Nocturner av Kazuo Ishiguro - en novellsamling som lovar för mycket

Novellsamling bestående av fem noveller som alla kretsar kring musik- musik och vemodiga och trasiga relationer.
Efter att ha läst två och älskat två av Ishiguros romaner, Sandras månadsbok "Never let me go" och debutromanen "Berg i fjärran" hade jag förväntat mig en novellsamling av lika hög kvalitet - men icke! Temat verkade ju så lovande, men det här kommer inte alls upp i samma nivå som de romaner jag tidigare läst. Novellerna berör helt enkelt inte på samma sätt och de känns inte ens särksilt engagerande. Nej, en besvikelse som sagt, där inte en av de fem novellerna visade sig vara särskilt minnesvärd. Många av dem, ja faktiskt med endast ett undantag, kändes allt för konstruerade för att vara trovärdiga. Dessutom vilade en känsla av något gammalmodigt över novellerna, vilket gjorde att det kändes lite som att läsa föråldrade noveller med en sådär 40-50 år på nacken.
Det blir således inget högt betyg till "Nocturner", men jag hoppas fortfarande på att bli lika förtrollad av hans "Återstoden av dagen" som av hans andra romaner.

Bonjour tristesse- om möten, kyssar och leda

Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg. Det är en känsla så hel och så egoistisk att jag nästan blygs över den, fastän sorgen alltid tyckts mig vördnadsvärd. Den hade jag inte upplevt förr, men väl leda och saknad och, om än mera sällan, samvetskval. Idag är det något som sveper sig om mig som en vävnad av silke, ljuvt och eggande, och det skiljer mig från de andra.

Så här börjar Francoise Sagan sin underbara roman som utgavs när hon var endast 19 år gammal(har hört någonstans att hon var endast 17 när hon skrev den)! Boken är relativt kort, endast 120-130 sidor någonting, med ett mycket enkelt och avskalat språk. Språket är för övrigt en njutning att läsa, med en inledning som är en av de bästa jag någonsin läst. Redan här har hon fångat sin läsare och redan här dras man in i den unga Ceciles dekadenta leverne. Hon och hennes far har båda en avslappnad attityd till runtstrulande och fadern drar utan samvetskval in den ena kvinnan efter den andra i deras liv. Det är ett lojt, behagligt och mer än lite omoraliskt liv de lever den här sommaren, tillsammans med faderns senaste kvinna. Men allt detta förändras när Anne kommer in i bilden och det blir tal om giftermål. Cecile, som i början verkar välkomna Anne som en saknad modersgestalt börjar snart befara att deras lojt tillbakalutande liv hotar att upphöra. Precis som den svenska boktiteln antyder (Ett moln på min himmel) känner Cecile hur Annes närvaro allt mer utgör ett hot.

Det här är verkligen en bok att låta sig förföras och tjusas av. En roman där språket flyter lätt och ledigt med förtrollande vackra formuleringar och och en hjältinna som vet hur livet ska levas.

En tvilling kommer sällan ensam

I detta fall gäller det fyndandet av tvillingböcker på katthemmets loppis, en gammal goding och så en senare del i serien.

Vi börjar med Tvillingarna 27. Busungarna, som är en riktigt välskriven tvillingbok med underhållande handling. Jessica har till sin stora besvikelse fått uppdraget att bli den stackare som kommer att bli bombarderad med vattenballonger när 6.orna ska ordna marknad för att dra in pengar till klasskassan. För att komma ur knipan snor hon Elisabeths plats som barnvakt och ser det både som ett sätt att slippa vattenballongerna och som ett lätt sätt att tjäna 70 dollar. Naturligtvis blir det inte så lätt som hon tror då ungarna hon ska passa visar sig vara riktiga små monster. Det blir återigen Elisaneth som får rycka in och rädda sin syster ur knipan.

