Vårt hem är vårt slott!

Äntligen hade det blivit dags för en efterlängtad bokmiddag igen, nämligen Shirley Jacksons "Vårt hem är vårt slott", eller som den heter på engelska "We have always lived in the castle". Passande nog hade vi dagen innan middagen bestämt att ge oss ut hela kollektivet för att plocka svamp och bär. Därför blev det, i alla fall delvis, hemplockade björnbär till efterrätt. Mums! Med mycket socker på givetvis..... Som vi sa under kvällen; det här är inte en kväll där socker är optional!




Eftersom det var jag (Sofia) som stod för bokmiddagen den här gången tog jag på mig rollen av Connie och lagade all mat inför middagen. Stina, eller Merricatt, var vänlig nog att påpeka att lammsteken var riktigt god med tanke på att en vegetarian tillagat den.





Middagen som lagades var självklart just den ödesdigra middag då alla utom 3 medlemmar av familjen Blackwood blev förgiftade och dog. Huvudrätten var således lammstek med mintgele (som en liten eftergift till Merrciatts favoritsvamp serveradas den med ugnsstekta champinjoner.... eller var det nu champinjoner???), ugnsbakad potatis, sallad och ärtor. Till maten serverades ett gott rödvin för att lugna allas nerver.




Till efterrätt serverades självklart björnbär med socker. Och vi måste ha varit ovanligt lyckligt lottade då samtliga närvarande vid middagen fortfarande inte uppvisar några förgiftningssymptom!


Som avslutning på kvällen blev det till sist te (med socker såklart!) och romkaka, som en liten efterapning av Connies "te-party", där just romkaka och te serverades och där Merricatt inte kunde låta bli att tracka gästerna och erbjuda dem socker till sitt te.






För att slutligen göra kvällen komplett bestämde vi oss för att vi borde beskydda oss och vårt hus genom att gräva ned beskyddande skatter i varje hörn av tomten. Men det kunde inte vara vilken skatt som helst utan det skulle vara något som hade emotionellt värde. Stina valde därför att gräva ned ett smycke hon köpte på sin allra första medeltidsmarknad, medan jag grävde ned den spådoms-svala jag fick av Stina precis innan jag gifte mig. Sebbe slutligen bestämde sig för att gräva ned sin rubiks kub för blonda. Om du läser det här Johan; han gjorde det för laget!!!

Sammantaget var det en mycket trevlig kväll och för en gångs skull hade Sebbe mycket att bidra till i konversationen; som att Jackson dog 1965, att Merricatt valts till den 70:e bästa karaktären i en fiktiv bok och att man faktiskt gjorde en pjäs av boken 1966. Anledningen till att jag kommer ihåg detta är att jag sitter här med hans fusklapp framför mig...;). Förutom detta pratade vi faktiskt mer om författaren än om boken i sig, som att hon led av klaustrofobi och verkade ha en något osund realation till mat.

I am legend - en recension att hoppa över om ni inte dör efter att veta hur den slutar

OBS! OBS! OBS! Läs absolut inte denna recension förrän ni har läst boken själva. Kanske inte så kul att veta slutet liksom...

Det här är romanen om Neville, den sista människan på jorden. Han är den enda överlevande sedan människorna omkring honom en efter en förvandlats till blodtörstiga vampyrer. På dagarna underhåller han sig själv med att förstärka barrikaderna kring huset, proviantera och döda så många vampyrer han kan innan skymningen kommer och han inget annat kan göra än att barrikadera sig, dricka sig full och vänta på att morgonen ska komma- allt medan vampyrerna samlas kring hans hus, kastar sten på det, ropar på honom att komma ut och där de kvinnliga vampyrerna till och med blottar sig för att fömå honom att gå utanför dörren.

