Vilken bra idé Sandra, det var ju därför vi startade Boktriangeln: för att läsa böcker, recensera dem och diskutera dem med varandra. Här kommer alltså mina synpunkter på dina frågor. Ska bli kul att se vad ni andra tycker!
Vem har rätt till historien? Nu är ju det här enbart en fiktiv roman, men hade det varit en verklig berättelse är det väl ingen som har rätt till historien. Det humanste hade varit att aldrig skriva en bok om händelserna utan låta den stackars Lolita leva i fred och gå vidare utan att Humbert gottar sig i vad som hänt.
Vems är historien?Precis som jag skrev i min recension är det ingen tvekan om att det här är Humberts historia (det är ju hans biografi det är vi läser och trots namnet på boken får ju Lolita själv aldrig komma till tals), men om du menar vem det egentligen är historien tillhör så är det självklart lika mycket tillhörande Lolita som Humbert. Därför är det synd att det bara är hans perspektiv som ges romanen igenom, liksom vi aldrig för möta den verkliga Lolita utan bara hans sjuka föreställningar om henne som nymfetten Lolita. I min recension av Lolita skrev jag hur det skulle vara intressant att få höra Lolitas perspektiv i en helt annan berättelse, och döm om min förvåning när det är precis det vi får göra i Sara Stridsbergs ”Darling river”. Och i den ger Lolita en helt annan bild än Humbert. Läs den om ni inte redan gjort det!
Har Humbert Humbert begått ytterligare ett brott genom att neka Lolita en egen röst?Jag tycker att svaret på denna fråga är att han självklart har gjort sig skyldig till ännu ett brott genom detta. Den sista kränkningen på något sätt. Liksom Humbert skymfar henne på detta sätt var något av det jag blev allra mest upprörd över när jag läste romanen hur Nabokov, författaren, som en sista skymf mot Lolita låter henne dö barnsängddöden på slutet. Det var liksom inte nog med att låta Humbert utnyttja henne, utan som en sista gärning var han även tvungen att ta död på henne.
Däremot håller jag inte med dig om avskyn för Humbert, för något av det läskigaste med att läsa Lolita är att man mot sin vilja känner sympati för honom trots att man vet att man inte borde.
onsdag 7 september 2011
måndag 5 september 2011
Vems är historian?
Vi har alla tre läst Lolita, så jag tänkte att vi kunde ha en liten diskussion om den. Mestadels för att jag verkligen avskyr Humbert Humbert. Men även de kritiker som gillar att spy galla över Lolita, bland annat för att hon är barnslig, en åsikt som de grundar enbart på pedofilens poetiska ord.
Mina funderingar är:
Vem har rätt till historien?
Vems är historien?
Har Humbert Humbert begått ytterligare ett brott genom att neka Lolita en egen röst?
Mina funderingar är:
Vem har rätt till historien?
Vems är historien?
Har Humbert Humbert begått ytterligare ett brott genom att neka Lolita en egen röst?
Niceville av Kathryn Stockett
Det här känns nästan som en uppfräschad variant av klassikern "Stekta gröna tomater" och det lär nog inte dröja länge innan också denna blir filmatiserad. Romanen handlar om Skeeter, en 20-åring med författarambition som börjar skriva på en bok om hur det är att vara svart hushållerska hos de vita i 60-talets Mississippi. Både hon och de hushållerskor hon intervjuar kommer att råka illa ut om deras identitet avslöjas, och när hon öppet börjar visa sitt förakt för de raslagar som finns i södern blir hon utfrusen av till och med sina närmaste vänner.
Trots temat är det här lättsmält feel-good-litteratur, men den är välskriven och en riktigt sträckläsare och författarinnan, som själv hade ett svart hembiträde under sin uppväxt, har faktiskt något att säga.
