Spoilervarning! Vill du inte veta hur boken slutar så läs inte denna recension!
Never let me go berättas av Kathy. Hon minns tillbaka till en till synes idyllisk uppväxt på internatskolan Hailsham. Hon minns Tommy och Ruth, hennes bästa vänner där. Hon minns en tid när det mesta fortfarande verkade möjligt, men det är längesedan nu. I tillbakablickar får vi ta del av olika perioder i hennes och vännernas liv.
Ramberättelsen bäddar alltså för en ganska typisk historia som utspelar sig i internatskolemiljö men det står snart klart att denna berättelse rymmer mer än så. Ganska snart börjar man förstå att Hailsham inte är någon vanlig internatskola. Lärarna kallas förmyndare och det finns en rad antydda och svårgripbara regler om vad som är tillåtet eller inte. Konst är mer än tillåtet och alla uppmuntras till att skapa. Den största äran man kan få är att ens konstverk hämtas av Madame och tas till ett mytomspunnet galleri. Ett galleri man dock helst talar tyst om.
För på Hailsham pratar man inte om vissa saker och alla vet om det. Framtiden är en av de saker man inte gärna tar upp i onödan. Samtidigt som det verkar vara skolans uppgift att förbereda eleverna för framtiden så är denna och vad som väntar där något av ett tabu att tala om. De flesta verkar veta eller i alla fall ana vad som väntar, men man talar inte om det helt enkelt. Ganska snart står det klart varför. Kathy, Tommy och Ruth liksom resten av eleverna på skolan är kloner och deras uppgift i framtiden är att agera organdonatorer till icke-kloner. De har således ingen framtid.
När Kathys berättelse når sitt slut får man reda på att Tommy precis har fullbordat, det vill säga dött i samband med en donation och att också Ruth är död sedan en tid tillbaka. Nu är Kathy ensam kvar och hon ska snart bli donator själv. Stämningen i boken är det bestående intrycket för mig. Med små medel skapar Ishiguro en tryckt och ödesmättad stämning i boken. Man vet hela tiden vart det bär hän och tillåts inte glömma det. Glättiga stunder får en otäck bismak eftersom man vet att det bara är en tillfällig frist. Han skildrar skickligt Kathy och hennes vänner. Från oskuldsfulla och naiva barn till vuxna som resignerat inför sitt öde. Just denna resignation, detta att alla bara accepterar sitt öde har jag lite svårt att förstå. Varför gör ingen uppror? Och varför försöker ingen fly? Jag förstår inte den blinda acceptansen.
Konstigt nog känner jag inte heller så mycket för karaktärerna. Jag tycker aldrig att jag får lära känna dem på djupet, inte tillräckligt för att bry mig. Kanske beror det på den osentimentala och känslokalla tonen i Kathys berättelse. Hon verkar inte direkt bry sig, så varför skulle jag? Å andra sidan är det ju berättelsen från en kvinna som redan har förlorat allt, så vad annat är att vänta.
Frånsett detta så Ishiguro tar upp ett viktigt ämne i den här boken. Vad är det att vara människa? Klonerna betraktas inte som riktiga människor, gjorde man det skulle det våra svårt att förklara varför de ska dö för att andra ska få leva. Men om de inte är människor vad är de då? Det visar sig att hela deras Hailshamupplevelse har varit ett experiment för att förändra synen på kloner och försöka ge dem en drägligare tillvaro. Konsten de alltid uppmuntrades till var ett sätt att visa på deras mänsklighet. Om de var förmögna att skapa stor konst var inte det ett tecken på deras mänsklighet, att de hade förmåga att känna?
Det är en intressant och välskriven historia om ett viktigt ämne men jag tycker att Ishiguro bara skrapar på ytan av sin egen berättelse och jag hade velat ha mer.
Stina
tisdag 9 augusti 2011
lördag 6 augusti 2011
Dags för lite recensioner igen
Efter frånvaro på bloggen, beroende på bröllopsbestyr, flytt och jobb, har det blivit dags att ta itu med lite recensioner igen.
