Jag skrev om romanen Ett fönster i New York för ett tag sedan. Jag tyckte ju som bekant inte att den var någon höjdare men tänkte ändå tipsa om filmvarianten, kanske är det helt enkelt en historia som gör sig bättre på film. Det verkar ju inte helt omöjligt att det faktiskt är så eftersom det är Ethan Hawke själv som regisserat den. Han spelar också med i en mindre roll som Wills pappa.
Enligt trailern verkar filmen överensstämma rätt väl med boken. Är filmen bättre än boken i det här fallet? Vad tror ni?
Stina
torsdag 8 september 2011
Kvalitetslitteratur
För att inspirera min växande bokhög Mr X (namnförslag någon?) att börja banta har jag mellan boktemaböckerna gett mig i kast med riktig kvalitetslitteratur som har legat här hemma ett bra tag i väntan på att bli läst. Vi talar alltså om höjdarlitteratur här; nämligen de klasiska "Mysrysarna" och "Kalla kårar"-böckerna.
Vi börjar med Mysrysaren "Mysteriet på ön", där den våpiga Nicola Penrose boken igenom gör sitt yttersta för att få chansen att dö en ond bråd död, samtidigt som hon våpar omkring i största allmänhet, samt håller på att dö av längtan efter att den mystiske främlingen Matthew. Deckarintrigen i boken är dessutom synnerligen fånig, där lilla Nicola börjar få mystiska meddelanden om att hennes föräldrar som förolyckades för ett år sedan kanske inte dog av en olyckshändelse. När sedan mystiska saker börjar hända blir det såklart oväder så ingen kan ta sig ifrån den isolerade ön. Nyskapande? Nej, kanske inte.
Vi talar här om en bok som håller sämre standard än en Harlequinroman (och då har jag läst en del i mina dar, he he där rök min credibility...). Allt med boken suger helt enkelt. Och då menar jag ALLT (Vad hände förresten med din ambition, Stina, att delge oss allt underbart Martina Lowden klämmde in i boken med samma namn?). Hjältinnan är som sagt ett fånigt våp, handlingen har hål stora som höghus och känlsorna som uppstår mellan vår hjälte och hjältinna verkar komma från ingenstans. Det här är det sämsta jag läst någonsin. Jag hoppas innerligt att hjälten och hjältinnan kommer att leva olyckliga i alla sina dagar.
För att bara ge ett exempel på det usla i boken kan vi ta Nicolas föräldrars död. Självklart är de inte döda, utan dyker upp livs levande mot slutet av boken, och det kan man väl ta. De har hållt sig undan för att de varit hotade till livet och sannolikt skulle ha mördats om de inte gått under jorden. Men grejjen är att de hållt sig undan sin sörjande dotter ett helt år, samtidigt som hon stått där i skottlinjen för mördaren- och detta på inrådan av polisen. Så jävla ologiskt!
För att ni ska se att det här verkligen är en riktigt, riktigt usel bok kommer här några härliga utdrag:
Min dumma flicka, tänkte hon för sig själv. (Seriöst tänker någon verkligen så?)
Nästa morgon blev Nicola mycket husmoderlig. (Blir och blir, är inte detta något man antingen är eller inte är?.
För övrigt, här kommer också den ramsa som ALDRIG misslyckats med att få vår hjältinna på bättre humör. Testa det ni också nästa gång ni är nere, den här ramsan har nämligen en succes-rate på 100%- den kan inte faila:
När du tvivlar, har det svårt,
Spring i cirklar, ropa, gråt.
Här tror jag att vi lämnar Nicola och hennes patetiska existens för att istället ägna oss åt "5 ruggiga rysare", en novellsamlingen med noveller av 5 olika författare.
Den första, "Varg-människorna" känns precis som något Margareth Atwood skulle ha kunnat svänga ihop i en handvändning i sin "Den blinda mördaren" då historen är lika kliché, lika fånig och lika för mycket- men ändå underhållande att läsa.
"På andra sidan" å andra sidan känns mycket mer genomtänkt och väldigt mycket Lovecraftinspirerad och handlar om en gammal man som går över en tröskel han inte borde. Underhållande även denna, och gör mig faktiskt sugen på att läsa något av Lovecraft.
