Slappläsning

Mellan mina pass på färjan har jag inte haft så mycket ork över till mer seriös litteratur, utan istället har jag underhållt mig själv med lite mer härlig tvillingläsning. Börjar undra om jag inte kommer att klämma fler tvillingböcker i år än vad jag gjorde förra året och då hann jag nog ändå med en 20-30 stycken. Å andra sidan, vad är väl trevligare än att sjunka ned i fåtöljen efter ett kvällspass på färjan och drömma sig bort till Sweet Valley? Inte mycket om ni frågar mig i alla fall.....

Den första är tyvärr ingen höjdare, Tvillingarna 81. Dubbelspelet. heter den. Den var inte bara dålig utan rent ut sagt usel. Främst kretsar handlingen kring vilken skitstövel tvillingarnas bror Steven beter sig som när han gör slut med sin flickvän Cathy för att kunna flörta runt med tjejer som den uppblåsta och fåniga Jill. Riktigt, riktigt uselt skriven historia och med den där uppskruvade attityden hos karaktärerna som ingen normal människa skulle ha. Läs inte!

Ett roligt fynd var en dubbelvolym med spöktema; Julspöket och Spökjakten. Jag hade inte läst någon av dem förut, men tyvärr visade sig båda vara besvikelser då de var illa skrivna. Den första, Julspöket, hade i alla fall en rolig handling med en självupptagen Jessica som får besök av julens tre spöken. På grund av uselt språk lyfter den aldrig riktigt och boken känns bara halvdan och till och med småtråkig att läsa. Synd eftersom den kunnat bli mycket bättre med en mer kompetent författare.
Spökjakten däremot är BÅDE illa skriven och har en fånig handling, så den hade inte kunnat räddas ens av en bättre författare. Riktigt fånig story med en nyinflyttad kille som på något märkligt sätt känner till Sweet Valley fast han inte bott där sedan han var bebis. Man förklarar detta med att han har en tvillingbror han inte känt till och att de, precis som Jessica och Elisabeth, har någon slags tvillingconnection. Så här fånigt har, tack och lov, aldrig tidigare Jessicas och Elisabeths speciella band beskrivits och det tackar jag för. Som om det inte vore nog med det mystiska tvillingbandet blandar man även in spöken, och nej, det här boken fungerar inte alls!

Ännu en tvillinbook av formatet större var "En oförglömlig resa", och trots tidigare besvikelser är det här den sämsta tvillingbok jag läst på riktigt, riktigt länge. Urfånig intrig, där tvillingarnas kompis Anna (som är adopterad) får reda på att hon har ett okänt syskon i Washington. För att få åka dit går hon med i kören som ska dit för att tävla. Sen blir det bara fånigt med en konstig spionhistoria som är helt otrovärdig, konstiga reaktioner på syskonhistorien och en rätt lam handling i övrigt.

Då var "Skrämslekriget" bättre, även om inte den heller var någon höjdare. Handlingen var dock riktigt rolig, med att hela tvillingarnas klass ska läsa gamla skräckromaner, vilket till sist urartar i ett så kallat skrämselkrig mellan killarna och tjejerna i klassen. Tyvärr är det rätt illa skrivet och det blir bara fånigt när eleverna blir rädda typ så fort de får höra talas om någon gammal skräckroman. En bok som verkligen hade tjänat på att skrivas lite mer subtilt alltså.

Härnäst blev det dags för två nya böcker i Jessica och Elisabeth-serien, nr 2 och 3, Bortgjord samt Skokompisar. Den första saknar, som de flesta böckerna i serien, en sammanhållen handling, samt tydlig början och slut. Dock är denna ändå mer sammanhållen än många andra och den handlar främst om Jessicas strävan efter att komma in i den nya skolan och få nya vänner. Även bättre språk än vad det kan vara i den del böcker.
"Skokompisar" å andra sidan visade sig vara riktigt bra och handlingen kretsar kring Jessicas och Bethels gryende vänskap som börjar när Jessica går med i löparlaget. En tydlig början, ett tydligt slut OCH sammahållen handling- precis som det ska vara med andra ord. Dessutom beter man sig som bormala 13-åringar och Jessica beskrivs ovanligt nyanserat med både bra och dåliga sidor.