Vi börjar med en av mina månadsböcker, "Den svarta dahlian", som jag inledningsvis blev imponerad av och gillade skarpt. Det såg ut som att det här kunde vara en av årets få 10-poängare, och en deckare dessutom som inte är någon av mina favoritgenrer. Tyvärr var jag optimistisk aningen för tidigt så boken som ju började så lovande bara blev sämre och sämre ända fram till det ganska fåniga slutet. När man sedan läser författarens efterord, om man har oturen att få tag på en sådan förlaga, kan i alla fall inte jag låta bli att himla lite med ögonen och tycka att romanen efter att ha läst igenom detta dravel faktiskt blir aningen ännu sämre. Synd på en bok som lovade så mycket!
"De små hästarna i Tarquinia" däremot har kommit att bli en ny sommarfavorit, och liksom Annina Rabes som skrev förordet och kallar boken den ultimata sommarboken kommer nog även jag att göra det till en bok att läsa om varje sommar, gärna tillsammans med en campari bitter. Mern liksom henne kan inte heller jag riktigt sätta fingret på vad det är som gör att jag tycker om den så mycket. För den har något visst som det är svårt att sätta fingret på. Det är något med det där hur Duras på ett nästan magiskt vis lyckas fånga sommarens känsla, med dess leda och den där speciella atmosfären som bara infinner sig när man är utomlands på semester och kanske har druckit en campari bitter för mycket. För i boken händer det just inte så mycket, huvudkaraktärerna sitter vid vattnet, badar, pratar skit och känner sig leda på allt- och självklart sveps det en hel del campari också. För liksom boken är den ultima sommarboken måsta campari bitter vara den ultimata sommardrinken.
Efter denna underbara pärla till bok gav jag mig i kast med ännu en roman av Kazuo Ishiguro, och jag har insett att det blivit dags att ge sig angående hans författarskap. De endra riktigt bra böcker han skrivt är tyvärr "Never let me go" och "Berg i fjärran". Denna roman, "Konstnär i den flytande världen", handlar om en åldrad japansk konstnär som ser tillbaka på sitt livsverk, där hans konst varit färgad av propaganda och numera mest känns som en smutsig hemlighet. Större delen av läsningen är tyvärr bara långtråkig och föga engagerande. Synd på en så lovande författare, för det vackra språket och hans fina berättastil förtjänar bättre romaner än de jag läst av honom på sistone. Liksom hans övriga romaner är det en sparsmakad prosa som för berättelsen framåt där det som inte sägs är det mest framträdande.
Vi börjar med en av mina månadsböcker, "Den svarta dahlian", som jag inledningsvis blev imponerad av och gillade skarpt. Det såg ut som att det här kunde vara en av årets få 10-poängare, och en deckare dessutom som inte är någon av mina favoritgenrer. Tyvärr var jag optimistisk aningen för tidigt så boken som ju började så lovande bara blev sämre och sämre ända fram till det ganska fåniga slutet. När man sedan läser författarens efterord, om man har oturen att få tag på en sådan förlaga, kan i alla fall inte jag låta bli att himla lite med ögonen och tycka att romanen efter att ha läst igenom detta dravel faktiskt blir aningen ännu sämre. Synd på en bok som lovade så mycket!
"De små hästarna i Tarquinia" däremot har kommit att bli en ny sommarfavorit, och liksom Annina Rabes som skrev förordet och kallar boken den ultimata sommarboken kommer nog även jag att göra det till en bok att läsa om varje sommar, gärna tillsammans med en campari bitter. Mern liksom henne kan inte heller jag riktigt sätta fingret på vad det är som gör att jag tycker om den så mycket. För den har något visst som det är svårt att sätta fingret på. Det är något med det där hur Duras på ett nästan magiskt vis lyckas fånga sommarens känsla, med dess leda och den där speciella atmosfären som bara infinner sig när man är utomlands på semester och kanske har druckit en campari bitter för mycket. För i boken händer det just inte så mycket, huvudkaraktärerna sitter vid vattnet, badar, pratar skit och känner sig leda på allt- och självklart sveps det en hel del campari också. För liksom boken är den ultima sommarboken måsta campari bitter vara den ultimata sommardrinken.
