torsdag 7 juli 2011

Löneförmån







En veckas jobb på färjan har gett följande skörd:
- Ett antal Aftonbladet och Expressen.
- Aftonbladets Söndagsbilaga.
- Veckans Nu.
- Hänt Extra.
- 2 pocketböcker.

Pocketböckerna kanske inte direkt är något jag skulle ha valt själv; en pusseldeckare, Svärmaren av Anna Bovaller och en självbiografisk roman av ”gangsterdrottningen” Birgitta Andersson, Blondie. Deckaren kan nog passa bra en regning dag men den andra vet jag inte. Kanske får den vandra vidare oläst.

Stina

onsdag 6 juli 2011

Sallys favorit är Månadens tips




Sally Bowles ”favoritdrink” Prairie Oyster är i själva verket en återställare, som sägs fungera riktigt bra. Det finns lite olika recept, med och utan alkohol. Här kommet ett recept på en variant med cognac, som kan uteslutas om man vill det.

Ingredienser (1 portion)
4 cl cognac
En klick ketchup, ca 1 msk
Några droppar vinäger
Worchestershiresås, ca 1 msk
1 äggula
2 skvättar tabasco
Cayennepeppar, salt, svartpeppar

Häll ner cognac, några droppar vinäger och en sked Worchestershiresås i ett glas. Tillsätt en sked ketchup och rör om (exempelvis med en reservoarpenna, om du vill följa Sallys exempel). Provsmaka om du törs, och häll sedan över blandningen i ett cocktailglas. Ska det göras så gör det med stil. Lägg försiktig en äggula överst så att den inte går sönder. Stänk över lite tabasco och krydda med cayennepeppar, salt och nymalen svartpeppar. Drick i en enda klunk.

Det kanske inte smakar så dekadent, men det är den jag lovar. Är det gott nog åt Sally Bowles så är det gott nog åt dig med. Jaga baksmällan på flykten med den mytiska Prairie Oystern.

Len me know if it works!

Stina

Man blir liksom aldrig riktigt varm när man sover ensam

”Man blir liksom aldrig riktigt varm när man sover ensam” är en av mina favoritmeningar från Farväl till Berlin av Christopher Isherwood. På ett sätt tycker jag att den meningen kan sägas sammanfatta hela boken, för kanske hade många av personerna vi får lära känna bara behövt ha någon som värmde dem om natten för att bli lite mindre trasiga.

Nu handlar ju boken förstås om mer än ett antal vilsna personer i 30-talets Berlin. Hitler och nazismen kan anas i bakgrunden och med det allt vad det innebär. Vi vet ju redan utgången och människorna i boken börjar ana det också, vissa (som den judiska familjen Landauer) när det är alltför sent. Men det är inte det politiska läget eller världshändelserna som Isherwood låter ana som stannar i mitt minne. Det är människorna. Det är Fräulein Schröder, familjen Nowak och förstås den oförglömliga Sally Bowles, förevigad på vita duken av Liza Minneli i Cabaret.

Och visst känner man igen Lizas rollkaraktär, den impulsiva och egocentriska nattklubbssångerskan Sally Bowles. Hon är en flyktig och egentligen ganska ytlig bekantskap, ena stunden är hon där och nästa inte, men en bekantskap man kommer ihåg och hoppas på att stöta samman med igen. Hon påminner mig om Holly Golightly från Breakfast på Tiffanys. De är lika flyktiga och tycks båda söka efter något annat, något mer. Efter något som varken män, kläder, pengar eller smycken tycks kunna fylla.

Jag tyckte mycket om boken i varje fall. Isherwoods ögonblicksbilder av Berlin och människorna där känns fortfarande märkligt aktuella, och när boken väl är utläst känns det trist att ta farväl av både dem och av Berlin. Jag hoppas på att få återse dem någon gång någon annanstans.

Men just nu ska jag måla naglarna gröna och ta mig en Prairie Oyster innan jag ger mig ut i sommarnatten.

Men jag säger inte farväl utan på återseende.

Stina

tisdag 5 juli 2011

Vägen

Mina förväntningar på Vägen var både höga och låga på en och samma gång. Låga eftersom jag absolut inte trodde att det skulle vara en bok för mig (för pretto, för dyster, för, ja för trist helt enkelt..). Höga för att, ja, en Pulitzerprisvinnare måste väl ändå ha något att komma med liksom. Trots mina dubier hade jag ändå velat läsa den ett bra tag, bara för att liksom.

Vägen handlar om en man och hans son som är på väg någonstans, vart är oklart. Världen omkring dem är förändrad efter något slags katastrof. De är hungriga, de fryser och de tiger större delen av tiden. Det är således inte dialogen som för berättelsen framåt, då den i de stycken av boken där huvudkaraktärerna faktiskt talar med varandra, som bäst kan beskrivas som knapphändig.