Japp, det var det för denna gången, men jag kan lova att det snart har blivit dags för mer tvillinrecenserande. I bet you can´t wait!

Dexter - boken som aldrig ville ta slut.

Få böcker har tagit lika lång tid att läsa ut. Helt oskuldsfull stod den på en ställning på bibblan. Som svaret på en av mina mer patetiska böner; en bok att läsa, som faktiskt varit med i boktriangeln. Visserligen för flera månader sedan men ändå.
Precis som de flesta andra har jag sett TV-serien, som jag i ärlighetens namn inte gav så mycket för. Inte min typ av serie helt enkelt, blev mest frustrerad över hur mycket tid Dexter har. INGEN har så mycket tid! Efter att läst det härke som förlagan utgjorde har jag dock nyfunnen respekt för TV-serien, som inte tjatar öronen av publiken. Först satt jag och småfnissade åt ordlekarna, men någon borde sagt åt Jeff Lindsy att det blir för mycket av det goda. Tyvärr bli recensionen inte bättre än så här, jag har tid att ta igen. Håller med om allting Stina skrivit i sin recension.

Return of the Lost

Jag vet, jag vet, jag har inte varit alldeles närvarande här på bloggen på sistone. Men nu är det dags för ett av mina sedvanliga ryck igen.

Låt oss fira detta the beatnik style :)



Stina

Mästaren och Margarita

För en gångs skull lyckades jag få tag på en klassiker som inte var helt genomtråkig att läsa. Storyn och språket flöt på bra, den var lättläst och inte alls tung att ta sig igenom. Fattar dock inte riktigt storheten med boken, då den bitvis mest känns som en försummad författares hämnd på omgivningen, och allt för ofta blir det tyvärr också lite för mycket buskiskänsla över det hela. Som bäst är romanen när djävulen och hans anhang , lite mer subtilt, djävlas med folk och kul även med den lite annorlunda berättelsen om Jesu död

Och solen har sin gång

Efter att ha läst ut Ernest Hemingways "Och solen har sin gång" kan man nog konstatera att beatniklitteraturen inte riktigt är min cup of tea. Visst går det att läsa, och den är inte dålig, men den engagerar mig helt enkelt inte. Historien kretsar kring ett gäng rotlösa människor som flänger omkring i Europa, strular runt, dricker för mycket alkohol och thats it liksom. För min smak är det för lite sammanhållen handling och för mycket prat om helt meningslösa saker och behållningen av romanen blir inte så stor som jag hoppats när jag valde att ta med den i juni mpnads tema. Jag hade helt enkelt förväntat mig så mycket mer. Men ska bli kul att se vad ni tycker om den!

Juni månadsbok: Vi som var föräldralösa

Tyvärr visade sig även denna roman vara en besvikelse och det känns som att Ishiguro kanske bara skrivit ett fåtal riktigt bra romaner. Har hans "Konstnär i den flytande världen" hemma och hoppas innerligt att den ska visa sig vara bättre än denna riktigt dåliga roman.

"Vi som var föräldralösa" är en riktigt gammaldags detektivhistoria i stil med Sherlock Holmes-böckerna. I detta fallet är detektivens namn Christopher Banks, som effektivt löst fall efter fall, och nu åker tillbaka till sin födelsestad Shanghai för att en gång för alla lösa mysteriet med sina försvunna föräldrar. Det är i och med detta som romanen blir riktigt fånig och riktigt, riktigt svår att tro på. En världsberömd detektiv som denna Banks kan omöjligt bete sig så puckat som han gör större delen av sin vistelse i Shanghai. Om Sherlock Holmes hade funnits på riktigt och fått höra talas om denna klåpare hade han skämts å alla detektivers vägnar. Nej som sagt, det här är en berättelse som man omöjligt kan tro på! Om Ishiguro med denna roman velat göra en Agatha Christie har han kapitalt misslyckats.

