Äntligen var första boken för månadens tema utläst (Hur går det med Månadsboken Stina? Lånar den gärna när du är klar med den!). Jag har läst den tidigare, men det var ett bra tag sedan och jag hade knappt något minne av den mer än att jag tyckte väldigt mycket om den första gången jag läste den. Och den lever mer än väl upp till förväntningarna, i alla fall fram till det något för abrupta och urflippade slutet där jag inte helt tycker att författaren lyckades förankra det märkliga på samma sätt som i resten av boken. Annars är det just som gör att jag tycker om boken så mycket, att författaren mitt i allt det vardagliga och triviala smyger in det märkliga men på ett så lågmält sätt att man accepterar det utan att tycka att det är särskilt konstigt.
Boken handlar alltså om Thomas, som tar ledigt från sitt jobb för att skriva en biografi över sin stora idol, den avlidne författaren Marshall France. När han så anländer till Galen, staden där France levat, möter han något helt annat än den sömniga småstad han väntat sig. Allt eftersom trappas märkligheterna i boken upp men på ett så normalt sätt att man knappt höjer på ögonbrynen (utom i slutet där i alla fall jag tycker att han kunde ha hållt fast vid sin förmåga att få det märkliga att kännas normalt lite mer). Märkligheterna i boken börjar egentligen så tidigt som i bokens andra kapitlet, när han träffar den mystiska Saxony som är ett lika stort fan av France som han.
En intressant sak i boken är att huvudpersonen Thomas, fast han nästan framställs som sympatisk (det är ju han som är berättaren) i boken beter sig, ja helt enkelt elakt åt. Jag ska inte spoila, men tycker det är konstigt att det är något jag helt glömt bort sedan jag läste boken sist.
Ändå, trots det invändningar jag har mot boken, är det en bok som verkligen griper tag och jag blir också nyfiken på att kolla in vad författaren mer har skrivit för böcker. Och trots all skit jag skrivit om bokens slut måste jag ändå säga att jag gillade slutklämmen......
tisdag 19 oktober 2010
Dam i nöd?
Del tjugoett
Just som Jonas i sitt stilla sinne tänker dessa dystra tankar börjar liket stöna på ett ganska oroväckande sätt. Jonas hoppar högt vid de obehagliga gurglandena. Sånt gör väl inte lik, eller?…….Nej, det gör de sannerligen inte. Det är inte ett lik som ligger vid hans fötter längre, det är verkligen en kvinna i nöd. Såvida det nu inte är en misslyckad transvestit, hon (han?) är då ful så det räcker för att vara det. Vid tanken ljusnar Jonas sinnelag något, äntligen kanske han har funnit en normal människa till sist. Transvestiter, hur fula de nu än må vara, kan han i alla fall förstå, kan han i alla fall föra en normal konversation med.
– Hur är läget kompis, hojtar Jonas överdrivet positivt, och det ska erkännas, en smula….. maniskt och lägger handen i en beskyddande gest på individens axel. Jonas verkar vara på väg in i en ny fas. Den överdrivet aktiva och synnerligen maniska. Jonas riktigt kan känna hur hans nerver börjar överaktivera sig.
– Jag är inte din kompis ditt satans äckel och bort med dina klabbiga tassar!
Nej, det är en kvinna. Bortom all tvekan är den en kvinna. En otacksam och grälsjuk kvinna dessutom. Jonas nerver lägger ner verksamheten och Jonas ljusnande sinnelag mörknar snabbare än kvickt.
– Hörrudu, säger Jonas retligt. Jag vet inte om du kommer ihåg vad som har hänt här, men jag tycker att du ska vara glad att du är här med mig och inte någon annanstans. När jag hittade dig låg du bunden i en jävla, stinkande fontän, medan två idioter med pistoler omringade dig och hotade dig till livet. Men jag räddade dig med fara för mitt eget liv, så jag tycker att lite tacksamhet skulle vara på sin plats.
Det där sista la han till för effektens skull. Inte för att han behöver framställa sig i bättre dager, men han känner på sig att det är bäst att breda på lite, för lättimponerad verkar dumbruden inte vara.
– Och hur gjorde du det om jag får fråga?, säger kvinnan och höjer ironiskt på ena ögonbrynet. Du verkar inte riktigt vara typen som får tuffingar med pistoler att lägga benen på ryggen och dra. Eller räckte det med att skrika bu för att få dem att springa sin väg? Snygg krigsmålning förresten.
Jonas känner hur han rodnar under sminket. Både av vrede och sårad fåfänga. Hon skulle se honom när han haft tid på sig…. och en spegel, då skulle hon inte haft något att klaga på.
– Jag tycker att du ska ta en titt på dig själv innan du säger något, säger Jonas surt…. Din hagga, lägger han till efter en stunds ihärdigt funderande.
– Jag ser fan så mycket bättre ut en du, fräser bruden ilsket.
Men Jonas ser självbelåtet hur ena handen i en gest av fåfänga stryker över det knallgröna håret.
– Visst, säger Jonas, den gröna färgen gör sig verkligen mot din hy.
– Precis som dina ickeexisterande muskler gör sig mot din tomma hjärna.
Vadan detta. På denna djupa förolämpning kan Jonas inte ens finna något värdigt svar. Eller vänta nu, det kanske han kan.
- Dåså, Jonas häver sig upp på fötter. Då kanske det är bäst att vi skiljs åt här. Försök komma loss om du kan.
Det sista känns så bra att säga att han nästan känner lust att upprepa sig, men vid närmare eftertanke kommer han fram till att det skulle vara lite töntstämpel över det hela, och någon sådan är han då inte. Med överdrivet små steg trippar Jonas bort i väntan på högljudda vädjanden och sötsliskiga ursäkter.
Stina
Just som Jonas i sitt stilla sinne tänker dessa dystra tankar börjar liket stöna på ett ganska oroväckande sätt. Jonas hoppar högt vid de obehagliga gurglandena. Sånt gör väl inte lik, eller?…….Nej, det gör de sannerligen inte. Det är inte ett lik som ligger vid hans fötter längre, det är verkligen en kvinna i nöd. Såvida det nu inte är en misslyckad transvestit, hon (han?) är då ful så det räcker för att vara det. Vid tanken ljusnar Jonas sinnelag något, äntligen kanske han har funnit en normal människa till sist. Transvestiter, hur fula de nu än må vara, kan han i alla fall förstå, kan han i alla fall föra en normal konversation med.
– Hur är läget kompis, hojtar Jonas överdrivet positivt, och det ska erkännas, en smula….. maniskt och lägger handen i en beskyddande gest på individens axel. Jonas verkar vara på väg in i en ny fas. Den överdrivet aktiva och synnerligen maniska. Jonas riktigt kan känna hur hans nerver börjar överaktivera sig.
– Jag är inte din kompis ditt satans äckel och bort med dina klabbiga tassar!
