Ja då var det dags för mig att publicera recensionen av månadsboken för skräcktemat, Hemsökelsen av Shirley Jackson. A little late I know, men bättre sent än aldrig. Det är inte bara min bokhög som växer lavinartat här hemma nämligen utan också mängden böcker som väntar på att recenseras här på bloggen. Så mycket att göra och så lite tid, ja ni vet...
Dessutom är det en bok som i mitt tycke knappast förtjänar en recension då absolut ingenting hände i hela boken. Den utspelar sig i det hemsökta huset Hill House dit vetenskapsmannen Dr Montague anländer för att få bevis för det övernaturliga. Tillsammans med en grupp människor som alla tidigare varit med om övernaturliga händelser ska han försöka locka fram det som hemsöker huset.
Det går väl sådär skulle jag säga. Det är lite knackningar i väggarna men that´s it. Man väntade på ett crescendo som aldrig kom. Det skulle vara en ruskig skräckberättelse om jag förstått det hela rätt, dessutom en som blivit filmatiserad flera gånger, så man hade ju vissa förväntningar. Jag förväntade mig nervbitande spänning och kalla kårar längs ryggraden, but no siree! Jag hör ändå till dem som uppskattar när en skräckförfattare vet att hålla inne med detaljerna och mer låta ana än få beskrivet vad som döljer sig i skuggorna. Det blir alltid sjukt mycket läskigare när ens egen fantasi får fylla i resten. Men här blir det bara löjligt, min fantasi kan bara do so much. Man måste ju få något att bygga på.
Sammantaget kan man säga att hela boken var ett enda stort antiklimax. Inte förrän på sista sidan hettade det till, men det var too little too late och hjälpte inte till att rädda upp läsningen nämnvärt. Jag kan ju medge att det var ett oväntat och överraskande slut men som helhet ger jag ändå boken bottenbetyg. Det kändes som ett slöseri med tid. Läs hellre något annat av samma författarinna men hoppa Hemsökelsen, i alla fall om ni förväntar er gastkramande spänning. Den var inte hemsk överhuvudtaget, bara hemskt tråkig.
Stina
söndag 17 juli 2011
fredag 15 juli 2011
En lektion i värdinneskap
Värdinnans ABC från 1930 har förgyllt många av mina kvällar på sistone. En praktisk handbok utgiven av HUSMODERN.
Värdinneskapets kärna är så att säga umgänget. Har man inte något umgänge, har men ej mycket tillfälle att vara värdinna. Flyttar man som ungt par till en ny ort kan man förstås göra visit hos prästen och läkaren m. fl. men sedan då? Då får man helt enkelt vänta tills de som äro gamla i gården göra visit. Sedan är det bara att bjuda igen och vips blir man inbjuden åter till traktens alla festligheter. Något att komma ihåg vid flytten till Klintehamn således.
I övrigt har jag har fått lära mig konsten att gå på visit, vilket är en hel vetenskap i sig, vikten av att klä sig efter omständigheterna, servettbrytning, nöjet att bereda smörgåsar, korrespondensens regler och finesser samt mer därtill.
Visste ni till exempel att man endast till släkt och nära vänner ska skicka andra kort än visitkort. Man får heller aldrig skicka vikta visitkort eftersom vikningen betyder att man själv eller ens hustru lämnat det personligen.
En annan detalj som är nog så viktig att känna till är att man inte tackar för sist efter ett five o´clock, dvs ett kafferep. Besöker ni ett sådant så kom ihåg att inte ta mer än en kaka åt gången på assietten. Är det ni själv som är värdinna så bjud inte heller någon att "taga en kaka till" förrän hennes kakassiett är tom.
Lycka till i ert värdinneskap tjejer!
Stina
Klart att damerna inget ska ha... De har ju antagligen bara arrangerat det hela.
Ja är det inte ett sant nöje att bereda smörgåsar så säg?
Visst borde vi återinföra ordet kavajskutt?
En uppdatering på Jessica- och Elisabethfronten
Jahapp, ännu ett gäng tvillingböcker har blivit utlästa och recenserade, nämligen nr 5-10 i serien.