"Skräckens skepp" däremot är ingen höjdare direkt utan känns mest som en historia som skrivits en gång för mycket. Om ett skepp sjömän som stöter på ett spökskepp med en besättning bestående av sjömonster.
"Växande fasa" vidare känns också ganska B, om en varelse som växer till sig under en hög hö. Inte helt fräscht kanske.
Till sist är det "Masken" om en parasit som hittar till jorden där den parasiterar på en människa, men finner sig utslagen av sin egen ofödda avkomma som redan väntar på sin chans att ta över världen. Tja, den var originell i alla fall.
Vi börjar med Mysrysaren "Mysteriet på ön", där den våpiga Nicola Penrose boken igenom gör sitt yttersta för att få chansen att dö en ond bråd död, samtidigt som hon våpar omkring i största allmänhet, samt håller på att dö av längtan efter att den mystiske främlingen Matthew. Deckarintrigen i boken är dessutom synnerligen fånig, där lilla Nicola börjar få mystiska meddelanden om att hennes föräldrar som förolyckades för ett år sedan kanske inte dog av en olyckshändelse. När sedan mystiska saker börjar hända blir det såklart oväder så ingen kan ta sig ifrån den isolerade ön. Nyskapande? Nej, kanske inte.
Vi talar här om en bok som håller sämre standard än en Harlequinroman (och då har jag läst en del i mina dar, he he där rök min credibility...). Allt med boken suger helt enkelt. Och då menar jag ALLT (Vad hände förresten med din ambition, Stina, att delge oss allt underbart Martina Lowden klämmde in i boken med samma namn?). Hjältinnan är som sagt ett fånigt våp, handlingen har hål stora som höghus och känlsorna som uppstår mellan vår hjälte och hjältinna verkar komma från ingenstans. Det här är det sämsta jag läst någonsin. Jag hoppas innerligt att hjälten och hjältinnan kommer att leva olyckliga i alla sina dagar.
För att bara ge ett exempel på det usla i boken kan vi ta Nicolas föräldrars död. Självklart är de inte döda, utan dyker upp livs levande mot slutet av boken, och det kan man väl ta. De har hållt sig undan för att de varit hotade till livet och sannolikt skulle ha mördats om de inte gått under jorden. Men grejjen är att de hållt sig undan sin sörjande dotter ett helt år, samtidigt som hon stått där i skottlinjen för mördaren- och detta på inrådan av polisen. Så jävla ologiskt!
För att ni ska se att det här verkligen är en riktigt, riktigt usel bok kommer här några härliga utdrag:
Min dumma flicka, tänkte hon för sig själv. (Seriöst tänker någon verkligen så?)
Nästa morgon blev Nicola mycket husmoderlig. (Blir och blir, är inte detta något man antingen är eller inte är?.
För övrigt, här kommer också den ramsa som ALDRIG misslyckats med att få vår hjältinna på bättre humör. Testa det ni också nästa gång ni är nere, den här ramsan har nämligen en succes-rate på 100%- den kan inte faila:
När du tvivlar, har det svårt,
Spring i cirklar, ropa, gråt.
Här tror jag att vi lämnar Nicola och hennes patetiska existens för att istället ägna oss åt "5 ruggiga rysare", en novellsamlingen med noveller av 5 olika författare.
Den första, "Varg-människorna" känns precis som något Margareth Atwood skulle ha kunnat svänga ihop i en handvändning i sin "Den blinda mördaren" då historen är lika kliché, lika fånig och lika för mycket- men ändå underhållande att läsa.
"På andra sidan" å andra sidan känns mycket mer genomtänkt och väldigt mycket Lovecraftinspirerad och handlar om en gammal man som går över en tröskel han inte borde. Underhållande även denna, och gör mig faktiskt sugen på att läsa något av Lovecraft.
"Skräckens skepp" däremot är ingen höjdare direkt utan känns mest som en historia som skrivits en gång för mycket. Om ett skepp sjömän som stöter på ett spökskepp med en besättning bestående av sjömonster.
"Växande fasa" vidare känns också ganska B, om en varelse som växer till sig under en hög hö. Inte helt fräscht kanske.
Till sist är det "Masken" om en parasit som hittar till jorden där den parasiterar på en människa, men finner sig utslagen av sin egen ofödda avkomma som redan väntar på sin chans att ta över världen. Tja, den var originell i alla fall.