Efter denna underbara pärla till bok gav jag mig i kast med ännu en roman av Kazuo Ishiguro, och jag har insett att det blivit dags att ge sig angående hans författarskap. De endra riktigt bra böcker han skrivt är tyvärr "Never let me go" och "Berg i fjärran". Denna roman, "Konstnär i den flytande världen", handlar om en åldrad japansk konstnär som ser tillbaka på sitt livsverk, där hans konst varit färgad av propaganda och numera mest känns som en smutsig hemlighet. Större delen av läsningen är tyvärr bara långtråkig och föga engagerande. Synd på en så lovande författare, för det vackra språket och hans fina berättastil förtjänar bättre romaner än de jag läst av honom på sistone. Liksom hans övriga romaner är det en sparsmakad prosa som för berättelsen framåt där det som inte sägs är det mest framträdande.
torsdag 4 augusti 2011
Tema augusti: Annan verklighet
Så kommer då augustis tema äntligen, bara något försenat. Jag har haft riktigt svårt att välja tema denna gång men nu är det bestämt. Jag måste erkänna att Sandras föregående tema Eskapism inspirerat lite. Det var nämligen precis vad jag behövde just nu, en liten flykt från verkligheten. Jag är inte helt beredd att lämna den tillflyktsorten ännu så månadens tema är Annan verklighet, med inriktning mot svensk fantasy.
Av månadens böcker har jag bara läst bonusboken men jag har stora förhoppningar om att resten ska vara minst lika bra. Hoppas ni ska gilla det.
Månadens bok: Udda verklighet – Nene Ormes, 2010.
Den femte systern – Mårten Sandén, 2008.
Underfors – Maria Turtschaninoff, 2010.
Flicka i fönster vid världens kant – Sam J. Lundwall, 1980.
Gargoylen – Andrew Davidson, 2010.
Bonusläsning: Skuggorna i spegeln – Inger Edelfeldt, 2003.
Månadens bok Udda verklighet är en så kallad urban fantasy som utspelar sig i ett Malmö man bara känner igen till ytan. Huvudpersonen Udda har alltid plågats av hallucinationer och hemska mardrömmar. En natt drömmer hon om en kvinna som flyr från Malmö Central. Det blir upptakten på en jakt genom Malmös gator, en jakt genom nutid och dåtid.
Den femte systern är en Augustimoninerad ungdomsbok inom fantasygenren. 16-åriga Jannike har fått praktik på ett museum där allt inte verkar stå rätt till. Det upptäcker hon en vintermorgon när hon finner sig stå öga mot öga med en mordisk vätte med dubbelyxan i högsta hugg.
Underfors är också den en urban fantasy, men denna utspelar sig i, eller snarare under, Helsingfors. Vi får följa tonåringarna Alva och Joel som kommer i kontakt med den magiska världen Underfors och får lära sig att troll och andra varelser inte bara är något som existerar i sagor.
Flicka i fönster vid världens kant beskrivs som en melankolisk kärlekshistoria med små fantasyinslag. Det jag föll för här var väl främst titeln, så jag hoppas att innehållet ska vara lika bra. Den är i varje fall skriven av Sam J. Lundwall som väl mest är känd för sin science fiction.
Gargoylen är min katt bland hermelinerna då den varken är skriven av en svensk författare eller kan räknas som fantasy. Dock innehåller den inslag som gör att jag tycker att den platsar i månadens tema ändå. Den naamnlöse huvudpersonen har varit med om en bilolycka och ligger på sjukhus svårt bränd över hela kroppen. En dag dyker en kvinna upp, Marianne Engel, som påstår att de två varit älskande i 1300-talets Tyskland. Hon är skulptör och beskriver sitt arbete som ett befriande av gargoyler ur den sten där de är inneslutna. Mannen faller handlöst för Marianne samtidigt som han inser att det hon berättar för honom inte kan vara möjligt. Eller kan det?
Så slänger jag in en bonusbok också, Inger Edelfeldts Skuggorna i spegeln om Arri som får tillträde till landet Eidolon och de lockelser som finns där. Särskilt dras hon till den förföriske Leonidas. Den tar sin början i medeltidsveckan i Visby (som ju börjar nu på söndag) så vad kan väl passa bättre än att låta denna bok inleda temat om man har lust och ork att ta sig an den.
Stina
Av månadens böcker har jag bara läst bonusboken men jag har stora förhoppningar om att resten ska vara minst lika bra. Hoppas ni ska gilla det.
Månadens bok: Udda verklighet – Nene Ormes, 2010.
Den femte systern – Mårten Sandén, 2008.
Underfors – Maria Turtschaninoff, 2010.
