Och vinnaren är...

Då var tävlingen avslutad och vinnarna utsedda. Först får ni bara friska upp ert minne lite, här kommer dikten i originalspråk och så i den engelska översättning som verkar vara den rådande enligt extensivt googlande.

À peine défigurée

Adieu tristesse
Bonjour tristesse
Tu es inscrite dans les lignes du plafond
Tu es inscrite dans les yeux que j'aime

Tu n'es pas tout à fait la misère
Car les lèvres les plus pauvres te dénoncent
Par un sourire

Bonjour tristesse
Amour des corps aimables
Puissance de l'amour
Dont l'amabilité surgit
Comme un monstre sans corps
Tête désappointée

Tristesse beau visage

Barely disfigured

Adieu Tristesse
Bonjour Tristesse
Farewell Sadness
Hello Sadness
You are inscribed in the lines on the ceiling
You are inscribed in the eyes that I love

You are not poverty absolutely
Since the poorest of lips denounce you
Ah with a smile

Bonjour Tristesse
Love of kind bodies
Power of love
From which kindness rises
Like a bodiless monster
Unattached head

Sadness beautiful face.

Så kommer då era bidrag i slumpvis vald ordning. Läs och njut, det har jag gjort kan jag lova.

Alexs bidrag
Alex har översatt dikten till engelska såväl som svenska, men har valt att tävla med sitt svenska bidrag

Adjö sorgsenhet
Välkommen Sorgsenhet
Du är inristad i sprickorna i taket
Du är inristad i min älskades ögon

Du är inte helt miserabel,
då även de fattigaste läppar namnger dig med ett leende

Välkommen Sorgsenhet
Kärleken till kärleken, kärleken till vänliga kroppar
Kärlekens kraft reser sig likt ett monster
utan kropp, ett hornlöst huvud

Sorgsenhetens ansikte är vackert.

Johans bidrag
Johan har döpt sin dikt till En vanställd skriver.

En vanställd skriver

Farväl till sorgen
God dag till sorgen
Det är som ljusets diskreta dansar på fönstret
Det är som skuggornas diskreta dansar i vrårna

Det är faktiskt inte ren misär
Även om jag känner mina sista fattiga timmar glida iväg
För det är rogivande

God dag till sorgen
Min kropp är fortfarande stark
Av ren kärlek
Till det liv jag levat
När döden kommer för min kropp
Lär han bli besviken

Sorgens vackra ansikte

Sofias bidrag
Sofias deltar med både sin svenska och sin engelska översättning, båda mycket bra.

Något missformad

Adjö tristess
Goddag tristess
Du är inristad vid lemmarna på lakanet
Du är inristad vid ögonen jag älskar

Du är mycket van vid misär
Inpå brösten mycket fattigt oskyldig
För en sorgsenhet

Adjö tristess
Kärlek till kroppens underverk
Längtan till kärlek
Är inte en lätt egenskap
För ett monster i kroppen
Är tvåsamhet en besvikelse

Tristess vackra vilde

Barely disfigured

Goodbye tristesse
Godday tristesse
You are carved into the limbs on the shett
You are carved into the eyes that I love

Misery is all to common to you
Beside the breasts very poorly innocent
Because of a sadness

Goodbye Tristesse
Love for the miracle of the body
A longing for love
Is not an easy trait
For a monster in the body
Is togetherness a disappointment

Tristesse beautiful beast

Kalles bidrag
Kalles tolkning var lätt den mest depressiva och sånt måste ju gillas.

Något missformad

Adjö Tristess
Goddag Tristess
Du är inskriven i det förflutna
Du är inskriven i framtiden

Du är tilltron till misären
För av den finns inget slut
Bara en fortsättning

Goddag tristess
Kärlekens kropp jag omfamnar
Den tillhör bara kärleken
Låte den icke försvinna
Förvandlas till en monstrets kropp
Vilken besvikelse

Tristess är livets visa

Så var det bara prisutdelningen kvar... Får jag en trumvirvel?! Ta dah, och vinnarna är:

Första pris: Alex, vars översättning mest överensstämde med originalet. Hon översätter alltså dikten exemplariskt och är även medveten om franska oöversättliga ordlekar till skillnad från resten av oss (yes me too). Följande mening är en vinnarmening: ”Du är inte helt miserabel, då även de fattigaste läppar namnger dig med ett leende”.
Pris: Med kallt blod av Truman Capote, 1988 års pulitzerprisvinnare Älskade av Toni Morrison samt ett dödskallehalsband.

