Domo Arigato, Mr Roboto

Då var det äntligen dags för månadens bok och som rubriken skvallrar om ska vi läsa om en robot. Eller egentligen, en maskin som utvecklar ett eget medvetande. Men varför inte klämma in alla chanser en har att lägga upp Mr Roboto-videos?

Till skillnad från Mr Roboto verkar dock huvudroboten, Cepherus, i Sången ur det kinesiska rummet, längta efter ett mänskligt sinne. Så mycket att han frångår sin programmering och inte bara utvecklar ett eget sinne utan även börjar längta efter friheten och ifrågasätta sin existens. Han, vars enda uppgift var att spåra cancer.

Hur ska detta gå? Jag har, för ovanlighetens skull, inte läst boken i förväg, så det här blir spännande.
Lite roligt för den här bloggen är att den diktsamling som väcker Cepherus känslor till liv är Aprilsnö en samling haikus med bidrag från bland annat Tomas Tranströmer. 

 MÅNADENS BOK:SÅNGEN UR DET KINESISKA RUMMET - SAM GHAZI.

Trevlig läsning :)

All hail Conan The Librarian!

Efter att ha kämpat med en ordentlig presentation av Modernismens storstjärna, Marcel Duchamp, han som bland annat ställde ut en urinoar på ett museum, gjorde jag en kovändning åt det humoristiska hållet.

Jo, Duchamp kommer att dyka upp i bloggen, men tills dess får vi hålla till godo med: 

Conan The Librarian!

Book Lover, en hyllning till våra hyllvärmare.

Äntligen var det återigen dags för månadens dikt, och för mig att försöka mig på något nytt. Eller inte så nytt egentligen, halv-nytt. Är det ens ett ord? Ja, hur som helst...för att fira att jag tog modet till mig. Att jag äntligen uppfyller min dröm att bli bibliotekarie ska månadens dikt följa ett tema. Med tanke på att jag inte vet hur många intressanta dikter det finns får vi se hur länge jag kan hålla igång temat, som förutsägbart nog är; Bibliotek och läsande. Visst är jag originell?

Den första dikten är en hyllning till något jag tror vi alla tre håller kärt, nämligen våra älskade och hatade bokberg.
Visst är det så att en ibland köper en bok, trots att en vet att den kommer att bli liggande ett tag, men den kan inte förbli oköpt. En vill äga den, en vill kunna ta ut den ur bokhyllan och klappa på den då och då. Jag har i alla fall gjort mig skyldig till det ett antal gånger. Och kanske än värre, att släpa vissa böcker med mig, flytt efter flytt samtidigt som jag vet att de kommer att förbli outlästa, bara för att det är en trygghet att ha dem med sig. Har ni några sådana böcker?

En av mina är: Sites of memory, sites of mourning, som jag tror jag köpte andra året på Gotland.Ca åtta flyttar senare har jag slutat inbilla mig att den någonsin kommer att bli utläst men ändå känns det fint att ha den med. Eller så är som som vanligt för sentimental för mitt eget bästa...


 

Robert William Service. 16/1-1874 - 11/9-1958

                                                             

Book Lover 

I keep collecting books I know 

I'll never, never read; 

My wife and daughter tell me so, 

And yet I never head. 

"Please make me," says some wistful tome, 

"A wee bit of yourself." 

And so I take my treasure home, 

And tuck it in a shelf. 

And now my very shelves complain; 

They jam and over-spill. 

They say: "Why don't you ease our strain?" 

"some day," I say, "I will." 

So book by book they plead and sigh; 

I pick and dip and scan; 

Then put them back, distrest that I 

Am such a busy man. 

Now, there's my Boswell and my Sterne, 

my Gibbon and Defoe; 

To savour Swift I'll never learn, 

Montaigne I may not know. 

On Bacon I will never sup, 

For Shakespeare I've no time; 

Because I'm busy making up 

These jingly bits of rhyme. 

Chekov is caviare to me, 

While Stendhal makes me snore; 

Poor Proust is not my cup of tea, 

And Balzac is a bore. 

I have their books, I love their names, 

And yet alas! they head, 

With Lawrence, Joyce and Henry James, 

My Roster of Unread. 

I think it would be very well 

If I commit a crime, 

And get put in a prison cell 

And not allowed to rhyme; 

Yet given all these worthy books 

According to my need, 

I now caress with loving looks, 

But never, never read.

Bokduell 10: Nelly Sachs vs Verner von Heidenstam

Så har det äntligen blivit dags för ännu en bokduell, denna gång med temat poesi då Sachs och von Heidenstam möter varandra i duell. En särskilt spännande duell kan jag dock inte påstå att det blev då den ena utklassade den andra å det grövsta.....