Flicka i fönster vid världens kant – Sam J. Lundwall, 1980.
Gargoylen – Andrew Davidson, 2010.
Bonusläsning: Skuggorna i spegeln – Inger Edelfeldt, 2003.
Månadens bok Udda verklighet är en så kallad urban fantasy som utspelar sig i ett Malmö man bara känner igen till ytan. Huvudpersonen Udda har alltid plågats av hallucinationer och hemska mardrömmar. En natt drömmer hon om en kvinna som flyr från Malmö Central. Det blir upptakten på en jakt genom Malmös gator, en jakt genom nutid och dåtid.
Den femte systern är en Augustimoninerad ungdomsbok inom fantasygenren. 16-åriga Jannike har fått praktik på ett museum där allt inte verkar stå rätt till. Det upptäcker hon en vintermorgon när hon finner sig stå öga mot öga med en mordisk vätte med dubbelyxan i högsta hugg.
Underfors är också den en urban fantasy, men denna utspelar sig i, eller snarare under, Helsingfors. Vi får följa tonåringarna Alva och Joel som kommer i kontakt med den magiska världen Underfors och får lära sig att troll och andra varelser inte bara är något som existerar i sagor.
Flicka i fönster vid världens kant beskrivs som en melankolisk kärlekshistoria med små fantasyinslag. Det jag föll för här var väl främst titeln, så jag hoppas att innehållet ska vara lika bra. Den är i varje fall skriven av Sam J. Lundwall som väl mest är känd för sin science fiction.
Gargoylen är min katt bland hermelinerna då den varken är skriven av en svensk författare eller kan räknas som fantasy. Dock innehåller den inslag som gör att jag tycker att den platsar i månadens tema ändå. Den naamnlöse huvudpersonen har varit med om en bilolycka och ligger på sjukhus svårt bränd över hela kroppen. En dag dyker en kvinna upp, Marianne Engel, som påstår att de två varit älskande i 1300-talets Tyskland. Hon är skulptör och beskriver sitt arbete som ett befriande av gargoyler ur den sten där de är inneslutna. Mannen faller handlöst för Marianne samtidigt som han inser att det hon berättar för honom inte kan vara möjligt. Eller kan det?
Så slänger jag in en bonusbok också, Inger Edelfeldts Skuggorna i spegeln om Arri som får tillträde till landet Eidolon och de lockelser som finns där. Särskilt dras hon till den förföriske Leonidas. Den tar sin början i medeltidsveckan i Visby (som ju börjar nu på söndag) så vad kan väl passa bättre än att låta denna bok inleda temat om man har lust och ork att ta sig an den.
Stina
söndag 17 juli 2011
Svenska kulter
Så ytterligare en recension från februaris skräcktema; Svenska kulter av Anders Fager. Det är en samling skräcknoveller som blandar vardag och övernaturliga inslag. Jag gillar det, vilket inte var helt väntat till en början. Det kändes som något jag aningen skulle älska eller avsky och nu blev det det förstnämnda. Vissa noveller är förstås bättre än andra men jag tycker att hela boken är läsvärd och håller en hög standard. Inte minst är det kul att läsa skräck på svenska, och svensk skräck som dessutom är riktigt bra är man inte bortskämd med.
Den första novellen om ett gäng blodtörstiga tonårstjejer är en av mina favoriter. Hans språk och ton är så träffsäker när han skildrar attityd och jargong. Det känns äkta och blir aldrig konstlat. Dessutom är det en fin linje innan det blir fånigt och eftersökt, och på denna balanserar Fager utan problem.
Det förekommer en del sexskildringar av olika slag i flera noveller, och finns det något som få bemästrar så är det just detta. Oftast blir det pannkaka av alltihopa, särskilt i blandning med skräck men även här lyckas Fager övertyga mig. Det känns inte snaskigt utan utgör en självklar del av handlingen.
En lovande debut. Jag kommer definitivt att läsa mer när tillfälle ges.
Stina
Den första novellen om ett gäng blodtörstiga tonårstjejer är en av mina favoriter. Hans språk och ton är så träffsäker när han skildrar attityd och jargong. Det känns äkta och blir aldrig konstlat. Dessutom är det en fin linje innan det blir fånigt och eftersökt, och på denna balanserar Fager utan problem.
