Semester

Första dagen på semestern... Som vi har längtat! Sebbe ligger fortfarande och sover, Aaron tittar på Alfons och jag har fått lite egentid här hemma efter att för en gångs skull ha varit uppe först. Detta måste lätt firas. Tänkte fira in med 2012 års sommarplåga ;-):

 // Sofia

Bokduell 9: Herta Müller vs Thomas Mann

Under mars 2015 kapade jag helt fräckt Stinas tur att välja boktema (sorry Stina!) då jag en månad för tidigt fått för mig att det var min tur. Nu är dock ordningen återställd igen då Stina istället valde boktema för april. I alla fall så blev boktemat under mars 2015 en tysk duell mellan Müller och Mann. Så här på sluttampen med kvinnliga nobelpristagare har det blivit svårare och svårare att hitta romaner som känns som riktiga höjdare, men efter att ha kollat runt kändes Müllers "Andningsgunga" som  en roman som faktiskt kunde vara riktigt, riktigt bra.

 

Tyvärr infriades inte riktigt förväntningarna, även om jag gillar den inledande delen och särskilt orden han bär med sig under lägertiden; mormoderns: JAG VET ATT DU KOMMER TILLBAKA. En sådan mening, konstaterar vår berättare, håller en vid liv.

 Tyvärr tycker jag inte resten av boken riktigt lever upp till denna lovande inledning. Berättandet känns på något sätt för kallt och avståndstagande och episoderna känns ibland för lösryckta. Men berörs gör man givetvis, även om jag tycker det är synd att berättelsen helt inte når fram till mig. Det här är en bok jag liksom vill tycka om.

Samtidigt vet jag inte hur berättelsen annars skulle ha kunnat vara uppbyggd, för det här är en berättelse som ganska brutalt berättar om straffarbetarnas hårda liv och umbäranden, men utan att Müller låter det bli banalt och för tårdrypande. Müller berättar istället sakligt och detaljerat om vardagen för människorna i lägren. Och just Müller språk får mig att bli nyfiken på vad mer hon har skrivit. Kanske kan det bli ytterligare någon roman av Müller senare i vår.

Mot Müllers roman ställdes sedan alltså Thomas Manns "Doktor Faustus". En roman som valdes med ganska mycket vånda kan jag tillägga.

När jag valde den förväntade jag mig kanske lite av en gotisk historia med fan själv som en av de centrala gestalterna. Detta handlar ju om en man som säljer sin själ till djävulen och den borde således kunna fängsla kände jag. Och jag läste och läste i denna över 500 sidor låååånga roman och väntade mig att mannen med bockfot när som helst skulle göra entré. Jag kan säga så mycket som att han lät vänta på sig den mannen och han infriade inte riktigt mina förväntningar...... Jag kan också säga så mycket som att inte heller Thomas Mann som författare riktigt infriade mina förväntningar. Efter vad jag har hört om Stina skulle jag kanske satsat på att ta mig igenom ”Döden i Venedig” istället.....

Vad jag fick var alltså inte djävlar och eldgafflar och mystiska möten vid korsvägar utan istället en ganska  (väldigt!) träig huvudperson och en lektion i musikhistoria jag verkligen inte skrivit upp mig för. För att inte tala om att det mesta som sas om musik i boken (2/3?) gick mig helt över huvudet. Nu hade ju författaren visserligen en tes om att man som åhörare till någon vetenskaplig föreläsning som gick över ens förståelseförmåga ändå skulle ha nöje av detta genom något konstigt resonemang. Jag tror dock inte han hade räknat med en läsare så okunnig och så totalt ointresserad av musik som mig i sådana fall...

Skulle jag kort sammanfatta denna roman skulle jag säga att det var på tok för mycket musik och alldeles för lite fan i berättelsen och jag känner mig minst sagt snuvad på konfekten!

Det blir kanske därför ingen förvåning när jag tillkännager Müller som segrarinnan i denna  duell, vilket gör att kvinnorna detta år inleder med vinst. Ska bli kul att se om detta kan bli det första året där de manliga nobelpristagarna imponerar mest! De två andra åren har det ju blivit 3-1 till de kvinnliga författarna.

// Sofia

Känslan av död

I Känslan av död av Elly Griffiths ska en medeltida kista öppnas för första gången sedan upptäckten inför en handfull speciellt utvalda gäster. Strax innan kistöppningen hittas dock museets intendent livlös brevid kistan, blödande från näsa och mun. Det blir kommisarie Nelson som får ta sig an fallet. Egentligen försöker han banta, men mord gör honom alltid så hungrig.