Vi börjar med Välja sida som visade sig vara en riktig höjdare. Den kändes som en ungdomsvariant av Stinas favvofilm "Vadet" med River Phoenix i huvudrollen och går i tvillingböckernas version ut på att ett gäng elaka killar bjuder de fulaste flickorna de kan hitta på middag för att sedan servera dem hundmat. Tvillingarnas kompis Kristin blir således överlycklig när hon blir utbjuden av den äldre, coole Mike och kan inte fatta varför hennes vän Brian verkar göra allt för att dejten inte ska bli av. Det är såhär det ska vara att läsa en tvillingbok alltså! Kan det bli mer moralkakestoff än det här? Don´t think so!
Efter denna kom Sanningar och lögner som också den var riktigt underhållande. I denna kretsar handlingen kring den coola (och elaka) Lacey, vars pojkvän gör slut. För att göra honom svartsjuk, och samtidigt jävlas med Jessica, lägger hon ann på snyggingen, och tillika Jessicas span, Damon. Helt klart en story skriven som en tvillingbok ska skrivas! Kul även att Jessica blir intresserad av en kille som bor i husvagn, vilket inte direkt är något som skulle hända i Sweet Valley High-serien, där hon inte så mycket som skulle titta åt en kille som inte var rik och populär. Kul också med en tvillingbok som faktiskt framställer Jessica i bra dager, samtidigt som hon fortfarande kämpar för att passa in på den nya skolan. Oväntat dessutom med en bok där inte allting löser sig på slutet. Det verkar som att Jessica och Damon kanske får kämpa lite mer än vad som är vanligt för att få ihop det.
Låt oss så gå vidare till En för mycket som handlar om Elisabeth och Salvador och det jobbiga med att de ser varandra som mer än kompisar, speciellt som de vet att det kommer att såra Anna, den tredje i gänget. Hon är så nere att de inte vågar berätta att de kysst varandra och att de kanske vill vara mer än bara vänner. Sen, när Anna en kväll är jätteledsen och Salvador tröstar henne "råkar" han kyssa även henne och efter det vet han varken in eller ut. Elisabeth vill inte prata med honom och Anna tror att de är ihop. Det roligaste med boken är ändå att supertönten Ronald Reece börjar intressera sig för Jessica, vilket gör henne mycket bekymrad för sitt rykte, och eftersom han är en snäll kille fast han är en tönt vill hon inte säga rätt ut att hon aldrig i livet skulle gå ut med honom. Ytterligare något den äldre Jessica inte skulle ha några som helst problem med. Hennes tolerans mot töntar verkar avta med åren om man säger så. I Sveket mot Anna fortsätter handlingen kretsa kring Salvador och Anna, som numera, mot Salvadors vilja, är ett par och i Aldrig i livet fortsätter Ronald göra livet surt för Jessica, som fortfarande hoppas på att Damon ska göra en framstöt. Intrigerna tätnar med andra ord. Värsta såpoperan det här ju!
Den sist utlästa boken är därefter Fest eller fiasko i vilken Jessica ska anordna homecomingdans. Till skillnad från de tidigare böckerna känns den här mest fånig, med en rätt dålig intrig. När Jessicas kommitté, bestående av alla hennes vänner, bara bråkar och inte kan samsas ger hon upp och låter Elisabeth ta över, men utklädd till Jessica. Kompisarna genomskådar henne dock snabbt, men håller god min i hopp om att få Jessica på bättre humör. Trist på ett så dåligt avslut på min tvillinläsning, men hoppas på att vidare loppisfynd kan vaska fram något bättre.
Min kära syster fyndade i och för sig ett 10-tal böcker ur Sweet Valley serien åt mig när hon var på sin roadtrip, så om inte annat krävs lätt en omläsning av dessa tvillingfavvisar. Litteratur av hög klass!
