Mysrysare: Makabert spel av Ann Paris

Var bara tvungen att lägga upp en recension av denna mysrysare efter Alex kommentar (efter att ha läst min föga entusiastiska recension antar jag...) att de Sade och mina mysrysare verkade ha något gemensamt. Läste just denna mysrysare samma månad som det var de Sade-tema och höll på att börja fnissa högt när jag kom till valda delar av boken. Men mer om det senare och nu till handlingen i boken.

Det här var en ganska underhållande historia om Marnie, som av sin farbor, den berömda skådespelaren Basil Pynche, blir inbjuden till en stor julfest. Det konstiga är att de inte har någon som helst kontakt och att hon faktiskt aldrig har träffat honom. När sedan de andra gästerna inte heller har träffat honom och de en efter en spårlöst börjar försvinna börjar hon bli allt mer uppjagad – speciellt som slottet ligger så isolerat att det är omöjligt att ta sig därifrån på egen hand.

Ganska underhållande som sagt och med en lite högre klass än vad som brukar vara fallet med Mysrysar-genren. Mindre Harlequin om ni vet vad jag menar. Dock verkar författaren, liksom huvudpersonen, ha en aningens luddig bild angående bögar. I ett stycke beskriver hon hur det går utför med skådespelarna sedan Ava Gardners tid och att det är kokainister eller bögar eller något ännu värre. Så politiskt inkorrekt, he he. Bögen har för övrigt självklart en fjollig min och om jag inte minns helt fel även kvinnokläder?! Får bilden av författarinnan som en trångsynt, uttråkad hemmafru som egentligen avundas alla som vågar gå sin egen väg.

Bitvis visar hon dock sinne för humor. Som när det spekuleras i att folk trott attt en viss skådespelare varit död och huvudpersonen cyniskt konstaterar att hon inte alls trott att han varit död utan att han bara blivit hjärnskadad efter att ha druckit för mycket träsprit.

Lite bakåtsträvande kanske också vad gäller könsroller, då den manliga hjälten konstaterar att det är självklart att han är mer erfaren än hjältinnan då män för det mesta är ute och rör på sig mer än kvinnor. Huvudpersonen vet för övrigt allt om ”misshandlade hustrur och våldtagna flickvänner och allt sådant där” (!). Underhållning på hög nivå....

Och nu till det roliga med Alex de Sade-iakttagelse.... Jag tyckte vide genomläsningen av boken att det var hysteriskt kul att hjältinnan vid ett tillfälle av läslust inser att samtliga böcker i biblioteket är porrlitteratur, eller erotiska klassiker för att säga närmre bestämt (!). Hon hittar en illustrerad goding från 1887 och blir chockerad. Gissar på att de Sade finns representerad i samlingen. Och håll med om att detta, som inte har någonting alls med resten av handlingen att göra, känns aningen malplacerat, men mycket uppfriskade. Det är inte varjde dag hjältinnan i en mysrysare ägnar sig åt att läsa porr. För att inte tala om att hon verkade bli väldigt mycket mer fascinerad än mig av porrläsandet. Fast då var ju i och för sig hennes val av bok illustrerad......

Månadens bok; November.

Torka Aldrig tårar utan handskar, Del 1; Kärleken. Av Jonas Gardell.

En bok som även hunnit gå som miniserie på svt. Säga vad man vill om Jonas Gardell och TV-serien, men jag påstår helt fräckt att Torka aldrig tårar, inte bara är årets viktigaste roman, utan även boktriangelns viktigaste bok hittills.Kanske inte den intressantaste eller bäst skrivna boken, men till ämnet viktigaste. Eftersom jag ville vänta med att läsa den tills vi kunde göra det till sammans vet jag inte mycket om Torka aldrig tårar, kärleken, förutom att den är första delen i en triologi där del två heter Sjukdomen och del tre Döden. I sin helhet handlar triologin om Rasmus & Benjamin och när AIDS kom till Sverige och den effekt sjukdomen fick på de drabbade och deras närstående. Om hur livet fick andra spelregler, där det var begravning varje helg och de smittade ansågs vara drabbade av pesten. På sjukhuset fick de drabbade inte vidröras utan handskar och när de dog förvarades deras lik i svarta sopsäckar märksa smittorisk.
Men det får vi nog vänta tills del två för att läsa. Av reccensionerna att döma verkar stämningen i Kärleken att vara hoppfull. En bonus också för att Rasmus kommer från Koppom i Värmland, inte långt ifrån Karlstad.