Andra pris: Johan, för de odödliga och poetiska raderna : ”Det är som ljusets diskreta dansar på fönstret, Det är som skuggornas diskreta dansar i vrårna”, det är helt obegripligt men ändå sagolikt vackert. Ibland lönar det sig att ha dyslexi och denna dag är en sådan dag. Grattis Johan!
Pris: Peder Swarts krönika om Gustav Vasa i serietidningsform.

Tredje pris: Sofia som tolkat dikten på sitt högst personliga vis, men som ändå trots sin bristfälliga franska lyckats få in några översättningar helt rätt. Det är dock dessa fina rader som genererar en tredjeplats: ”För ett monster i kroppen, Är tvåsamhet en besvikelse”. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.
Pris: Marguerite Duras Älskaren på kassetband (uppläsare Bibi Andersson).

Fjärde pris: Kalle med sin något mer depressiva, men likafullt välskrivna verk. Dessutom kan vi väl alla hålla med om att tristess sannerligen ÄR livets visa.
Pris: Mari Jungstedts I denna ljuva sommartid, som delvis utspelar sig på Fårö och Sudersand.

Stina

En författares lidande.

I verkligheten finns inte svart eller vitt, bara en gråskala. I synnerhet gällande personer. en skicklig författare är självklart medveten om detta, annars går verket åt helvete, hur bra idén än var från början. En riktigt skicklig författare, i likhet med Nabokov, ser till att läsaren känner i alal fall ett styng av sympati. Även för bokens mest vidriga karaktärer. TIll min förvåning var jag tvungen att låta Stephen King sälla sig till den klubben.

Lida är så mycket, inte bara en skräckroman, utan även ett kammarspel och två olika sorters meta berättelse. Dels den traditionella meta berättelsen där ett verk skapas i verket. Men berättelsen är även ett typexempel på en modernare form av meta berättande. Ett där författaren skriver in sig själv i historien. Stephen King, här under namnet Paul Sheldon använde säkert skriv tiden som en terapi session när han skildrar sitt alteregos kamp mot sina demoner. Inte bara demoner i form av den sadistiska Annie. Utan även i form av hans eget författarskap och karaktären han tagit livet av. En kamp som med mindre destruktiva medel fördes av Artur Conan Doyle.

Författandet som drog och tillflykt. Tillsist blir Paul Sheldon själv lika beroende av berättelsen som Annie är. en studie i destruktivitet. Till en början är Annie Wilkes en endimensionell personifikation av ondskan. Ju längre berättelsen lider låter dock King både sitt alterego och läsaren skymta få av hennes mänskliga drag. Eller åtminstone få läsaren att fundera på varför Annie utvecklade som hon gjorde. Visst, i mångt och mycket är det en klassisk berättelse om hjälten och demonen, en berättelse med typiska drag av Ingmar Bergman. Men Lida är även en studie i destruktivitet och psykisk sjukdom, tyvärr besvaras aldrig frågan varför Annie blev som hon blev. Men det kanske inte heller är meningen, då läsaren sällan vet mer än Paul själv gör. Annie är smart!

Boken i sig är inte så intressant, kan även bero på översättningen, då språket är halvtaskigt. Men frågorna den väcker väger upp för dess brister.

To be or not to be, who you were meant to be.

Hej.

Som ni vet håller jag på att byta namn till Alex-Xavian. Tar bort Sandra helt. Byter även pronomen, från Hon till Hen.
Innan namnbytet är officiellt kommer jag att byta ut taggarna, etiketterna på bloggen. Vilket gör att det under en period kommer att bli dubbla taggar.
När bytet är klart kommer jag att radera ´Sandra´ taggen. Samt det här meddelendet.
Därför kommer bloggen förmodligen att se lite lustig ut ett tag.