Nu är hösten här...
Nu när hösten närmar sig, vad passar väl bättre än ett peppigt youtube-klipp med Glee? Inte för att det på något sätt anknyter till någort jag läst på sistone, men som Stina brukar säga, Why not. Så här kommer det, lyssna och njuuuuut!
onsdag 7 september 2011
Vykort från ingenmansland av Aidan Chambers
Har tidigare skrivit om och recenserat den underbara ungdomsromanen "Dansa på min grav" om Hal som blir kär i i den våghalsige Barry. "Vykort från ingenmansland" är skriven av samma författare, men kommer tyvärr inte alls upp i samma klass som den förra och i ärlighetens namn hade jag väl inte förväntat mig det heller. Däremot är det en välskriven ungdomsroman som vågar ta ungdomar och deras känslor på allvar och som inte väjer för att ta upp svåra ämnen utan att författaren gör det för lätt för sig. När Chambers skriver gör han det nämligen för att han har något att säga och det är intressant med en författare som faktiskt var tidigt ute med att skriva om ämnen som homosexualitet, ung sexualitet och svåra ämnen som sorg, död, och saknad. Även denna roman har sin beskärda del av detta. Huvudperson är Jacob, som är på besök i Amsterdam för att vara med i en ceremoni för att hedra sin döde farfar som stupade i Amsterdam under kriget. Väl där visar det sig att Gertrui, kvinnan som vårdade farfadern, är svårt sjuk och snart ska motta dödshjälp. Han får också veta att hon och farfadern hade en kärleksaffär, något mormodern inte har en aning om. Han hinner också med att träffa kärleken, både i form av en kille och en tjej.
Tyvärr känns romanen på inget vis lika angelägen som "Dansa på min grav" och man kommer aldrig riktigt nära varken Jacob eller hans känslor. Trots de stora, svåra ämnena som behandlas står jag kallsinnig till i princip allt som händer och därför känns boken mest som en välskriven bagatell.
Tyvärr känns romanen på inget vis lika angelägen som "Dansa på min grav" och man kommer aldrig riktigt nära varken Jacob eller hans känslor. Trots de stora, svåra ämnena som behandlas står jag kallsinnig till i princip allt som händer och därför känns boken mest som en välskriven bagatell.
Humbert och den frånvarande Lolita
Vilken bra idé Sandra, det var ju därför vi startade Boktriangeln: för att läsa böcker, recensera dem och diskutera dem med varandra. Här kommer alltså mina synpunkter på dina frågor. Ska bli kul att se vad ni andra tycker!
Vem har rätt till historien? Nu är ju det här enbart en fiktiv roman, men hade det varit en verklig berättelse är det väl ingen som har rätt till historien. Det humanste hade varit att aldrig skriva en bok om händelserna utan låta den stackars Lolita leva i fred och gå vidare utan att Humbert gottar sig i vad som hänt.
Vems är historien?Precis som jag skrev i min recension är det ingen tvekan om att det här är Humberts historia (det är ju hans biografi det är vi läser och trots namnet på boken får ju Lolita själv aldrig komma till tals), men om du menar vem det egentligen är historien tillhör så är det självklart lika mycket tillhörande Lolita som Humbert. Därför är det synd att det bara är hans perspektiv som ges romanen igenom, liksom vi aldrig för möta den verkliga Lolita utan bara hans sjuka föreställningar om henne som nymfetten Lolita. I min recension av Lolita skrev jag hur det skulle vara intressant att få höra Lolitas perspektiv i en helt annan berättelse, och döm om min förvåning när det är precis det vi får göra i Sara Stridsbergs ”Darling river”. Och i den ger Lolita en helt annan bild än Humbert. Läs den om ni inte redan gjort det!
Har Humbert Humbert begått ytterligare ett brott genom att neka Lolita en egen röst?Jag tycker att svaret på denna fråga är att han självklart har gjort sig skyldig till ännu ett brott genom detta. Den sista kränkningen på något sätt. Liksom Humbert skymfar henne på detta sätt var något av det jag blev allra mest upprörd över när jag läste romanen hur Nabokov, författaren, som en sista skymf mot Lolita låter henne dö barnsängddöden på slutet. Det var liksom inte nog med att låta Humbert utnyttja henne, utan som en sista gärning var han även tvungen att ta död på henne.