Trots temat är det här lättsmält feel-good-litteratur, men den är välskriven och en riktigt sträckläsare och författarinnan, som själv hade ett svart hembiträde under sin uppväxt, har faktiskt något att säga.
söndag 4 september 2011
Svärmaren av Anna Bovaller
Ännu en dussindeckare av en svensk dussinförfattare. Denna har advokaten Petra Wester som huvudperson, och mysteriet börjar med att en kollega hittas mördad på advokatbyrån varav Petra leder internutredningen av fallet. Dock är denna deckare, till skillnad från de flesta andra trötta svenska deckare, en uppdaterad variant av Christies pusseldeckare, liksom den även känns aningen mer välskriven än andra böcker i genren. Däremot försöker Bovaller klämma in alldeles för mycket i denna den andra romanen i serien; det är anorexia, våldtäkter, sexuella utnyttjanden av minderåriga, för att inte tala om fotbollshuliganer och konspirationer på huvudpersonens advokatbyrå. Lätt fånigt även med författarinnans poesiambitioner.
lördag 3 september 2011
Flicka i fönster vid världens kant
Vilken annorlunda och underbar bok Sam J Lundwalls "Flicka i fönster vid världens kant" är, för att inte tala om den suggestiva titeln. Den beskrivs som en gotisk kärleksberättelse vilken utspelar sig just vid kanten av världen. Men det här är inte vilken banal kärleksberättelse som helst, då de älskande visar sig vara en bror och hans syster. Upplägget känns nästan läskigt likt Guy Burts "Min syster Sophie", eller i alla fall hur det skulle kunna ha varit om de blivit vuxna båda två. Huvudpersonen tar till och med och hämtar sig en flicka att spela rollen av den försvunna syster Madelon. Madelon kallas även hon, och hon lärde känna den betydligt äldre huvudpersonen Victor när hon bara var 8 år.
Det, som förutom den annorlunda berättelsen, lyfter handlingen ytterligare ett snäpp är de gotiska inslagen, och beskrivningen av världen som den ser ut vid kanten. Man får följa de två syskonen och deras ensamma tillvaro i det stora slottet. Genom deras ögon får vi se hägringarna som visar sig längst ute vid branten där de också leker "Lilla döden", en lek som även jutspelar sig i sängkammaren. Deras osunda förhållande och hur de bara har varandra påminner mig också om syskonförhållandet i "Vårt hem är vårt slott", liksom även den utspelade sig i ett isolerat hem. Francoise Sagan och hennes "Bonjour tristesse" nämns i boken och språket tycker jag till en viss del känns igen därifrån liksom också, till viss del, temat.
Något som nämns i boken, om än mestadels bara genom antydningar, är huvudrollens vana att klä sig i kvinnokläder, både som ung pojke tillsammans med sin syster och även efter att hon försvunnit som cabaré-artist. Kanske är det Lundwalls avsikt att få läsaren att fråga sig om Victors besatthet av sin syster kanske också är en längtan efter att själv vara kvinna?
Det här är i alla fall en bok man nästan måste läsa, med en känsla som stannar kvar långt efter att man läst sista sidan. Mitt tips är därför att låna den snarast, införskaffa ett rejält förråd pastis, sätta sig vid ett fönster med utsikt och bara njuta.
Det, som förutom den annorlunda berättelsen, lyfter handlingen ytterligare ett snäpp är de gotiska inslagen, och beskrivningen av världen som den ser ut vid kanten. Man får följa de två syskonen och deras ensamma tillvaro i det stora slottet. Genom deras ögon får vi se hägringarna som visar sig längst ute vid branten där de också leker "Lilla döden", en lek som även jutspelar sig i sängkammaren. Deras osunda förhållande och hur de bara har varandra påminner mig också om syskonförhållandet i "Vårt hem är vårt slott", liksom även den utspelade sig i ett isolerat hem. Francoise Sagan och hennes "Bonjour tristesse" nämns i boken och språket tycker jag till en viss del känns igen därifrån liksom också, till viss del, temat.
Något som nämns i boken, om än mestadels bara genom antydningar, är huvudrollens vana att klä sig i kvinnokläder, både som ung pojke tillsammans med sin syster och även efter att hon försvunnit som cabaré-artist. Kanske är det Lundwalls avsikt att få läsaren att fråga sig om Victors besatthet av sin syster kanske också är en längtan efter att själv vara kvinna?