Dena ndra boken är den 72:a i ordningen och heter Lyckträffen. Den är inget jag tidigare läst och den visade sig faktiskt vara en helt ok bok, i alla fall för att vara av lite senare årgång. Ingen beter sig allt för fånigt och handlingen går att acceptera. Jessica har i denna tvillingbok börjat tröttna på sin pojkvän Aaron och när de gör slut precis innan en stor fest ser hon ingen annan lösning än att sätta in en pojkvänsannons i skolans tidning. Trenden sprider sig som en löpeld och snart har varenda elev antingen satt in en annons eller svarat på en. Men när det väl blir dags att träffa sin mystiske brevvän inser en hel del av eleverna att de kanske i verkligheten inte har så mycket gemensamt. En lite småkul tvillingbok alltså, men inget måste.

På repeat just nu

Och nu, låten som går på repeat på min MP3 just nu. Varför? Som Stina brukar säga, varför inte!

Syndaflodens år

Efter aprils apokalyptiska bokmiddag kändes det ganska naturligt att ge sig i kast med Margaret Atwoods "Syndaflodens år", vilken är en fortsättning på hennes "Oryx och Krake" som utspelar sig efter att mänskligheten i princip gått under. Men "Syndaflodens år" fortsätter inte där "Oryx och Krake" slutade, utan ger istället en bild av samhället innan apokalypsen. En värld som befolkas av allt ifrån merhårfår (som odlas fram för att förse fåfänga människor med löshår), fanatiska grupper som "Guds trädgårdsmästare" och andra människor och djur som är lyckliga/olyckliga nog att vara vid liv när den torra syndafloden kommer smygande.

"Oryx och Krake" var ju långt ifrån en Atwoodfavorit hos mig, och inte heller denna fortsättning faller mig i smaken. Det känns mer som en roman att ta sig igenom för sakens skull än för att jag läste den för att jag tyckte att den var värd att läsa.

För visst är det ett aktuellt och uppmärksammat ämne Atwood belyser (och ett ämne det känns att hon verkligen brinner för) med fokus på miljöförstöring, människans skövling av naturen och utrotande av arter av både djur och växter och inte minst de ständiga framstegen som görs inom genforskning - men trots detta är det en historia som inte riktigt orkar engagera.

Sommartider, bröllopstider

Först vill jag be om ursäkt för ett något försenat månadstema, men jag hoppas att ni har överseende. Och den som väntar på något gott ni vet... Jag hoppas i alla fall att det ska smaka, för själv har jag inte läst någon av månadens böcker. Jag tror och hoppas dock att det ska vara en trevlig blandning, med något som passar alla.

Precis som förra året har jag valt ut ett antal böcker som förhoppningsvis ska få oss att hitta den rätta sommarkänslan nu när maj äntligen är här. Eftersom det är mitt sista månadstema innan Sofia gifter sig i juli har jag också försökt att blanda in lite bröllop och äktenskapliga relationer i smeten som ett homage till min favoritsyster :)

Månadens bok: Bonjour tristesse (Ett moln på min himmel) – Francoise Sagan, 1954.

Bröllopsgästen (The Member of the Wedding) – Carson McCullers, 1946.
De små hästarna i Tarquinia, Marguerite Duras, 1953.
Summer Crossing, Truman Capote, 1943, men utgiven först 2005.
Djupandning (Breathing lessons), Anne Tyler, 1988.

I Månadens bok Bonjour Tristesse är det dock inte äktenskapets helgd som står i centrum, snarare tvärtom. Den 17-åriga Cécile njuter av sin semester i södra Frankrike och låter sig förföras av solen, havet och den första kärleken. Men när hennes far plötsligt bestämmer sig för att gifta om sig med den senaste i raden av älskarinnor får hennes sorglösa liv ett abrupt slut. Hon måste till varje pris sätta stopp för bröllopet. Den skrevs av en endast 19 år gammal Sagan och blev ganska skandalomsusad när den kom 1954.

I Bröllopsgästen är det precis som titeln antyder ett bröllop som står i centrum av handlingen, när 12-åriga Frankie fantiserar om och längtar efter sin äldre brors bröllop.

I De små hästarna i Tarquinia av Marguerite Duras får vi ta del av de mindre vackra delarna av ett äktenskap, när två par reser på semester ihop till ett tryckande varmt Tarquinia. Följ med fyra illusionslösa individer på en semester där inte ens ett glas iskall Campari kan råda bot på ledan.