Temat känns dock igen från hans andra romaner, med återblickar, minnen och en känsla av att något har gått förlorat.

Återstoden av dagen

Den här romanen blev, fast jag ska erkänna att jag var aningen skeptisk redan från början, något av en besvikelse. Handlingen, som kretsar kring en åldrad butler som tänker tillbaka på sitt liv och kanske också på det som kunde ha varit, är allt för återhållsamt berättat för min smak. Språket och även själva uppbyggnaden är så stramt hållna att det blir alldeles för kallt och stelt berättat. Allt som sker görs liksom på avstånd så att man inte riktigt berörs av det. På grund av detta blir historien aldrig riktigt engagerande, och till skillnad från den briljanta "Never let me go" tar den sig inte in under huden på samma sätt, något som i mitt tycke skiljer en ok roman från en riktigt lysande.

Blir dock sugen på att se filmen med samma namn med Anthony Hopkins och Emma Thompson i huvudrollerna, för jag kan tänka mig att två så bra skådespelare kan ge mer liv åt historien och istället för det kalla intryck som boken ger, ge huvudpersonerna mer kött och blod än vad som kan anas när man läser historien.

Dödssynden, eller Huckelberry Finn del 2

Då kan bloggens minst aktiva medlemm äntligen bidra till något igen. Av någon underlig anledning är jag inne i en period då det antagligen är svårt att läsa ut böcker eller så finns de inte att få tag på. Vilket också gör dem svåra att läsa ut.
En bok har jag dock lyckats knapra mig igenom. To Kill A Mockingbird. Eller Dödssynden som den heter på svenska. En bok jag velat läsa i några år, det som gjorde att jag tack och lov fick arlset ur var den fina framsidan. Måste säga att Albert Bonnier klassiker verkligen lyckats med nyutgåvornas framsidor. Kanske läste jag och Sofia samma utgåva. Visst var det framsidan som lockade dig också?

Dödssynden, är som ni säkert vet ett stycke barndomsskildring berättade av Jean Louise Finch, aka Scout. Hon och hennes bror växer upp i Maycomb, urtypen för sömniga Amerikanska hålor. Hennes pappa, Atticus Finch är advokat och har ett för tiden väldigt liberalt sätt att uppfostra sina barn. Scout och hennes storebror är väl som de flesta barn. De hittar på hyss, går i skolan och om sommaren umgås de med Dill, ett sommarbarn från Norra USA. Det enda jag visste innan jag började läsa Dödssynden var att den handlade om en orädd vit advokat som försvarar en svart man. Sanningen å säga är jag lite besviken då förstadiet till sagda rättegång knappt nämns. Bokens röda tråd blir istället familjen Radley och deras hus. Jag var hela tiden tvungen att påminna mig om att det var ett barns berättelse, när boken utspelar sig är Scout 7-9 år, så det är naturligt att den är berättelsen upplevs som hoppig och pratig. Scout gör även klart vid flera tillfällen att Atticus normalt sett knappt pratar om sina fall. För Scout är det mer naturligt att fokusera på äventyren kring familjen Radleys hus. De utgör till en början en större del av hennes värld än rättegången. Under läsningen tog jag fasta på invånarnas tankar och beteende. Och på sina håll hur annorlunda Dill som kom från storstan agerade. Hur främmande deras språkbruk var om man jämför med idag. Hur de tyckte att det var naturligt att behandla människor olika beroende på deras hudfärg. Att även Atticus som ohämmat beskrivs som bokens hjälte gör likadant. Fast hans tankar och agerande antar jag kan kallas för positiv särbehandling. Jag var hela tiden tvungen att påminna mig själv att berättelsen inte utspelade sig på 1800-talet, trots att allt från barnens lekar till Maycomb befolkningens tankar känns som hämtade ur Huckelberry Finn. Därför blev det en shock för mig när bokens sista del börjar diskutera Hitler. Jag håller med om att berättelsen var seg, men tankeställaren jag fick när jag läste den var värd det. Trots att jag vetat det sedan länge var den insikten ändå en shock för mig. Jag tror inte att människorna i Maycombvar mer rasistiska än de övriga städerna i södra Amerika under den tiden. Det var depression och alla såg ner på de Svarta, även de svarta själva. Samtidigt som stridsvagnarna rullade i Europa och folk skickades till läger. Skeenden i en inte allt för avlägsen tid. Socut och hennes familj lämnar jag därhän, mina tankar efter Dödssynden kretsar kring minne och tid.