Däremot håller jag inte med dig om avskyn för Humbert, för något av det läskigaste med att läsa Lolita är att man mot sin vilja känner sympati för honom trots att man vet att man inte borde.
Vem har rätt till historien? Nu är ju det här enbart en fiktiv roman, men hade det varit en verklig berättelse är det väl ingen som har rätt till historien. Det humanste hade varit att aldrig skriva en bok om händelserna utan låta den stackars Lolita leva i fred och gå vidare utan att Humbert gottar sig i vad som hänt.
Vems är historien?Precis som jag skrev i min recension är det ingen tvekan om att det här är Humberts historia (det är ju hans biografi det är vi läser och trots namnet på boken får ju Lolita själv aldrig komma till tals), men om du menar vem det egentligen är historien tillhör så är det självklart lika mycket tillhörande Lolita som Humbert. Därför är det synd att det bara är hans perspektiv som ges romanen igenom, liksom vi aldrig för möta den verkliga Lolita utan bara hans sjuka föreställningar om henne som nymfetten Lolita. I min recension av Lolita skrev jag hur det skulle vara intressant att få höra Lolitas perspektiv i en helt annan berättelse, och döm om min förvåning när det är precis det vi får göra i Sara Stridsbergs ”Darling river”. Och i den ger Lolita en helt annan bild än Humbert. Läs den om ni inte redan gjort det!
Har Humbert Humbert begått ytterligare ett brott genom att neka Lolita en egen röst?Jag tycker att svaret på denna fråga är att han självklart har gjort sig skyldig till ännu ett brott genom detta. Den sista kränkningen på något sätt. Liksom Humbert skymfar henne på detta sätt var något av det jag blev allra mest upprörd över när jag läste romanen hur Nabokov, författaren, som en sista skymf mot Lolita låter henne dö barnsängddöden på slutet. Det var liksom inte nog med att låta Humbert utnyttja henne, utan som en sista gärning var han även tvungen att ta död på henne.
Däremot håller jag inte med dig om avskyn för Humbert, för något av det läskigaste med att läsa Lolita är att man mot sin vilja känner sympati för honom trots att man vet att man inte borde.
måndag 5 september 2011
Vems är historian?
Vi har alla tre läst Lolita, så jag tänkte att vi kunde ha en liten diskussion om den. Mestadels för att jag verkligen avskyr Humbert Humbert. Men även de kritiker som gillar att spy galla över Lolita, bland annat för att hon är barnslig, en åsikt som de grundar enbart på pedofilens poetiska ord.
Mina funderingar är:
Vem har rätt till historien?
Vems är historien?
Har Humbert Humbert begått ytterligare ett brott genom att neka Lolita en egen röst?
Mina funderingar är:
Vem har rätt till historien?
Vems är historien?
Har Humbert Humbert begått ytterligare ett brott genom att neka Lolita en egen röst?
Niceville av Kathryn Stockett
Det här känns nästan som en uppfräschad variant av klassikern "Stekta gröna tomater" och det lär nog inte dröja länge innan också denna blir filmatiserad. Romanen handlar om Skeeter, en 20-åring med författarambition som börjar skriva på en bok om hur det är att vara svart hushållerska hos de vita i 60-talets Mississippi. Både hon och de hushållerskor hon intervjuar kommer att råka illa ut om deras identitet avslöjas, och när hon öppet börjar visa sitt förakt för de raslagar som finns i södern blir hon utfrusen av till och med sina närmaste vänner.
Trots temat är det här lättsmält feel-good-litteratur, men den är välskriven och en riktigt sträckläsare och författarinnan, som själv hade ett svart hembiträde under sin uppväxt, har faktiskt något att säga.