Truman Capotes första roman Summer crossing utspelar sig i New York city där vi får följa den rika, priviligerade Grady under sin första sommar i frihet. I sommarsolens hetta får hon smak för en hel del otrevligheter som sprit, marijana och olämpliga unga män. Boken var försvunnen i ca 50 år och blev utgiven först 2005.

Djupandning utspelar sig under en het sommardag när Ira och och Maggie, gifta sedan 28 år tillbaka, är på väg till en begravning. Det blir en resa längs Memory lane, en resa full av minnen. Den vann Pulitzerpriset 1989, så vi får hoppas att den lever upp till hypen.

Stina

Never let me go

Lite kul att även "Never let me go", liksom "Kafka på stranden" både är boktitel och titeln på en sång som är viktig för handlingen i romanen. Något du tänkte på när du valde tema, Sandra?
Här kommer den i alla fall, med den fiktiva sångerskan Judy Bridgewater:



Och jag säger det igen, läs den!

Såg filmen tillsammans med Sebbe häromdagen, och även om den var handlingen i boken oväntat trogen så funkade den inte alls lika bra i filmformat. Stämningen som fanns i boken ville aldrig riktigt infinna sig på samma otäcka sätt som i boken.

Kafka på stranden

"Kafka på stranden" är ju, förutom att det är titeln på Murakamis roman, namnet på en fiktionell sång som sjungs av en av karaktärerna i boken. Självklart var jag tvungen att titta på Youtube om någon hade gett sig i kast med att tonsätta den- och visst var det så!

Här kommer sången framförd på engelska och nedan den svenska texten:



Kafka på stranden
När du står i utkanten av världen
befinner jag mig vid den döda kratern.
Det som står bakom dörren
är ord som förlorat sina bokstäver.
När man sover kastar månen sitt ljus över en.
Från himlen regnar små fiskar.
Utanför fönstret finns soldater med beslutsamhet
inristad i sina hjärtan

Refräng
Kafka sitter på stranden i en stol
och tänker på klockstapeln som håller världen i rörelse.
När hjärtats cirkel sluts
är man som en sfinx som inte kan ta sig någonstans.
Skuggan blir en kniv
som genomborrar dina drömmar.

Den drunknade flickans fingrar
trevar över ingångens stenar.
Hon lyfter den blå klänningsfållen
och ser på kafka på stranden.

Med denna lagom konstiga text har jag lite svårt att tro att låten skulle ha blivit en sådan hit som den framställs som i boken, men kanske sådant här slår i Japan?

Doomsday-dinner

Eftersom vår postapokalyptiska "Vägen"-bokmiddag så passande inföll i samband med den 21 april (då Skynet enligt Terminator 3 ska börja balla och skicka kärnvapen lite hej vilt) och långfredagen då Jesus dog gick vår middag den här gången inte efter vad som åts i boken utan efter vad vi skulle vilja äta vår sista dag i livet. Eller närmare bestämt vad Kalle skule vilja äta sin sista dag i livet. Och eftersom det är Kalle vi pratar om stod valet mellan pizza och oxfiléburgare, och då vår budget inte medgav det sistnämda var valet lätt.

Stina var kock den här gången och det blev en pizza som man absolut inte skulle ha haft något emot att äta som sin sista måltid. Den vegetariska varianten innehöll förutom den självklara ingrediensen ost även purjolök, färska champinjoner och en mycket god tomatsås och de ickevegetariska även olika typer av lyxig tapas-skinka.

Självklart hade vi alla med oss varsin konservburk, men då vi frossade i pizza var det ingen som var speciellt sugen på att öppna en sådan. Vi har därför sparat dem till ett senare tillfälle, varför inte vår kommande "Blade runner"-middag?



Som klädsel hade vi alla valt olika tolkningar av postapokalypsinspirerad klädsel. Stina och Johan visade sig matcha varandra riktigt fint.


Själv hade jag satsat på en "Mad Max"-inspirerad klädsel och tycker själv att jag lätt lyckats anamma den rätta nonchalanta attityden :-).