Det här är i alla fall en bok man nästan måste läsa, med en känsla som stannar kvar långt efter att man läst sista sidan. Mitt tips är därför att låna den snarast, införskaffa ett rejält förråd pastis, sätta sig vid ett fönster med utsikt och bara njuta.
måndag 29 augusti 2011
Tre x urban fantasy för ungdom
Måste säga att det varit mycket trevligt med lite lättsmält ungdomsunderhållning under augusti månad. De tre böckerna hade dock varierande kvalitetsgrad, och eftersom jag läste den sämsta av dem fpörst börjar vi med den.
"Den femte systern", skriven av Mårten Sandén, hette den och handlar om hur det mitt i det vanliga svenska samhället börjar dyka upp ondsinta vättar, vänliga jättar och till och med djävulen själv. Värstingen Jannike är huvudperson och det är hon som ska rädda världen från att djävulen föds in i den.
Men mjaaaae, jag vet inte riktigt om denna story funkade riktigt för mig då den haltar på alla upptänkliga vis. Allt ifrån att Jannikes handledare tar uppdykandet av vättar i världen med en klackspark till dåligt upptecknade personporträtt och en fullständig avsaknad av nytänkande i genren. Sandén orkar inte anstränga sig alls för att skapa en personlig urban fantasyvärld, utan låter de klassiska vättarna, trollen och häxorna befolka romanen. Ganska tråkigt, föga nyskapande och inte alls engagerande blir resultatet. Läs hellre någon annan av månadsböckerna.
Vi fortsätter sedan med Maria Turtschaninoffs "Underfors", som till skillnad från den förra känns både välskriven, fräsch och nyskapande. Författarinnan tar här välkända väsen och gör något helt eget med dem. Trollen vi möter i denna är så långt ifrån Sandéns urvattande bergatroll det går att komma; de är inte de lortiga och satta varelser de brukar beskrivas som, utan påminner snarare om en slags håriga alver med spetsiga öron, svans och förmåga att med sin skönhet och trolldom förvrida huvudet på vilken människa som helst. Handlingen kretsar även i denna kring en ung flicka, outsidern Alva, men även om Joel, pojken som är kär i henne. Snart dyker även Nide upp och berättar för henne att hon är annorlunda, att hon inte hör hemma i människornas värld utan i Underfors, staden som ligger under Helsingfors, där hennes riktiga mor och far, drottningen och kungen, väntar på henne. Det är i Underfors äventyret börjar på riktigt, för allt Nide har berättat för henne verkar vara lögn och snart vet Alva inte vem hon kan lita på.
Det här var en riktigt underhållande ungdomsbok, där kampen inte skildras i svart eller vitt och där människor och väsen har både goda och onda sidor. Det enda jag har att klaga på är att Turtschaninoff mot slutet av boken gör det lite väl enkelt för sig. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det i mitt tycke hade blivit långt mer intressant att få se Alva förhålla sig till tillvaron som den kunde ha sett ut om inte författaren valt den enkla vägen ut i slutkampen. Förutom detta är det som sagt ett mycket underhållande äventyr vi får följa med på.
Nästan lika bra som "Underfors" var "Udda verklighet" av Nene Ormes. Liksom den första utspelar den sig i Sverige, närmare bestämt i Malmö. Udda, huvudperson i denna roman, har så länge hon kan minnas drömt läskiga mardrömmar om människor hon inte känner. Snart börjar hon märka att mardrömmarna kanske inte är några mardrömmar, utan är händelser som utspelar sig på riktigt och att det finns en värld hon inte vetat existerade där särlingar som hon själv följer lagar som vanliga människor inte vet något om.
