Sanna sägner från de mörka östgötska skogarna

Den femte årstiden av Måns Kallentoft var passande nog ett fynd i soprummet, för det var länge sedan jag läste något så uselt. Jag har inte läst något av honom tidigare men såhär i juletid kände jag för lite slappare läsning, och då är en deckare aldrig fel. Att den utspelar sig i Östergötland och Linköpingstrakten var dessutom en trevlig bonus. Mitt hemlandskap är som gjort för att agera kuliss till historier om mördare och ond bråd dåd. Det är ett erkänt faktum att ingen kan höra dig skrika på Östgötaslätten.

Utdrag från en recension på framsidan menar att det är något som fungerar riktigt väl i den här femte boken om kriminalinspektör Malin Fors. Jag kan bara undra vad, för detta något har helt gått mig förbi. Tycker snarare att ingenting fungerar riktigt väl i den här märkliga berättelsen.

Det handlar om våld mot kvinnor och det finns många obehagliga scener och bilder. Det är ingen myspysdeckare direkt, och vissa bitar är helt enkelt för råa och voyeristiska för att det ska gå hem hos mig. Dock hade jag kunnat ha överseende med detta om det funnit andra bitar som vägt upp. Det är trots allt en deckare och ingredienser man kan förvänta sig att finna i en sådan. Nej, det som stör mig och som återkommer romanen igenom är något annat. Det är fåniga inslag som ofrivilligt blir komiska.

Till exempel så verkar ingen av poliserna kunna förstå hur en människa har kunnat utföra de här bestialiska dåden. Det är som om skogen själv har givit sig på henne, mumlar polis efter polis för sig själv. Det finns något som lurar därute. Vilken hungrig svart krävande väsande ondska finns här, dold och dröjande i de svarta mellanrummen mellan trädstammarna? Jag kommer att tänka på de Sanna sägner Sofia och jag skrev om Gistad när vi gick i mellanstadiet. ”Sanna” berättelser om hur man kunde se de döda från kyrkogården lämna sina gravar och vandra över fälten i gryningen och liknande högkvalitativa historier. Det är alltså ingen jämförelse i positiv jämförelse. Komisk bonusinfo är att Sällskapet Skallarna tydligen är Sveriges motsvarighet till Yales Skulls and Bones. Ha ha ha ha haaaaa.

Alla verkar också ha fastnat vid att monstret man söker är en hydra med tusen huvuden. Det är alltså inget man diskuterar högt, men alla går och tänker det. Om jag vetat hur besatta alla var av denna hydra hade jag räknat hur många gånger det ordet nämns i romanen. Vem använder det ordet till vardags? När hörde ni det senast användas?

Så irriterar det mig att Kallentoft använder berättargreppet att låta de döda ”tala”. Malin talar dessutom tillbaka. När har detta berättagrepp nånsin används utan att det blivit töntigt? Här fungerar det i vart fall inte. Eller döm själva och säg vad ni tycker. Bra eller anus?

Malin (till ett av de döda offren): Ska jag föda ditt barn också, Jessica, det barn du kanske någon gång skulle ha fått?

Offer: Jag har känt Jessica omkring mig ibland. Vi tröstar varandra. Seglar fritt i en rymd som bara är vår egen.Vi hjälper varandra att betvinga skräcken. Ensamheten. Längtan efter att få leva igen.

Offer: Varför saknar ingen oss? Varför finns vi inte? Vem tycker att vi är så lite värda att vi inte ens behöver ha ett namn? Och våldet, Malin, vilken är den ondska som är kapabel till att skada oss så som vi har blivit skadade? Bara du kan ge oss klarhet, bara du och ingen annan. Vi väntar på dig. Vi väntar på att du ska bringa ljus över vår mörka värld.

Dött offer till levande offer: Du är modig, Maria. Du är alla människors mod. Du är ängeln för alla de i frontlinjen. De som slåss utan att böja sig. De som aldrig kompromissar när de står ansikte mot ansikte med ondskan.

Själva storyn håller inte heller. De tre offer som lyckats slippa undan från denna diaboliske mördare har alla blivit stumma och katatoniska och sitter intagna på psyket. Om det handlat om en individ, visst, det är ju brukligt inom denne genre, men tre?!. Kom igen, I don´t buy it. Och att sedan denne intelligente mördare skulle låtit ett vittne som vet vem han är leva är också bara för mycket. Varför! Varför skulle han ha gjort det! Jag förstår inte, Måns, varför?