Dialog tycker jag personligen är en av de viktigaste bitarna i en välskriven roman, för det märks så tydligt när det är något där som inte riktigt stämmer. McCarthy vet dock exakt vad han gör. I den här romanen är det nämligen det som inte sägs som är det viktiga. Det är tystnaden mellan de båda, det outtalade som ger boken hela dess prägel. Dialogen är lika karg som landskapet omkring dem, för vad finns egentligen att säga när världen rasat samman och inga ord räcker till.

Ord är för övrigt överflödiga. Det behövs inga ord för att beskriva relationen mellan mannen och hans pojke. De delar något, kanske det sista goda i en rutten värld. Det är också denna relation som är det centrala i boken, för egentligen händer inte så mycket. De vandrar, tiger, stöter på obehagliga människor, fryser och tiger lite till. På något sätt gillar jag det ändå. Jag tycker att det funkar. McCarthy lyckas få det karga språket och det lugna tempot i boken att fungera. Det är ingen thriller eller högtempo berättelse, men det ger den sig heller inte ut för att vara. Det är en historia om en man och hans pojke, och att det även i den sämsta av världar finns något att leva för.

Stina

torsdag 23 juni 2011

Slappläsning

Mellan mina pass på färjan har jag inte haft så mycket ork över till mer seriös litteratur, utan istället har jag underhållt mig själv med lite mer härlig tvillingläsning. Börjar undra om jag inte kommer att klämma fler tvillingböcker i år än vad jag gjorde förra året och då hann jag nog ändå med en 20-30 stycken. Å andra sidan, vad är väl trevligare än att sjunka ned i fåtöljen efter ett kvällspass på färjan och drömma sig bort till Sweet Valley? Inte mycket om ni frågar mig i alla fall.....

Den första är tyvärr ingen höjdare, Tvillingarna 81. Dubbelspelet. heter den. Den var inte bara dålig utan rent ut sagt usel. Främst kretsar handlingen kring vilken skitstövel tvillingarnas bror Steven beter sig som när han gör slut med sin flickvän Cathy för att kunna flörta runt med tjejer som den uppblåsta och fåniga Jill. Riktigt, riktigt uselt skriven historia och med den där uppskruvade attityden hos karaktärerna som ingen normal människa skulle ha. Läs inte!

Ett roligt fynd var en dubbelvolym med spöktema; Julspöket och Spökjakten. Jag hade inte läst någon av dem förut, men tyvärr visade sig båda vara besvikelser då de var illa skrivna. Den första, Julspöket, hade i alla fall en rolig handling med en självupptagen Jessica som får besök av julens tre spöken. På grund av uselt språk lyfter den aldrig riktigt och boken känns bara halvdan och till och med småtråkig att läsa. Synd eftersom den kunnat bli mycket bättre med en mer kompetent författare.
Spökjakten däremot är BÅDE illa skriven och har en fånig handling, så den hade inte kunnat räddas ens av en bättre författare. Riktigt fånig story med en nyinflyttad kille som på något märkligt sätt känner till Sweet Valley fast han inte bott där sedan han var bebis. Man förklarar detta med att han har en tvillingbror han inte känt till och att de, precis som Jessica och Elisabeth, har någon slags tvillingconnection. Så här fånigt har, tack och lov, aldrig tidigare Jessicas och Elisabeths speciella band beskrivits och det tackar jag för. Som om det inte vore nog med det mystiska tvillingbandet blandar man även in spöken, och nej, det här boken fungerar inte alls!

Ännu en tvillinbook av formatet större var "En oförglömlig resa", och trots tidigare besvikelser är det här den sämsta tvillingbok jag läst på riktigt, riktigt länge. Urfånig intrig, där tvillingarnas kompis Anna (som är adopterad) får reda på att hon har ett okänt syskon i Washington. För att få åka dit går hon med i kören som ska dit för att tävla. Sen blir det bara fånigt med en konstig spionhistoria som är helt otrovärdig, konstiga reaktioner på syskonhistorien och en rätt lam handling i övrigt.

Då var "Skrämslekriget" bättre, även om inte den heller var någon höjdare. Handlingen var dock riktigt rolig, med att hela tvillingarnas klass ska läsa gamla skräckromaner, vilket till sist urartar i ett så kallat skrämselkrig mellan killarna och tjejerna i klassen. Tyvärr är det rätt illa skrivet och det blir bara fånigt när eleverna blir rädda typ så fort de får höra talas om någon gammal skräckroman. En bok som verkligen hade tjänat på att skrivas lite mer subtilt alltså.