Min inre pensionär gillar småputtriga historier av det här slaget. Gillar du Morden i Midsumer och läser Allers är det här deckaren för dig. Ingen ondska ligger och ruvar i de brittiska hedlandskapen, och inte minsta skymt av hydror (tack och lov!).

Tyvärr flummar det iväg lite för mycket för min smak med praktiserande druider, förbannelser, prat om ”förfädernas hämnd” och annat fånigt. Men det är ganska trevlig läsning ändå så visst kan jag tänka mig att göra bekantskap med kommisarie Nelson igen i hans kamp mot mördare och kalorier.

Stina

Spionen som kom in från kylan av John Le Carré

Spionen som kom in från kylan är en hårdkokt deckare som utspelar sig kring andra världskriget. Den känns så där lite schabbigt kioskdeckaraktig vilket jag gillar och handlar om spionen Leamas som rekryteras för att få en tysk höjdare på fall – men för att planen ska lyckas måste fienden först tro att han har blivit utstött av sina egna och att de kanske kan få användning för honom. Men för att detta ska lyckas måste han ut i kylan......

Det är en intressant uppbyggd historia skulle jag vilja säga. En hårdkokt sak där männen är hårda och cyniska och där det är svårt att säga vad som egentligen är rätt och fel. Jag nästan sträckläste historien och jag kan säga så mycket att jag hade inte kunnat gissa hur det hela skulle sluta i alla fall.

Det känns som en klassiker man borde unna sig att läsa någon regnig vårdag när man känner för lite mer kvalitativ läsning än en vad en vanlig kioskdeckare har att erbjuda.

// Sofia

Låt inte den här staden plåga livet ur dig...

Följande inlägg är speciellt av flera anledningar. Dels för att jag för första gången bokbloggar på surfplattan, så var  beredda på formaterings-fel-, men även för att Låt inte den här staden är en av få böcker som fått mig att grina. Det är förvisso en bra bok, inte allt för bra prosa, men duglig och på många sätt en klassisk arbetarklasskildring kryddad med allt från självuppoffrande kvinnor och själviska as till karlar. Sanningen å säga misstänler jag att tårarn snarare rann på grund av mina omständigheter med flytt från Umeå än av littersturen i sig. Fast med tanke på att jag lånade boken pågrund av dess titel, vem hade väntat sig annat?

Låt inte den här staden plåga livet ur dig, Mona, av Annelie Jordahl är en hyfsat verklighetstrogen bok som utgår från författafens mamma och hennes upplevelser som ung ensamstående mor i Östersund i slutet på 1950-talet.

Året är 1959 och Mona har, 16 år gammal, fått anställning som barnflicka vos en familj i storstaden Östersund. Mona som kommer från en liten by på landet har aldrig varit i en storstad & jämför Östersund med New York & Manhattan.  Hon älskar att dansa och i den stora staden ska hon väl ändå få utlopp för sin passion. Men inget blir som hon tänkt sig! Barnet är ständigt sjukt & den unga familjen blir allt mer krävande och småsinta. Allt vad tiden går visar detras äktenskap på sprickor, våldsamma gräl och frustration som tas  ut på den unga hemhjälpen. Men Mona härdar ut, trots indragen helgledighet och att hon förväntas sova på soffan i familjens vardagsrum.

Parallelt får vi följa Jazzzmusikern Harold, en person som idag skulle kallas för VKM(vit kränkt man). Inget är någonsin hans fel, hela världen är emot honom & ingen har någonsin lidigt som han. Introvert och med våldsamt temperament.  Och självklar är det honom Mona faller för, flyttar ihop med och senare skaffar barn med. De passar illa ihop och han är en elak jävel som aldrig hjälper till hemma eller med barnet, för det är ju så synd om Harold som blev pappa endast 19-år gammal.

Och det är stora delar av historien. Historien igenom från Mons lära sig att det inte går att lita på någon och hon får gott knoga sig fram i livet utan hjälp Eller Sympati.

Igenkänningsfaktorn är hög, en variation på arbetarklass temat, en berättelse om att vara ensam och utsatt, om att få sina drömmar krossade av verkligheten. En berättelse om att aldrig få resa utomlands, en berättele om en kropp som i unga år är för sliten för att någonsin dansa. Berättelsen om en mor och dotter som minns en tid som inte blev som den skulle.

Simma hem av Deborah Levy

Simma hem av Deborah Levy är en bok det är svårt att värja sig mot, liksom huvudpersonerna i boken, två semesterfirande familjer, har svårt att värja sig mot den unga Kitty Finch som dyker upp och tar plats i deras liv. Kitty Finch som brukar springa omkring naken, har slutat ta sina tabletter och som dyker upp i deras liv flytande i en pool så att alla tror att hon har drunknat.