Så ska Malin förstås åka till mördaren själv när hon äntligen har listat ut hans gömställe, utan backup, för att ”det här är något hon måste göra själv.” Så urbota dumt. Hatar när det inte finns någon logik. Jag får liksom inget att stämma i den här historien. Det blir en sådan diskrepans mellan fånigt och obehagligt rått. Det är som om romanen skrivits av en hydra med åtminstone två huvuden som drar åt lite olika håll. Det är som två deckare i en, men tyvärr är det ingen av varianterna som tilltalar mig det minsta.

Stina

Lätt försenad ångest

Alex försökte kapa  mitt novembertema i slutet av oktober, och så här i efterhand kan man tycka att jag borde ha låtit henne göra det. Men såhär två månader senare känner jag mig redo att presentera vad som skulle ha varit novembers månadstema. Jag hoppas att ni förlåter mig och utlovar bättring under året som kommer.

Jag tänkte att mitt bokår skulle få sluta som det en gång började, med lite hederlig gammal ångest. Nu får det bli en ångestfylld januari istället. Sedan lämnar vi ångesten där tycker jag och låter resten av året gå i gladare toner. 2015 är året vi har väntat på, det känner jag på mig.

Först ut är Mot ännu en sommar av Janet Frame. Romanen skrevs redan 1963 men Frame tyckte att den var så utlämnande att den inte fick publiceras förrän efter hennes död. Den handlar om författaren Grace Cleave som reser för att hälsa på bekanta. Väl där väntar en vistelse som är allt annat än angenäm, för Grace kan inte riktigt det här med att umgås med andra människor. Hon vill leva upp till den bild de har av henne, som en intelligent humoristisk författarinna men misslyckas fatalt. Vanligtvis blyga Grace blir totalförlamad och hittar på svepskäl för att ta sig därifrån i förtid. 

I Deborah Levys Simma hem ska två familjer spendera semestern tillsammans i ett hus på Rivieran. När de kommer fram finner de en ung naken kvinna i poolen. Där någonstans börjar saker och ting gå fel, och semestern som Gud glömde tar sin början.

Månadens bok - Mot ännu en sommar, Janet Frame 2008.

Simma hem - Deborah Levy, 2013.

Stina

Semester

Med man och barn på snabbvisit i Karlskrona har jag så att säga haft FF här från söndag kväll till tisdag natt, vilket gett tillfälle till lite härlig me-time, samt kvalitetstid med min syster, då jag tog tillfället i akt att sova över hos henne denna period. Mycket trevligt! Förutom att jobba och tillbringa kvällarna lite slappt framför tv:n (mycket trevligt) gavs det också tillfälle till lite kvalitativ tvillingläsning. Nice! Men eftersom jag känner mig lätt förslappad blir det ingen recension den här gången. Kanske efter jul ;-). Bjuder iställlet på en julbild från Casa Klintehamn.

Från oss alla till er alla: En riktigt god jul!

// Sofia

Bokhögen som vägrade försvinna

Under 2014 har jag haft förhoppningen om att min ständigt växande bokhög skulle ha haft anständigheten att krympa något, men nu med bara några veckor kvar till 2015 känns det som att det inte kommer att bli så i år heller. Men nästa år så..... ;-). I januari ska jag försöka ägna mig åt den lite sorgligt bortglömda bokhögen och under 2015 kanske jag kan få ner den till en stapel istället för två...
Hur går det för er andra? Har ni lyckats jobba undan era bokhögar något i år eller bara växer och växer de?

// Sofia

Under the skin goes Hollywood

Har lite smått börjat fila lite på årskrönikan för 2014 och Michel Fabers "Under skinnet" ser ut att knipa topp-placeringen. Upptäckte av en slump att boken faktiskt filmatiserades 2013 med Scarlett Johansen i huvudrollen, vilket känns lovande.

Men innan ni ser filmen måste ni läsa boken - och ett tips är att inte läsa baksidestexten då det är bättre ju mindre man vet. Ni kan dock lugnt se trailern då den inte avslöjar särskilt mycket. Den känns ehhh, minst sagt ganska konstnärlig så att se den kanske kan få mig att känna det lite som när Sebbe och jag började se Melancholia och Sebbe förväntade sig en actionfilm a la Armageddon (ja, han blev besviken och ja, vi har fortfarande halva filmen kvar att se....)