I början av romanen ska jag erkänna att jag mest irriterades över bokens brist på logik och att huvudpersonens största bekymmer kretsade kring sin lust till vampyrkvinnorna. Jag irriterades också över att en sådan hyllad bok var fylld med så meningslösa klichéer; vampyrer som var rädda för kors och vitlök och dödades med en påle i hjärtat. Snart nog visade det sig dock hur skickligt Matheson byggt upp sin roman och mot slutet av den kan jag bara medge att den verkligen är ett mästerverk inom sf-genren. Allt ifrån hur Matheson skildrar en ensam människas hopplösa kamp för överlevnad till hur han med hjälp av psykologi och biologi förklarar vampyrismens uppkomst. För att inte tala om hur han väjer för det banala och lätta när han låter huvudpersonen stöta på en levande varelse efter att ha levt ensam så länge; en hund som efter lång övertalning låter sig infångas för att sedan efter det endast leva ytterligare en vecka.

Och slutet då! Vi har ju talat ganska mycket i boktriangeln om böcker med underbara inledningar- men slut då? Kan ni komma på någon bok med ett riktigt, riktigt underbart slut? Om inte måste ni läsa denna! Boken slutar nämligen med att huvudpersonen infångas, avlivas och dör medan orden som maler i hans huvud i hans sista stund är att det nu är han, och inte vampyrerna, som är legenden- "I am legend"

Den förlorade systern är återkommen!

Ja vad kan man säga, Stina, annat än att när du kommer tillbaka till Boktriangeln gör du det med besked. Hur många inlägg har det egentligen blivit de senaste dagarna? Uppåt en sådär 20 skulle jag tippa..... Synnerligen trevligt är det i alla fall, och jag väntar med spänning på dina kommande recensioner.

För att firda din återkomst tänker jag lägga upp en bild på de finaste som finns! Enjooooy!

Rädda det som räddas kan

Avsnitt trettioett
Detta är nu självklart inte hennes fel, inte helt och hållet i alla fall. Det syns på långt håll att hon bär på inte så lite halvtaskiga gener. Jonas stönar inombords. Folk som hennes föräldrar borde inte vara berättigade att skaffa barn. De var säkert lika anskrämliga bägge två. Om han var som dem skulle han ha tagit en god titt på sin tillvalda livskamrat, och skrikande sprungit därifrån. Eller kanske inte vid närmare eftertanke, de måste ha matchat varandra, och förmodligen var deras intelligensnivå tillsammans inte större än vad deras dumma dotters är. De förtjänade säkert varandra. De var säkert så dumma att de inte förstod bättre.

Frågan är dock om de var så dumma att de inte insåg hur fult deras kommande barn skulle bli. Ful plus ful kan ju i princip bara bli en sak. Säkert var de så fula att det inte hade hjälpt vilket drag stackars Frankie ärvde från dem, hon skulle ha blivit en ful padda i vilket fall. Lite självinsikt borde de stackars människorna ha haft, en amöba hade kommit fram till den enkla slutsatsen. Hon kanske var en olycka, funderar han. Hon kanske inte var tänkt att bli till. Säkert blev föräldrarna lika chockade som han första gången de såg sin dotter. Och efter det gjorde de förmodligen det enda rätta, och såg till att vissa utvalda delar slutade att fungera som de skulle. Eller så kanske de helt enkelt gjorde något ännu bättre och tog sina miserabla liv. Nej förresten, stryk det sista. Det vore att tillräkna dem större hjärnkapacitet än vad som kan ha varit möjligt.

Kanske adopterade de bort henne och barnmorskorna var barmhärtiga nog att inte låta de nyblivna föräldrarna se sitt missfoster. Fast nej igen, vem hade velat adoptera en så ful unge. Barnhem är troligare. Han tittar närmare på henne, hon ser ut som ett barnhemsbarn. Ett fult barnhemsbarn som ingen ville ha och som blev utkastad därifrån så fort hon var myndig. Eller kanske ännu tidigare. Jo, funderar han vidare. Förklaringen är mer än trolig, och utan en mammas hjälpande hand har Frankie inte haft en chans. Inte för att hon har några vackra, eller ens acceptabla drag att bättra på, men visst skulle hon inte behöva vara riktigt så här ful.