Nej, det är en kvinna. Bortom all tvekan är den en kvinna. En otacksam och grälsjuk kvinna dessutom. Jonas nerver lägger ner verksamheten och Jonas ljusnande sinnelag mörknar snabbare än kvickt.
– Hörrudu, säger Jonas retligt. Jag vet inte om du kommer ihåg vad som har hänt här, men jag tycker att du ska vara glad att du är här med mig och inte någon annanstans. När jag hittade dig låg du bunden i en jävla, stinkande fontän, medan två idioter med pistoler omringade dig och hotade dig till livet. Men jag räddade dig med fara för mitt eget liv, så jag tycker att lite tacksamhet skulle vara på sin plats.
Det där sista la han till för effektens skull. Inte för att han behöver framställa sig i bättre dager, men han känner på sig att det är bäst att breda på lite, för lättimponerad verkar dumbruden inte vara.
– Och hur gjorde du det om jag får fråga?, säger kvinnan och höjer ironiskt på ena ögonbrynet. Du verkar inte riktigt vara typen som får tuffingar med pistoler att lägga benen på ryggen och dra. Eller räckte det med att skrika bu för att få dem att springa sin väg? Snygg krigsmålning förresten.
Jonas känner hur han rodnar under sminket. Både av vrede och sårad fåfänga. Hon skulle se honom när han haft tid på sig…. och en spegel, då skulle hon inte haft något att klaga på.
– Jag tycker att du ska ta en titt på dig själv innan du säger något, säger Jonas surt…. Din hagga, lägger han till efter en stunds ihärdigt funderande.
– Jag ser fan så mycket bättre ut en du, fräser bruden ilsket.
Men Jonas ser självbelåtet hur ena handen i en gest av fåfänga stryker över det knallgröna håret.
– Visst, säger Jonas, den gröna färgen gör sig verkligen mot din hy.
– Precis som dina ickeexisterande muskler gör sig mot din tomma hjärna.
Vadan detta. På denna djupa förolämpning kan Jonas inte ens finna något värdigt svar. Eller vänta nu, det kanske han kan.
- Dåså, Jonas häver sig upp på fötter. Då kanske det är bäst att vi skiljs åt här. Försök komma loss om du kan.
Det sista känns så bra att säga att han nästan känner lust att upprepa sig, men vid närmare eftertanke kommer han fram till att det skulle vara lite töntstämpel över det hela, och någon sådan är han då inte. Med överdrivet små steg trippar Jonas bort i väntan på högljudda vädjanden och sötsliskiga ursäkter.
Stina
måndag 18 oktober 2010
lördag 16 oktober 2010
Ett fall för Drew- Kitty Drew!
På förslag av Stina, för att fira bokdagen, gick min dag i mysteriernas tecken då den romanperson jag valde att gestalta var allas vår favoritdeckare Kitty Drew. Tyvärr visade det sig att jag inte alls hade samma förmåga att attrahera mysterier som henne. Det mest mystiska som hände mig var när jag inte kunde hitta mina hemnycklar (efter en stunds letande hittade jag dem i min handväska), så tyvärr fick jag ingen nytta av mina säkerligen stora kunskaper inom deckeriet.
På jakt efter ledtrådar (gud vet till vad) på en random hotelltoalett
Ser du kaninen?
Bild: © Burstein Collection/CORBIS
Claude Monets oljemålning av en vallmoäng, Poppy Field in a Hollow near Giverny (1885) hänger på Museum of Fine Arts i Boston. Kanske var det på denna tavla Kate tyckte sig skymta en kanin.
”Jag kommer ihåg en tavla som jag tyckte särskilt mycket om. Ett fält med vallmo. Bara röda stänk, du vet?” Och Ian nickade, som om han kände till målningen hon menade. ”Jag brukade tycka att jag såg en kanin på det där fältet, den bodde i en håla i det övre högra hörnet”.
Vad säger ni? Ser ni också Kates kanin?
Stina
fredag 15 oktober 2010
Boktriangeln presenterar
THE SCOOBY GANG!
Hela Gänget samlade, det är nästan så man blir tårögd...
Shaggy visar hur en riktig hjälte ska bete sig!
Fredster visar sig från sin bästa sida
Welma övar sig i smygandets svåra konst
Daphne strikes the perfect pose!
Hela gänget skulle tillsammans med ett kexpaket Scoobysnacks ha begett sig till Klubb kakas Superhjältekväll men på grund av oförutsedda händelser blev det tyvärr inställt. Vad det var som hände? Kanske var det en superskurk som behövde stoppas, kanske fick Shaggy magknip efter att ha satt i sig för många Scoobysnacks eller kanske var det den där flaskan Jäger som behövde tömmas.......
Hela Gänget samlade, det är nästan så man blir tårögd...
Shaggy visar hur en riktig hjälte ska bete sig!
Fredster visar sig från sin bästa sida
Welma övar sig i smygandets svåra konst
Daphne strikes the perfect pose!Hela gänget skulle tillsammans med ett kexpaket Scoobysnacks ha begett sig till Klubb kakas Superhjältekväll men på grund av oförutsedda händelser blev det tyvärr inställt. Vad det var som hände? Kanske var det en superskurk som behövde stoppas, kanske fick Shaggy magknip efter att ha satt i sig för många Scoobysnacks eller kanske var det den där flaskan Jäger som behövde tömmas.......
Här ligger en hund begraven
Del tjugo
Den hemska tanken slår till med oanad kraft mot stackars Jonas. En mördad människa? Och henne har han i sådana fall gått och släpat runt på en bra stund nu. Iiiiiiii!!!!!!! Jonas drar sig snabbt så långt bort ifrån kroppen som möjligt. Han har instinktivt något emot döda kroppar. Och speciellt mördade kroppar som ligger utspridda i mörkret mitt i natten när inte en människa finns inom synhåll att lämpa över bördan på. Att han inte märkt hennes beklagliga tillstånd tidigare!
Hon hade ju förstås känts ruskigt kall när han bar henne, och hade hon inte redan börjat lukta lite unket? Och lik luktar, det vet ju alla. Såvitt Jonas vet kan hon ju ha blivit dödad kort efter deras telefonsamtal och under den tidsperioden borde väl en viss lukt ha uppstått. Fy tusan! Jonas mår illa när han tänker på det. Närkontakt med ett lik. Blää! När han kommer hem igen ska han ligga i badet i en vecka. Men personlig hygien är inte Jonas främsta prioritet just nu. Hallåååå!!! Han har ett lik bredvid sig! Ett lik! Ensam i natten med ett lik som enda sällskap.