Kram

Alex

Bland böcker och raukar på Fårö

Kalle och jag tog en sensommartripp till Fårö under en helg i slutet av augusti. Vädergudarna var på vår sida så äntligen fick jag mitt efterlängtade sommardopp, årets första och antagligen sista, en sen kväll på en nästan öde sandstrand utan vare sig badkläder eller handdukar att värma sig i efteråt. Men det är de oplanerade impulsiva doppen som är de bästa. Det var oväntat varmt i vattnet också eller så var det bara de lite kyliga vindana som fick det att verka så.




Förutom bad besökte vi varje loppisar, kramade får och bodde ståndsmässigt i Slowtrains Bergmansvit (vars insida tillverkats av Bergmans egen snickare).

Bergmansviten







Ska ni till Fårö framöver så får ni inte missa att besöka den sjukt mysiga bokhandeln Laterna Magica, som ligger nästan mittemot Kutens.

Laterna Magica



Stina

Liknande boksmak

Var inne på Boktipset en sväng förut och upptäckte att Sofia och jag numera har hela 73 procents liknande boksmak. Till en början var det bara 68 procent. Sandras och min likhet har däremot åkt ner från 47 till 32 procent.

Hur ser det ut för er andra, har er boksmak ökat eller minskat tills nu?

Stina

Räddningsaktion?

Tror att jag har upptäckt Fågelskrämmans flickvän i Visby. Vad säger ni? Förtjänar hon en räddningsaktion och en ny hjärna eller ska vi låta henne hänga kvar?





Stina

Ofrivilligt bloggstopp

Iris tyckte det var dags att ta en paus i bloggandet. Det var bara att resignera, det går helt enkelt inte att resonera med Ren Ondska. I alla fall inte om man vill behålla livhanken.

Men nu är jag tillbaka :)

Stina

To judge a book by its cover

Råkade googla fram en sjukt snygg vintage edition av flera av Christopher Isherwoods verk. Jag hatar böcker med fula framsidor och dömer mer än gärna en bok efter omslaget.

Alla dessa skulle jag dock mer än gärna låta ligga framme på soffbordet till allmän beskådan.






Stina

In cold blood

Med In Cold Blood skapade Truman Capote en av de första dokumentärromanerna, dvs en roman baserad på en verklig händelse, i detta fall det hänsynslösa mordet av en farmarfamilj i Kansas. Det är en familj som nästan tycks för bra för att vara sann. De är kristna, omtyckta och alltid redo och räcka en hjälpande hand om någon skulle behöva det. Familjen påminner mig lite om Oates Mulvaney-familj (innan sönderfallet). Där finns den präktiga och godhjärtade dottern, den stabile familjefadern samt den trevlige men lite udda sonen. Det är bara mamman i familjen som inte passar in i Oates roman då hon under en längre tid varit deprimerad och sängliggande.

Capote samlade material till denna bok under hela sex års tid. Han talade med alla som kände familjen och besökte även de två mördarna i deras celler på death row. Det var således ett minituöst förarbete. Boken blev också en enorm succé, men till ett pris. Capote sa själv att den ”nearly killed me. I think, in a way, it did kill me”. Det blev den sista roman han färdigställde.

I varje fall så är det en otäck historia vi får ta del av. Det otäckaste är nästan att det är ett så onödigt brott. Ett brott som sker utan egentlig anledning men som ändå kräver fyra människoliv, och kastar livet i spillror för många fler. Byn Holcomb skulle aldrig bli sig lik igen. Det är inte riktigt min typ av bok men det är onekligen en historia som är svår att skaka av sig.