Trots temat är det här lättsmält feel-good-litteratur, men den är välskriven och en riktigt sträckläsare och författarinnan, som själv hade ett svart hembiträde under sin uppväxt, har faktiskt något att säga.
söndag 4 september 2011
Svärmaren av Anna Bovaller
Ännu en dussindeckare av en svensk dussinförfattare. Denna har advokaten Petra Wester som huvudperson, och mysteriet börjar med att en kollega hittas mördad på advokatbyrån varav Petra leder internutredningen av fallet. Dock är denna deckare, till skillnad från de flesta andra trötta svenska deckare, en uppdaterad variant av Christies pusseldeckare, liksom den även känns aningen mer välskriven än andra böcker i genren. Däremot försöker Bovaller klämma in alldeles för mycket i denna den andra romanen i serien; det är anorexia, våldtäkter, sexuella utnyttjanden av minderåriga, för att inte tala om fotbollshuliganer och konspirationer på huvudpersonens advokatbyrå. Lätt fånigt även med författarinnans poesiambitioner.
lördag 3 september 2011
Flicka i fönster vid världens kant
Vilken annorlunda och underbar bok Sam J Lundwalls "Flicka i fönster vid världens kant" är, för att inte tala om den suggestiva titeln. Den beskrivs som en gotisk kärleksberättelse vilken utspelar sig just vid kanten av världen. Men det här är inte vilken banal kärleksberättelse som helst, då de älskande visar sig vara en bror och hans syster. Upplägget känns nästan läskigt likt Guy Burts "Min syster Sophie", eller i alla fall hur det skulle kunna ha varit om de blivit vuxna båda två. Huvudpersonen tar till och med och hämtar sig en flicka att spela rollen av den försvunna syster Madelon. Madelon kallas även hon, och hon lärde känna den betydligt äldre huvudpersonen Victor när hon bara var 8 år.
Det, som förutom den annorlunda berättelsen, lyfter handlingen ytterligare ett snäpp är de gotiska inslagen, och beskrivningen av världen som den ser ut vid kanten. Man får följa de två syskonen och deras ensamma tillvaro i det stora slottet. Genom deras ögon får vi se hägringarna som visar sig längst ute vid branten där de också leker "Lilla döden", en lek som även jutspelar sig i sängkammaren. Deras osunda förhållande och hur de bara har varandra påminner mig också om syskonförhållandet i "Vårt hem är vårt slott", liksom även den utspelade sig i ett isolerat hem. Francoise Sagan och hennes "Bonjour tristesse" nämns i boken och språket tycker jag till en viss del känns igen därifrån liksom också, till viss del, temat.
Något som nämns i boken, om än mestadels bara genom antydningar, är huvudrollens vana att klä sig i kvinnokläder, både som ung pojke tillsammans med sin syster och även efter att hon försvunnit som cabaré-artist. Kanske är det Lundwalls avsikt att få läsaren att fråga sig om Victors besatthet av sin syster kanske också är en längtan efter att själv vara kvinna?
Det här är i alla fall en bok man nästan måste läsa, med en känsla som stannar kvar långt efter att man läst sista sidan. Mitt tips är därför att låna den snarast, införskaffa ett rejält förråd pastis, sätta sig vid ett fönster med utsikt och bara njuta.
Det, som förutom den annorlunda berättelsen, lyfter handlingen ytterligare ett snäpp är de gotiska inslagen, och beskrivningen av världen som den ser ut vid kanten. Man får följa de två syskonen och deras ensamma tillvaro i det stora slottet. Genom deras ögon får vi se hägringarna som visar sig längst ute vid branten där de också leker "Lilla döden", en lek som även jutspelar sig i sängkammaren. Deras osunda förhållande och hur de bara har varandra påminner mig också om syskonförhållandet i "Vårt hem är vårt slott", liksom även den utspelade sig i ett isolerat hem. Francoise Sagan och hennes "Bonjour tristesse" nämns i boken och språket tycker jag till en viss del känns igen därifrån liksom också, till viss del, temat.
Något som nämns i boken, om än mestadels bara genom antydningar, är huvudrollens vana att klä sig i kvinnokläder, både som ung pojke tillsammans med sin syster och även efter att hon försvunnit som cabaré-artist. Kanske är det Lundwalls avsikt att få läsaren att fråga sig om Victors besatthet av sin syster kanske också är en längtan efter att själv vara kvinna?