Det förekommer en del sexskildringar av olika slag i flera noveller, och finns det något som få bemästrar så är det just detta. Oftast blir det pannkaka av alltihopa, särskilt i blandning med skräck men även här lyckas Fager övertyga mig. Det känns inte snaskigt utan utgör en självklar del av handlingen.
En lovande debut. Jag kommer definitivt att läsa mer när tillfälle ges.
Stina
En hemskt tråkig hemsökelse
Ja då var det dags för mig att publicera recensionen av månadsboken för skräcktemat, Hemsökelsen av Shirley Jackson. A little late I know, men bättre sent än aldrig. Det är inte bara min bokhög som växer lavinartat här hemma nämligen utan också mängden böcker som väntar på att recenseras här på bloggen. Så mycket att göra och så lite tid, ja ni vet...
Dessutom är det en bok som i mitt tycke knappast förtjänar en recension då absolut ingenting hände i hela boken. Den utspelar sig i det hemsökta huset Hill House dit vetenskapsmannen Dr Montague anländer för att få bevis för det övernaturliga. Tillsammans med en grupp människor som alla tidigare varit med om övernaturliga händelser ska han försöka locka fram det som hemsöker huset.
Det går väl sådär skulle jag säga. Det är lite knackningar i väggarna men that´s it. Man väntade på ett crescendo som aldrig kom. Det skulle vara en ruskig skräckberättelse om jag förstått det hela rätt, dessutom en som blivit filmatiserad flera gånger, så man hade ju vissa förväntningar. Jag förväntade mig nervbitande spänning och kalla kårar längs ryggraden, but no siree! Jag hör ändå till dem som uppskattar när en skräckförfattare vet att hålla inne med detaljerna och mer låta ana än få beskrivet vad som döljer sig i skuggorna. Det blir alltid sjukt mycket läskigare när ens egen fantasi får fylla i resten. Men här blir det bara löjligt, min fantasi kan bara do so much. Man måste ju få något att bygga på.
Sammantaget kan man säga att hela boken var ett enda stort antiklimax. Inte förrän på sista sidan hettade det till, men det var too little too late och hjälpte inte till att rädda upp läsningen nämnvärt. Jag kan ju medge att det var ett oväntat och överraskande slut men som helhet ger jag ändå boken bottenbetyg. Det kändes som ett slöseri med tid. Läs hellre något annat av samma författarinna men hoppa Hemsökelsen, i alla fall om ni förväntar er gastkramande spänning. Den var inte hemsk överhuvudtaget, bara hemskt tråkig.
Stina
Dessutom är det en bok som i mitt tycke knappast förtjänar en recension då absolut ingenting hände i hela boken. Den utspelar sig i det hemsökta huset Hill House dit vetenskapsmannen Dr Montague anländer för att få bevis för det övernaturliga. Tillsammans med en grupp människor som alla tidigare varit med om övernaturliga händelser ska han försöka locka fram det som hemsöker huset.
Det går väl sådär skulle jag säga. Det är lite knackningar i väggarna men that´s it. Man väntade på ett crescendo som aldrig kom. Det skulle vara en ruskig skräckberättelse om jag förstått det hela rätt, dessutom en som blivit filmatiserad flera gånger, så man hade ju vissa förväntningar. Jag förväntade mig nervbitande spänning och kalla kårar längs ryggraden, but no siree! Jag hör ändå till dem som uppskattar när en skräckförfattare vet att hålla inne med detaljerna och mer låta ana än få beskrivet vad som döljer sig i skuggorna. Det blir alltid sjukt mycket läskigare när ens egen fantasi får fylla i resten. Men här blir det bara löjligt, min fantasi kan bara do so much. Man måste ju få något att bygga på.
Sammantaget kan man säga att hela boken var ett enda stort antiklimax. Inte förrän på sista sidan hettade det till, men det var too little too late och hjälpte inte till att rädda upp läsningen nämnvärt. Jag kan ju medge att det var ett oväntat och överraskande slut men som helhet ger jag ändå boken bottenbetyg. Det kändes som ett slöseri med tid. Läs hellre något annat av samma författarinna men hoppa Hemsökelsen, i alla fall om ni förväntar er gastkramande spänning. Den var inte hemsk överhuvudtaget, bara hemskt tråkig.