Och om hon inte vet det så är det faktiskt 2000-talet och där finns något som heter skönhetsoperationer. I hennes fall kanske han inte skulle vilja kalla det just det, snarare hmm, låt se, mindre förfulande operation. Ehhh, inte riktigt klockrent. Kanske operation mindre fulhet. Ja, det skulle kunna bli nåt. Med den rätta reklamkampanjen. Han kan nästan se reklampelarna; Operation: Mindre Fulhet. Lysande i någon stark neonfärg och med Bond-inspirerad musik spelande i bakgrunden. De fula, feta loosrarna skulle komma springande i klungor och dregla lystet så fort de hörde signaturmelodin till reklamen. De skulle falla som synnerligen fula käglor. Moa ha ha. Och inte skulle de bli vackra precis, bara något mindre fula. Ja, det skulle funka. Dessa fula individer skulle sannerligen behöva ett rädda det som räddas kan-kit.

RÄDDA DET SOM RÄDDAS KAN KIT. Där har han ju det! Så fort han kommit härifrån ska han ta patent på iden och sälja den till någon stor reklambyrå. I sanning, vilket geni han är! Men nej, nu störs hans briljanta planer av en synnerligen irriterande röst; Frankie. Morr. Den bruden har den värsta tajming…
– Jävla nedlusade lilla barnhemshelvete, mumlar han mellan sammanbitna tänder.
– Va? Hör du Mr Castell, de vill visst se din legitimation. Du, ta inte illa upp, va? Det är ett populärt ställe vet du…
Fuck! Det här händer inte bara! Jonas är mållös. Det här billiga, småskitiga, förpestade lilla barhelvetet i mitten av ingenstans vill ha hans legitimation. Hans! Ser de inte vem han är? Ser de inte hans världsvana. Men om de tigger om det ska de väl få som de vill. Mummel mummel. Med förorättad min drar han fram sitt ID-kort och kör upp det i inkastarens fula tryne.

I sin ilska har han bara glömt en sak……Han heter inte Mr Castell. Han heter inte ens något som kan komma i närheten att likna det. Jonas ilska är med ens som bortblåst, och i hans ansikte tar istället ett inställsamt flin plats. Åh herre Gud, tänker han för sig själv. Låt dem inte ha hört puckots sista kommentar, låt dem inte ha hört, låt dem, inte ha hört, låt dem inte ha hört………
– Jo då, du har åldern inne, pysen.
Jo då, du har åldern inne pysen, härmar Jonas i sitt inre, men drar samtidigt en lättnadens suck. Tack och lov.
– Men jag tyckte just jag hörde damen kalla dig Mr Castell, och det är inte alls vad som står på det här ID-kortet. Du skulle inte kunna förklara det för mig? Det är inte så att du har förfalskat det? Om det är något jag inte gillar så är det sådant. Och är det några jag inte gillar så är det typer som håller på med sånt. Men du har säkert en bra förklaring. Inte sant?
JÄVLA GUD!

Flicka i fönster

Jag har fastnat för den här framsidan av någon anledning, jag vet inte varför. Sofia tycker den är ful. Så jag frågar mig, är det bara jag? Är den verkligen så ful? Is it? Is it really? Do tell!


Stina

Merricat, said Connie, would you like a cup of tea?

Precis som Bonjour Tristesse som jag skrev om i min förra recension är det här en bok med en alldeles speciell inledning. De första meningarna i Vårt hem är vårt slott fångar in en, och inledningen slår också an tonen för resten av boken.

My name is Mary Katherine Blackwood. I am eighteen years old, and I live with my sister Constance. I have often thought that with any luck at all, I could have been born a werewolf, because the two middle fingers on both my hands are the same length, but I have had to be content with what I had. I dislike washing myself, and dogs, and noise. I like my sister Constance, and Richard Plantagenet, and Amanita phalloides, the death-cup mushroom. Everyone else in our family is dead.

Det är en annorlunda berättelse, och man kan efter att ha läst denna roman förstå varför Shirley Jackson var en sådant populär författare under sin livstid och varför hennes böcker återigen börjar röna uppmärksamhet. Efter att tidigare ha läst Hemsökelsen måste jag säga att detta var det sista jag förväntade mig av Jackson. Medan den förra romanen var sövande, tråkig, trist och komplett humorlös (bortsett från slutet) är denna historia livfull, udda och fylld med underliga små detaljer och ritualer från de inblandades vardagsliv. Den rymmer också en slags mörk underfundig humor.