Jag måste medge att jag är imponerad av Ormes debut, där hon med märkvärdigt lätt hand tecknar upp ett Malmö befolkat av människor som skulle kunna vara som oss, men inte riktigt är det. Tyvärr håller storyn inte riktigt ända fram, då slutet av boken innehåller på tok för många logiska luckor. Det är till exempel oförklarligt lätt för Udda att rädda sin fångna vän, liksom särlingarn som varit så intresserade av Udda lätt låter sig luras och bara så där bestämmer sig för att strunta i hennes och hennes exuistens. Dessutom är slutet alldelse för skissartat och Orme hoppar över delar i boken som hon nog borde ha tagit med. För när Daniel fritas orkar Ormes ine riktigt förklara vad sjukhus/polis har att säga om hans skador, hur hans familj reagerar på hans uppdykande och vilken komntakt Udda egentligen har med särlingarna nu när hon vet om att de existerar. Och vad hände egentligen med Vanadis och Hemming, för att inte tala om den onda Valerius?
"Den femte systern", skriven av Mårten Sandén, hette den och handlar om hur det mitt i det vanliga svenska samhället börjar dyka upp ondsinta vättar, vänliga jättar och till och med djävulen själv. Värstingen Jannike är huvudperson och det är hon som ska rädda världen från att djävulen föds in i den.
Men mjaaaae, jag vet inte riktigt om denna story funkade riktigt för mig då den haltar på alla upptänkliga vis. Allt ifrån att Jannikes handledare tar uppdykandet av vättar i världen med en klackspark till dåligt upptecknade personporträtt och en fullständig avsaknad av nytänkande i genren. Sandén orkar inte anstränga sig alls för att skapa en personlig urban fantasyvärld, utan låter de klassiska vättarna, trollen och häxorna befolka romanen. Ganska tråkigt, föga nyskapande och inte alls engagerande blir resultatet. Läs hellre någon annan av månadsböckerna.
Vi fortsätter sedan med Maria Turtschaninoffs "Underfors", som till skillnad från den förra känns både välskriven, fräsch och nyskapande. Författarinnan tar här välkända väsen och gör något helt eget med dem. Trollen vi möter i denna är så långt ifrån Sandéns urvattande bergatroll det går att komma; de är inte de lortiga och satta varelser de brukar beskrivas som, utan påminner snarare om en slags håriga alver med spetsiga öron, svans och förmåga att med sin skönhet och trolldom förvrida huvudet på vilken människa som helst. Handlingen kretsar även i denna kring en ung flicka, outsidern Alva, men även om Joel, pojken som är kär i henne. Snart dyker även Nide upp och berättar för henne att hon är annorlunda, att hon inte hör hemma i människornas värld utan i Underfors, staden som ligger under Helsingfors, där hennes riktiga mor och far, drottningen och kungen, väntar på henne. Det är i Underfors äventyret börjar på riktigt, för allt Nide har berättat för henne verkar vara lögn och snart vet Alva inte vem hon kan lita på.
Det här var en riktigt underhållande ungdomsbok, där kampen inte skildras i svart eller vitt och där människor och väsen har både goda och onda sidor. Det enda jag har att klaga på är att Turtschaninoff mot slutet av boken gör det lite väl enkelt för sig. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det i mitt tycke hade blivit långt mer intressant att få se Alva förhålla sig till tillvaron som den kunde ha sett ut om inte författaren valt den enkla vägen ut i slutkampen. Förutom detta är det som sagt ett mycket underhållande äventyr vi får följa med på.
Nästan lika bra som "Underfors" var "Udda verklighet" av Nene Ormes. Liksom den första utspelar den sig i Sverige, närmare bestämt i Malmö. Udda, huvudperson i denna roman, har så länge hon kan minnas drömt läskiga mardrömmar om människor hon inte känner. Snart börjar hon märka att mardrömmarna kanske inte är några mardrömmar, utan är händelser som utspelar sig på riktigt och att det finns en värld hon inte vetat existerade där särlingar som hon själv följer lagar som vanliga människor inte vet något om.