Det här är i alla fall en bok man nästan måste läsa, med en känsla som stannar kvar långt efter att man läst sista sidan. Mitt tips är därför att låna den snarast, införskaffa ett rejält förråd pastis, sätta sig vid ett fönster med utsikt och bara njuta.
måndag 29 augusti 2011
Tre x urban fantasy för ungdom
Måste säga att det varit mycket trevligt med lite lättsmält ungdomsunderhållning under augusti månad. De tre böckerna hade dock varierande kvalitetsgrad, och eftersom jag läste den sämsta av dem fpörst börjar vi med den.
"Den femte systern", skriven av Mårten Sandén, hette den och handlar om hur det mitt i det vanliga svenska samhället börjar dyka upp ondsinta vättar, vänliga jättar och till och med djävulen själv. Värstingen Jannike är huvudperson och det är hon som ska rädda världen från att djävulen föds in i den.
Men mjaaaae, jag vet inte riktigt om denna story funkade riktigt för mig då den haltar på alla upptänkliga vis. Allt ifrån att Jannikes handledare tar uppdykandet av vättar i världen med en klackspark till dåligt upptecknade personporträtt och en fullständig avsaknad av nytänkande i genren. Sandén orkar inte anstränga sig alls för att skapa en personlig urban fantasyvärld, utan låter de klassiska vättarna, trollen och häxorna befolka romanen. Ganska tråkigt, föga nyskapande och inte alls engagerande blir resultatet. Läs hellre någon annan av månadsböckerna.
Vi fortsätter sedan med Maria Turtschaninoffs "Underfors", som till skillnad från den förra känns både välskriven, fräsch och nyskapande. Författarinnan tar här välkända väsen och gör något helt eget med dem. Trollen vi möter i denna är så långt ifrån Sandéns urvattande bergatroll det går att komma; de är inte de lortiga och satta varelser de brukar beskrivas som, utan påminner snarare om en slags håriga alver med spetsiga öron, svans och förmåga att med sin skönhet och trolldom förvrida huvudet på vilken människa som helst. Handlingen kretsar även i denna kring en ung flicka, outsidern Alva, men även om Joel, pojken som är kär i henne. Snart dyker även Nide upp och berättar för henne att hon är annorlunda, att hon inte hör hemma i människornas värld utan i Underfors, staden som ligger under Helsingfors, där hennes riktiga mor och far, drottningen och kungen, väntar på henne. Det är i Underfors äventyret börjar på riktigt, för allt Nide har berättat för henne verkar vara lögn och snart vet Alva inte vem hon kan lita på.
Det här var en riktigt underhållande ungdomsbok, där kampen inte skildras i svart eller vitt och där människor och väsen har både goda och onda sidor. Det enda jag har att klaga på är att Turtschaninoff mot slutet av boken gör det lite väl enkelt för sig. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det i mitt tycke hade blivit långt mer intressant att få se Alva förhålla sig till tillvaron som den kunde ha sett ut om inte författaren valt den enkla vägen ut i slutkampen. Förutom detta är det som sagt ett mycket underhållande äventyr vi får följa med på.
Nästan lika bra som "Underfors" var "Udda verklighet" av Nene Ormes. Liksom den första utspelar den sig i Sverige, närmare bestämt i Malmö. Udda, huvudperson i denna roman, har så länge hon kan minnas drömt läskiga mardrömmar om människor hon inte känner. Snart börjar hon märka att mardrömmarna kanske inte är några mardrömmar, utan är händelser som utspelar sig på riktigt och att det finns en värld hon inte vetat existerade där särlingar som hon själv följer lagar som vanliga människor inte vet något om.
Jag måste medge att jag är imponerad av Ormes debut, där hon med märkvärdigt lätt hand tecknar upp ett Malmö befolkat av människor som skulle kunna vara som oss, men inte riktigt är det. Tyvärr håller storyn inte riktigt ända fram, då slutet av boken innehåller på tok för många logiska luckor. Det är till exempel oförklarligt lätt för Udda att rädda sin fångna vän, liksom särlingarn som varit så intresserade av Udda lätt låter sig luras och bara så där bestämmer sig för att strunta i hennes och hennes exuistens. Dessutom är slutet alldelse för skissartat och Orme hoppar över delar i boken som hon nog borde ha tagit med. För när Daniel fritas orkar Ormes ine riktigt förklara vad sjukhus/polis har att säga om hans skador, hur hans familj reagerar på hans uppdykande och vilken komntakt Udda egentligen har med särlingarna nu när hon vet om att de existerar. Och vad hände egentligen med Vanadis och Hemming, för att inte tala om den onda Valerius?