Stina
fredag 15 juli 2011
En lektion i värdinneskap
Värdinnans ABC från 1930 har förgyllt många av mina kvällar på sistone. En praktisk handbok utgiven av HUSMODERN.
Värdinneskapets kärna är så att säga umgänget. Har man inte något umgänge, har men ej mycket tillfälle att vara värdinna. Flyttar man som ungt par till en ny ort kan man förstås göra visit hos prästen och läkaren m. fl. men sedan då? Då får man helt enkelt vänta tills de som äro gamla i gården göra visit. Sedan är det bara att bjuda igen och vips blir man inbjuden åter till traktens alla festligheter. Något att komma ihåg vid flytten till Klintehamn således.
I övrigt har jag har fått lära mig konsten att gå på visit, vilket är en hel vetenskap i sig, vikten av att klä sig efter omständigheterna, servettbrytning, nöjet att bereda smörgåsar, korrespondensens regler och finesser samt mer därtill.
Visste ni till exempel att man endast till släkt och nära vänner ska skicka andra kort än visitkort. Man får heller aldrig skicka vikta visitkort eftersom vikningen betyder att man själv eller ens hustru lämnat det personligen.
En annan detalj som är nog så viktig att känna till är att man inte tackar för sist efter ett five o´clock, dvs ett kafferep. Besöker ni ett sådant så kom ihåg att inte ta mer än en kaka åt gången på assietten. Är det ni själv som är värdinna så bjud inte heller någon att "taga en kaka till" förrän hennes kakassiett är tom.
Lycka till i ert värdinneskap tjejer!
Stina
Klart att damerna inget ska ha... De har ju antagligen bara arrangerat det hela.
Ja är det inte ett sant nöje att bereda smörgåsar så säg?
Visst borde vi återinföra ordet kavajskutt?
En uppdatering på Jessica- och Elisabethfronten
Jahapp, ännu ett gäng tvillingböcker har blivit utlästa och recenserade, nämligen nr 5-10 i serien.
Vi börjar med Välja sida som visade sig vara en riktig höjdare. Den kändes som en ungdomsvariant av Stinas favvofilm "Vadet" med River Phoenix i huvudrollen och går i tvillingböckernas version ut på att ett gäng elaka killar bjuder de fulaste flickorna de kan hitta på middag för att sedan servera dem hundmat. Tvillingarnas kompis Kristin blir således överlycklig när hon blir utbjuden av den äldre, coole Mike och kan inte fatta varför hennes vän Brian verkar göra allt för att dejten inte ska bli av. Det är såhär det ska vara att läsa en tvillingbok alltså! Kan det bli mer moralkakestoff än det här? Don´t think so!
Efter denna kom Sanningar och lögner som också den var riktigt underhållande. I denna kretsar handlingen kring den coola (och elaka) Lacey, vars pojkvän gör slut. För att göra honom svartsjuk, och samtidigt jävlas med Jessica, lägger hon ann på snyggingen, och tillika Jessicas span, Damon. Helt klart en story skriven som en tvillingbok ska skrivas! Kul även att Jessica blir intresserad av en kille som bor i husvagn, vilket inte direkt är något som skulle hända i Sweet Valley High-serien, där hon inte så mycket som skulle titta åt en kille som inte var rik och populär. Kul också med en tvillingbok som faktiskt framställer Jessica i bra dager, samtidigt som hon fortfarande kämpar för att passa in på den nya skolan. Oväntat dessutom med en bok där inte allting löser sig på slutet. Det verkar som att Jessica och Damon kanske får kämpa lite mer än vad som är vanligt för att få ihop det.
Låt oss så gå vidare till En för mycket som handlar om Elisabeth och Salvador och det jobbiga med att de ser varandra som mer än kompisar, speciellt som de vet att det kommer att såra Anna, den tredje i gänget. Hon är så nere att de inte vågar berätta att de kysst varandra och att de kanske vill vara mer än bara vänner. Sen, när Anna en kväll är jätteledsen och Salvador tröstar henne "råkar" han kyssa även henne och efter det vet han varken in eller ut. Elisabeth vill inte prata med honom och Anna tror att de är ihop. Det roligaste med boken är ändå att supertönten Ronald Reece börjar intressera sig för Jessica, vilket gör henne mycket bekymrad för sitt rykte, och eftersom han är en snäll kille fast han är en tönt vill hon inte säga rätt ut att hon aldrig i livet skulle gå ut med honom. Ytterligare något den äldre Jessica inte skulle ha några som helst problem med. Hennes tolerans mot töntar verkar avta med åren om man säger så. I Sveket mot Anna fortsätter handlingen kretsa kring Salvador och Anna, som numera, mot Salvadors vilja, är ett par och i Aldrig i livet fortsätter Ronald göra livet surt för Jessica, som fortfarande hoppas på att Damon ska göra en framstöt. Intrigerna tätnar med andra ord. Värsta såpoperan det här ju!