Vi börjar med Nelly Sachs ”Glödande gåtor”. Som ni säkert vet efter våra boktrianglande år så är jag inte något större fan av poesi, och därför blir det nog ingen större chock för er att det här inte riktigt var min grej. Jag måste dock ge ett plus för att samtliga dikter i mitt exemplar finns både på originalspråket tyska och i svensk översättning. Det är ingen lättsam läsning direkt, utan korta dikter om mörka, jobbiga saker men där man ändå ibland kan urskilja någon slags ljusning. Det är nog dessa stycken som fastnar bäst hos mig och som även berör mest. För mycket kan man säga om Sachs men att hon skriver angeläget och med dikter som når fram till läsaren borde man inte kunna invända mot (till skillnad från vad jag skulle kunna säga om månadens manliga författare, men mer om det senare...).

En av mina favoriter var denna:

Ropar du då det enda namnet förtvivlat
ur mörkret -

Vänta ett ögonblick bara
och du skall vandra på havet
Dess element har redan genomträngt dina porer
och du skall sjunka och stiga med det
och snart bli återfunnen i sanden
och mot stjärnorna flygande vara hos dem en väntad gäst
och i återseendets eld förtäras

            stilla – stilla -
Och visst märks det i vissa stycken att det här är en samling som Sachs delvis skrev medan hon var intagen på sinnessjukhus:

Av och an går jag
i rumsvärmen
De sinnessjuka i korridoren kraxar
med de svarta fåglarna därute
om framtiden
Våra sår spränger den onda Tiden
men klockorna går långsamt -
Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att Sachs varit en ganska angenäm bekantskap och även om det bara var ett fåtal av dikterna som verkligen berörde mig, så var det ingen som jag skulle vilja säga var direkt dålig.

Men låt oss nu gå över till Verner von Heidenstam och hans ”Vallfart och vandringsår”, som tyvärr måste sägas vara något av det sämsta jag läst i år  – och läst genom egen förskyllan dessutom då den ingick i mitt eget tema....... Jag hade väl inga större förhoppningar på diktsamlingen till att börja med, men att det skulle vara så här urbota tråkigt och fånigt hade jag knappast kunnat ana. Och sen har han vunnit Nobelpriset i litteratur! Jag är amazed (men var det inte så att han själv satt i styrelsen när han fick priset....?).

I alla fall så ska dikterna, tydligen, enligt inledningen ha varit överraskande och originella när de utgavs på 1940-talet. Själv skulle jag vilja lägga till klyschiga, fåniga och förstockande tråkiga. Att författaren dessutom verkar full av sig själv gör mig bara mer anti hans fåniga dikter. De flesta utspelar sig i Mellanöstern, är fulla av stereotyper och är på inget sätt minnesvärda eller ens särskilt gripande. Då det är en svensk författare kan jag inte ens bortförklara det med en möjligtvis dålig översättning.

Dessutom blir jag störd dikten ”Muchails aftonbön” där Heidenstam verkar vilja framföra att kvinnorna i Mellanöstern skulle ha tur då de bara kan sitta hemma och lata sig. Jag tror att han glömde nämna att de knappast får lämna huset utan manlig eskort, måste täcka sig och om de har oturen att bli våldtagna mycket väl dessutom kan bli stenade.

Stycke ur dikten:

”I solnedgången knäföllo alla Kasans muslimanska äkta män på husens flata tak, prisande Den Ende och ropade: ”Jag tackar Gud att jag ej blivit kvinna!”

Endast den gamle Muchail ”......” ropade och sjöng högljutt: ”......”
Jag sörjer, Gud, att jag ej blivit kvinna! ”......”
Ej heller glömmer jag så fort,
att Kasans hela stad har mannen gjort.
Han knotar ej, fast han är släktets slav.
Han plitar långt på natten vid sin lykta,
när lusteligt hans kvinnor njuta av
sitt sorbetglas och kalla sig förtryckta.”

Med tanke på att Heidenstam är min värsta läsupplevelse i år kommer det säkert inte som någon större överraskning att även denna duell vanns av en kvinna, alltså 1-0 Sachs vs Heidenstam, vilket gör att duellen för 2015 ser ut på följande sätt: Kvinna vs Man 2-0.

Ser man till hela duellen från 2013 och framåt så leder kvinnorna med 8-2, vilket gör att jag redan nu kan konstatera att det blir kvinnorna som vinner Nobelpristagar-duellen. Med endast 2 kvinnliga nobelpristagare kvar (samt i tema kvar att recensera och ytterligare ett tema om det blir en kvinna som vinner priset i år) så kommer männen helt enkelt inte kunna komma ikapp oavsett om de vinner samtliga kommande dueller. Go girls!

Sen skulle det vara kul att höra vad ni har kommit fram till också. Vilka författare har imponerat mest på er? Och är det de manliga eller kvinnliga författarna som har gett de bästa läsupplevelserna?

