Med hjärtat som vapen av Björn Ranelid

Vad passar väl bättre att fira in det nya året med än en recension av en signerad Björn Ranelid-roman? Ja, ingenting om du frågar mig ;-).

Man kan sannerligen säga att det är på tiden också då romanen införskaffades för en sisådär 2,5 år sedan och lästes i juni i år. Men den som väntar på något gott, he he.

Grejen är ju att jag vill gilla Ranelid just för att han är så härligt full av sig själv, men på ett alldeles oemotståndligt vis. Med fler människor som honom skulle Sverige vara ett roligare land att bo i.

Och visst känner man även i denna roman igen den speciella Ranelidskan, liksom det lätt diskbänksrealistiska temat med den svenska immigrantdottern Julia som växer upp i Amerika, och som tydligen reder sig i livet med just sitt hjärta som vapen.

Själv är jag inget större fan av vare sig temat eller Julia själv – diskbänksrealism som sagt, inte min grej! Boken ska säga sig utmana oss till att ta ställning och jag känner att mitt ställningstagande är emot den, i mitt tycke, irriterande Julia. Det bli således inget jättehögt betyg för denna bok. Däremot får den ett extra plus för den vackra signeringen och så kanske ett extra plus också bara för att Ranelid är Ranelid, ett unikum som Stina skulle säga.

(Och för att han under signeringen inte tyckte att jag såg ut att vara en dag över 16...)

// Sofia

Merry Christmas!

Ja visst ja, Alan Rickman (typ) hade något han ville säga också:

Har ni missat denna höjdare till julkalender borde ni lät gå in och höra övriga luckor.

Och ha nu en riktigt, riktigt God Jul mina fellow boktrianglare!!!

// Sofia

Julevangeliet enligt de Sade

Har ni inte kommit i julstämning än? Synd för er. Markis de Sades version av julevangeliet lär garanterat inte hjälpa er på traven. Läs och förfasas. Julevangeliet: Den barnförbjudna varianten.

”Då inbillar sig, efter vad ni påstår, den förskräcklige Gud som ni predikar att han har en son, en enda son, som han har fått från jag vet inte vilken förbindelse, för eftersom människan knullar ville hon att hennes Gud likaledes skulle ha knullat. Han avdelar från himlen denna aktningsvärda del av sig själv; man inbillar sig kanske att det är över de himmelska strålarna, mitt i änglaprocessionen, i hela universums åsyn som denna upphöjda varelse skall visa sig… Inte alls; det är i skötet på en judisk hora; det är i en svinstia som den Gud som skall rädda jorden visar sig; detta är den värdiga härkomst man tillskriver honom; men kommer hans aktningsvärda uppdrag att gottgöra oss?”

Stina

Gifttädets bibel av Barbara Kingsolver

Funderade först på att recensera ett gäng mysrysare - men det känns som att min credibilitet som boktrianglare kanske skulle må bra av att belysa att jag läser även annat än s.k pulp fiction.

Därför blir det istället en recension av en bok jag läste så långt tillbaka som i juni, nämligen "Giftträdets bibel". Lite av en gammal favorit är denna roman, men ändå inte den av Kingsolvers romaner jag gillar bäst. Precis som Atwoods romaner genomsyras denna av en torr ironi och komiskhet mitt i allt det eländiga.

Vi får följa en missionärsfamilj med en tyrranisk far som drar med sin fru och sina 4 döttrar till Belgiska kongo för att sprida Guds ord. Året är 1959 och det råder politisk oro i landet, men fadern ignorerar allt detta och försätter både sitt och familjens liv i fara.