Jag måste medge att jag är imponerad av Ormes debut, där hon med märkvärdigt lätt hand tecknar upp ett Malmö befolkat av människor som skulle kunna vara som oss, men inte riktigt är det. Tyvärr håller storyn inte riktigt ända fram, då slutet av boken innehåller på tok för många logiska luckor. Det är till exempel oförklarligt lätt för Udda att rädda sin fångna vän, liksom särlingarn som varit så intresserade av Udda lätt låter sig luras och bara så där bestämmer sig för att strunta i hennes och hennes exuistens. Dessutom är slutet alldelse för skissartat och Orme hoppar över delar i boken som hon nog borde ha tagit med. För när Daniel fritas orkar Ormes ine riktigt förklara vad sjukhus/polis har att säga om hans skador, hur hans familj reagerar på hans uppdykande och vilken komntakt Udda egentligen har med särlingarna nu när hon vet om att de existerar. Och vad hände egentligen med Vanadis och Hemming, för att inte tala om den onda Valerius?
lördag 27 augusti 2011
Postverket - boktriangelsn sämsta bok?
Envis som jag är när det gäller helt fel saker, har jag svårt att ge upp böcker.
Jag brukar till och med sätta ära i att läsa ut böcker hur tråkiga eller förnederande de är.
I Charles Bukowskis debutroman har jag dock funnit den idens baneman. Boken, som handlar om Bukowskis alteregos anställning på posten är inte ens värd pappret den är tryckt på. Redan i bokens början förklarar huvudpersonen att han började som brevbärare av två anledningar; för att jobbet var lätt och för att han skulle få knulla mycket.sedan fortsätter boken i samma stil. Tror jag, mitt tålamod med Henry Chinaskis äventyr tog slut efter47 sidor, då den försupne grotesken samvetslöst våldtar en kvinna.
Jag kan för mitt liv inte förstå varför Bukowski blivit så hyllad, ej heller varför Postverket kallas för en Amerikansk klassiker.
Nä, nu måste jag sanera både händer och hjärna efter att återigen tagit i boken.
Jag brukar till och med sätta ära i att läsa ut böcker hur tråkiga eller förnederande de är.
I Charles Bukowskis debutroman har jag dock funnit den idens baneman. Boken, som handlar om Bukowskis alteregos anställning på posten är inte ens värd pappret den är tryckt på. Redan i bokens början förklarar huvudpersonen att han började som brevbärare av två anledningar; för att jobbet var lätt och för att han skulle få knulla mycket.sedan fortsätter boken i samma stil. Tror jag, mitt tålamod med Henry Chinaskis äventyr tog slut efter47 sidor, då den försupne grotesken samvetslöst våldtar en kvinna.
Jag kan för mitt liv inte förstå varför Bukowski blivit så hyllad, ej heller varför Postverket kallas för en Amerikansk klassiker.
Nä, nu måste jag sanera både händer och hjärna efter att återigen tagit i boken.
torsdag 25 augusti 2011
Gargoyler har också känslor?
Under augusti var den första månadsboken som blev utläst Andrew Davidsons debutroman "Gargoylen", en klassisk sträckläsarbok som genast fångade in mig med en synnerligen otrevlig beskrivning av brännskador och en lika obehaglig begäran från författaren om att jag skulle lägga ena handen mot spisplattan för att bättre förstå vad han menade. Eftersom jag kan vara aningen lättpåverkad ibland är jag därför glad att jag fortfarande sitter här med båda händerna i behåll, och jag hoppas att även ni tänkte efter en gång extra innan ni satte på en spisplatta på högsta värme.
När vi först möter huvudpersonen (som jag av någon anledning till en början antog vara av kvinnligt kön) blir han svårt brännskadad i en bilolycka, blir bitter och vill inte leva längre. I alla fall är det så tills han träffar Marianne Engel, också hon intagen på sjukhuset men på psykavdelningen. Hon hävdar att de träffats tidigare, i ett annat liv, och varit älskare och att han även då varit brännskadad. Sitt namn har boken fått av att Marianne har till yrke att skulptera fram gargoyler.