// Sofia

Kärleksbarnet av Doris Lessing

Det här är en samling bestående av 4 långnoveller, som jag lånade efter att på Stinas rekommendation ha sett filmen ”Perfekta mödrar” som är en filmatisering i novellen ”Farmödrarna”. För en gångs skulle måste jag säga att jag filmen faktiskt lyckades med konststycket att göra novellen rättvisa och bitvis har dialogen i filmen fångat Lessings vackra språk nästan exakt. Samlingen utkom så 2003 och det är alltså en 80-årig Lessing som har skrivit en så laddad novell om kärlek och besatthet. Imponerande! Och det är verkligen en laddad situation som beskrivs där de båda ”perfekta” mödrarna tar väninnans respektive son som älskare i mycket ung ålder. En relation som ska komma att pågå tills sönerna börjar bli medelålders och som verkar kunna komma att påverka resten av deras liv. Kvinnorna har känts dessa pojkar sedan födseln så det känns nästan som en incestuös relation och särskilt med tanke på att de alla fyra umgås så nära varandra. Lessing gestaltar deras relation utan att egentligen berätta så mycket. Det är mer känsla än händelser som hon redogör för och hon gör det med perfektion.

Det är denna novell som jag tycker står ut mest i samlingen, även om jag också gillar den novell som gett samlingen sitt namn, nämligen ”Kärleksbarnet”. Som titeln antyder handlar den om ett möte som resulterar i ett barn, men jag skulle vilja säga att namnet är ganska ironiskt valt då det kanske inte direkt kan sägas vara hela sanningen. Istället är det barnafadern som kanske låter sina egna förhoppningar på framtiden bli en slags besatthet som gör att han inta kan vara nöjd med det han faktiskt har.

De två övriga novellerna fastnade jag inte för på samma sätt, men jag blir verkligen sugen på att läsa mer av Lessing. Ska ta tag i några månadsböcker först dock då jag för tillfället ligger lite efter på den fronten.

// Sofia

Fear and Loathing in Las Vegas av Hunter S. Thompson

Idag är alltså BF-dagen (beräknad födsel) äntligen här, men tyvärr verkar det som att bebisen tänkt stanna kvar ett tag till då jag inte har några känningar alls av att en förlossning skulle vara på gång. Hoppas den i alla fall har tänkt titta ut nästa vecka då jag börjar bli lite less på att gå och vänta. Hinner i alla fall packa några fler flyttkartonger och det är ju positivt :).

Medan jag väntar har jag i alla fall tid till lite bloggande och recenserande och en av de senaste böckerna jag läste ut var "Fear and loathing i Las Vegas". Som vanligt kan man konstatera att jag har koll när jag lånar böcker, he he. När jag lånade boken hade jag nämligen fått för mig att det var någon typ av thriller och inte den orgie i droger och skandalöst beteende som den visade sig vara. Man kan lätt säga att jag blev något förvånad.

Författaren Hunter S. Thompson är huvudperson i boken tillsammans med sin advokat, något som han visst tycks vara i de flesta av sina verk. En stil han själv döpt till Gonzojournalistik. Handlingen kretsar kring hur han ska skriva ett reportage om ett motorcykelrace i öknen. På grund av droger och en viss världsfrånvändhet blir dock reportaget aldrig skrivet utan utvecklas istället till en rätt galen (och drogpåverkad) jakt efter hjärtat av den amerikanska drömmen. Jakten går väl sådär skulle jag vilja säga......

Jag undrar dock hur självbiografiskt det egentligen kan vara då de sätter i sig den ena drogen efter den andra, är vakna dygnet runt i flera dagar och författaren ändå någorlunda väl kan redogöra för den ena drogpåverkade händelsen efter den andra. Jag skulle då inte komma ihåg tillvaron fullt så klart efter en sådan tripp. Å andra sidan kanske man kan anta att han ska ha utvecklat någon slags resistans mot drogandet efter vad verkar vara ett flertaliga episoder liknande denna.

Sammanfattningsvis är det väl bara att konstatera att denna studie i droger inte riktigt är min grej varför betyget blir relativt lågt. Blir dock ändå sugen på att se filmatiseringen.

// Sofia

Bokmiddag: Jag vet varför burfågeln sjunger

Stina i färd med att laga middag

I april hade vi den hittills sista bokmiddagen för året och temat var inget mindre än Alex Maya Angelou-tema från juli 2014 då vi läste ”Jag vet varför burfågeln sjunger”. 

Tacos - en något otippad maträtt denna bokmiddag.....

Då vi var lite lata blev det ingen storslagen middag á la american south utan istället blev det en enkel måltid hemma hos Stina, vilket också var trevligt. Vi lagade tacos, pratade om boken och hade det allmänt chill. Om boken då? Mjao, vi enades om att den nog var lite väl diskbänksrealistisk för vår smak.