Redan i och med de första raderna inser man att huvudpersonerna i boken inte är några vanliga Smiths eller Jones. Ganska snart förstår man också att något hänt, något som gör att folket i byn helst håller sig på avstånd från dem. De utgör en slags familj, men långt ifrån en ordinär sådan. Det är Merricat som verkar långt yngre än sina arton år, det är den äldre systern Constance som numera aldrig lämnar huset och slutligen är det den förvirrade farbror Julian. De tre utgör resterna av familjen Blackwood, klanen som alltid levt i sitt slott. Resten av familjen har alla dött av förgiftning efter en familjemiddag sex år tidigare, en middag som Constance serverade...

Trots de mystiska omständigheterna kring den övriga familjens bortfall existerar de överlevande i en slags harmonisk självvald isolation. Enda smolket i bägaren är när Merricat måste ge sig iväg till byn för att skaffa förnödenheter. Hon är den enda av dem som nånsin lämnar huset, och bara två dagar varje vecka, dagar hon verkligen inte ser fram emot. Väl i byn får hon så ut med bybornas blickar och gliringar. Barnen roar sig med att ropa elakheter efter henne, som följande ramsa:

Merricat, said Connie, would you like a cup of tea?
Oh, no, said Merricat, you'll poison me.
Merricat, said Connie, would you like to go to sleep?
Down in the boneyard ten feet deep!

Systrarnas relation beskrivs fint. Det är en tillvaro där Constance fått ge upp allt men ändå inte viker från sin systers sida. De båda är bundna till varandra på gott och ont och de är varandras hela värld. För vad vore Merricat utan sin Constance? Och Constance utan sin Merricat?

Det är en vacker saga vi får ta del av i den här boken. Vacker och fruktansvärd.

Stina

Veckans bok

Veckans bok presenteras återigen av litteraturvetaren och kulturprofilen Freddie. Denna vecka: Paul Austers Osynlig.

Stina

One coincidence too many?

Våra teman och månadsböcker har under den senaste tiden haft en benägenhet att hänga samman, att följa någon nyckets eller ödets röda tråd, och detta helt utan avsikt. Och det känns faktiskt inte helt bra. Jag vädrar järtecken i luften. Okej att slumpen ibland styr men nu har sammanträffandena helt enkelt blivit för många för att kunna ignoreras, eller vad sägs om följande:

- På insidan av pärmen av Nene Ormes Udda verklighet (som ingick i mitt Svenska fantasytema under augusti månad) görs reklam för Legend av Richard Matheson, en bok som kom att ingå i Sofias Supernatural roadtrip-tema i september.

- I Sandras Eskapistiska tema i juli ingick Trollkarlen från Oz som en av månadsböckerna, en bok som översatts av Sam J. Lundwall som skrev Flicka i fönster vid världens kant som ingick i mitt tidigare nämnda fantasytema.



- I Flicka i fönster vid världens kant finns otaliga referenser till Francoise Sagan och hennes Bonjour Tristesse, som var månadsboken i mitt sommartema i maj månad.











- Paul Austers Osynlig, som ingår i Sofias Supernatural Roadtrip börjar med en beskrivning av Bertrand de Born, en kartaktär från Dantes Inferno. Dante och hans inferno utgör en ganska central del i Andrew Davidsons Gargoylen som ingick i mitt fantasytema.



- Incest är ett tema som oroväckande ofta dykt upp i våra teman: jag ska inte avslöja alla böcker eftersom det skulle spoila för mycket, men man kan i varje fall ana undertoner av detta i Bonjour Tristesse. Dessutom återkommer det i två av böckerna i mitt fantasytema, i en böckerna i Sofias roadtrip samt i en av böckerna från Sandras Asientema.

Så vad säger ni? Känns det inte som ett sammanträffande för mycket?

Let the paranoia begin?

Stina

Jonas is back!!!!!

Ni läste rätt - Han är tillbaka!

Green is the colour

Avsnitt trettio
Nog är det Charlies alltid. Med sin spruckna fasad i en sjukt grön färgton och sitt allmänt sunkiga intrycket verkar detta vara Frankies rätta element. Hon smälter in utmärkt i en sådan miljö, till skillnad från Jonas själv. Hur nån med minsta gnutta självkänsla frivilligt väljer att besöka ett ställe som detta övergår Jonas förstånd. Kanske vet de inte bättre. Det här är kanske helt enkelt vad de förväntar sig av livet - varken mer eller mindre.