Författarmässigt är det här kanske inte något av det bättre jag läst, men idé- och storymässigt är det annorlunda och helt och hållet Davidsons skapelse. Jag måste även medge att romanen, för att vara Davidsons debut, håller ovanligt hög klass. Ett av de mindre tilltalande dragen är dock likheten med Dan Browns böcker. Man skulle nästan kunna säga att detta är DaVincikoden goes a little crazy. Tilltalande är det ändå att Davidson inte på samma sätt som den förra gillar att skriva sina läsare på näsan, för i denna roman ges inga direkta svar om det är i fantasin eller i verkligheten som personen levt ett tidigare liv. Det är helt upp till läsaren själv att dra sin egen slutsats.
Det här var som sagt ingen höjdarbok, men väl en bok som var underhållande för stunden och höll aningen högre klass än sådana böcker brukar göra. Något av det roligaste med läsningen var dock när jag något förvånad, efter kanske 50 sidors läsning, inser att huvudpersonen är man och inte kvinna. Detta säger dock mer om mig som (feministisk?) läsare än om Davidson som författare.
När vi först möter huvudpersonen (som jag av någon anledning till en början antog vara av kvinnligt kön) blir han svårt brännskadad i en bilolycka, blir bitter och vill inte leva längre. I alla fall är det så tills han träffar Marianne Engel, också hon intagen på sjukhuset men på psykavdelningen. Hon hävdar att de träffats tidigare, i ett annat liv, och varit älskare och att han även då varit brännskadad. Sitt namn har boken fått av att Marianne har till yrke att skulptera fram gargoyler.
Författarmässigt är det här kanske inte något av det bättre jag läst, men idé- och storymässigt är det annorlunda och helt och hållet Davidsons skapelse. Jag måste även medge att romanen, för att vara Davidsons debut, håller ovanligt hög klass. Ett av de mindre tilltalande dragen är dock likheten med Dan Browns böcker. Man skulle nästan kunna säga att detta är DaVincikoden goes a little crazy. Tilltalande är det ändå att Davidson inte på samma sätt som den förra gillar att skriva sina läsare på näsan, för i denna roman ges inga direkta svar om det är i fantasin eller i verkligheten som personen levt ett tidigare liv. Det är helt upp till läsaren själv att dra sin egen slutsats.
Det här var som sagt ingen höjdarbok, men väl en bok som var underhållande för stunden och höll aningen högre klass än sådana böcker brukar göra. Något av det roligaste med läsningen var dock när jag något förvånad, efter kanske 50 sidors läsning, inser att huvudpersonen är man och inte kvinna. Detta säger dock mer om mig som (feministisk?) läsare än om Davidson som författare.
onsdag 24 augusti 2011
You clicked your heels and wished for me. SPOILERS!
I och med helgens dataproblem var jag tvungen att låta min älskade elektroniska teddybjörn och tillika snuttefilt vila. Förhopningsvis går Hens liv att rädda men tillståndet är i skrivandets stund ovisst. Då mobilens internet gjorde föga för att tillfredställa min törst efter det skrivna ordet började jag sakterligen återgå till det älskade medium den här bloggen är tillägnad.
Likt en bonde på en åker började jag plöja, och resultatet var gott. Istället för näring åt kroppen resulterade dock mitt plöjande i näring för den ack så omtvistade själen. Kunskapen från tre vitt skilda litterära verk blev min belöning.
Den första var en av Augusti månads böcker; The Wonderful Wizard Of Oz av L. Frank Baum.
Berättelsen handlar som bekant om barnet Dorothy som under en tornado blir förflyttad från den karga prärien till det blomstrande Paradiset OZ. Där möter hon och hennes hund Toto de tre för oss välkända karaktärer; Fågelskrämman, Plåtmannen och Det fega Lejonet. Historien är klassisk och har agerat inspiration till så skilda ting som musikalen med Judy Garland i huvudrollen, till kvicka repliker i moderna TV-serier. Den har fått både prologer och uppföljare, varav L. Frank Baum själv skrev tolv stycken.
Tyvärr visade sig 'The Wonderful Wiard Of Oz' lida av samma brister som de flesta klassiker och hyllade ting vi omger oss av idag. De har blivit en så stor del av vår mytologi att effekten av urkällan är blek. Inte urvattnad, men hyllad så högt att läsingen resulterar i en besviken reflektion; var den inte bättre än såhär? Tyvärr är det svårt för mig att ge en rättvis bedömning av 'The Wonderful Wizard Of Oz' då jag inte kan se texten utifrån dess egna förutsättningar.