Säkert finns det en dos av ödets ironi i det hela men på vilket sätt är Jonas för utmattad för att orka tänka på just nu. Hans hjärna är fullt sysselsatt som det är. Vad han skulle behöva just nu är att hitta vägen till närmsta polisstation. Men eftersom han inte ens kan hitta vägen hem verkar det vara en omöjlig uppgift i nuläget. En telefon skulle vara ändå bättre. Då kan han lugnt sitta och vänta i skydd av containrarna på hjälp. Alla hans problem skulle vara ur vägen. Han skulle slippa känna ansvar för detta grönhåriga svarta lagunen-monster, han skulle få skjuts hem till sin egen lägenhet, han skulle slippa irra omkring i mörkret mer och han skulle bäst av allt kunna lägga denna dödens natt bakom sig.
Han sneglar på kroppen igen. Det kryper i honom när han tänker på hur han hållit sina armar om liket. Bäst av allt skulle ändå vara att slippa henne, orsaken till det hela. Död eller inte var det hon som bar ansvaret. – Dumma brud, skriker han åt henne. Om du inte redan var död skulle jag strypa dig!!! Han kastar sig framåt i plötslig vrede och skakar hennes huvud upp och ner. Sjalen glider åt sidan och blottar mer av hennes ansikte än han egentligen velat se. Att damen i nöd inte var någon skönhet har han redan haft klart för sig men att hon var så här ful hade han inte kunnat föreställa sig. Och vilken lukt! Lik, eller inte, den här tjejen kan inte ha borstat tänderna på en vecka.
När Jonas besinnat sig en aning kommer han på att han ligger och skakar ett lik med sina bara händer. Ick! Det kan han inte påminna sig om att han sett i någon av sina hjältevideos. Men det här är en helt annan sak. Kvinnan som ligger död på marken är skyldig honom en hel del. Och några få skakningar är han inte mer än förtjänt av resonerar Jonas med sin virriga logik. Han känner sig trots dessa förklaringar en aning illa till mods. Om någon sett honom begå detta med berått mod skulle de bergis tro att det var han som är mördaren. Om inte annat att han var en psyksjuk galning som får kickar av att ge sig på värnlösa lik. Inget av dessa alternativ är särskilt smickrande för Jonas person.
I fortsättningen får jag behärska mig, mumlar han för sig själv. Kvinnan här har redan fått sitt straff. Hon kan inte göra mig illa mer.
– Subba! Dumma brud! Ditt grönhåriga monster! väser han sedan efter några minuters tystnad. Ord har inte skadat någon. Speciellt inte någon som är död. Och om man ser till hela historien skulle heller ingen klandra honom. Som han sitter där och kastar ondsinta blickar på liket tycker han sig plötsligt se en svag rörelse i kroppen. Eller är det bara som han inbillar sig? Kanske är det bara efterverkningar av hans häftiga skakningar nyss. Lever kvinnan trots allt? Tanken verkar långsökt med tanke på att hon beter sig precis som ett lik: kall, stinkande, ful och orörlig. Förutom då den där lilla ryckningen nyss som förmodligen var ren inbillning. Nej, hon är död bestämmer han sig för. Han vill hur som helst inte ha mer med henne att göra. Som död kan hon i alla fall inte göra mer skada. När han tänker efter ter sig denna tanke synnerligen grym och egoistisk. Det är inte bilden Jonas vill ha av sig själv. Förmodligen är hon död, tänker han, men om det finns minsta chans ska jag väcka henne till liv igen. Det skulle kanske vara det bästa för alla. Jonas skulle bli hjälte och kvinnan honom för evigt tacksam.
Död eller levande. Det finns bara ett sätt att ta reda på hur det står till. Jonas sparkar till henne lite lätt på ena benet men inget händer. Han sparkar en gång till och den här gången lite hårdare, men fortfarande inget. Hmm, medvetslösa människor, eller lik för den delen, är inte riktigt Jonas avdelning. Men om hon rörde på sig nyss, borde hon inte ha gjort det nu också? Han lossar försiktigt munkaveln så att hon ska kunna andas lite bättre om hon nu skulle få för sig att börja leva igen. Detta skulle ha varit ett utmärkt tillfälle att öva upp sina rostiga livräddarkunskaper men Jonas kan inte förmå att närma sig hennes stinkande munhåla igen. Det måste finnas ett annat sätt. Om han haft lite vatten eller liknande kunde han ha skvätt det i ansiktet på henne. Då hade hon garanterat vaknat om hon nu inte var död. Men något sådant har Jonas inte på sig. Och att gå tillbaka till fontänen där han hittat henne är bara uteslutet. Att besöka den platsen igen vore rena självmordsuppdraget. Nåja, han får hitta på något annat. En drastisk situation som denna kräver drastiska åtgärder.
– Hallå!!!!! Hojtar han i hennes ena öra. Är du dööööd?
Fortfarande ingen reaktion. Den här kvinnan är med all säkerhet död. Ryckningarna förut måste ha kommit till av en ren slump. Hon reagerar varken på beröring eller på tilltal. Frågan är vad han ska göra nu. Kan han bara lämna henne här på marken ensam och utlämnad? Visserligen är hon död, så hon skulle väl knappast bry sig eller klaga, men ändå. Tanken på att bara låta henne ligga kvar är verkligen olustig. Kvinnan har med all säkerhet blivit utsatt för ett brott. Mord, rentutav! Inget går hans väg denna kväll. Inget! Och nu detta, en död kvinna vid hans fötter, mördare smygande runt i mörkret och ingen att vända sig till. Jonas sinnestillstånd har blivit allt mer spänt ju längre kvällen framskridit, frågan är hur mycket mer han kommer att klara av.
Stina
Den hemska tanken slår till med oanad kraft mot stackars Jonas. En mördad människa? Och henne har han i sådana fall gått och släpat runt på en bra stund nu. Iiiiiiii!!!!!!! Jonas drar sig snabbt så långt bort ifrån kroppen som möjligt. Han har instinktivt något emot döda kroppar. Och speciellt mördade kroppar som ligger utspridda i mörkret mitt i natten när inte en människa finns inom synhåll att lämpa över bördan på. Att han inte märkt hennes beklagliga tillstånd tidigare!
Hon hade ju förstås känts ruskigt kall när han bar henne, och hade hon inte redan börjat lukta lite unket? Och lik luktar, det vet ju alla. Såvitt Jonas vet kan hon ju ha blivit dödad kort efter deras telefonsamtal och under den tidsperioden borde väl en viss lukt ha uppstått. Fy tusan! Jonas mår illa när han tänker på det. Närkontakt med ett lik. Blää! När han kommer hem igen ska han ligga i badet i en vecka. Men personlig hygien är inte Jonas främsta prioritet just nu. Hallåååå!!! Han har ett lik bredvid sig! Ett lik! Ensam i natten med ett lik som enda sällskap.