Den sist utlästa boken är därefter Fest eller fiasko i vilken Jessica ska anordna homecomingdans. Till skillnad från de tidigare böckerna känns den här mest fånig, med en rätt dålig intrig. När Jessicas kommitté, bestående av alla hennes vänner, bara bråkar och inte kan samsas ger hon upp och låter Elisabeth ta över, men utklädd till Jessica. Kompisarna genomskådar henne dock snabbt, men håller god min i hopp om att få Jessica på bättre humör. Trist på ett så dåligt avslut på min tvillinläsning, men hoppas på att vidare loppisfynd kan vaska fram något bättre.
Min kära syster fyndade i och för sig ett 10-tal böcker ur Sweet Valley serien åt mig när hon var på sin roadtrip, så om inte annat krävs lätt en omläsning av dessa tvillingfavvisar. Litteratur av hög klass!
Vi börjar med Välja sida som visade sig vara en riktig höjdare. Den kändes som en ungdomsvariant av Stinas favvofilm "Vadet" med River Phoenix i huvudrollen och går i tvillingböckernas version ut på att ett gäng elaka killar bjuder de fulaste flickorna de kan hitta på middag för att sedan servera dem hundmat. Tvillingarnas kompis Kristin blir således överlycklig när hon blir utbjuden av den äldre, coole Mike och kan inte fatta varför hennes vän Brian verkar göra allt för att dejten inte ska bli av. Det är såhär det ska vara att läsa en tvillingbok alltså! Kan det bli mer moralkakestoff än det här? Don´t think so!
Efter denna kom Sanningar och lögner som också den var riktigt underhållande. I denna kretsar handlingen kring den coola (och elaka) Lacey, vars pojkvän gör slut. För att göra honom svartsjuk, och samtidigt jävlas med Jessica, lägger hon ann på snyggingen, och tillika Jessicas span, Damon. Helt klart en story skriven som en tvillingbok ska skrivas! Kul även att Jessica blir intresserad av en kille som bor i husvagn, vilket inte direkt är något som skulle hända i Sweet Valley High-serien, där hon inte så mycket som skulle titta åt en kille som inte var rik och populär. Kul också med en tvillingbok som faktiskt framställer Jessica i bra dager, samtidigt som hon fortfarande kämpar för att passa in på den nya skolan. Oväntat dessutom med en bok där inte allting löser sig på slutet. Det verkar som att Jessica och Damon kanske får kämpa lite mer än vad som är vanligt för att få ihop det.
Låt oss så gå vidare till En för mycket som handlar om Elisabeth och Salvador och det jobbiga med att de ser varandra som mer än kompisar, speciellt som de vet att det kommer att såra Anna, den tredje i gänget. Hon är så nere att de inte vågar berätta att de kysst varandra och att de kanske vill vara mer än bara vänner. Sen, när Anna en kväll är jätteledsen och Salvador tröstar henne "råkar" han kyssa även henne och efter det vet han varken in eller ut. Elisabeth vill inte prata med honom och Anna tror att de är ihop. Det roligaste med boken är ändå att supertönten Ronald Reece börjar intressera sig för Jessica, vilket gör henne mycket bekymrad för sitt rykte, och eftersom han är en snäll kille fast han är en tönt vill hon inte säga rätt ut att hon aldrig i livet skulle gå ut med honom. Ytterligare något den äldre Jessica inte skulle ha några som helst problem med. Hennes tolerans mot töntar verkar avta med åren om man säger så. I Sveket mot Anna fortsätter handlingen kretsa kring Salvador och Anna, som numera, mot Salvadors vilja, är ett par och i Aldrig i livet fortsätter Ronald göra livet surt för Jessica, som fortfarande hoppas på att Damon ska göra en framstöt. Intrigerna tätnar med andra ord. Värsta såpoperan det här ju!
