Och tiden den går

Så här såg det ut hemma hos mig i april förra året, den andra april närmare bestämt. Jag pratar förstås om vår allra första bokmiddag, Mulvaneysmiddagen. Vad många böcker vi har hunnit läsa sedan dess och så många olika middagar vi haft. Vi har haft picknick runt Ringmuren när det var "Min syster Sofie"-middag, vi drack varm öl en kall, kall vinterdag när det var "Mörkrets vänstra hand"-middag, vi var filosofiska under den indiska Gurumiddagen och vi bakade en ätbar kvinna under "Den ätbara kvinnan"-middagen.

Vad mycket skoj vår Boktriangel har resulterat i!

Här kommer ett litet axplock;

Vågorna- Woolfs sista chans?

Eftersom ingen av månadsböckerna fanns inne på biblioteket just nu har jag beslutat mig för att ge Virginia Woolf ännu en chans istället. Lånade "Vågorna" och ännu så länge är det tummen upp. Återstår bara att se om den kommer att hålla måttet ända till slutet.

Och för övrigt, vad är det med den här Boktriangeln och svårigheter att komma över månadsböckerna? Hoppas på att någon av dem ska komma in inom kort i alla fall.

Skräckmiddag

Ännu en efterlängtad bokmiddag avklarades i lördags och den här gången var vi riktigt tidigt ute med den eftersom boken som diskuterades lästes under februari månad. Det är förstås Stinas bokval "Hemsökelsen" av Shirley Jackson jag talar om. Kul att för en gångs skull ha boken i färskt minne, även om ingen av oss tyckte att den var speciellt bra eller ens lite småläskig. Eftersom de inte åt så mycket skoj i boken beslutade vi oss för att middagen istället skulle kretsa kring riktigt läskig mat. Då Stina sett filmen "Dumplings", där de små knytena innehöll ingredienser som döda spädbarn, beslutades vi oss för att laga till dumplingssoppa. Men då döda spädbarn är lite svåra att komma över (och vissa av oss är vegetarianer) fick fyllningen bestå av nöt/quornfärs istället och kanske en och annan hemlig ingrediens... Riktigt gott blev det i alla fall, och vi enades om att detta nog var den allra godaste bokmiddagen någonsin! Så dumplings kommer lätt att bli något vi provar oss på igen och det var inte ens så svårt att göra som vi trott.



Johan och Sebbe inbjöds, som vanligt, att delta i bokmiddagen och den här gången passade det riktigt bra då karaktärerna i "Hemsökelsen" ju är just 2 killar och 2 tjejer. Fast med tanke på vissa av deras reaktioner under middagen kan man ju undra om de kanske ångrade att de gick med på att joina in på skräckmiddag......

När middagen var avklarad var det dags för lite skräckfilm, nämligen den första "Scream"-filmen. Den fjärde kommer ju att ha premiär i Sverige den 15 april och tills dess planerar vi att ha hunnit se även 2:an och 3:an. Johan och Sebbe verkar lätt vara på att se även dessa filmer. Speciellt med tanke på deras osunda fixering vid Gale Weathers....




Nästa bokmiddag ut kommer antagligen att bli "Stolthet och fördom"-middag med handarbete, te och skvaller.

Månadens tema; Japan.

Tiden flyger iväg, som Sofia konstaterade i sitt senaste inlägg. Imorgon är det första April och förutom de obligatoriska skämten är det även dags för ett nytt tema.
Förutsägbart nog, då det snart är Cherry Blossom day, är månadens tema Japanska författare.


Månadens böcker:
Grotesque - Natsuo Kirino.
Kafka På Stranden - Haruki Murakami.
Fågeln som vrider upp världen - Haruki Murakami.
Never Let Me Go - Kazu Ishiguro.

Som ni säkert kommer ihåg är Grotesgue en av mina absoluta favoritböcker. Så det ska bli roligt att se vad ni tycker. Ska även bli intressant att se om den håller en omläsning. resten av böckerna är nya, för mig åtminstone. Men som jag förstått av samanfattningarna är alla lite underliga.

Trevlig läsning!

Galenskapen är smittsam. En resa i mörkrets hjärta.