Vi börjar med Välja sida som visade sig vara en riktig höjdare. Den kändes som en ungdomsvariant av Stinas favvofilm "Vadet" med River Phoenix i huvudrollen och går i tvillingböckernas version ut på att ett gäng elaka killar bjuder de fulaste flickorna de kan hitta på middag för att sedan servera dem hundmat. Tvillingarnas kompis Kristin blir således överlycklig när hon blir utbjuden av den äldre, coole Mike och kan inte fatta varför hennes vän Brian verkar göra allt för att dejten inte ska bli av. Det är såhär det ska vara att läsa en tvillingbok alltså! Kan det bli mer moralkakestoff än det här? Don´t think so!
Efter denna kom Sanningar och lögner som också den var riktigt underhållande. I denna kretsar handlingen kring den coola (och elaka) Lacey, vars pojkvän gör slut. För att göra honom svartsjuk, och samtidigt jävlas med Jessica, lägger hon ann på snyggingen, och tillika Jessicas span, Damon. Helt klart en story skriven som en tvillingbok ska skrivas! Kul även att Jessica blir intresserad av en kille som bor i husvagn, vilket inte direkt är något som skulle hända i Sweet Valley High-serien, där hon inte så mycket som skulle titta åt en kille som inte var rik och populär. Kul också med en tvillingbok som faktiskt framställer Jessica i bra dager, samtidigt som hon fortfarande kämpar för att passa in på den nya skolan. Oväntat dessutom med en bok där inte allting löser sig på slutet. Det verkar som att Jessica och Damon kanske får kämpa lite mer än vad som är vanligt för att få ihop det.
Låt oss så gå vidare till En för mycket som handlar om Elisabeth och Salvador och det jobbiga med att de ser varandra som mer än kompisar, speciellt som de vet att det kommer att såra Anna, den tredje i gänget. Hon är så nere att de inte vågar berätta att de kysst varandra och att de kanske vill vara mer än bara vänner. Sen, när Anna en kväll är jätteledsen och Salvador tröstar henne "råkar" han kyssa även henne och efter det vet han varken in eller ut. Elisabeth vill inte prata med honom och Anna tror att de är ihop. Det roligaste med boken är ändå att supertönten Ronald Reece börjar intressera sig för Jessica, vilket gör henne mycket bekymrad för sitt rykte, och eftersom han är en snäll kille fast han är en tönt vill hon inte säga rätt ut att hon aldrig i livet skulle gå ut med honom. Ytterligare något den äldre Jessica inte skulle ha några som helst problem med. Hennes tolerans mot töntar verkar avta med åren om man säger så. I Sveket mot Anna fortsätter handlingen kretsa kring Salvador och Anna, som numera, mot Salvadors vilja, är ett par och i Aldrig i livet fortsätter Ronald göra livet surt för Jessica, som fortfarande hoppas på att Damon ska göra en framstöt. Intrigerna tätnar med andra ord. Värsta såpoperan det här ju!
Den sist utlästa boken är därefter Fest eller fiasko i vilken Jessica ska anordna homecomingdans. Till skillnad från de tidigare böckerna känns den här mest fånig, med en rätt dålig intrig. När Jessicas kommitté, bestående av alla hennes vänner, bara bråkar och inte kan samsas ger hon upp och låter Elisabeth ta över, men utklädd till Jessica. Kompisarna genomskådar henne dock snabbt, men håller god min i hopp om att få Jessica på bättre humör. Trist på ett så dåligt avslut på min tvillinläsning, men hoppas på att vidare loppisfynd kan vaska fram något bättre.
Min kära syster fyndade i och för sig ett 10-tal böcker ur Sweet Valley serien åt mig när hon var på sin roadtrip, så om inte annat krävs lätt en omläsning av dessa tvillingfavvisar. Litteratur av hög klass!
onsdag 13 juli 2011
På drift mot.... Sandviken?!
Tog en minisemester med Kalle under några dagar i juli. Vi gav oss ut på vägarna med destination unknown och hamnade i Sandviken av alla ställen. Där var det folktomt och nerstängt som väntat, men vi hittade till slut en mycket trevlig uteservering i en park. Vi var de enda gästerna men hade trevligt ändå. Jag drack två glas vitt och Kalle en lättöl eftersom han snart skulle köra oss tillbaka till Stockholm igen.