Redan i den inledande meningen vet man att hennes uppdykande kommer att vara början på något jobbigt; ”När Kitty Finch släppte ratten och sa att hon älskade honom visste han inte längre om hon hotade honom eller bara förde ett samtal”. Han som omnämns, är Joe Jacobs, berömd poet som har en tendens att vara otrogen mot sin fru. Och man tycker ju att han kanske borde ha vetat bättre än att förföra den ostabila Kitty Finch. Å andra sidan är det ju hans fru som bjuder in främlingen att bo tillsammans med dem.....

Ja, det här är en historia olik någon annan jag tidigare läst. I början känner jag att var hypen inte mer än så här, men efter hand som historien utvecklar sig dras jag med i boken och dess obehaglig stämning som smyger sig på i boken mitt i familjernas semesterfirande. Det är hemligheter som avslöjas och relationer som förändras och jag kan garantera att det kommer att bli en sommar ingen av dem kommer att glömma. Själv har jag också svårt att glömma den.

// Sofia

What would Kitty do?

Det finns en Kittybok för varje tillfälle. Här kommer exempel från levande livet för den som tvivlar.

I slutet på maj förra året var det militära flygövningar vid Visby flygfält. Jag bodde i Snäcks stugby, precis som de deltagande militärererna. Var mycket trevligt. För att fira plöjde jag Fara på hög höjd där Kitty tar lektioner för att få flygcertifikat. I mysteriet ifråga figurer en pensionerad överste från flygvapnet med ett mystiskt förflutet, underliga anonyma telefonsamtal och en rad obegripliga stölder. Det är en rätt trist historia, och den fåniga och osannolika upplösningen gör mig mest irriterad, så det blir tyvärr ett lågt betyg.

2 av 10 poäng.

I sällskap med Egon läste jag Kitty och stormjägaren där en osedvanligt korkad Kitty tar sin dumhet till nya nivåer. Kittys hushållerska Hanna har ärvt en gård i Oklahoma som ligger i ett område där kraftiga virvelstormar ofta drar fram. Kitty med vänner beger sig dit för att besiktiga godset innan en tänkt försäljning. De anländer precis efter att en storm dragit fram och i förödelsen hittar Kitty ett utpressningsbrev i en träningsväska. Skaffa fram trettio tusen dollar i småsedlar och ta dem till telefonkiosken i hörnet Robertson Street och Norman Drive. Kör söderut längs huvudvägen. Stanna vid telefonkiosken vid Wilson Lane. Vänta där tills jag ringer. lyder meddelandet. Kidnappning, kidnappning ropar alla i kör. Varför vet jag inte. Er gissning är lika bra som min. För brevet skulle ju kunna gälla i princip vad som helst förutom just kidnappning.

Men nu har Kitty och gänget alltså snöat in på kidnappning. Frågan är om kidnappningen befinner sig i planeringsstadiet eller om den redan är utförd. De inser vikten av att meddela den lokala polisen de graverande kidnappningsplanerna (?), och polisen tar förstås uppgifterna på stort allvar och sätter sina bästa män på fallet. Not. De tror istället att det rör sig om några barns busstreck och vill vänta med kidnappningsutredningen tills, ja tills någon blivit kidnappad helt enkelt. Men Kitty vet i vanlig ordning bäst och Kitty och fallet med den kommande kidnappningen tar sin början.

Det går väl sådär om man ska vara ärlig. På kort tid lyckas Kitty bli nerslagen, punda bort utpressningsbrevet och dra en drös förhastade slutsatser. Ofrivilligt komiska inslag räddar upp en mer än lovligt krystad intrig, men they can only do so much.

3 av 10 poäng.

Som en del av årets Oscarsuppladdning läste jag Farlig filminspelning. Nu vanns ju årets Oscarsbetting som bekant av undertecknad. Jag vill tacka min syster, mina vänner, Freddie och framförallt Kitty för denna prestation. Jag skulle inte ha klarat det utan er!

Det är en stor händelse i River Heights när en känd regissör valt staden som inspelningsplats för sin senaste film. Kitty får förutom en filmroll också ett nytt mysterium på halsen. Rollen ifråga får förstås Kitty utan någon som helst provspelning, thats how good she is! Även Bess och George engageras på olika sätt och snart står det klart att någon vill sabotera filminspelningen. Generatorn exploderar, datorerna blir utslagna och hela teamet blir matförgiftade. Tillsammans lyckas tjejerna så klart lösa mysteriet men vägen dit är fylld av faror.