Berättare i romanen är just de 4 döttrarna och i kortare stycken även modern. Den enda i familjen som aldrig får föra sin talan är fadern, utan han skildras endast genom de övrigas ögon – ömsom genom dyrkande ögon och ömsom genom mer kritiska beroende på vem det är som berättar. Och det är 5 väldigt olika röster vi får höra. Den 16-åriga Rachel, äldst av systrarna, är ytlig, fåfäng och helt ointresserad av allt som har att göra med Afrika. Leah och Ada, 14 år gamla, är två väldigt olika tvillingar. Leah är intelligent, men samtidigt den som kanske mest av alla söker den tyranniske faderns bekräftelse och Adah, som är handikappad och inte pratar är kanske den som mest av alla går sin egen värld och inte alls låter sig imponeras av fadern. Minstingen i familjen är Ruth May och hon uttrycker sig just som ett ungt barn och missuppfattar saker och ting och kommer till Afrika med ett barns öppna sinne. Föga förvånande är hon den första att få kontakt med byborna.

Och Kingsolver fångar alla dessa röster med precision, vare sig det är mamman eller minstingen som för sin talan. Det känns aldrig påhittat, utan in i minsta detalj verkligt.Det är här är dock ingen roman av den mer lättsmälta sorten, utan den kräver sin tid – men det tycker jag att den sådan här pärla till roman är värd. Just att komma in i den och beröras av den kan nog ta lite tid, för det är inte direkt en bok som fångar in en på en gång.

// Sofia

En tribut till Sofias gode vän Nick (plus en tävling)

Vi börjar med ett citat från pilotavsnittet av Mad Men, bara för att komma i stämning. Nick skulle nog ha trivts som fisken i vattnet på kontoret, särskilt i sällskap med Joan och hennes ”vällustigt fulländade former”.

Joan: I don't know what your goals are, but don't over-do it with the perfume. Keep a fifth of something in your desk. Mr. Draper drinks rye. Also, invest in some aspirin, some band-aids, and a needle and thread.

Peggy whips out a steno-pad and starts writing.

Peggy: Rye is Canadian, right?

Joan: You better find out.

Rye, det vill säga rågwhiskey är en amerikansk whiskeysort som måste innehålla minst 51 procent råg. Det finns också en kanadensisk rye, men där finns inget krav på att den ska vara tillverkad av mäsk gjord på råg. Rye har en lång tradition, och självaste George Washington tillverkade sin egen rågwhiskey i Mount Vernon. Den har haft lite svårt att hitta sin marknad efter Förbudstiden och börjar först nu få lite av en revival igen.

Men nog med tråkiga fakta och fram till den roliga delen, det vill säga recepten.



Photograph: Jennifer Hess

 Old Fashioned

Old Fashioned görs vanligen på bourbon, men kan med fördel bytas ut mot rågwhiskey enligt experterna.

6 cl rågwhiskey

1 tsk finmalet socker (eller en sockerbit)

2-3 stänk bitter: Angostura fungerar bra

Några droppar vatten

Placera sockret i ett lämpligt glas och stänk över de bittra dropparna. Tillsätt några droppar vatten och rör tills sockret har lösts upp. Tillsätt whiskeyn och blanda om. Addera några stora iskuber. Garnering som körsbär, apelsinskivor eller likande är för amatörer. En riktig karlakarl som du struntar förstås i sådant, och toppa för allt i världen inte med sodavatten, det är för sissys. En riktig man dricker outspätt.



Photograph: Michael Dietsch

Sazerac

Den klassiska drinken från New Orleans. Den gjordes ursprungligen på cognac, men receptet ändrades av dunkla anledningar till rågwhiskey.

1 tesked socker

3 eller 4 stänk Peychaud´s bitters

Några droppar vatten

6 cl rågwhiskey

1 tsk Pernod, pastis eller absint

Citron

Kyl ett lämpligt glas i frysen. Blanda socker, Peychaud´s bitters och några droppar vatten i ett mixglas. Blanda tills sockret har löst sig och tillsätt rågwhiskey. Tillsätt rikligt med is och blanda i cirka 30 sekunder. Häll i Pernod, pastis eller absint i ditt kylda glas. Vicka glaset för att täcka insidan och häll sedan ut det återstående. Sila innehållet från mixglaset ner i cocktailglaset. Pressa i lite färsk citron.