Säkert finns det en dos av ödets ironi i det hela men på vilket sätt är Jonas för utmattad för att orka tänka på just nu. Hans hjärna är fullt sysselsatt som det är. Vad han skulle behöva just nu är att hitta vägen till närmsta polisstation. Men eftersom han inte ens kan hitta vägen hem verkar det vara en omöjlig uppgift i nuläget. En telefon skulle vara ändå bättre. Då kan han lugnt sitta och vänta i skydd av containrarna på hjälp. Alla hans problem skulle vara ur vägen. Han skulle slippa känna ansvar för detta grönhåriga svarta lagunen-monster, han skulle få skjuts hem till sin egen lägenhet, han skulle slippa irra omkring i mörkret mer och han skulle bäst av allt kunna lägga denna dödens natt bakom sig.
Han sneglar på kroppen igen. Det kryper i honom när han tänker på hur han hållit sina armar om liket. Bäst av allt skulle ändå vara att slippa henne, orsaken till det hela. Död eller inte var det hon som bar ansvaret. – Dumma brud, skriker han åt henne. Om du inte redan var död skulle jag strypa dig!!! Han kastar sig framåt i plötslig vrede och skakar hennes huvud upp och ner. Sjalen glider åt sidan och blottar mer av hennes ansikte än han egentligen velat se. Att damen i nöd inte var någon skönhet har han redan haft klart för sig men att hon var så här ful hade han inte kunnat föreställa sig. Och vilken lukt! Lik, eller inte, den här tjejen kan inte ha borstat tänderna på en vecka.
När Jonas besinnat sig en aning kommer han på att han ligger och skakar ett lik med sina bara händer. Ick! Det kan han inte påminna sig om att han sett i någon av sina hjältevideos. Men det här är en helt annan sak. Kvinnan som ligger död på marken är skyldig honom en hel del. Och några få skakningar är han inte mer än förtjänt av resonerar Jonas med sin virriga logik. Han känner sig trots dessa förklaringar en aning illa till mods. Om någon sett honom begå detta med berått mod skulle de bergis tro att det var han som är mördaren. Om inte annat att han var en psyksjuk galning som får kickar av att ge sig på värnlösa lik. Inget av dessa alternativ är särskilt smickrande för Jonas person.
I fortsättningen får jag behärska mig, mumlar han för sig själv. Kvinnan här har redan fått sitt straff. Hon kan inte göra mig illa mer.
– Subba! Dumma brud! Ditt grönhåriga monster! väser han sedan efter några minuters tystnad. Ord har inte skadat någon. Speciellt inte någon som är död. Och om man ser till hela historien skulle heller ingen klandra honom. Som han sitter där och kastar ondsinta blickar på liket tycker han sig plötsligt se en svag rörelse i kroppen. Eller är det bara som han inbillar sig? Kanske är det bara efterverkningar av hans häftiga skakningar nyss. Lever kvinnan trots allt? Tanken verkar långsökt med tanke på att hon beter sig precis som ett lik: kall, stinkande, ful och orörlig. Förutom då den där lilla ryckningen nyss som förmodligen var ren inbillning. Nej, hon är död bestämmer han sig för. Han vill hur som helst inte ha mer med henne att göra. Som död kan hon i alla fall inte göra mer skada. När han tänker efter ter sig denna tanke synnerligen grym och egoistisk. Det är inte bilden Jonas vill ha av sig själv. Förmodligen är hon död, tänker han, men om det finns minsta chans ska jag väcka henne till liv igen. Det skulle kanske vara det bästa för alla. Jonas skulle bli hjälte och kvinnan honom för evigt tacksam.
Död eller levande. Det finns bara ett sätt att ta reda på hur det står till. Jonas sparkar till henne lite lätt på ena benet men inget händer. Han sparkar en gång till och den här gången lite hårdare, men fortfarande inget. Hmm, medvetslösa människor, eller lik för den delen, är inte riktigt Jonas avdelning. Men om hon rörde på sig nyss, borde hon inte ha gjort det nu också? Han lossar försiktigt munkaveln så att hon ska kunna andas lite bättre om hon nu skulle få för sig att börja leva igen. Detta skulle ha varit ett utmärkt tillfälle att öva upp sina rostiga livräddarkunskaper men Jonas kan inte förmå att närma sig hennes stinkande munhåla igen. Det måste finnas ett annat sätt. Om han haft lite vatten eller liknande kunde han ha skvätt det i ansiktet på henne. Då hade hon garanterat vaknat om hon nu inte var död. Men något sådant har Jonas inte på sig. Och att gå tillbaka till fontänen där han hittat henne är bara uteslutet. Att besöka den platsen igen vore rena självmordsuppdraget. Nåja, han får hitta på något annat. En drastisk situation som denna kräver drastiska åtgärder.
– Hallå!!!!! Hojtar han i hennes ena öra. Är du dööööd?
Fortfarande ingen reaktion. Den här kvinnan är med all säkerhet död. Ryckningarna förut måste ha kommit till av en ren slump. Hon reagerar varken på beröring eller på tilltal. Frågan är vad han ska göra nu. Kan han bara lämna henne här på marken ensam och utlämnad? Visserligen är hon död, så hon skulle väl knappast bry sig eller klaga, men ändå. Tanken på att bara låta henne ligga kvar är verkligen olustig. Kvinnan har med all säkerhet blivit utsatt för ett brott. Mord, rentutav! Inget går hans väg denna kväll. Inget! Och nu detta, en död kvinna vid hans fötter, mördare smygande runt i mörkret och ingen att vända sig till. Jonas sinnestillstånd har blivit allt mer spänt ju längre kvällen framskridit, frågan är hur mycket mer han kommer att klara av.
Stina
And the winner is...
Ledsen att det tagit längre tid än väntat att utse en vinnare men nu är det gjort! Vinnaren av Boktriangelns allra första tävling har utsetts, och det blev.... ta daaa – Sofia med hela 24,5 av sammanlagt 28 poäng. Och Sandra kom på en hedervärd andraplats med 18 poäng samt en guldstjärna då hon kom med en alternativ betydelse till det spanska ordet puta. Det betyder alltså hora men kan även ha betydelsen snygg/åtråvärd kvinna. Dessutom hade Sandra ansträngt sig lite mer med motiveringen till aktiviteter på Bokens dag så jag tycker det var två värdiga vinnare i vår första tävling. Grattis till er båda!
Frågan som vållade mest problem var nummer 15, vilka maträtter som serverades vid den minnesvärda måltiden i Den ätbara kvinnan av Margaret Atwood. Det var faktiskt den enda frågan där Sofia inte skrapade hem full pott, men så var den inte helt enkel att besvara heller då ett otal olika läckerheter serverades till stackars Marian. Sofias gissning på ”räkcoctail till förrätt, till huvudrätt en gryta med köttbullar i sås kanske.... och sen något flamberat” gav ändå 1,5 poäng av 5 möjliga.
Priserna landar snart i en brevlåda nära er!
Första pris
DVD-filmen Sandor slash Ida baserad på boken med samma namn av Sara Kadefors.
Hemlig pocketbok.