Det som berättas i den här historien har hänt. Det hände här, i den här staden, i de här kvarteren, bland de människor som har sina liv här. I en stad där de flesta fortsatte att leva sina liv som om inget hänt började unga män insjukna, tyna bort och dö.

Jag var en av dem som överlevde.
Det här är min och mina vänners historia. 

Jonas Gardell. 

Torka aldrig tårar utan handskar, del ett; Kärleken.

Trevlig läsning! 

Mycket mer än så av Sarah Dessen

Varken konstnär eller författare, och jag ska kanske vara glad för det ;)

En upphausad ungdomsroman som jag inte tyckte höll måttet. Den känns helt enkelt för tillrättalagd och inte på riktigt, med ungdomar som inte alltid beter sig på ett sätt som gör att jag tycker att det känns verklighetstroget. Dessen, tycker jag, skriver om tonåringar på ett sätt som en vuxen tror att en tonåring beter sig, vilket gör det lite skevt – för även om tjejerna snackar om kläder och smink och är med på fester och är allmänt tonåriga känns det krystat. Ta tex. huvudpersonens relation till den coola killen. Jag menar, umgås man verkligen genom att åka till nattöppna varhuhus, gå och fika på nattöppna cafeér och dylikt? Kul dock med ett försök att skriva om den inte alls speciellt typiska tonåringen Auden, som varit för upptagen med att plugga för att hinna med ett riktigt tonårsliv. Hon har inte ens lärt sig att cykla!

Grundstoryn kretsar alltså kring Auden som ska tillbringa sommaren hos sin pappa och dennas nya unga fru Heidi, som precis har fått barn. Då Auden har svårt att sova på nätterna brukar hon spendera dem på nattöppna fik och under en sömnlös natt träffar hon Eli, som inte heller han verkar kunna sova.

Familjedynamiken påminner faktiskt om den i Stinas favoritungdomsroman, ”Sommarens ljus”, men där känns det äkta, till skillnad från här i Dessens bok. Båda familjerna har en pappa som är känd och egocentrerad och vill ha allting på sitt eget sätt. I ”Sommarens ljus” är han konstnär och här författare; en författare som är inne i en skrivarperiod och som är för upptagen för att orka avlasta Heidi minsta lilla med bebisen. Han förväntar sig till och med att hans dotter ska ta större ansvar för bebisen än han själv. Snacka om provocerande!

Månadens bok: Övergivna av Michael Grant

Vilken dynga! Helt klart en av de sämre ungdomsböcker jag har läst i mina dagar och jag kan säga så mycket som att jag definitivt inte kommer att läsa fortsättningen. Det är lite som att läsa en sämre och mer långdragen variant av ”Phantom Valley”. Det känns inte genomtänkt och allt är egentligen bara plågsamt fånigt.

Om en värld där alla över 15 år helt plötsligt försvinner och där märkliga mutationer i form av olika superkrafter (tänk X-men) börjar förekomma hos både djur och människor.

Jag sitter mest och blir irriterad på skitungarna, unga vuxna, som låter de övergivna spädbarnen ligga och dö i sina vaggor och ungefär en vecka försent kommer på att något kanske borde göras. Fast då har ju redan alla stackars barn dött av uttorkning och så mycket kvar att göra är det ju inte....

Och seriöst, detta utspelar sig ju ändå i USA – så borde inte typ 10% av de äldre ungarna redan ha blivit föräldrar ;).

Grant hinner dessutom med att klämma in fånigheter som en läskig mörk urkraft som kommenderar talanda prärievargar att lära sig döda människor, fjompiga elakningar som får tentakelliknade kroppsdelar och en helt pinsamt dåligt beskriven tonårskärlek.

Inget övertygar och allt känns bara platt, fånigt, långdraget och oäkta. Vad som hade kunnat vara en intressant studie av ett samhälles överlavnad utan vuxna blir bara pannkaka.

Det här är tydligen författaren till den ganska trista serien ”Animorphs”, vilket i och för sig inte gör mig det minsta förvånad med tanke på den låga kvalitén.