// Sofia

Staden som slutade andas av Kenneth J Harvey

När jag lånade denna hade jag hoppats på en riktig ryslig berättelse då baksidetexten utlovande en spökhistoria i en stad där människorna plötsligt glömmer bort hur man andas. Tyvärr är den varken speciellt läskig eller speciellt bra vilket är synd med tanke på att idén bakom känns ganska intressant. Det kändes lite snoppet när jag efter ett antal sidor insåg att det inte alls var vad jag hade hoppats på, lite som att tro sig låna en rolig komedi och komma hem med en Troma-porris – inte för att jag skulle ha någon egen insikt i detta dock ;-).

Det roligaste i boken (fast det är nog kanske inte direkt tänkta att vara roligt, utan snarare lite småcreepy) är när historiens huvudperson Jospeh Blackwood goes bananas Elfriede Jelinek-style, eller vad säger ni om följande stycke där han socialiserar med sin före detta fru; ”Joseph såg på Kim och funderade på att knäcka nacken på henne, drämma till henne i bakhuvudet med en tvåtumsbräda. Svänga bakåt och ... PANG! Den rekylhandlingen skulle få honom att må bättre. Eller han kunde kanske kväva henne, få ner henne på marken medan hennes armar piskade mot honom, hennes skjorta redan trasig och full av maskar, och slå in skallen på henne med en sten. Det skulle få henne att visa sitt rätta ansikte. Den barnlösa horan”. Osv osv.

Resten av boken känns tyvärr mer som en historia ni vet från en sådan där småputtrig historisk roman, så de Jelinska styckena livar givetvis upp även om de känns aningen missplacerade. Ska ni läsa något läskigt rekommenderar jag varmt något annat, men är ni istället lite sugna på litteratur i stil med (välskriven) mysrysarkvalitet kanske detta är något för er. Me? Jag föredrar däremot mina Mysrysare så sjaskiga och usla som möjligt, ju sämre desto bättre kan man säga J.

// Sofia

Ladda inför julen

Puhhh, det har varit fullt upp på sistone med diverse julbestyr som julpyntande, presentköpande- och inslagande och julbakande (även om Aaron och jag i ärlighetens namn överlätt större dlen av lussevbaket till Sebbe...). I alla fall så har jag inte riktigt haft tid för recenserande och blogginläggg, men det kommer så småningom....

Tills dess tycker jag att ni också ska njuta av Frozens "Let it go" som Sebbe och jag laddat med så här inför jueltider.

// Sofia

Månadens tema december: Pearl Buck vs Isaac Bashevis Singer

Så här i slutet av året har det blivit dags för två amerikanska förtfattare att ställas mot varandra, nämligen Pearl Buck mot Isaac Bashevis Singer.

Bild från: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/2/27/Pearl_Buck.jpg

Pearl Buck föddes 1892 och Nobelpriset fick hon 1938, ” "för sina rika och verkligt episka beskrivning av bondeliv i Kina och för sina biografiska mästerverk”.

Isaac Bashevis Singer är född 1902 och han fick Nobelpriset 1978, ”för hans intensiva berättarkonst, som med rötter i en polsk-judisk berättartradition levandegör universella mänskliga villkor”.

Så trots att båda är amerikaner är det alltså knappast det amerikanska livet som står i centrum för deras romaner. Då Pearl Bucks föräldrar var missionärrer bodde de många år i Kina och många av hennes romaner handlar just om Kina och kinesiskt lov. Så också månadens roman, ”Kvinnopaviljongen”. Det får nog räknas som en av hennes kändaste romaner och ni har säkert hört talas om den. Bland annat filmatiserades den 2001. En annan roman ni kanske hört talas om är ”Den goda jorden” som hon fick Pulitzerpriset för 1932.

Bild från: http://bibliografia.blox.pl/2012/07/Isaac-Bashevis-Singer-Bibliografia-cz-1.html

Singer däremot är född och uppvuxen i Warszawa i Polen och hans berättelser är ofta fantasifulla, med stark dragning till livets mysterier och mystifikationer. De är skrivna för en publik som känner till europeiska judiska traditioner och är inte skrivna på engelska utan på jiddisch. En av hans mer känd berättelser är novellen Jentl om en ung kvinna som klär ut sig till man för att få studera. Ni kanske känner igen storyn då den har blivit filmatiserad med Barbara Streisand i huvudrollen. En annan av hans mer känd verk är månadens andra roman, ”Trollkarlen från Lublin”, vilken utspelar sig i Polen.