Mörkrest hjärta är en svår bok. Samtidigt som jag fann den smaklös, rasistisk och förnedrande för alla utom vita män, blev jag mot min vilja intresserad. Ska jag börja med att konstatera det uppenbara, så handlar boken om galenskap. Mörker och ljus spelar ständigt mot varandra och Marlowes resa på jakt efter den mystiske Kurtz speglar den vita mannens jakt på Afrikas själ. Inte heller den här boken är särskilt lätt att läsa, inte bara för all dynga som serveras utan även för att berättar perspektiv, tid och plats ständigt förändras. Som jag ser det finns det tre berättelser, den i början om männen på Temsen. Där vi får lära känna Marlowe som i sin tur tar vid och berättar om sin resa i Afrika. Jag gillar boken av flera anledningar, dels för sättet den är skriven på, för dess många bottnar och olika sätt den kan läsas. Men framför allt måste jag erkänna att det är Kurtz som lockar. Vem är han och var kommer han ifrån? Eftersom allt berättas ur första perspektiv får vi som läsare aldrig reda på mer än berättaren själv vet. Och vad sanningshalten i hans berättelse går att debattera. Ett obestridligt faktum är dock att Kurtz, i likhet med alla andra vita män i Afrika under den tiden, är galen. Skillnaden verkar dock vara att han inte försöker tämja sin omgivning. Visserligen försöker han härska över den, men han har gjort det på sådant sätt att han uppnått gudastatus.

Berättelsen, oavsett ur vems perspektiv är alltid i jag form och läsaren får aldrig veta mer än berättaren själv. Berättelsen bryter ständigt mot den fjärde väggen. Men inte den fjärde väggen mot läsaren, utan den fjärde väggen riktad mot lyssnarna på Themsen.

Ljus – Mörker – Ljus. Först i den vita staden på sjöfartskontoret. Sedan på resa i Afrika, allt mörkare och galnare. Sedan tillbaka till den vita staden, för att ett år senare sluta med ett besök hos Kurtz fästmö, även hon i ljuset. Hon står dock utanför själva berättelsen, hennes roll verkar mer vara en Coda eller ett sätt för läsaren att kritisera den alltid ärlige berättaren som under mötet med henne uttalar en lögn. Förvisso är lögnen vit till för att skydda den arma kvinnan, men i det stora hela gör dess färg föga skillnad. Med den lätthet lögnen berättas måste läsarens ögon öppnas. Om den ärlige Marlow så enkelt låter en lögn slinka förbi läpparna, hur vet läsaren att den inte är en i raden av kryddor i hans historia?

Tiden bara försvinner iväg!

Usch, mot slutet av den här månaden har det vare sig blivit speciellt mycket läsning eller bloggande. Det är så mycket annat att göra hela tiden att det inte känns som allt hinns med. Hoppas på att det ska lugna ner sig något under april månad och att tiden ska sakta ner så att fler roliga saker kan klämmas in. Ser i alla fall fram emot helgen då det äntligen har blivit dags för bokmiddag. Den här gången är det februaris månadstema som gäller, så det blir skräck för hela slanten. Kan bli mycket trevligt!

Ser fram emot att få höra mer om april månads tema och lovar att ta nya tag med läsandet då!

Bokmiddagen á la Sandviken

Så har det äntligen blivit dags med lite bilder från vår förra bokmiddag med Sandvikentema. Bokmiddagen bestod av äkta svenskt kaffe och jordgubbstårta, vad känns mer svenskt och sandvikst än det liksom? Dessutom var det vår första bokmiddag där alla medlemmar var församlade vilket kändes mycket fint :). Nu tänker jag låta bilderna tala för sig själva, och eftersom vi ju alla var församlade, kommer sen endast en liten kort redogörelse om vad det pratades om. Känner ni att ni vill tillägga något så är ju alltid ett inlägg välkommet!

Och nu, here it goes:





Vilka fina bilder! Är det inte så man blir tårögd?!

Men för att återgå till bokmiddagspratet. Ja, självklart avhandlades Sandviken och de böcker vi läst som handlade om hålan. Vi hade som vanligt olika åsikter, där Sandra nog får sägas vara den som haft störst behållning av böckerna vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att det är hon som varit sandvikenbo. Och är det inte som man brukar säga, en gång sandvikenbo alltid sandvikenbo? Om jag får se till mig själv kommer ju en annan håla, nämligen kära gamla Åtvid, alltid att ha en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Bysjön runt, Paparazzi- ahhh, det var tider det! Om ni någon gång hittar en bok som utspelar sig i Åtvidaberg förväntar jag mig att ni hör av er! Vem vet, det kanske till och med kan bli ett nytt boktema. Om ni har tur vill säga....

