Det här är en småtrevlig, kanske lite väl fantastisk, deckarhistoria om taxichaufören Chet Conway som hamnar i trubbel efter en något oväntad dricks, och som man framhäver på framsidan – ”Even a New York cabbie can be taken for a ride…”.
Då jag mer är van vid den hårdkokta privatdeckaren som huvudperson måste jag säga att det är ganska trevligt med en huvudperson av det fegare slaget, för Chet är verkligen inte den som tar till knytnävarna i onödan.
Tyvärr är handlingen som sagt lite väl
invecklad och bitvis inte helt trovärdig. Det är typ förvecklingar a la Shakespeare och
visst är det underhållande, men ibland blir det för mycket. Ett plus dock för
det rappa språket och för att huvudpersonen inte en gång refererar till sitt
kärleksintresse som en sockersmula och för att han i alla fall oftast figurerar
utan ett drinkglas i hamnen. Nämnde jag förresten att han bor ihop tillsammans
med sin pappa?
Så du menar att handlingen i din senaste kioskdeckare inte känns helt trovärdig? What a chocker! :P Vad refererar han sina kärleksintressen till då om man får undra? Har Chet ens några sådana? Jag menar, han bor ju topts allt ihop med sin pappa, känns inte så het... // Stina
SvaraRaderaJo, Stina märkligt nog har han ett kärleksintresse men tråkigt nog kallar han henne mest vid förnamn... så ooriginellt.... //Sofia
SvaraRadera