Det våra månadsböcker denna gång har gemensamt är att de båda handlar om kärlek, men inte den ideala kärleken, utan en kärlek där allt inte är lätt och tillrättalagt. Det centrala temat i ”Kvinnopaviljongen” handlar om hur en kvinna övertalar sin man att ta en andra hustru. Skälet? Hon har som 41-åring bestämt sig för att samlivet med maken nu får vara över.

”Trollkarlen från Lublin” i sin tur utspelar sig alltså i Polen på 1800-talet. Här är det kvinnokarlen och trollkarlen Jascha Masur som drivs att ompröva sitt liv. Efter att hans tillvaro rasat samman stänger han in sig själv i en cell utan fönster och dörrar för att göra bot och bättring och för att kunna motstå omvärldens lockelser.

Hoppas att det här känns som ett tema värt att avsluta 2014 års boktrianglande!

// Sofia

Allt är vind av Jean-Marie Gustave Le Clézio

Yay, nu har jag äntligen lyckats avklara Alex omläsnings-tema från juni 2013. På tiden kan man ju tycke då det var ett bra tag sedan temat skulle ha blivit utläst, och sen fuskade jag ju dessutom och läste inte om en bok jag ogillat utan fuskade och gav en författare jag inte faststnar för en ny chans, alltså J.M.G Le Clézio.

Till mitt försvar vill jag dock påpeka att jag tidigare låtit en bok ta plats i omläsningstemat. Det var en mammabok jag läste innan jag fick Aaron som jag tänkte kanske skulle ha växt på mig nu när jag har fått barn- men så var det alltså tyvärr inte då den kändes lika ointressant som vid första genomläsningen.

Men nu har alltså Le Clézio förärats en ny chans då den förra boken jag läste av honom,  ”Färder i andra riken” sög ganska så rejält. Tyvärr ingick boken även i ett av mina nobelpristagar-teman. Shame on me!

Men för att gå över till boken som skulle återupprätta hans ära, nämligen ”Allt är vind”. Jag kan börja med att konstatera att den inte alls var lika outhärdlig som den förra, men då var den också något av det sämsta jag läst i mitt liv (kanske förutom min bekanstksap med De Saade och jag betvivlar att något igen kommer att nå upp till den nivån). Men jag älskar den heller inte och tycker bitivs att den är ganska småtrist.

Det är två historier vi får ta del av i boken, dels är det den unge Jean vi får möta (vår författares alterego) och dels hans förfäders liv efter utvandringen till Mauritius under franska revolutionen. Främst käns det som en nostalgisk tillbakablick, både på hans eget liv men också på hans släktingars.

De delar i boken som står ut och som som gör att jag faktiskt ändå hade behållning av boken är de samtal han har med sin faster Catherine Marro. Samtal som handlar om när hon var en ung flicka på Mauritius och levde på familjens gård Rozilis, en tid som känns mer verklig för henne än det liv hon lever nu. Fastern som har blivit blind sitter numera ensam i hyreshuset med det klingande namnet La Kataviva. ”Förr i världen på Roziliz tid” inleder hon sina berättelser som handlar om allt och inget – om vardagligheterna, livet på farmen och hur hon och de andra barnet utforskade Världens ände. Just dessa passager glimmrar till och känns nästan magiska, men annars känns det här inte som något måste i bokväg och det är tvivelaktigt om någon roman av Le Clézio kommer att komma min väg igen.

// Sofia

Det var bättre förr?

När jag läste Selma Lagerlöfs triologi om den Löwensköldska ringen hade jag turen att få tag på ett riktigt gammalt exemplar, där det medfölde ordningsregler för hur den lånade boken fick behandlas. Se fotot ovan. Ordning och reda var det som gällde där boken skulle behandlas med respekt och varsamhet, men regel nummer 7 kändes lite väl hård - "Bok utlånas icke till hem, där smittosam sjukdom förefinnes. Uppstår sådan sjukdom i låntagarens hem, skall bibliotekarien ofördröjligen underrättas därom samt boken återlämnas, försedd med pappersomslag".

Då det Möllerska hushållet i samband med lånandet av boken insjuknande i influensa vill jag bara meddela att boken lämnades tillbaka dagen innan sjukdomen bröt ut, och att vi om vi vetat detta när boken återlämnades sjävklart hade meddelat bibliotekarein detta samt slagit in boken......

// Sofia