Börjar undra vilken roman alla entusiastiaksa recensenter egentligen har läst, för det är tydligen inte samma smörja som jag tagit mig igenom. Kanske en ”Övergivna” i ett parallellt universum där Grant faktiskt kan skriva?

Augustis månadsbok: Filosofin i sängkammaren eller De omoraliska lärorna av Markis de Sade



Det Freddie just gjorde i trädgårdslandet kan väl
illustrera kvalitén på Markis de Sades författarskap


Tillsammans med en drös andra böcker, såsom ”Irenes fitta” och ”Tre flickor och deras mor” (behöver jag nämna att jag inte direkt är sugen på att veta vad någon av dessa handlar om....?) ingår denna roman (läs: skitroman) i Vertigos erotiska klassiker. I mitt tycke knappast erotik dock, snarare så långt ifrån det man kan komma.

Det sjukaste och mest perverterade jag någonsin läst. Jag får väl vara tacksam för att de i alla fall inte äter bajs, för allt annat hinns med – incest, våldtäkt, analsex, gruppsex och gud vet allt. Handlingen i korthet är alltså att en ung flicka ska undervisas (läs: utnyttjas) av äldre, perverterade s.k libertiner.

Snacka om snedvriden människosyn! Allt är tillåtet bara man själv njuter av det, oavsett vad man gör mot andra. Allt, ja verkligen allt, är tillåtet. Mord är tillåtet bara du själv tycker att det är kul och självklart är det inget brott att ta livet av spädbarn. Det är bara att ta livet av dem om du varit puckad nog att bli gravid. Varför ska den oansvariga kvinnan lida, menar författaren, när det är så enkelt att mörda ett nyfött barn. Ja, barnamord är faktiskt en mänsklig rättighet.

Börjar nästan sitta och tycka att det är synd att ingen praktiserade detta (läs: författarens mor) när författaren blev till, då hade jag sluppit sitta och läsa denna skit (tack och lov i alla fall inte bokstavligt).

Och det här satt jag alltså och läste på bussen till och från jobbet. ... he he. Hade med mig en extra bok i väskan att ta upp ifall någon medresenär satte sig bredvid. Jag menar man vill inte direkt riskera att medräsenären tar en kik över axeln på en och får syn på representativa stycken som detta:

- Eugenie: Å, min kära vän, låt mig runka denna vackra lem

- Dolmance: Som det går för den lilla rackarungen... hennes anus sluter sig om mitt finger så att det nästan klipps av... det skulle vara härligt att rövknulla henne just nu!

Ursäkta mig, men jag måste ta en paus i recenserandet för att gå och kräkas lite i min egen mun.

I utgivarens förord till romanen pratas det om ynnnesten att få ta del av hans litteratur. Ynnest är kanske inte det substantiv (?) jag skulle välja för att beskriva detta. Snarare motsatsen. Jag kommer inte att, som förläggaren skriver, skratta, provoceras (jo, det stämmer ju i alla fall) och i bästa fall njuta. Enda gången jag skrattar är i efterordet när förläggaren kräker galla över alla som inte inser de Sades storhet.

Stackars Markis de Sades fru, för övrigt, då han verkar ha en minst sagt osund fixering vid analsex. Men javisst ja, skit samma om frugan inte delar samma böjelse, det är ju vad han tycker som spelar roll. Får jag gissa att författaren var en synnerligen dålig älskare?

En bedrift vill jag dock erkänna honom och det är att han lyckas med konststycket att på ett så synnerligen bedrövligt sätt torrt och tråkigt sätt redogöra för orgier och slänga sig med ord som kuk, fitta, rövhål och sperma. Jag gissar att man får leta både länge och väl för att hitta en bok som utger sig för att vara erotisk litteratur som är lika erotikbefriad som denna.

Gästinlägg - Instrument

Här kommer min, Aaron Möllers första gästinlägg på boktriangeln. "Jag" har läst den 2,1 cm tjocka boken instrument som min pappa lånade åt mig på Klintehamns bibliotek. Boken kan bäst beskrivas som en gedigen resa som sträcker sig över sex kapitel. Varje kapitel handlar om ett nytt instrument som även går att höra om när man trycker på instrumentet. Boken är väll illustrerad med varierande färger och figurer, även fiolen kunde ha varit roligare.

Jag poserande med min senast lästa litteratur

Xylofonen var ett av de mer mediokra inslagen, men ändå okej.