I en Sandviksk park
Förutom Sandviken hann vi besöka Årsta slott, Gysinge bruk och lite andra ställen vars namn redan fallit ur minnet. Vi fick några mycket trevliga och soliga dagar med loppisfyndning, barhäng, långa nattliga promenader på krokiga skogsvägar och öldrickande på en brygga i solnedgången. Visst låter det idylliskt? Svensk sommar när den är som allra bäst.
Fika på Gysinge bruk
Öl och solnedgång, en perfekt avslutning på en härlig dag.
Såklart hanns också lite läsning med. Jag läste ut Ethan Hawks Ett fönster i New York och hann påbörja Ernest Hemingways Och solen har sin gång. Läsande sistnämnda på en bänk vid vattnet i Stockholm fann jag mig bli värsta turistattraktionen för en grupp turistande japaner. Det filmades och fotades och flera stycken ville bli fotograferade bredvid mig på bänken, kändes lätt surrealistiskt. Tur i varje fall att jag läste Hemingway och inte någon lite mer lättviktig tvillingbok. Nu kommer jag ju att verka sjukt kulturell i diverse japanska fotoalbum, så tack Sofia för ett fint val av månadsbok.
Litteratur av olika slag (Hemingway, Kalle Anka och Starlet, något för alla smaker) ombord på vandrarhemmet Gustaf af Klint där jag spenderade min sista natt i Stockholm
Stina
fredag 8 juli 2011
Månadens tema; Eskapism
Temat för Juli månad var ursprungligen Amerikans diskbänksrealism, med bland annat 'To Kill a Mockingbird' på listan. Då både jag och Sofia redan läst den insåg jag dock att det var dags att tänka om. Dessutom inser även en inbiten realist som jag att det kan bli för mycket av det goda. Istället för att påminna oss om misären i Revolutionary Road kommer här ett tema som förhoppningsvis kan fungera som ett anti till
Den senaste månaden har varit händelserik. För att inte tala om allt som kommer att hända i Juli. Vi flyttar och jobbar och beter oss för det mesta som de vuxna vi är. Men även vuxna kan behöva en paus från verkligheten.
Därför är månadens tema Eskapism.
Månadens bok:
Peter Pan av J.M Barrie.
Vidare läsning:
Trollkarlen från OZ av Frank M Baum.
Alice i Underlandet och Alice I spegelvärlden av Lewis Carroll.
The Amazing Advantures of Kavalier and Clay av Michael Chabon
Den senaste månaden har varit händelserik. För att inte tala om allt som kommer att hända i Juli. Vi flyttar och jobbar och beter oss för det mesta som de vuxna vi är. Men även vuxna kan behöva en paus från verkligheten.
Därför är månadens tema Eskapism.
Månadens bok:
Peter Pan av J.M Barrie.
Vidare läsning:
Trollkarlen från OZ av Frank M Baum.
Alice i Underlandet och Alice I spegelvärlden av Lewis Carroll.
The Amazing Advantures of Kavalier and Clay av Michael Chabon
torsdag 7 juli 2011
Löneförmån
En veckas jobb på färjan har gett följande skörd:
- Ett antal Aftonbladet och Expressen.
- Aftonbladets Söndagsbilaga.
- Veckans Nu.
- Hänt Extra.
- 2 pocketböcker.
Pocketböckerna kanske inte direkt är något jag skulle ha valt själv; en pusseldeckare, Svärmaren av Anna Bovaller och en självbiografisk roman av ”gangsterdrottningen” Birgitta Andersson, Blondie. Deckaren kan nog passa bra en regning dag men den andra vet jag inte. Kanske får den vandra vidare oläst.
Stina
onsdag 6 juli 2011
Sallys favorit är Månadens tips
Sally Bowles ”favoritdrink” Prairie Oyster är i själva verket en återställare, som sägs fungera riktigt bra. Det finns lite olika recept, med och utan alkohol. Här kommet ett recept på en variant med cognac, som kan uteslutas om man vill det.