"Den femte systern", skriven av Mårten Sandén, hette den och handlar om hur det mitt i det vanliga svenska samhället börjar dyka upp ondsinta vättar, vänliga jättar och till och med djävulen själv. Värstingen Jannike är huvudperson och det är hon som ska rädda världen från att djävulen föds in i den.
Men mjaaaae, jag vet inte riktigt om denna story funkade riktigt för mig då den haltar på alla upptänkliga vis. Allt ifrån att Jannikes handledare tar uppdykandet av vättar i världen med en klackspark till dåligt upptecknade personporträtt och en fullständig avsaknad av nytänkande i genren. Sandén orkar inte anstränga sig alls för att skapa en personlig urban fantasyvärld, utan låter de klassiska vättarna, trollen och häxorna befolka romanen. Ganska tråkigt, föga nyskapande och inte alls engagerande blir resultatet. Läs hellre någon annan av månadsböckerna.
Vi fortsätter sedan med Maria Turtschaninoffs "Underfors", som till skillnad från den förra känns både välskriven, fräsch och nyskapande. Författarinnan tar här välkända väsen och gör något helt eget med dem. Trollen vi möter i denna är så långt ifrån Sandéns urvattande bergatroll det går att komma; de är inte de lortiga och satta varelser de brukar beskrivas som, utan påminner snarare om en slags håriga alver med spetsiga öron, svans och förmåga att med sin skönhet och trolldom förvrida huvudet på vilken människa som helst. Handlingen kretsar även i denna kring en ung flicka, outsidern Alva, men även om Joel, pojken som är kär i henne. Snart dyker även Nide upp och berättar för henne att hon är annorlunda, att hon inte hör hemma i människornas värld utan i Underfors, staden som ligger under Helsingfors, där hennes riktiga mor och far, drottningen och kungen, väntar på henne. Det är i Underfors äventyret börjar på riktigt, för allt Nide har berättat för henne verkar vara lögn och snart vet Alva inte vem hon kan lita på.
Det här var en riktigt underhållande ungdomsbok, där kampen inte skildras i svart eller vitt och där människor och väsen har både goda och onda sidor. Det enda jag har att klaga på är att Turtschaninoff mot slutet av boken gör det lite väl enkelt för sig. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det i mitt tycke hade blivit långt mer intressant att få se Alva förhålla sig till tillvaron som den kunde ha sett ut om inte författaren valt den enkla vägen ut i slutkampen. Förutom detta är det som sagt ett mycket underhållande äventyr vi får följa med på.
Nästan lika bra som "Underfors" var "Udda verklighet" av Nene Ormes. Liksom den första utspelar den sig i Sverige, närmare bestämt i Malmö. Udda, huvudperson i denna roman, har så länge hon kan minnas drömt läskiga mardrömmar om människor hon inte känner. Snart börjar hon märka att mardrömmarna kanske inte är några mardrömmar, utan är händelser som utspelar sig på riktigt och att det finns en värld hon inte vetat existerade där särlingar som hon själv följer lagar som vanliga människor inte vet något om.
Jag måste medge att jag är imponerad av Ormes debut, där hon med märkvärdigt lätt hand tecknar upp ett Malmö befolkat av människor som skulle kunna vara som oss, men inte riktigt är det. Tyvärr håller storyn inte riktigt ända fram, då slutet av boken innehåller på tok för många logiska luckor. Det är till exempel oförklarligt lätt för Udda att rädda sin fångna vän, liksom särlingarn som varit så intresserade av Udda lätt låter sig luras och bara så där bestämmer sig för att strunta i hennes och hennes exuistens. Dessutom är slutet alldelse för skissartat och Orme hoppar över delar i boken som hon nog borde ha tagit med. För när Daniel fritas orkar Ormes ine riktigt förklara vad sjukhus/polis har att säga om hans skador, hur hans familj reagerar på hans uppdykande och vilken komntakt Udda egentligen har med särlingarna nu när hon vet om att de existerar. Och vad hände egentligen med Vanadis och Hemming, för att inte tala om den onda Valerius?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)