Magnetiskt bokmärke med bild av en katt.
Fickjournalen Nr 42 1955, innehåller bl a frågeställningen Är ungkarlsflickan omoralisk?, verkligt spännande läsning!
Fantomen Nr 1975, innehåller bla äventyret Vråkarnas hämnd – Fantomen i strid med den ondskefulle baron Corbeau.
Stina-sans gurukit.
Andra pris
Modesty Blaise seriealbum: Mordligan och Den försvunne vetenskapsmannen.
Hemlig pocketbok.
Stina-sans gurukit.
Facit kommer nedan. Där kan ni se hur många poäng varje fråga gav samt se vilka frågor ni missade. Jag har satt de första två bokstäverna i ert namn efter varje fråga ni klarade.
Facit till det 200e inlägget
1.Sofia har varit mest aktiv i bloggen (1p). Sa, So.
2.De författare som förekommit i flest inlägg är Joyce Carol Oates och Margaret Atwood, med 11 inlägg vardera, medan Ranelid bara har nämnts i 7 inlägg (1p). Sa, So.
3.Mina tre månadsteman har varit Guy Burt, Sommar och Det aningen störda temat (3p). Sa 2p, So 3p.
4.Familjen Mulvaneys gård hette High Point Farm (1p). Sa, So.
5.Puta betyder hora på spanska (eller åtråvärd/snygg kvinna) (1p). Sa (guldstjärna), So.
6.Jag föredrar, trots min älskade skinnjacka, att vara en dixie på grund av att de har rika föräldrar och lyssnar på jazz (1p). So.
7.Sebbe har recenserat Skönheten och Odjuret samt Törnrosa (båda bilderböcker) (2p). Sa 2p, So 2p.
8.Min sommardeckare var Johan Theorins Blodläge (1p). Sa, So.
9.Det kallas kemmer när människorna är brunstiga i Mörkrets vänstra hand (1p). Sa, So.
10.De tre systrarna i Bergets döttrar heter Karin, Sofia och Emilia (3p). Sa 3p, So 3p.
11.Mannen i Jerker Virdborgs Mannen från Trinisla saknar navel (1p). Sa, So.
12.Kate från Sommarens ljus tycker sig skymta en kanin i hörnet av vallmoängen (1p). So.
13.Jag har vunnit 4 eller 5tävlingar, eftersom jag vann en efter det att inlägget med tävlingen publicerades; 4 Boktipsettävlingar och en tävling i tidningen Tara. (1p). So.
14.Jag kunde pricka av ynka ca 30 stycken böcker på listan 1001 böcker att läsa innan du dör (1p). Sa, So.
15. På middagen i Den ätbara kvinnan serverades i denna ordning: Räkcocktail med hemlagad pepparrotssås, soppa (av okänt slag) med sherry, flamberade grillspett (mestadels kött) med ris, sås och grönsaker, sallad och peches flambées, kokoskakor, kaffe och likör (5p). So 1,5p.
16.Våra mystiska arkeologer har bestått av Diana från Fantomen samt Margareta från Aprilhäxan (2p). Sa 2p, So 2p.
17.Enligt Peter Gissy ska man välja en kvinnlig huvudkaraktär på grund av att kvinnor läser mer än män, och de läser helst om andra kvinnor (1p). So.
18.Den jag helst vill se i Nyläst är självklart Björn Ranelid (1p). Sa, So.
Sammanlagd summa: 28p.
Fråga 19: Hur man kan fira bokens dag 12 oktober.
Sandra: Det finns många sätt som är bra. Jag gillar författarmöten samt att krypa upp i soffan och bara läsa så mycket man kan. Eller träffas på ett café och ha bokprat. Tycker dock att det ska bli kul att klä ut sig och leva som en karaktär, imorgon.
Sofia: Jag kan mycket väl tänka mig att fira det genom att gå till biblioteksjippot med författarföreläsningar, men jag gillar ditt förslag också!
Stina
Frågan som vållade mest problem var nummer 15, vilka maträtter som serverades vid den minnesvärda måltiden i Den ätbara kvinnan av Margaret Atwood. Det var faktiskt den enda frågan där Sofia inte skrapade hem full pott, men så var den inte helt enkel att besvara heller då ett otal olika läckerheter serverades till stackars Marian. Sofias gissning på ”räkcoctail till förrätt, till huvudrätt en gryta med köttbullar i sås kanske.... och sen något flamberat” gav ändå 1,5 poäng av 5 möjliga.
Priserna landar snart i en brevlåda nära er!
Första pris
DVD-filmen Sandor slash Ida baserad på boken med samma namn av Sara Kadefors.
Hemlig pocketbok.
Magnetiskt bokmärke med bild av en katt.
Fickjournalen Nr 42 1955, innehåller bl a frågeställningen Är ungkarlsflickan omoralisk?, verkligt spännande läsning!
Fantomen Nr 1975, innehåller bla äventyret Vråkarnas hämnd – Fantomen i strid med den ondskefulle baron Corbeau.
Stina-sans gurukit.
Andra pris
Modesty Blaise seriealbum: Mordligan och Den försvunne vetenskapsmannen.
Hemlig pocketbok.
Stina-sans gurukit.
Facit kommer nedan. Där kan ni se hur många poäng varje fråga gav samt se vilka frågor ni missade. Jag har satt de första två bokstäverna i ert namn efter varje fråga ni klarade.
Facit till det 200e inlägget
1.Sofia har varit mest aktiv i bloggen (1p). Sa, So.
2.De författare som förekommit i flest inlägg är Joyce Carol Oates och Margaret Atwood, med 11 inlägg vardera, medan Ranelid bara har nämnts i 7 inlägg (1p). Sa, So.
3.Mina tre månadsteman har varit Guy Burt, Sommar och Det aningen störda temat (3p). Sa 2p, So 3p.
4.Familjen Mulvaneys gård hette High Point Farm (1p). Sa, So.
5.Puta betyder hora på spanska (eller åtråvärd/snygg kvinna) (1p). Sa (guldstjärna), So.
6.Jag föredrar, trots min älskade skinnjacka, att vara en dixie på grund av att de har rika föräldrar och lyssnar på jazz (1p). So.
7.Sebbe har recenserat Skönheten och Odjuret samt Törnrosa (båda bilderböcker) (2p). Sa 2p, So 2p.
8.Min sommardeckare var Johan Theorins Blodläge (1p). Sa, So.
9.Det kallas kemmer när människorna är brunstiga i Mörkrets vänstra hand (1p). Sa, So.
10.De tre systrarna i Bergets döttrar heter Karin, Sofia och Emilia (3p). Sa 3p, So 3p.
11.Mannen i Jerker Virdborgs Mannen från Trinisla saknar navel (1p). Sa, So.
12.Kate från Sommarens ljus tycker sig skymta en kanin i hörnet av vallmoängen (1p). So.