En Sazerac i handen och en bystig blondin i knät är början på en god kväll. Tänk dock på att välja en högklassig whiskey. En dålig whiskey ger en dålig Sazeraz. Vad gäller kvaliteten på blondinen kan en dålig flicka rent av vara att föredra. Dålig flicka plus god whiskey bäddar för en helkväll om ni förstår hur jag menar.

Och så en tävling

Och varför inte avsluta detta inlägg med lite Film Noir a la Bergman. Grabba drinkglaset och luta dig tillbaka. Radioteatern ger: Medan staden sover. En Norgren/Fyhr-produktion där essensen av Bergman har kokats samman till en hårdkokt historia där alkoholdimman ligger lika tät som krutröken. En värld där asfalten blänker regnvåt och där kvinnorna är lika vackra som livsfarliga. En värld där man inte kan lita på någon. Utom möjligtvis på sin Glock 54.

Bara lyssna och njut av finkulturen, eller var med och tävla om finfina priser. Inslaget är späckat med repliker från olika Bergmanfilmer. Kan du para ihop replikerna med rätt film? Kan du ens skilja dessa repliker från det andra dravlet (det vill säga från Kalles och mina kreativa tillägg)? Några är kanske givna, men det är inte helt lätt. Det finns närmare bestämt sju replikskiften från fem olika filmer.

Facit kommer att publiceras senare för den som är nyfiken. Årets sista (?) tävling folk. Vilka är med mig?

 Klicka för att lyssna på "Medan staden sover". Kanske det bästa du får höra i år.

Stina

X-böckerna - litteratur för den hårdkokta

Japp, som titel lyder har det blivit dags för en recension av 2 deckare ur den högklassiska X-serien. Där X står för ond bråd död.... Och en aningens unken kvinnosyn.

Mord med förhinder av Hans Lugar är en underbar kliché till deckare. Jag skulle nog kunna sträcka mig så långt som till att påstå att författaren faktiskt inte missat en enda av deckargenrens klyshor.

Här får vi möta femme fatales med ”vällustigt fulländade former” som ”går som en kvinna alltid bör gå, men som ytterst få kan”. De är dessutom i besittning av sovrum som ”slingrar sig omkring en på samma sätt som hyresgästen själv skulle ha gjort om hon varit hemma”. De har dessutom inga pojkvänner utan boyfriends och de är sannerligen inga duvungar.

Och de manliga hjältarna! De tar sina kvinnor på samma sätt som de tar sin whiskey – för att rensa hjärnan från sina olustiga, naggande tankar (Say what?!), de skjuter med sina puffror och de har inte händer, utan labbar.

Handlingen kretsar kring den hårdkokta privatdetektiven Farell som ska utreda mordförsöket på en ung och vacker societetsflicka. Och ta inte mitt ord för det, utan döm själva om hur man inte kan låta bli att älska en inledning som denna:

-Vill ni ta reda på vem som mödat mig, mr Farell? Sa hon.

En deckare möter alla möjliga typer, men det var garanterat första gången ett lik promenerat in genom min dörr. Och om den här läckerbiten var ett lik så var det ett som jag gärna skulle dela kista med!

Ja ni ser ju själva vilken läsklassiker detta är! För övrigt dricks det ryes titt som tätt i boken. Och jag blir inte klock på vad det kan vara, men gissar på att det förslagsvis är whiskey. Input, någon?

Detektiven är dödsdömd av Michael Storme bjuder tyvärr inte alls på samma klass av underhållning, även om också denna har sina ljusa stunder. Det mest underhållande av allt måste ändå vara den gifta detektivens benägenhet att strula runt med allt som har två ben och rör sig, utan att det tas som något konstigt på minsta vis. För att inte tala om att han på typ varannan sida styrker sig med något starkt, vare sig klockan är 10 på morgonen eller kvällen. Härligt!

