umgås med dem. Eller som vår berättare framställer det; om man skulle välja sällskap att ha med på en öde ö skulle aldrig någon i familjen Delaneys bli valda, varken i klump eller var för sig. De har nämligen rykte om sig att vara besvärliga gäster. De gillar inte att behöva anpassa sig till andras rutiner, kommer försent, sitter uppe för länge om kvällarna och är aldrig pigga att hitta på det värdparet förslår.
Något jag kan förstå efter att våra kära syskon och deras far för första gången, efter att Maria har gift, sig ska träffa hennes svärföräldrar, ett högt uppsatt par som är grevar eller liknande. Den ena är värre än den andra under besöket; pappan som har packat för weekenden som om han skulle vara borta i månader och klagar på att champagnen smakar kork, Niall som har med sig sin dubbelt så gamla älskarinna som misstas för hans mor utan att han rättar värdparet och hans älskarinna som efter ett bad råkar översvämma herrgården....
Trots sina svårigheter med omgivningen är det ändå en ganska angenäm upplevelse att få ta del av syskonens liv, men det är ingen läsupplevelse över det vanliga.
// Sofia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)