13.Jag har vunnit 4 eller 5tävlingar, eftersom jag vann en efter det att inlägget med tävlingen publicerades; 4 Boktipsettävlingar och en tävling i tidningen Tara. (1p). So.
14.Jag kunde pricka av ynka ca 30 stycken böcker på listan 1001 böcker att läsa innan du dör (1p). Sa, So.
15. På middagen i Den ätbara kvinnan serverades i denna ordning: Räkcocktail med hemlagad pepparrotssås, soppa (av okänt slag) med sherry, flamberade grillspett (mestadels kött) med ris, sås och grönsaker, sallad och peches flambées, kokoskakor, kaffe och likör (5p). So 1,5p.
16.Våra mystiska arkeologer har bestått av Diana från Fantomen samt Margareta från Aprilhäxan (2p). Sa 2p, So 2p.
17.Enligt Peter Gissy ska man välja en kvinnlig huvudkaraktär på grund av att kvinnor läser mer än män, och de läser helst om andra kvinnor (1p). So.
18.Den jag helst vill se i Nyläst är självklart Björn Ranelid (1p). Sa, So.
Sammanlagd summa: 28p.
Fråga 19: Hur man kan fira bokens dag 12 oktober.
Sandra: Det finns många sätt som är bra. Jag gillar författarmöten samt att krypa upp i soffan och bara läsa så mycket man kan. Eller träffas på ett café och ha bokprat. Tycker dock att det ska bli kul att klä ut sig och leva som en karaktär, imorgon.
Sofia: Jag kan mycket väl tänka mig att fira det genom att gå till biblioteksjippot med författarföreläsningar, men jag gillar ditt förslag också!
Stina
måndag 11 oktober 2010
Vann rätt låt?
Precis som det alltid blir diskussioner kring om rätt låt vann Melodifestivalen, borde man väl kunna få till någon rolig diskussion kring varför inte årets nobelpristagare förtjänade sitt pris....
Vi kanske kan ha en liten minidebatt här på bloggen om inte annat. Själv hade jag (som alltid) hoppats på att Joyce Carol Oates skulle vinna eller varför inte Margareth Atwood. Och en annan högoddsare inför valet av Nobelpristagare var ju Bob Dylan. Det hade ju inte heller varit helt fel:).
Vem tycker ni hade förtjänat priset?
Vi kanske kan ha en liten minidebatt här på bloggen om inte annat. Själv hade jag (som alltid) hoppats på att Joyce Carol Oates skulle vinna eller varför inte Margareth Atwood. Och en annan högoddsare inför valet av Nobelpristagare var ju Bob Dylan. Det hade ju inte heller varit helt fel:).
Vem tycker ni hade förtjänat priset?
lördag 9 oktober 2010
Fler gamla synder.
Tro det eller ej, men jag hittade en novell på svenska. Även den här om flator och med anteckningar i slutet.
Den svåra känslan.
Jag beundrar dig, nej det är fel, jag avundas dig. Rösten är sluddrig och bär spår av cigaretter och sprit. Inte för att jag känner något, även fast jag måste luta mig fram för att höra vad Maria har att säga. Som den trogna vän jag är har jag följt med henne ut på var enda rökpaus, räknat var enda drink och som den trogna vän kommer jag också att hålla undan håret hennes när hon spyr. För dricker tills hon spyr gör hon alltid, om hon inte hittar någon att ta med sig hem det vill säga. Då är det bye bye vänskap. I alla fall tills på söndag, då vi ses i gen. Frukost på Cafét har varit vår grej. Vad vi än har gjort, vem vi än har gjort så träffas vi alltid på Cafét klockan ett för att utvärdera helgen. Hon iklädd en outfit som skulle göra stureplans bloggerskorna avundsjuka. Känslokall och med stora svarta solglasögon, vare sig hon behöver dölja något eller inte. Min egen klädsel brukar vara rätt så valfri, den senaste tiden har jag varit punkare, en look som jag inte alls passar i. Vi dricker latté och äter sallad och mackor. Dagordningen är alltid densamma, oavsett vad jag råkat ut för så ligger allt fokus på Maria, gärna hur hennes senaste ragg var, så detaljerat som möjligt. Men jag ska inte klaga. Det ingen misstänker är att jag får en sadistisk tillfredställelse av hennes bekännelser. Inte voyueristisk som man skulle kunna tro, utan en powerboost. För hur populär Maria än är, hur många tjejer hon än lyckas att släta av vet vi båda två att jag är den enda hon kan vända sig till. Jag är den enda som lyssnar, som alltid finns där, som alltid städar upp efter henne. Det hela började för sju år sedan då hennes familj bröt med henne efter att jag tvingat Maria att berätta om vårat förhållande. Varför jag gjorde det vet jag inte, mig spelade det egentligen ingen roll, jag ville bara se hur de skulle reagera. Trots att det inte höll mellan oss fortsate vi att vara vänner, ett beslut som jag ifrågasätter varje gång jag träffar henne.
Utan att vilja det så har jag fått sällskap av Linneá. Trots att det finns gott om plats pressar hon sin kropp mot min, invaderar mitt privata utrymme. Precis som jag har hon blicken fäst på dansgolvet där Maria dansar med kvällens kap. En fejkad blondin vars namn jag inte besvärat mig att lägga på minnet. Men Linneá vill veta. Avundsjukt överöser hon mig med sina frågor. Alla vet att jag är Marias bästa kompis, alla vet att Maria alltid visar upp sina kap för mig. För att få mitt godkännande. För hon ser upp till mig, jag som bär mina känslor så att alla kan se. Tillslut får jag nog. Av alkoholen, musiken, svetten men mest av allt av Linneá. Med högerhanden knuffar jag bort henne några steg, trycker upp henne mot en stolpe och förklarar reglerna för henne. Alla vet att Maria enbart kör one-night-stands. Jag ser att Linneá försöker protestera, men innan något ljud hinner över de översminkade läpparna pressar jag henne hårdare mot stolpen. Lutar mig mot henne, min vänsterhand i höjd med hennes huvud. Folk runt omkring tror förmodligen att vi snackar efterspel, hennes eller min säng. Men i verkligenheten så förklarar jag för henne hur korkad hon är som tror att hennes mediokra prestationer i sängen skulle få Maria att stanna. De onormalt stora blå ögonen stirrar förvånat på mig, jo jag vet, Maria har berättat allt. Plötsligt inser jag vad jag håller på med. Full av äckel släpper jag taget om det paljettbesmyckade tyget, tar två steg bakåt och börjar raskt gå därifrån. Jag känner folks blickar på mig men jag bryr mig inte, med blicken sänkt i mattan skyndar jag mig ut från klubben. Äcklet jag känner är inte över min handling. Nej jag ogillar Linneá så det skäms jag inte över. Äcklet är däremot över att jag gjorde det, att jag ansträngde mig trots att det inte är någon idé. Vad spelar det för roll? Om några veckor kommer Maria att tröttna på nya erövringar och återbesöka de gamla. Förmodligen kommer hon och Linneá att knulla igen om mindre än en månad.