Härnäst blev det dags för två nya böcker i Jessica och Elisabeth-serien, nr 2 och 3, Bortgjord samt Skokompisar. Den första saknar, som de flesta böckerna i serien, en sammanhållen handling, samt tydlig början och slut. Dock är denna ändå mer sammanhållen än många andra och den handlar främst om Jessicas strävan efter att komma in i den nya skolan och få nya vänner. Även bättre språk än vad det kan vara i den del böcker.
"Skokompisar" å andra sidan visade sig vara riktigt bra och handlingen kretsar kring Jessicas och Bethels gryende vänskap som börjar när Jessica går med i löparlaget. En tydlig början, ett tydligt slut OCH sammahållen handling- precis som det ska vara med andra ord. Dessutom beter man sig som bormala 13-åringar och Jessica beskrivs ovanligt nyanserat med både bra och dåliga sidor.

Japp, det var det för denna gången, men jag kan lova att det snart har blivit dags för mer tvillinrecenserande. I bet you can´t wait!

tisdag 21 juni 2011

Dexter - boken som aldrig ville ta slut.

Få böcker har tagit lika lång tid att läsa ut. Helt oskuldsfull stod den på en ställning på bibblan. Som svaret på en av mina mer patetiska böner; en bok att läsa, som faktiskt varit med i boktriangeln. Visserligen för flera månader sedan men ändå.
Precis som de flesta andra har jag sett TV-serien, som jag i ärlighetens namn inte gav så mycket för. Inte min typ av serie helt enkelt, blev mest frustrerad över hur mycket tid Dexter har. INGEN har så mycket tid! Efter att läst det härke som förlagan utgjorde har jag dock nyfunnen respekt för TV-serien, som inte tjatar öronen av publiken. Först satt jag och småfnissade åt ordlekarna, men någon borde sagt åt Jeff Lindsy att det blir för mycket av det goda. Tyvärr bli recensionen inte bättre än så här, jag har tid att ta igen. Håller med om allting Stina skrivit i sin recension.

måndag 20 juni 2011

Return of the Lost

Jag vet, jag vet, jag har inte varit alldeles närvarande här på bloggen på sistone. Men nu är det dags för ett av mina sedvanliga ryck igen.

Låt oss fira detta the beatnik style :)



Stina

Mästaren och Margarita

För en gångs skull lyckades jag få tag på en klassiker som inte var helt genomtråkig att läsa. Storyn och språket flöt på bra, den var lättläst och inte alls tung att ta sig igenom. Fattar dock inte riktigt storheten med boken, då den bitvis mest känns som en försummad författares hämnd på omgivningen, och allt för ofta blir det tyvärr också lite för mycket buskiskänsla över det hela. Som bäst är romanen när djävulen och hans anhang , lite mer subtilt, djävlas med folk och kul även med den lite annorlunda berättelsen om Jesu död

torsdag 16 juni 2011

Och solen har sin gång

Efter att ha läst ut Ernest Hemingways "Och solen har sin gång" kan man nog konstatera att beatniklitteraturen inte riktigt är min cup of tea. Visst går det att läsa, och den är inte dålig, men den engagerar mig helt enkelt inte. Historien kretsar kring ett gäng rotlösa människor som flänger omkring i Europa, strular runt, dricker för mycket alkohol och thats it liksom. För min smak är det för lite sammanhållen handling och för mycket prat om helt meningslösa saker och behållningen av romanen blir inte så stor som jag hoppats när jag valde att ta med den i juni mpnads tema. Jag hade helt enkelt förväntat mig så mycket mer. Men ska bli kul att se vad ni tycker om den!

onsdag 15 juni 2011

Juni månadsbok: Vi som var föräldralösa

Tyvärr visade sig även denna roman vara en besvikelse och det känns som att Ishiguro kanske bara skrivit ett fåtal riktigt bra romaner. Har hans "Konstnär i den flytande världen" hemma och hoppas innerligt att den ska visa sig vara bättre än denna riktigt dåliga roman.

"Vi som var föräldralösa" är en riktigt gammaldags detektivhistoria i stil med Sherlock Holmes-böckerna. I detta fallet är detektivens namn Christopher Banks, som effektivt löst fall efter fall, och nu åker tillbaka till sin födelsestad Shanghai för att en gång för alla lösa mysteriet med sina försvunna föräldrar. Det är i och med detta som romanen blir riktigt fånig och riktigt, riktigt svår att tro på. En världsberömd detektiv som denna Banks kan omöjligt bete sig så puckat som han gör större delen av sin vistelse i Shanghai. Om Sherlock Holmes hade funnits på riktigt och fått höra talas om denna klåpare hade han skämts å alla detektivers vägnar. Nej som sagt, det här är en berättelse som man omöjligt kan tro på! Om Ishiguro med denna roman velat göra en Agatha Christie har han kapitalt misslyckats.

Temat känns dock igen från hans andra romaner, med återblickar, minnen och en känsla av att något har gått förlorat.