En kväll vid Charlies kladdiga bardisk och en drink av tvivelaktig kvalitet i handen kan mycket väl vara veckans höjdpunkt för en sådan självföraktande individ. Jonas kan se Frankie sitta där inne, ensam, ful och föraktad, svepande rad efter rad av monkey brains. Det är nästan tragiskt, eller ja, hade varit om det gällt någon annan i varje fall. Som det är nu förstår han inte hur någon skulle kunna visa sig ute med en sådan anskrämlig kvinna. Han har sett transvestiter som verkat kvinnligare. För tusan, han har haft pojkvänner som varit mer kvinna än hon.

Han sneglar på henne i ögonvrån och ryser till. Huh, vad ska folk tro om honom när han gör entré med henne vid sin sida. Å andra sidan är det knappast troligt att han skulle stöta på en bekant på ett ställe som detta.
– Vilket förtjusande ställe, skrockar Jonas. Du vet då att njuta av det goda i livet. En kväll på det här stället så är min dag komplett. Bara att glida in och glömma alla mina bekymmer. Och dina också naturligtvis Frankie.

Det kan hon behöva tänker Jonas för sig själv. Stackars anskrämliga kvinna. Eller stackars förresten. Han tycker inte direkt synd om henne. Han har svårt att känna medkänsla med någon som Frankie. Hon är ju både ful och otrevlig. Men ändå, han känner för att muntra upp henne på något sätt. Hon är uppenbarligen livrädd för den här Mr Castell som han utger sig för att vara, och vill han få henne att slappna av och kanske komma med några förklaringar till vad hela den här soppan går ut på borde han börja mjuka upp henne redan nu. Komplimanger brukar göra susen när man har med kvinnor att göra. Det är vad han har hört i alla fall. Sen får spriten göra resten, och Frankie kommer att vara redo att tala. Problemet är att det inte är helt lätt att komplimentera någon så ful som Frankie. Å andra sidan borde hon bli glad för vilket litet vänligt ord som helst. För komplimanger torde vara en bristvara i Frankies miserabla tillvaro.

– Ser du Frankie, fortsätter han glatt medan de närmar sig ingången, stuckaturen matchar din hårfärg.
– Eh, det har du rätt i, svarar Frankie och ler nervöst
– Se så, säger Jonas vänligt. Du är inte vidare bra på att ta en komplimang, va? Man brukar säga tack när man får en.
– Åh förlåt, jag trodde inte….jag menar…Tack. Tack så mycket. Du vet, jag är inte van vid….jag trodde du menade…Jag tänkte mig inte för…Tack. Ta…..
Ja jisses, effekt gjorde hans ord, men frågan är om det fick den effekt han hoppades på. Frankie verkar snarast ha blivit ännu mer nervös nu. Babblar på som en dåre gör hon också.
– Frankie, avbryter Jonas ordflödet, jag kan helt enkelt inte tro att en vacker….Här är han tvungen att göra en liten grimas. Ansiktet skrynklar ihop sig nästan av sig själv vid tanken på denna omöjlighet. Men han fortsätter oförtrutet, säkerligen kan hon inte ha lagt märke till denna omärkliga ansiktsrörelse - …en vacker kvinna som du aldrig fått en komplimang förut. Jag lovar dig tjejen, så fort vi kommer innanför dörrarna på den här baren kommer männens ögon vara klistrade vid dig. Ha lite självförtroende bara, avslutar han uppmuntrande.

Vilket geni han är. Om inte det där vinner över Frankie på hans sida gör inget det. För visst kommer allas ögon att vara klistrade vid henne när de kliver in. Hon besitter helt enkelt en så grotesk fulhet att man helt enkelt måste titta på henne. Även utan det gröna håret skulle hon vara en syn, om än inte lika uppseendeväckande. Hon är som en vandrande bilolycka. Man vill egentligen inte titta, men man kan bara inte låta bli.

Bonjour Tristesse

Juliette Greco sjöng det melankoliska ledmotivet och spelade även med i filmen som nattklubbsångerska. Vackert, eller hur?



Stina