Gitarren var en personlig favorit. Det lätt bättre instrumentet i boken. Lät bättre än vad pappas riktiga gitarr gör när han försöker spela på den.

Allt som allt så skulle jag vilja ge boken instrument en stark sjua av tio möjliga. Detta på grund av den varierande nivån på alla instrument. Skulle ändå skapt rekommendera mina föräldrar att plocka fram den när jag ska sova är ledsen eller bara vill leka lite!

( Min pappa här hjälpt mig "lite" med att skriva denna recension )

The joy of Books.

När jag som förberedelse inför helgens Stockholmsvistelse surfade in på Comics Heavens hemsida hittade jag en länk till den här kreativa och söta videon.

Visst har ni, precis som jag, ofta fantiserat om vad som händer i en bokhandel om natten?

Hoppas videon visas som den ska, har haft lite problem med länkar på sistone. 

Av ingen särskild anledning: jag ger er

Har det inte varit alldeles för lite Ranelid i vår boktriangel på sistone? Det måste det bli
ändring på!

Världens bästa svärmor?

Man vet att man har förmodligen världens bästa svärmor när hon ringer på en loppisrunda bara för att läsa upp titlarna på samtliga tvillingböcker som finns för att jag ska kunna kolla listan och se om jag har dem eller inte. Resultatet blev 16 nya böcker, varav många jag inte läst sedan tidigare. Tack Annie!

Metafiction på menyn

Den 18 augusti, helgen innan det var dags för mig att börja jobba igen efter semestern (semester och semester iof...) hade det äntligen blivit dags för en efterlängtad bokmiddag. Den här gången var det ett tema från ett bra tag sedan som skulle avhandlas, nämligen Alex metafictiontema med Brett Easton Ellis "Lunar park" som månadsbok.

Eftersom boken inleds med en Halloweenfest där en av gästerna dyker upp som den läskige killen från "American psycho" bestämde vi oss för att ha maskeradtema på bokmiddagen. Sebbe och jag kom båda som Patric Bateman, alltså psycho-killen medan den 1 månad gamla lillgrabben blev utklädd till bokens läskiga Terby-leksak. Ni vet det där gossedjuret som under bokens gång blir allt mer mindre fluffigt och gulligt, börjar utveckla huggtänder och är sådär allmänt läskig. Då gosedjuret tydligen är inspirerat av den Furby-figuren blev lillgrabben iklädd en rosa sparkdräkt och matchande rosa mössa med öron. Vi hoppas bara på att han trots utstyrseln kommer att fortsätta vara gullig och inte utveckla huggtänder.



En helt bedårande liten bitsk och ganska trött Terby. Det tar på krafterna att vara skräckinjagande.

Stina däremot klädde sig mer enligt temat att "Knark är bajs", vilket kanske kan tyckas sunt med tanke på författarens tämligen osunda synsätt kring sex, drugs and rock n roll.





Till middag bjöds det på äkta amerikansk matkultur, nämligen hamburgare och ugnsbakad potatis. Då det var få matbeskrivningar i boken tyckte vi att det kändes fint med ett amerikanskt tema som också kändes party-aktigt. Lägg märke till salladen - från vårt egna grönsaksland! Tack Stina för dit sista bidrag till kollektivet innan du flyttade ut. You are missed!

Sammantaget var det en mycket trevlig bokmiddag. Men då det var ett bra tag sedan romanen blev utläst, typ ett år sedan sådär om inte ännu mera, blev det kanske inte värsta bokdiskussionen. Vi kunde dock enas om att det var ett intressant grepp att skriva in sig själv som huvudpersonen och att börja romanen med att brutalärligt skildra sina mindre smickrande drag för att få in en känsla av äkthet i berättandet. Stina hade väntat sig mer av boken, då "Lustans lagar" var mycket bättre och efter att själv ha läst den kan jag bara hålla med om att böckerna är på helt olika nivå, där tyvärr "Lunar park" inte alls är lika klockren som den förra. När all mat var uppäten roade vi oss för övrigt med att se den lysande filmatiseringen av just "Lustans lagar". Det blev en riktig helkväll med andra ord.

Nu väntar jag bara på nästa bokmiddag! Har för mig om att min kära syster hintat om att det snart är dags för henne att bjuda på bokmiddag. Jag väntar med spänning....

// Sofia