// Sofia 

Snabbrecension: En gränslös kärlekshistoria av Aino Trosell

Biografier är ju inte riktigt min grej och det här är en skildring av författarinnans släktingars livsöden, närmare bestämt får vi under 100 år följa 5 olika kvinnors livsöden fram till Aino Trossell själv. Därför är det kanske föga förvånande att det inte blir en solklar tummen upp för romanen. Den är inte dålig, men det är helt enkelt inte min typ av bok.

Bitvis är det intressant att följa de fem olika kvinnorna, bitvis är det jobbigt och bitvis är det tyvärr föga engagerande. Gillar man biografier och kvinnohistoria (vilket jag visserligen gör) kan det nog vara en intressant bok att läsa, men jag ska nog inte ge mig i kast med någon ytterligare bok av Aino Trossell.

// Sofia

Bokmiddag: Vintertema

Pit-stop hemma hos Johan

Stina och jag drog på vinterexpedition i mars i år, då vi hade Stinas "Vintertema-bokmiddag". Man kan ju tycka att det är på tiden med en redogörelse för bokmiddagen, då vi snart är inne i september. Jag vill dock påpeka att inlägget dröjt (inte bara på grund av lathet) utan även på grund av tekniska problem då Johan skickat mig bilderna i komprimerad form och jag inte lyckats öppna upp dem på datorn själv. Idag hjälpte min kära make till att öppna upp bilderna och det visade sig att vi helt enkelt inte haft något program som kunnat öppna upp denna typ av bild. Sebbe fixade dock det hela på mindre än 5 minuter......

Om man dessutom ser till att temat legat och väntat på en bokmiddag sedan oktober 2013 så kanske det lite är dags för skämskudde. Fast då måste man ändå ha i beaktande att det aldrig verkar vilja snöa på Gotland, och så inte i år heller tyvärr. Men vi kände att det var dags att dra på expedition i alla fall och färden gick via diverse omvägar från jobbet, en sväng förbi Johan och hela långa vägen hem till Stina där jag sedan sov över.

I kvarteret Lien blev det vätskepaus

Det var Stina som hade utrustat expeditionen med matvaror som energidryck, choklad och mackor med pickles samt tomat- och mozzarella-sallad. Mycket smarrigt! 
 

Stinas smarriga fika

Själv bidrog jag med en påse random crap som vi släpade på genom hela expeditionen, vi tyckte det kändes som ett måste då expeditionen i boken minst sagt släpade på onödiga saker (som uppslagsböcker och champagne för att nämna några). 

Jag med diverse random crap... Aaron skulle vara stolt....

Om månadens bok ”Expeditionen – min kärlekshistoria" av Bea Uusma måste vi säga att vi bägge verkligen gillade den. Den handlar om den misslyckade André-expeditionen till Nordpolen som slutade med att de tre männen dog efter månader på isen. Hur är fortfarande ett mysterium.

Vi dog tack och lov inte under vår expedition utan anlände gott och väl hem till Stinas lägenhet. Väl hemma placerades vår expeditions flagga i Stinas trädgård där den så vitt jag vet fortfarande svajar stolt. Ahh, det var i sanning ett äventyr :-).

// Sofia

Onåd v J.M Coetzee

Ja, det är bara att konstatera att det här inte är en bok att välja om man vill ha lite upplyftande läsning som underhållning för stunden. Nej, det här är nog något av det mest deprimerande jag läst i år. Romanen utspelar sig i Kapstaden och handlar om den 52-åriga universitetsläraren David som efter en affär med en av sina (mycket unga) elever väljer att sluta sin tjänst. Medan han funderar på vad han ska ta sig till härnäst bor han på sin dotter Lucys lantgård och hjälper henne med skötseln av gården. Och det är faktiskt i samband med detta, och inte genom den olycklig affären med hans elev, som hans värld rämnar när det värsta tänkbara händer.... Mer ska jag inte avslöja ifall ni tänker läsa boken.

Jag kan inte påstå att jag förtrollades av boken på samma sätt som jag gjorde av hans ”I hjärtat av landet”, men det är ändå en helt klart läsvärd roman om än i mitt tycke inget direkt mästerverk. Jag kan bitvis tycka att den är på tok för gubbig, där huvudkaraktären regelbundet besöker en prostituerad, har sex med sin 20-nånting elev och i ett stycke kommenterar att ”de båda i sängen samtidigt: en upplevelse värdig en kung”. Det sistnämnda yttrat om ovan nämnda elev samt hennes yngre tonåriga syster.

Dock måste jag säga att slutscenen, utan att gå in på vad den handlar om, verkligen berör och känns som ett passande slut på en berättelse som i sanning handlar om att vara i onåd.

// Sofia