The member of the wedding av Carson McCullers

Nej, det här var verkligen ingen höjdare! Handlingen kretsar kring den 12-åriga Frankie som fantiserar om att brodern och dennas fästö efter bröllopet ska ta henne med sig. Bitvis är det fint språk i romanen, men det räcker helt enkelt inte till när handlingen är så långtråkig. Här händer det inte mycket, utan allt bara flyter på utan att man egentligen orkar bry sig. Frankies längtan, både efter samhörighet och att komma bort från staden, känns dessutom på tok för vuxet för en 12-åring, samtidigt som hennes fantasier känns på tok för barnsliga. I mitt tyckte känns det i alla fall inte speciellt trovärdigt.

Den börjar fint dock: It happened that green and crazy summer when Frankie was twelve years old. This was the summer when for a long time she had not been a member. She belonged to no club and was a member of nothing in the world.

Fågeln som vrider upp världen, ännu ett bevis på Murakamis snedvridna kvinnosyn?

Detta var ännu en av Sandras månadsböcker under april månad, men denna roman som även var Murakamis genombrott i västvärlden var dock inget för mig. För det första hade den kunnat kortas ned med råge, för en bok på 750 sidor kan inte, om det ska funka, till 50% bestå av sådant som lika gärna hade kunnat tas bort. För det andra består den av samma flum som "Kafka på stranden " (som jag ju faltiskt gillade), bara mycket sämre sammansatt. För det tredje ägnar Murakami även delar av denna roman till att fördjupa sig i ämnen som bröder som vill göra no-no-stuff med sina systrar, kvinnor som gärna blir prostituerade och småflickor som inget hellre vill än att få ihop det med den manliga huvudpersonen. Detta sammantaget får mig att tappa tron på Murakami som författare och det känns inte vidare troligt att jag kommer att ge mig i kast med någon annan av hans romaner i första taget. Och då har jag ändå inte tagit upp kvinnan som ringer för att prata sex med den manliga huvudpersonen och som bara måste berätta för honom hur kåt hon är- ännu en underbar bit i pusslet om Murakamis kvinnosyn. Vad är det för övrigt med asiatier och brunnar? Huvudpersonen tar till vana att då och då krypa ned i en torrlagd brunn och jag väntar bara på att Ringu-ungen ska dyka upp och ge honom vad han förtjänar. Något som tyvärr aldrig händer.
En recension kanske borde innehålla något om boken innehåll också kommer jag på nu så här i efterhand. Lite kort kan man konstatera att handlingen kretsar kring att huvudpersonens katt, och sedan fru, spårlöst försvinner. (Inte för att jag kan klandra dem. Om jag var tvungen att stå ut med en så menlös, tråkig och liknöjd person skulle jag krevera. Han var så föga minnesvärd att jag inte ens kan komma på vad det var han hette). Därefter ringer sexkvinnan, småflickor vill ha sex och alla kvinnor är prostituerade och gillar att suga kuk. Jupp, tror att det var handlingen i ett nötskal!