Ingredienser (1 portion)
4 cl cognac
En klick ketchup, ca 1 msk
Några droppar vinäger
Worchestershiresås, ca 1 msk
1 äggula
2 skvättar tabasco
Cayennepeppar, salt, svartpeppar
Häll ner cognac, några droppar vinäger och en sked Worchestershiresås i ett glas. Tillsätt en sked ketchup och rör om (exempelvis med en reservoarpenna, om du vill följa Sallys exempel). Provsmaka om du törs, och häll sedan över blandningen i ett cocktailglas. Ska det göras så gör det med stil. Lägg försiktig en äggula överst så att den inte går sönder. Stänk över lite tabasco och krydda med cayennepeppar, salt och nymalen svartpeppar. Drick i en enda klunk.
Det kanske inte smakar så dekadent, men det är den jag lovar. Är det gott nog åt Sally Bowles så är det gott nog åt dig med. Jaga baksmällan på flykten med den mytiska Prairie Oystern.
Len me know if it works!
Stina
Man blir liksom aldrig riktigt varm när man sover ensam
”Man blir liksom aldrig riktigt varm när man sover ensam” är en av mina favoritmeningar från Farväl till Berlin av Christopher Isherwood. På ett sätt tycker jag att den meningen kan sägas sammanfatta hela boken, för kanske hade många av personerna vi får lära känna bara behövt ha någon som värmde dem om natten för att bli lite mindre trasiga.
Nu handlar ju boken förstås om mer än ett antal vilsna personer i 30-talets Berlin. Hitler och nazismen kan anas i bakgrunden och med det allt vad det innebär. Vi vet ju redan utgången och människorna i boken börjar ana det också, vissa (som den judiska familjen Landauer) när det är alltför sent. Men det är inte det politiska läget eller världshändelserna som Isherwood låter ana som stannar i mitt minne. Det är människorna. Det är Fräulein Schröder, familjen Nowak och förstås den oförglömliga Sally Bowles, förevigad på vita duken av Liza Minneli i Cabaret.
Och visst känner man igen Lizas rollkaraktär, den impulsiva och egocentriska nattklubbssångerskan Sally Bowles. Hon är en flyktig och egentligen ganska ytlig bekantskap, ena stunden är hon där och nästa inte, men en bekantskap man kommer ihåg och hoppas på att stöta samman med igen. Hon påminner mig om Holly Golightly från Breakfast på Tiffanys. De är lika flyktiga och tycks båda söka efter något annat, något mer. Efter något som varken män, kläder, pengar eller smycken tycks kunna fylla.
Jag tyckte mycket om boken i varje fall. Isherwoods ögonblicksbilder av Berlin och människorna där känns fortfarande märkligt aktuella, och när boken väl är utläst känns det trist att ta farväl av både dem och av Berlin. Jag hoppas på att få återse dem någon gång någon annanstans.
Men just nu ska jag måla naglarna gröna och ta mig en Prairie Oyster innan jag ger mig ut i sommarnatten.
Men jag säger inte farväl utan på återseende.
Stina
Nu handlar ju boken förstås om mer än ett antal vilsna personer i 30-talets Berlin. Hitler och nazismen kan anas i bakgrunden och med det allt vad det innebär. Vi vet ju redan utgången och människorna i boken börjar ana det också, vissa (som den judiska familjen Landauer) när det är alltför sent. Men det är inte det politiska läget eller världshändelserna som Isherwood låter ana som stannar i mitt minne. Det är människorna. Det är Fräulein Schröder, familjen Nowak och förstås den oförglömliga Sally Bowles, förevigad på vita duken av Liza Minneli i Cabaret.
Och visst känner man igen Lizas rollkaraktär, den impulsiva och egocentriska nattklubbssångerskan Sally Bowles. Hon är en flyktig och egentligen ganska ytlig bekantskap, ena stunden är hon där och nästa inte, men en bekantskap man kommer ihåg och hoppas på att stöta samman med igen. Hon påminner mig om Holly Golightly från Breakfast på Tiffanys. De är lika flyktiga och tycks båda söka efter något annat, något mer. Efter något som varken män, kläder, pengar eller smycken tycks kunna fylla.