Efter att ha satt i oss all pizza (ja, hela pizzaberget gick åt...) var det ingen som orkade bege sig till Gråbo i hopp om att bli rånad, eller i alla fall få stryk. Men det tog vi igen dagen därpå, på vår frälsares dödsdag, då vi vandrade genom hela Visby på en mycket trevlig loppisrunda. Eftersom det var långfredag och typ allt var stängt kändes stan så där perfekt dött apokalyptisk, vilket vi bara såg som en extra bonus. Tyvärr lyckades väl ingen av oss något vidare med konststycket att hålla käften hela rundan.

Självklart avhandlades boken och det stod klart att Stina tyckte om den klart bättre än vad jag gjorde. Vi enades om att försöka klämma in en filmvisning av filmatiseringen så snart som möjligt och för att se om vi tycker mer lika i det fallet.



Ja, så här dött kan det bli när domedagen är nära! He he, skämt åsido så bara måste man ge kvällens värdinna, Stina, en eloge för kvällens stämningsfulla dukning. Det ska till en osteolog för dukning i en klass som denna.

Murakami och Ishiguro- våra japanska write-alikes?

Vi brukar ju som bekant roa oss med att hålla utkik över vårt bekantskapsgängs look-alikes, och blir alltid lika glada när vi upptäcker tex. en ny Johankopia (bara i Visby har han två olika). Men det här måste vara första gången jag upptäcker writealikes, och två stycken dessutom. Har alltså läst ut de båda månadsböcker jag hittills fått tag på, och väntar nu bara på att den sista ska komma in till biblioteket (och Grotesque går inte att få tag på eftersom Almedalsbiblioteket inte har den).

Vi börjar med Neil Gaimans writealike, Haruki Murakami med sin "Kafka på stranden". Jag kommer inte att dra handlingen, då den är ganska flummig och svår att redogöra för utan att berätta för mycket. Lite kort kan jag bara säga att den handlar om en 15-åring som rymmer hemifrån för att en profetia hans far uttalat inte ska gå i uppfyllelse. Efter detta händer en del skumma saker som att katter kan tala, det faller mer än bara regn från himlen och Johnnie Walker visar sig vara inte bara vara ett whiskeymärke utan en livs levande människa. I alla fall så visade sig boken, på över 500 sidor, vara en riktig sträckläsare som jag till att börja med inte riktigt kunde bestämma mig för om jag gillade eller inte. In i det sista såg det ut som att mitt gillande av den skulle övervinna mitt ogillande, men när jag nu slutligen satt mig för att betygsätta den så blir det inte mer än ett medelmåttigt betyg. Det har både att göra med att det fanns bitar i boken som jag inte alls gillade, men kanske främst för att jag snart efter att ha läst ut "Kafka på stranden" började i månadens andra bok, "Never let me go". Efter att ha läst och fullkomligt älskat den, var det sedan bara att konstatera att Murakamis roman i jämförelse med denna kom till korta både i känsla och förmåga att krypa in under skinnet på sin läsare. För där "Kafka på stranden", trots att jag är säker på att författaren haft andra ambitioner med sin bok, endast förblir en relativt underhållande bagatell, är den senare så mycket mera. Däremot är det bara att konstatera att romanen är väldigt mycket japansk i sitt berättande och jag kan tänka mig att det finns nyanser i romanen som man som västerländsk läsare inte förstår att uppskatta, tex, vad gäller japansk mytologi och referenser till denna som säkerligen finns med i romanen och som en japansk läsare kan uppskatta.

Men som endast en fluffig och lätt bortglömd bagatell funkar romanen som sagt och precis som är fallet med Neil Gaiman finns det både för- och nackdelar med ett sådant författarskap. Det negativa har jag redan tagit upp, och det är att man aldrig riktigt berörs av romanen och dess huvudpersoner. Visst, man tar del av deras öden och äventyr, men bara som en utomstående betraktare. Man ser det på något sätt som genom en ruta av glas, där det som händer inte känns på riktigt och där man inte heller rikitgt bryr sig om vad som kommer att hända. Styrkan är självklart Murakamis berättarglädje och intresse för myter, skrönor och legender, vilket han inkorporerar i romanen så det står härliga till.