Den som får mig att stanna upp är Viktoria. I en vit långklänning alá Marilyn Monroe står hon framför mig. Nagelacket är orange så mycket kan jag se i mörkret. Och utan att titta upp så vet jag att läppstiftet matchar. Tyvärr så spelar det ingen roll hur vacker man är, ingen passar i orange. Och det säger jag åt henne. Till svar få jag enbart en road höjning på det perfekt vaxade ögonbrynet. Utan ett ord går vi bort från klubben, hon med händerna svängande längs sidorna, jag med händerna i fickorna. Tur att jag aldrig tog av mig kavajen. Som en tyst överenskommelse står vi framför hennes port och utan att yttra ett enda ord är vi inne i hennes lägenhet. Vi har inte sex, inte heller dricker vi te. Hon går in i köket och jag inspekterar hennes skivsamling. Den har vuxit sedan sist. Det senaste tillskottet är en skiva med afrikansk musik framförd av en grupp vars namn jag inte kan uttala. Eftersom världsmusik aldrig har varit Viktorias grej öppnar jag förvånat fodralet. ”Den är från Senegal.” Vid ljudet av hennes röst vänder jag mig om och ser på henne. Lite noncharlant lutar hon sig mot dörrposten men armarna är korsade i försvarsställning. Så jag kommenterar inte inköpet. Om hon känner att världsmusik för henne närmare sina rötter så har jag inte så mycket att säga. Ämnet är känsligt och jag byter skiva till en intetsägande jazzsamling. Tysta sitter vi sedan och låter musiken sjunka in i våra medvetanden. Inte ens när vi var ihop hade vi mycket att säga till varandra. I ett år bodde vi i hennes lägenhet. Vi såg på tv, läste tidningar och böcker och hade fest. Vi teg ihjäl förhållandet. Jag blir tvungen att le när jag ser den rosa fläcken från mattan. Ett minne att någon en gång i tiden satt i hennes soffa och drack vin. Inte så speciellt kanske, om det inte hade varit för att den människan var jag. Är jag patetisk över en vinfläck som bevis på min existens? Förmodligen. Men det bryr jag mig inte om nu. Istället reser jag mig och går in i sovrummet.
Sängkläderna är desamma som vi köpte tre månader in i förhållandet. Innan jag flyttade in hade Viktoria bara ett par sängkläder som hon tvättade två gånger i månaden. Hon kunde stå ut hur länge som helst. Tre månader var nog för mig. Jag klär av mig och lägger mig på vad som brukade vara min sida av sängen, inte för att det spelar någon roll längre. Utan att reflektera över det undrar jag avundsjukt hur många som legat på den efter att jag flyttat ut. Hur många av dem var kvinnor? Hur många var män? Min destruktiva tankebana får ett abrupt slut vid anblicken av Viktoria. Hon är naken. Helt oblygt står hon framför mig. Den sametslena, mörka huden bara några sentimeter bort från mina fingrar. Om jag ville skulle jag kunna sträcka ut handen och röra vid henne. Men min hand förblir orörlig på det rutiga IKEA-täcket och jag ser besvikelsen skölja över henne. Utan ett ord lägger hon sig på sin sida med ansiktet emot mig. Ett sorgset leende på läpparna och längtan i ögonen. Jag vänder mig om. Klarar inte av att se henne längre. Undrar för mig själv varför jag inte gick hem istället. ”Jag älskar dig fortfarande, bara så att du vet.” Rösten är tyst som en viskning men i det tysta rummet hör jag henne klart och tydligt. Hade det varit en film hade jag vänt mig om jag svarat att jag fortfarande älskade henne också. Att jag älskade henne tillräckligt för att kunna slita mig från Maria. Men det här är ingen film så jag ligger kvar. Låtsas sova.
Handling: Huvudpersonen är besatt av Maria, ett ex hon lyckades forma till en sadistisk bitch. Huvudpersonen ser glädje i det fortfarande destruktiva förhållandet mellan dem. Att hon är den enda Maria kan anförtro sig åt med mera. Dramats tredje person är Huvudpersonens fd flickvän Viktoria, som fortfarande älskar Huvudpersonen. De bodde ihop men teg ihjäl förhållandet. Gjode slut eftersom Huvudpersonen fortfarande hade känslor för Maria. Inga känslor av kärlek utan av besatthet. Läget är samma som alltid när Viktoria kommer hem från en afrikaresa. Hon älskar fortfarande Huvudpersonen men Viktoria vet att hon alltid kommer som nummer två. Kan hon rädda Huvudpersonen undan destruktiviteten hennes och Marias lek har utmynnat i, kan hon få Huvudpersonen att älska någon annan än Maria?
Den svåra känslan.
Jag beundrar dig, nej det är fel, jag avundas dig. Rösten är sluddrig och bär spår av cigaretter och sprit. Inte för att jag känner något, även fast jag måste luta mig fram för att höra vad Maria har att säga. Som den trogna vän jag är har jag följt med henne ut på var enda rökpaus, räknat var enda drink och som den trogna vän kommer jag också att hålla undan håret hennes när hon spyr. För dricker tills hon spyr gör hon alltid, om hon inte hittar någon att ta med sig hem det vill säga. Då är det bye bye vänskap. I alla fall tills på söndag, då vi ses i gen. Frukost på Cafét har varit vår grej. Vad vi än har gjort, vem vi än har gjort så träffas vi alltid på Cafét klockan ett för att utvärdera helgen. Hon iklädd en outfit som skulle göra stureplans bloggerskorna avundsjuka. Känslokall och med stora svarta solglasögon, vare sig hon behöver dölja något eller inte. Min egen klädsel brukar vara rätt så valfri, den senaste tiden har jag varit punkare, en look som jag inte alls passar i. Vi dricker latté och äter sallad och mackor. Dagordningen är alltid densamma, oavsett vad jag råkat ut för så ligger allt fokus på Maria, gärna hur hennes senaste ragg var, så detaljerat som möjligt. Men jag ska inte klaga. Det ingen misstänker är att jag får en sadistisk tillfredställelse av hennes bekännelser. Inte voyueristisk som man skulle kunna tro, utan en powerboost. För hur populär Maria än är, hur många tjejer hon än lyckas att släta av vet vi båda två att jag är den enda hon kan vända sig till. Jag är den enda som lyssnar, som alltid finns där, som alltid städar upp efter henne. Det hela började för sju år sedan då hennes familj bröt med henne efter att jag tvingat Maria att berätta om vårat förhållande. Varför jag gjorde det vet jag inte, mig spelade det egentligen ingen roll, jag ville bara se hur de skulle reagera. Trots att det inte höll mellan oss fortsate vi att vara vänner, ett beslut som jag ifrågasätter varje gång jag träffar henne.