Det är en ganska innehållslös historia där sabotagen följer på varandra. Det blir snabbt tjajtigt och inte ens ett kort gästspel av Kittys ärkefiende Deirdre får det här att lyfta.

3 av 10 poäng.

Behöver ni vägledning i tillvaron ska ni som sagt veta att det finns en Kittybok för varje situation. Kom bara ihåg att ta hennes råd med en nypa salt. Det är inte alltid Kitty vet bäst.

Stina

Frankofili i kvadrat

Vi ses på Palace de la Sorbonne, av Justine Levy, är något av det franskaste jag någonsin läst. Nu var det några år sedan jag läste Papa Goriot, men vid närmare eftertanke är Justine Levys bok till och med franskare än den. Att den dessutom är utgiven på Sekwa förlag, som specialiserar sig på franskspråkig litteratur gör ju inte upplevelsen mindre fransk.
Historien utspelar sig under en dag på ett café där .... väntar på sin bohemiska mamma Alice. Mamman är sen som vanligt men när hon väl kommer ska de sitta och prata i timmar, de ska ha så trevligt och alla besökare ska se på dem med åtrå, som folk runt omkring Alice alltid gör. Bara mamman kommer någon gång. Under tiden Louise väntar låter hon tankarna vandra iväg till sin barndom, på allt bra men också allt dåligt som uppväxten med den instabila modern inneburit. På moderns älskarinna som nu sitter i fängelse i Kuala Lumpur och skräcken efter att finna modern livlös, ensam och naken efter en överdos.

Det är en okej bok, en bok som passar att läsa e solig dag vid poolen eller på ett café. Och visst lämnar den frågor, som hur en liten flicka, även i den slutna uppväxt Louise hade, kunde fara så illa utan att omvärlden räddade henne. Varför inte någon av pappans alla flickvänner eller barnflickor?
Jag började recensionen med att påstå att Justine Levys roman är bland det franskaste jag läst, på gott och ont. När jag läser den ser jag en novellfilm framför mig, producerad av SVT2 och stundtals filmad i skira färger, kanske med en skakig kamera, en episod ur ett liv. Ett liv där en 18-årig kvinna väser upp med en knarkande fotomodell till mamma och en, i omgångar, frånvarande kompositör till pappa. Två själviska livsnjutare, fast i sina egna världar och en dotter som inte vet annat än att anpassa sig, som inte vet annat än att vänta .
Men det är som sagt var okej, för det är vad stämningen kräver och det är just stämningen jag tar med mig. Stämningen och vetskapen att berättelsen inte skulle kunna utspela sig i någon annan stad än Paris.

Forna modellen Isabelle Doutreluigne, mamma till Justine Levy och verklighetens Alice.

Snabbrecension: Brott i dimma av Mary Mackie

Det här är en deckare i Rosen-serien – ”Romaner med spänning”. Bara detta borde ha fått mig att ana oråd mot bokens kvalutet, men inte då ;-). Det är en ganska osannolik historia om den ständiga singeln Helen som efter ett möte med sin syster finner sig bli tvungen att ta hand om sin nyfödda systerson när systern tragiskt dör i en bilolycka. Barnets pappa är död och då hon är inte den moderliga typen åker hon upp faderns släktingar för att få råd och hjälp. Naturligtvis finns där en snygg bror till den avlidna fadern som hon känner sig obekväm i närheten av..... Ja, förutom en ganska konstig intrig finns väl här inga större överraskningar. Som det ska vara med en bok av denna typen alltså! 

// Sofia

Ta mig tillbaka

I april ska vi ta oss tillbaka. Till 80-talet och till en tid som aldrig kommer igen. Till Jonas Bruns Skuggland som är månadens bok i april.

Vi får träffa Erik och Erik som lyssnar på Michael Jackson, bygger lego, åker snowracer och spelar dataspel. Från stunden de träffas är det de två, som om det är menat att vara så. De övriga klasskamraterna utgör bara skissartade bakgrundsfigurer. Oftast är de hos den andra Erik. I hans källarrum där tiden kunde stå stilla.

Så kommer Marcus till klassen och allt förändras. Två pojkar ska försvinna i natten och Erik ska aldrig glömma.

Det är en barndomsskildring som träffar rakt i solar plexus. Kanske det bästa ni kommer att läsa i år.

Månadens bok: Skuggland - Jonas Brun, 2012.

Darin bjuder på passande soundtrack till läsningen.

Stina