Det som stör mig allra mest i boken är hur den ena huvudpersonen, den gamle Nakata, framställs. Han var i barndomen med om en olyckshändelse som gjorde honom förståndshandikappad och Murakami påpekar så fort han får chansen hur dum Nakata är och tar varje tillfälle i akt att låta denna påpeka hur trög och dum han är. Jag köper inte detta synsätt på något vis, då jag faktiskt inte alls tror att en förståndshandikappad person skulle se sig själv på detta sätt. Dessutom (något som säkert Stina kommer att uppskatta) är Murakami alldeles för förtjust i att påpeka att hans romanpersoner ska gå och skita (I couldnt care less....).


Låt oss nu övergå till nästa bok, den underbara "Never let me go" av Kazuo Ishiguro. Ni kanske vet att den precis har filmatiserats (?) med Keira Knightley (tyvärr....) i en av rollerna. Självklart verkar den inte komma upp i Visby, men i alla fall i Stockholm så kan man just nu se den på bio. Har ni chansen så gör det, men läs boken först! Jag tror att jag redan nu kan säga att den kommer att vara detta års läsupplevelse och jag har redan skrivit en lista med böcker av Ishiguro som jag ska låna vid nästa biblioteksbesök. Visste ni att det är han som har skrivit "Återstoden av dagen"? Den filmatiserades för några år sedan med Antony Hopkins och Emma Thompson i huvudrollerna. Jag har aldrig sett hela filmen, men ska nog ta och läsa boken innan jag gör det.

Men för att återgå till boken; vilken hemsk och bra bok!!! Ishiguro påminner så mycket om Guy Burt i sitt sätt att skriva att det nästan är läskigt. Precis som Burt berättar han genom att sakta, sakta låta läsaren ana vad det är som händer och inte förrän på slutet sitter man där och förstår till fullo vad det är som hänt (ja i Burts fall brukar man inte ens ha alla pusselbitar då).
Inte heller här tänker jag dra så mycket av handlingen, helt enkelt för att det skulle bli för mycket spoilervarning av det hela. Lite kort kan jag bara berätta att ramberättlsen utspelar sig på en internatskola där undervisningen är inriktad på elevernas konstnärliga skapande. Ganska snart förstår man att allt inte riktigt är vad det verkar vara på skolan. För varför är det så viktigt att måla och skriva, och varför tas de allra finaste alstren till det beryktade galleriet?
Boken lästes ut en lat morgon i påskas och på hela dagen kunde jag inte skaka av mig obehagskänslan boken ingav. Efter Boktriangelns skräcktema och dess floppar är det bara att konstatera att skräck nog aldrig är så läskigt som när det beskrivs så här; vardagligt, konstaterande och utan allt hopp. Ja, det här är verkligen en rikitgt läskig bok vars tema verkligen kryper sig på och gör den omöjlig att lägga ifrån sig.

I boken får vi möta Katy H, som är den som berättar historien, och redan från början anar man en verklighet som inte är den vi är van vid. Genom antydningar och finstämt beskrivna vänskaps- och kärleksrelationer kommer läsaren så småningom underfund med att eleverna man möter på den idylliska internatskolan Hailsham inte är några vanliga elever. Det riktigt läskiga är att eleverna inte isoleras utan lever i världen och ser sina öden ann utan att opponera sig mot det. Det är tyvärr inte alls svårt att acceptera att det i en parallell verklighet hade kunnat gå till på just detta sätt.

He he, det blev ett långt inlägg det här och liiite längre ska det bli. Först och främst vill jag bara passa på att tacka Sandra för en fantastisk läsupplevelse. Det var böcker precis som denna som jag hoppades på att upptäcka i och med vår boktiangel, dvs underbara böcker jag nog aldrig skulle ha hittat till själv. Sen hoppas jag verkligen att ni också tar chansen att läsa denna bok och sen lägger en recension av den på bloggen. En bok som är så bra som den här vill man dela av sig med till alla man känner. Jag har till och med övervägt att tvinga Sebbe att läsa den, men känner att det nog får bli till att se filmen med honom istället. Däremot har jag malt om hur bra boken är inför honom i ett antal timmar.