Det blev lite flummigt det här känner jag. Men jag skyller på att jag är trött (fast klockan inte ens är 19.30 skulle jag kunna gå och lägga mig och sova känns det som) samt att ni alltid kan posta ett lika flummig inlägg om kvällen i fråga ifall ni känner att det behövs.

Ja, ja, nu ska jag slösurfa.

Vi hörs töntar!

Skönhetsråd alá 1908

Den här söta skriften, utgiven av Studentföreningen Verdanis hittade jag i en hög i fikarummet på Folkrörelsernas arkiv. Som ni ser handlar den om skönhet och är skrien av Ellen Keyes. Känner igen namnet...var inte hon en berömdhet under tidiga 1900-talet? Tyvärr hann jag bara bläddra i den men det jag läste i inledningen verkade vettigt. Bland annat behandlar skriften inredning, och till min förvåning propsas det på både funktion och personlighet i möblemanget.

På tal om något helt annat, det är stört omöjligt att få tag på månadens böcker! Börjar fan ana konspiration när både februari och mars månads böcker antagligen är borta eller utlånade.

The moonstone

Efter att "Boktipsets" förra tips, "We have always lived in the castle" var så träffande, gav jag mig under denna månad i kast med deras andra topp-tips, nämligen "The moonstone" av Wilkie Collins. Handlingen kretsar kring en otursföljd diamant, månstenen, som ges i present av en farbror till dennas systerdotter. Redan första natten blir den stulen, men av vem?

Något toppbetyg blev det dock inte. Det kan ha att göra med att boken var en deckare, och det är ju ingen av mina favorit genres direkt. För som en sådan typ av bok måste väl till och med jag erkänna att den var helt ok.

Tydligen har den kallats för den allra första deckaren, utgiven år 1868, och med en sådan ålder på nacken håller den ändå måttet mer än väl, rent läs- och uppbyggnadsmässigt. Däremot "fuskar" författaren, enligt mitt tycke, i uppbyggnaden av intrigen genom att låta det som händer diamanten vara något som man som läsare absolut inte kan ana sig till, och det förstör ju i ganska stor mån meningen med att läsa en deckare av denna typ. Det roliga är ju att försöka, och tyvärr ofta misslyckas, med att gissa vem som mördaren, eller i detta fall, tjuven är. Och när författaren genom sin intrig gör det omöjligt för läsaren att göra detta försvinner en del av tjusningen med att läsa boken. Det är i alla fall min åsikt! Dessutom är boken lite i längsta laget, med sina omkring 550 sidor.

Något som gör boken intressantare än en vanlig deckare är dock berättargreppet, där inte bara en utan hela 7 personer får redogöra för sitt eget perspektiv, alltså endast vad de vet och utan att spekulera om vad de hört eller själva tror, angående omständigheterna kring den stulna diamanten. Det gör historien intressant och är ett grepp som jag aldrig tidigare stött på i en deckare.

The twins are back!

He he, eftersom jag för tillfället inte har några tvillingböcker att läsa har jag hittat ett sätt att dämpa den värsta tvillingabstinensen. Nämligen den eminenta bloggen "The dairi burger", vilket fått sitt namn efter tvillingarnas favoritmatställe nummer ett. Här recenseras elakt tvillingböckerna, där böcker kan summeras med klatchiga headlines som "Looser hippies needs love too" (med den artsy Olivia i huvudrollen). Här kommer länken, enjooooooy: http://thedairiburger.com/

Och när vi ändå håller på och pratar tvillingar, vad passar bättre än att slänga in en "underbar" dikt författad av ingen annan än vår favorittvilling Elisabeth Wakefield. Ni kommer kanske ihåg att jag dissade "Den hemliga pojkvännen", där man förbereder sig inför alla hjärtans dag och Todd får för sig att han har en hemlig beundrarinna eftersom Elisabeth skickat en dikt till honom utan att skriva under den. I alla fall, here it goes:

Ofta har jag önskat att få visa
att du är allt för mig.
Därför är det nu en lisa
att detta säga dig.

Att i din blick så kär,
se hur vår vänskap gror
och märka att du också när
de känslor som i mig bor.

På denna dag för alla hjärtan
säg att du känner likadant som jag.
Kan ej stå ut med smärtan
om du ej har samma kärleksslag.

Och jag vet att vi två aldrig skiljas vill
för dig har jag givit mitt hjärta till.

Med all min kärlek.....

Man får kanske hoppas, för Elisabeths skull, att den svenska översättar är den största anledningen till att dikten, för att vara ärlig, känns ganska tafflig.