Stina

Lysande inledningar

Inledningar som har något visst har diskuterats vid några tillfällen här på bloggen, och vi har fått ta del av flera lysande inledningar under våra månadsteman. De som jag först kommer att tänka på är (förstås) Nabokovs Lolita, Shirley Jacksons Vårt hem är vårt slott och den underbara inledningen av Francoise Sagans Bonjour Tristesse. Sedan måste väl även Isherwoods klassiska inledning till Farväl till Berlin nämnas, där han jämför sig själv med en kamera även om den inte tillhör en av mina personliga favoriter.

Här kommer några av mina favoritinledningar från vår boktriangeltid

BONJOUR TRISTESSE - Francoise Sagan
Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg. Det är en känsla så hel och så egoistisk att jag nästan blygs över den, fastän sorgen alltid tyckts mig vördnadsvärd. Den hade jag inte upplevt förr, men väl leda och saknad och, om än mera sällan, samvetskval. Idag är det något som sveper sig om mig som en vävnad av silke, ljuvt och eggande, och det skiljer mig från de andra.

LOLITA - Vladimir Nabokov
Lolita, mitt livs ljus, mina länders eld. Min synd, min själ. Lo-li-ta- tungspetsen gör ett trestegshopp från gommen och hamnar vid tre mot tandraden. Lo.Li.Ta.
Hon var Lo, helt enkelt Lo, när hon stod om morgnarna i strumplästen, hundrafemtio centimeter lång. Hon var Lola i slacks. Hon var Dolly i skolan. Hon var Dolores i kyrkböckerna. Men i mina armar var hon alltid Lolita.

VÅRT HEM ÄR VÅRT SLOTT - Shirley Jackson
Jag heter Mary Katherine Blackwood. Jag är 18 år gammal och jag bor tillsammans med min syster Constance. Jag har ofta tänkt att jag med en gnutta tur kunde ha blivit född till varulv, för mitt ringfinger är lika långt som långfingret på bägge händerna, men jag har fått nöja mig med det jag har. jag tycker illa om att tvätta mig, och hundar, och oväsen. Jag tycker om min syster Constance, och Richard Plantagenet, och Amanita phalloido, lömsk flugsvamp. Alla andra i min familj är döda.

THE MEMBER OF THE WEDDING - Carson McCullers
"It happened that green and crazy summer when Frankie was twelve years old. This was the summer when for a long time she had not been a member. She belonged to no club and was a member of nothing in the world. Frankie had become an unjoined person who hung around in doorways, and she was afraid."

ÄLSKAREN - Marguerite Duras
"Very early in my life it was too late. At eighteen it was already too late. I aged. This aging was brutal. It spread over my features, one by one. I saw this aging of my face with the same sort of interest I might have taken, for example, in the reading of a book. That new face, I kept it. It's kept the same contours, but it's like it is destroyed. I have a destroyed face."

I lördagens DN finns en artikel som behandlar just romaners inledningar, men mer med betoning på den allra första meningen. I Sverige har vi tydligen en tradition att prata väder även här. Ganska kul artikel även om jag inte tyckte att någon av förstameningarna som tas upp var direkt lysande. Kommer ni på några bättre kanske?

Jag tycker att flera av de ovan nämnda inledningarna fungerar även om man bara ser till första meningen. ”Lolita, mitt livs ljus, mina länders eld”, ”Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg” och "Very early in my life it was too late" får i alla fall mig att vilja läsa vidare.

En annan förstamening som lätt platsar är den från Lustans lagar av Bret Easton Ellis, och ja, det är bara en mening alltså: ”...and it's a story that might bore you but you don't have to listen, she told me, because she always knew it was going to be like that, and it was, she thinks, her first year, or actually weekend, really a Friday, in September, at Camden, and this was three or four years ago, and she got so drunk that she ended up in bed, lost her virginity (late, she was eighteen) in Lorna Slavin's room, because she was a Freshman and had a roommate and Lorna was, she remembers, a Senior or Junior and usually somestimes at her boyfriend's place off-campus, to who she thought was a Sophomore Ceramics major but who was actually either some guy from N.Y.U., a film student, and up in New Hampshire just for The Dressed to Get Screwed party, or a townie.”

Stina