Utan att vilja det så har jag fått sällskap av Linneá. Trots att det finns gott om plats pressar hon sin kropp mot min, invaderar mitt privata utrymme. Precis som jag har hon blicken fäst på dansgolvet där Maria dansar med kvällens kap. En fejkad blondin vars namn jag inte besvärat mig att lägga på minnet. Men Linneá vill veta. Avundsjukt överöser hon mig med sina frågor. Alla vet att jag är Marias bästa kompis, alla vet att Maria alltid visar upp sina kap för mig. För att få mitt godkännande. För hon ser upp till mig, jag som bär mina känslor så att alla kan se. Tillslut får jag nog. Av alkoholen, musiken, svetten men mest av allt av Linneá. Med högerhanden knuffar jag bort henne några steg, trycker upp henne mot en stolpe och förklarar reglerna för henne. Alla vet att Maria enbart kör one-night-stands. Jag ser att Linneá försöker protestera, men innan något ljud hinner över de översminkade läpparna pressar jag henne hårdare mot stolpen. Lutar mig mot henne, min vänsterhand i höjd med hennes huvud. Folk runt omkring tror förmodligen att vi snackar efterspel, hennes eller min säng. Men i verkligenheten så förklarar jag för henne hur korkad hon är som tror att hennes mediokra prestationer i sängen skulle få Maria att stanna. De onormalt stora blå ögonen stirrar förvånat på mig, jo jag vet, Maria har berättat allt. Plötsligt inser jag vad jag håller på med. Full av äckel släpper jag taget om det paljettbesmyckade tyget, tar två steg bakåt och börjar raskt gå därifrån. Jag känner folks blickar på mig men jag bryr mig inte, med blicken sänkt i mattan skyndar jag mig ut från klubben. Äcklet jag känner är inte över min handling. Nej jag ogillar Linneá så det skäms jag inte över. Äcklet är däremot över att jag gjorde det, att jag ansträngde mig trots att det inte är någon idé. Vad spelar det för roll? Om några veckor kommer Maria att tröttna på nya erövringar och återbesöka de gamla. Förmodligen kommer hon och Linneá att knulla igen om mindre än en månad.
Den som får mig att stanna upp är Viktoria. I en vit långklänning alá Marilyn Monroe står hon framför mig. Nagelacket är orange så mycket kan jag se i mörkret. Och utan att titta upp så vet jag att läppstiftet matchar. Tyvärr så spelar det ingen roll hur vacker man är, ingen passar i orange. Och det säger jag åt henne. Till svar få jag enbart en road höjning på det perfekt vaxade ögonbrynet. Utan ett ord går vi bort från klubben, hon med händerna svängande längs sidorna, jag med händerna i fickorna. Tur att jag aldrig tog av mig kavajen. Som en tyst överenskommelse står vi framför hennes port och utan att yttra ett enda ord är vi inne i hennes lägenhet. Vi har inte sex, inte heller dricker vi te. Hon går in i köket och jag inspekterar hennes skivsamling. Den har vuxit sedan sist. Det senaste tillskottet är en skiva med afrikansk musik framförd av en grupp vars namn jag inte kan uttala. Eftersom världsmusik aldrig har varit Viktorias grej öppnar jag förvånat fodralet. ”Den är från Senegal.” Vid ljudet av hennes röst vänder jag mig om och ser på henne. Lite noncharlant lutar hon sig mot dörrposten men armarna är korsade i försvarsställning. Så jag kommenterar inte inköpet. Om hon känner att världsmusik för henne närmare sina rötter så har jag inte så mycket att säga. Ämnet är känsligt och jag byter skiva till en intetsägande jazzsamling. Tysta sitter vi sedan och låter musiken sjunka in i våra medvetanden. Inte ens när vi var ihop hade vi mycket att säga till varandra. I ett år bodde vi i hennes lägenhet. Vi såg på tv, läste tidningar och böcker och hade fest. Vi teg ihjäl förhållandet. Jag blir tvungen att le när jag ser den rosa fläcken från mattan. Ett minne att någon en gång i tiden satt i hennes soffa och drack vin. Inte så speciellt kanske, om det inte hade varit för att den människan var jag. Är jag patetisk över en vinfläck som bevis på min existens? Förmodligen. Men det bryr jag mig inte om nu. Istället reser jag mig och går in i sovrummet.
Sängkläderna är desamma som vi köpte tre månader in i förhållandet. Innan jag flyttade in hade Viktoria bara ett par sängkläder som hon tvättade två gånger i månaden. Hon kunde stå ut hur länge som helst. Tre månader var nog för mig. Jag klär av mig och lägger mig på vad som brukade vara min sida av sängen, inte för att det spelar någon roll längre. Utan att reflektera över det undrar jag avundsjukt hur många som legat på den efter att jag flyttat ut. Hur många av dem var kvinnor? Hur många var män? Min destruktiva tankebana får ett abrupt slut vid anblicken av Viktoria. Hon är naken. Helt oblygt står hon framför mig. Den sametslena, mörka huden bara några sentimeter bort från mina fingrar. Om jag ville skulle jag kunna sträcka ut handen och röra vid henne. Men min hand förblir orörlig på det rutiga IKEA-täcket och jag ser besvikelsen skölja över henne. Utan ett ord lägger hon sig på sin sida med ansiktet emot mig. Ett sorgset leende på läpparna och längtan i ögonen. Jag vänder mig om. Klarar inte av att se henne längre. Undrar för mig själv varför jag inte gick hem istället. ”Jag älskar dig fortfarande, bara så att du vet.” Rösten är tyst som en viskning men i det tysta rummet hör jag henne klart och tydligt. Hade det varit en film hade jag vänt mig om jag svarat att jag fortfarande älskade henne också. Att jag älskade henne tillräckligt för att kunna slita mig från Maria. Men det här är ingen film så jag ligger kvar. Låtsas sova.
Handling: Huvudpersonen är besatt av Maria, ett ex hon lyckades forma till en sadistisk bitch. Huvudpersonen ser glädje i det fortfarande destruktiva förhållandet mellan dem. Att hon är den enda Maria kan anförtro sig åt med mera. Dramats tredje person är Huvudpersonens fd flickvän Viktoria, som fortfarande älskar Huvudpersonen. De bodde ihop men teg ihjäl förhållandet. Gjode slut eftersom Huvudpersonen fortfarande hade känslor för Maria. Inga känslor av kärlek utan av besatthet. Läget är samma som alltid när Viktoria kommer hem från en afrikaresa. Hon älskar fortfarande Huvudpersonen men Viktoria vet att hon alltid kommer som nummer två. Kan hon rädda Huvudpersonen undan destruktiviteten hennes och Marias lek har utmynnat i, kan hon få Huvudpersonen att älska någon annan än Maria?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)