Först funderade jag på att dra handligen i korthet, men då denna mest verkar vara en ursäkt för att huvudpersonen ska få strula runt känns det ganska onödigt. Vi kan nöja oss med att det handlar om en privatdetektiv som dras in i en utredning som visar sig dödligare än vad han kunnat ana. Inte så passa dödligt dock att vår hjälte inte hinner med att lägra en och annan kvinna samt till och med delta i en orgie. Tur för honom då vår hjältinna enligt vår hjältes noteringar är ett enda välskapt isblock, vilken han dock känner på sig sitter inne med dolda passioner som en verklig konstnär kan få att flamma upp. Om han har rätt i antagandet, ja, ni kan ju gissa....

Man måste ju ha sina prioriteringar, som jag är säker på att vår privatdetektiv Nick skulle ha hållit med om.

Ja ni ser ju att jag haft fullt upp under året med att plöja den ena klassiska romanen efter den andra :).

// Sofia

Common People like me

Vad skönt att Allt snart är utläst, och vilken rolig idé med att beskriva sig själv igenom sångtexter.
Eftersom jag gillar så många olika band var det svårt att välja bara ett. Därför lät jag slumpen avgöra. Först gjorde jag en lista på de tio mest spelade artisterna i min Ituneslista, sedan tog jag en av mina älskade D10 och skulle slå fram en vinnare. Men eftersom det var ett tag sedan jag rollspelade tyckte jag det var så kul att rulla att jag slog fram fyra kandidater. Sedan tog jag min D4 och slog fram en vinnare. Som en mesigare version av Battle of the bands, skulle en kunna säga.

Choose a band and answer only in song TITLES by that band:
My Chemical Romance 

Are you male or female:
Common People

Describe yourself:
The kids from yesterday

How do some people feel about you:
Heaven Help Us

How dou you feel about yourself:
Teenagers

Describe where you want to be:
House of Wolves

Describe what you want to be:
Give 'em hell, kid!

Describe how you live:
Under Pressure

Describe how you love:
I don't love you

Share a few words of wisdom:
You know what they do to guys like us in Prison

Videon fick bli Helena, på grund av den snygga begravningsscenen. Ungefär som att ha en flashmob på en begravning. Rätt kul idé när jag tänker efter, som en uppdaterad version av en irlänsk begravning.

Om jag lyckats följer även en bild på min beslutsprocess:

Högkvalitativ deckarfrossa

Under våren och sommaren var jag lätt graviddimmig i hjärnan (ja, vi kan ju skylla på det i alla fall) vilket väl får sägas avspeglas på valet av litteratur då jag under dessa månader riktigt frossade i högkvalitativ litteratur såsom mysrysare och halvtaskiga deckare. Att frosseriet delvis fortsatte under hösten kan vi ju bortse ifrån. Tänkte ta en lite närmare titt på 3 av deckarhistorierna som jag utan att skämmas det minsta över läste på bussen på väg till och från jobbet.

Mord är ingen konst av R.S Pratcher
Det roligaste med denna historia, på engelska ”The da Vinci affair” är att författaren/översättaren verkar ha vissa problem med sin konsthistoria då da Vinci kategoriskt benämns som Lionardo.

Jobbet denna gång är allså att hitta en stulen tavla av ovan nämnda konstnär.

Det här är en rktg höjdare inom genren, kryddad med underbara uttryck som hur hjälten ”satte två piller i kistan” på sina offer. Att brudarna benämns kategoriskt bevämns som sockerhumlor och tårtsmulor är inte heller fel och inte heller det faktum att i alla fall en av dessa brudar är färdiggräddad och välsmakande som italiensk pizza direkt från en ugn nere vid medelhavet, fortfarande varm...he he.

Hjältens pistol är för övrigt döpt till Emma...

Nu blev ni sugna på lite deckarläsning, va?! För den som vill låna är det bara att hojta. Jag vill ju inte vara skyldig till att ni missar en literär pärla som denna.

Snuten som knäcktes av Carter Brown
En, ehhhh, intressant historia om polisen Al Wheeler som blir indragen i skumraskaffärer av den rike pampen Edward Sloan, som vill att Al letar reda på hans försvunna dotter. Större delen av handlingen kretsar kring vilka drinkar Al sveper, vilka flickor han spanar in och vilken sjutusan till karlakarl han är. Alla kvinnor typ dånar när han så mycket som sneglar åt dem, och vid utfrågningar av vittnen är det snarare regel än undantag att det slutar i sänghalmen. Visst ja, en orgie hinns med också. Tillåt mig hånflina.