Ses boken utifrån ett historiskt perspektiv är det lätt att se varför den tilltalade dåtidens amerikanska pubilk. Dorothy; Hur blek och mesig hon än må vara fungerar mer som den ideala amerikanen. Trots sin ringa ålder arbetar hon hårt för att nå sitt mål, tänker praktiskt hon klagar sällan. Trots det paradis som erbjuds henne vill hon hem till sina släktingar. Trots de hinder sällskapet stöter på förbilr hon naiv och vänligt sinnad. Som jag skrev tidigare upplever jag hennes porträtt som blekt, ibland rent av genomskinligt. Har förfataren med flit låtit bli att utrusta sin hjältinna med tydliga karaktärsdrag? Om så är fallet, kan hans avsikt vara att låta Dorothy fungera både som en katalysator vars blotta närvaro men framförallt uppdykande startar ett flertal reaktioner? Eller kanske Dorpthy ska fungera som en spegel där de andra, mer utvecklade karaktärernas handling och personligheter speglas?
Analyserar jag det närmare framträder Dorothy mer som åskådare än deltagare. Visserigen är hon bokens huvudfigur, men i sällskap av andra bidrar hon sällan till något. Inte för att hon är oförmögen till handling, hon dödade trots allt två häxor, utan för att de andra karaktärerna skall få spelutrymme. För att läsaren ska få författarens moral upptryckt i ansiktet? Att de saker Dorothys tre kamrater önskade sig mest av allt fanns inom dem hela tiden. Kanske för att läsaren redan innan trollkarlen gör entré ska vara avogt inställd mot Dorothys Anti. Tillskillnad från den blygsamma Dorothy, som använder häxans metallskor av praktisk skäl snarare än fåfänga, är Trollkarlen en feg psykopat och diktator som manipulerat ett helt land att se honom som trollkarl och sina undersåtar att bygga honom ett palats. Han är felbar men vet sina svagheter; han tvingar Smaragdstadens invånare och besökare att bära glasögon med färgat glas, och gömmer sig själv bakom en skärm. Allt för att hans hemlighet ska vara säker. Staden är ej gjord av smaragder, trollkarlens trick är icke mer än illusioner arrangerade av en simpel människa. I sann revolutinär anda får dock den forne diktatorn sitt straff då det är osäkert om hans luftballong någonsin nådde hemstaden han önskade återse.
Jäklar vilket långt och överanalyserande inlägg! Inte kom jag fram till mycket heller. Förutom kanske att Fågelskrämman och Plåtmannen var bokens intressantaste karaktärer. Och att det som hände utanför ramberättelsen och innan Dorothy kom förmodligen var intressantare än Dorothys resa.
Likt en bonde på en åker började jag plöja, och resultatet var gott. Istället för näring åt kroppen resulterade dock mitt plöjande i näring för den ack så omtvistade själen. Kunskapen från tre vitt skilda litterära verk blev min belöning.
Den första var en av Augusti månads böcker; The Wonderful Wizard Of Oz av L. Frank Baum.
Berättelsen handlar som bekant om barnet Dorothy som under en tornado blir förflyttad från den karga prärien till det blomstrande Paradiset OZ. Där möter hon och hennes hund Toto de tre för oss välkända karaktärer; Fågelskrämman, Plåtmannen och Det fega Lejonet. Historien är klassisk och har agerat inspiration till så skilda ting som musikalen med Judy Garland i huvudrollen, till kvicka repliker i moderna TV-serier. Den har fått både prologer och uppföljare, varav L. Frank Baum själv skrev tolv stycken.