Jag tyckte mycket om boken i varje fall. Isherwoods ögonblicksbilder av Berlin och människorna där känns fortfarande märkligt aktuella, och när boken väl är utläst känns det trist att ta farväl av både dem och av Berlin. Jag hoppas på att få återse dem någon gång någon annanstans.
Men just nu ska jag måla naglarna gröna och ta mig en Prairie Oyster innan jag ger mig ut i sommarnatten.
Men jag säger inte farväl utan på återseende.
Stina
tisdag 5 juli 2011
Vägen
Mina förväntningar på Vägen var både höga och låga på en och samma gång. Låga eftersom jag absolut inte trodde att det skulle vara en bok för mig (för pretto, för dyster, för, ja för trist helt enkelt..). Höga för att, ja, en Pulitzerprisvinnare måste väl ändå ha något att komma med liksom. Trots mina dubier hade jag ändå velat läsa den ett bra tag, bara för att liksom.
Vägen handlar om en man och hans son som är på väg någonstans, vart är oklart. Världen omkring dem är förändrad efter något slags katastrof. De är hungriga, de fryser och de tiger större delen av tiden. Det är således inte dialogen som för berättelsen framåt, då den i de stycken av boken där huvudkaraktärerna faktiskt talar med varandra, som bäst kan beskrivas som knapphändig.
Dialog tycker jag personligen är en av de viktigaste bitarna i en välskriven roman, för det märks så tydligt när det är något där som inte riktigt stämmer. McCarthy vet dock exakt vad han gör. I den här romanen är det nämligen det som inte sägs som är det viktiga. Det är tystnaden mellan de båda, det outtalade som ger boken hela dess prägel. Dialogen är lika karg som landskapet omkring dem, för vad finns egentligen att säga när världen rasat samman och inga ord räcker till.
Ord är för övrigt överflödiga. Det behövs inga ord för att beskriva relationen mellan mannen och hans pojke. De delar något, kanske det sista goda i en rutten värld. Det är också denna relation som är det centrala i boken, för egentligen händer inte så mycket. De vandrar, tiger, stöter på obehagliga människor, fryser och tiger lite till. På något sätt gillar jag det ändå. Jag tycker att det funkar. McCarthy lyckas få det karga språket och det lugna tempot i boken att fungera. Det är ingen thriller eller högtempo berättelse, men det ger den sig heller inte ut för att vara. Det är en historia om en man och hans pojke, och att det även i den sämsta av världar finns något att leva för.
Stina
Vägen handlar om en man och hans son som är på väg någonstans, vart är oklart. Världen omkring dem är förändrad efter något slags katastrof. De är hungriga, de fryser och de tiger större delen av tiden. Det är således inte dialogen som för berättelsen framåt, då den i de stycken av boken där huvudkaraktärerna faktiskt talar med varandra, som bäst kan beskrivas som knapphändig.
Dialog tycker jag personligen är en av de viktigaste bitarna i en välskriven roman, för det märks så tydligt när det är något där som inte riktigt stämmer. McCarthy vet dock exakt vad han gör. I den här romanen är det nämligen det som inte sägs som är det viktiga. Det är tystnaden mellan de båda, det outtalade som ger boken hela dess prägel. Dialogen är lika karg som landskapet omkring dem, för vad finns egentligen att säga när världen rasat samman och inga ord räcker till.
Ord är för övrigt överflödiga. Det behövs inga ord för att beskriva relationen mellan mannen och hans pojke. De delar något, kanske det sista goda i en rutten värld. Det är också denna relation som är det centrala i boken, för egentligen händer inte så mycket. De vandrar, tiger, stöter på obehagliga människor, fryser och tiger lite till. På något sätt gillar jag det ändå. Jag tycker att det funkar. McCarthy lyckas få det karga språket och det lugna tempot i boken att fungera. Det är ingen thriller eller högtempo berättelse, men det ger den sig heller inte ut för att vara. Det är en historia om en man och hans pojke, och att det även i den sämsta av världar finns något att leva för.
Stina
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)