Smäll i Sibirien av J Bruce
En riktigt underhållande historia om agenten och tuffingen Hubert (!) som infiltrerar ryssarnas topphemliga laboratorium genom att låtsas vara den tyska vetenskapsmannen dr Menzel. När han inte försöker snoka reda på hemligheter, eller planerar sin flykt, spenderar han tiden med att få fiendernas kvinnliga agenter i säng. Han blir dessutom prakiskt taget knuffad i sängen för att det ska öka hans motivation för att hjälpa ryssarna med det vetenskapliga genombrottet. Kvinnosynen är ehhh, intressant. Här finns välskapta blondiner som har allt en man kan önska och beskrivs så här av en manlig karaktär; ”Hon heter Joyce. Men du kan också vissla på henne. Om du befinner dig på en bar när du visslar så lystrar hon”.

Ska bara avsluta med att ni har mycket att se fram emot framöver då jag fortfarande har ett tiotal Mysrysare att recensera samt ett gäng deckare i X-serien. Låter det inte lovande så säg?!

// Sofia

Utmaning antagen!

Självklart måste jag anta din utmaning, Stina! Och du gissade helt rätt - det blir Bob Dylan för hela slanten:

Choose a band and answer only in song TITLES by that band:
Bob Dylan

Are you male or female:
Girl from the North Country

Describe yourself:
Sad-Eyed lady of the Lowlands

How do some people feel about you:
Youre a big girl now

How do you feel about yourself:
Ugliest girl in the world ;)

Describe where you want to be:
Born in time

Describe what you want to be:
Forever young

Describe how you live:
Tangled up in blue

Describe how you love:
Just like a woman

Share a few words of wisdom:
Don’t think twice its alright

Och jag ska väl inte vara sämre än att jag också bjuder på en musikvide på temat. Men det får bli en cover. Det är Charlotte Gainsbourgh som gör en riktigt vacker version av Dylans "Just like a woman".

Det som var allra vackrast och allra osäkrast, allra skörast och allra starkast

Kärlekens geografi är en historia om besatthet och kärlek. Författaren möter en yngre man, en konstnär, som använt hennes Dagbok som inspiration till ett av sina verk. Detta korta möte förändrar allt. Till en början nöjer hon sig med att följa honom på avstånd via hans hemsida. Genom att nagelfara fotografier från festkvällar, studera kommentarer i kommentarsfältet och läsa krönikor bygger hon upp en bild av honom. Bland alla dessa pusselbitar finns ledtrådar till hans liv. Det känns livsviktigt att få veta allt om honom. Kanske kan något hos honom avslöja en ännu okänd sida hos henne själv.

I månader bygger hon grunden för denna envägsrelation, en handling som inger henne både en känsla av makt och av skam. Hela tiden medveten om illusionen, att hon istället för att närma sig verkligheten med varje ny ledtråd om hans liv kanske fjärmar sig från den. Hon tvekar för att kontakta honom på riktigt men gör det slutligen när illusionen hon byggt upp inte längre räcker till.

Hon sänder iväg ett mail. Och han svarar. Där någonstans börjar det på riktigt, något som liknar kärlek.

Jag tycker om sättet som Nina Bouraoui bygger upp historien på. Hon har ett långsamt, ordrikt, poetiskt vindlande språk som berättelsen vilar på. Det är alltigenom intensivt och det finns inga passager där man som läsare får chansen att vila. Varje ord är laddat med en väntan och en längtan som bara tycks öka. Man väntar på en urladdning, ett klimax som  ska ta udden av det hela, men någon sådan kommer inte. Desperationen finns kvar.

Som ni förstår gillar jag det här och jag kommer definitivt att läsa mer av Bouraouis.

 

Stina