Tyvärr visade sig 'The Wonderful Wiard Of Oz' lida av samma brister som de flesta klassiker och hyllade ting vi omger oss av idag. De har blivit en så stor del av vår mytologi att effekten av urkällan är blek. Inte urvattnad, men hyllad så högt att läsingen resulterar i en besviken reflektion; var den inte bättre än såhär? Tyvärr är det svårt för mig att ge en rättvis bedömning av 'The Wonderful Wizard Of Oz' då jag inte kan se texten utifrån dess egna förutsättningar.
Ses boken utifrån ett historiskt perspektiv är det lätt att se varför den tilltalade dåtidens amerikanska pubilk. Dorothy; Hur blek och mesig hon än må vara fungerar mer som den ideala amerikanen. Trots sin ringa ålder arbetar hon hårt för att nå sitt mål, tänker praktiskt hon klagar sällan. Trots det paradis som erbjuds henne vill hon hem till sina släktingar. Trots de hinder sällskapet stöter på förbilr hon naiv och vänligt sinnad. Som jag skrev tidigare upplever jag hennes porträtt som blekt, ibland rent av genomskinligt. Har förfataren med flit låtit bli att utrusta sin hjältinna med tydliga karaktärsdrag? Om så är fallet, kan hans avsikt vara att låta Dorothy fungera både som en katalysator vars blotta närvaro men framförallt uppdykande startar ett flertal reaktioner? Eller kanske Dorpthy ska fungera som en spegel där de andra, mer utvecklade karaktärernas handling och personligheter speglas?
Analyserar jag det närmare framträder Dorothy mer som åskådare än deltagare. Visserigen är hon bokens huvudfigur, men i sällskap av andra bidrar hon sällan till något. Inte för att hon är oförmögen till handling, hon dödade trots allt två häxor, utan för att de andra karaktärerna skall få spelutrymme. För att läsaren ska få författarens moral upptryckt i ansiktet? Att de saker Dorothys tre kamrater önskade sig mest av allt fanns inom dem hela tiden. Kanske för att läsaren redan innan trollkarlen gör entré ska vara avogt inställd mot Dorothys Anti. Tillskillnad från den blygsamma Dorothy, som använder häxans metallskor av praktisk skäl snarare än fåfänga, är Trollkarlen en feg psykopat och diktator som manipulerat ett helt land att se honom som trollkarl och sina undersåtar att bygga honom ett palats. Han är felbar men vet sina svagheter; han tvingar Smaragdstadens invånare och besökare att bära glasögon med färgat glas, och gömmer sig själv bakom en skärm. Allt för att hans hemlighet ska vara säker. Staden är ej gjord av smaragder, trollkarlens trick är icke mer än illusioner arrangerade av en simpel människa. I sann revolutinär anda får dock den forne diktatorn sitt straff då det är osäkert om hans luftballong någonsin nådde hemstaden han önskade återse.
Jäklar vilket långt och överanalyserande inlägg! Inte kom jag fram till mycket heller. Förutom kanske att Fågelskrämman och Plåtmannen var bokens intressantaste karaktärer. Och att det som hände utanför ramberättelsen och innan Dorothy kom förmodligen var intressantare än Dorothys resa.
tisdag 23 augusti 2011
Ett (till en början) fantastiskt äventyr
Den här 600-sidiga boken, Cavalier och Clays fantastiska äventyr av Michael Chabon, framstod till en början som en riktig höjdare och en sådär 200 sidor in i boken gillade jag den skarpt. Tyvärr gick det sedan lite utför sedan och boken levde inte alls upp till förväntningarna. Handlingen kretsar kring kusinerna Cavalier och Clay, judar, varav den ena precis anlänt till USA medan familjen blivit kvar i förktigstidens tyska nazisamhälle. Det är nämligen vid tiden för Hitlers judeförföljelser som historien utspelar sig, vilken också var samma tid som serietidningarna uppnådde sin riktiga guldålder. Och det är i och med detta som de båda kusinerna ser sin chans att komma upp sig i världen. Det är därför de skapar "Befriaren", som kan bryta sig in och ut överallt, som dödar nazister på löpande band och som alltid ser till att godheten segrar. Underhållande är det således att läsa denna skröna, något av ett äventyr faktiskt, om än inte ett fantastiskt sådant.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)