Den sist utlästa boken är därefter Fest eller fiasko i vilken Jessica ska anordna homecomingdans. Till skillnad från de tidigare böckerna känns den här mest fånig, med en rätt dålig intrig. När Jessicas kommitté, bestående av alla hennes vänner, bara bråkar och inte kan samsas ger hon upp och låter Elisabeth ta över, men utklädd till Jessica. Kompisarna genomskådar henne dock snabbt, men håller god min i hopp om att få Jessica på bättre humör. Trist på ett så dåligt avslut på min tvillinläsning, men hoppas på att vidare loppisfynd kan vaska fram något bättre.
Min kära syster fyndade i och för sig ett 10-tal böcker ur Sweet Valley serien åt mig när hon var på sin roadtrip, så om inte annat krävs lätt en omläsning av dessa tvillingfavvisar. Litteratur av hög klass!
onsdag 13 juli 2011
På drift mot.... Sandviken?!
Tog en minisemester med Kalle under några dagar i juli. Vi gav oss ut på vägarna med destination unknown och hamnade i Sandviken av alla ställen. Där var det folktomt och nerstängt som väntat, men vi hittade till slut en mycket trevlig uteservering i en park. Vi var de enda gästerna men hade trevligt ändå. Jag drack två glas vitt och Kalle en lättöl eftersom han snart skulle köra oss tillbaka till Stockholm igen.
I en Sandviksk park
Förutom Sandviken hann vi besöka Årsta slott, Gysinge bruk och lite andra ställen vars namn redan fallit ur minnet. Vi fick några mycket trevliga och soliga dagar med loppisfyndning, barhäng, långa nattliga promenader på krokiga skogsvägar och öldrickande på en brygga i solnedgången. Visst låter det idylliskt? Svensk sommar när den är som allra bäst.
Fika på Gysinge bruk
Öl och solnedgång, en perfekt avslutning på en härlig dag.
Såklart hanns också lite läsning med. Jag läste ut Ethan Hawks Ett fönster i New York och hann påbörja Ernest Hemingways Och solen har sin gång. Läsande sistnämnda på en bänk vid vattnet i Stockholm fann jag mig bli värsta turistattraktionen för en grupp turistande japaner. Det filmades och fotades och flera stycken ville bli fotograferade bredvid mig på bänken, kändes lätt surrealistiskt. Tur i varje fall att jag läste Hemingway och inte någon lite mer lättviktig tvillingbok. Nu kommer jag ju att verka sjukt kulturell i diverse japanska fotoalbum, så tack Sofia för ett fint val av månadsbok.
Litteratur av olika slag (Hemingway, Kalle Anka och Starlet, något för alla smaker) ombord på vandrarhemmet Gustaf af Klint där jag spenderade min sista natt i Stockholm
Stina
fredag 8 juli 2011
Månadens tema; Eskapism
Temat för Juli månad var ursprungligen Amerikans diskbänksrealism, med bland annat 'To Kill a Mockingbird' på listan. Då både jag och Sofia redan läst den insåg jag dock att det var dags att tänka om. Dessutom inser även en inbiten realist som jag att det kan bli för mycket av det goda. Istället för att påminna oss om misären i Revolutionary Road kommer här ett tema som förhoppningsvis kan fungera som ett anti till
Den senaste månaden har varit händelserik. För att inte tala om allt som kommer att hända i Juli. Vi flyttar och jobbar och beter oss för det mesta som de vuxna vi är. Men även vuxna kan behöva en paus från verkligheten.
Därför är månadens tema Eskapism.
Månadens bok:
Peter Pan av J.M Barrie.
Vidare läsning:
Trollkarlen från OZ av Frank M Baum.
Alice i Underlandet och Alice I spegelvärlden av Lewis Carroll.
The Amazing Advantures of Kavalier and Clay av Michael Chabon
Den senaste månaden har varit händelserik. För att inte tala om allt som kommer att hända i Juli. Vi flyttar och jobbar och beter oss för det mesta som de vuxna vi är. Men även vuxna kan behöva en paus från verkligheten.
Därför är månadens tema Eskapism.
Månadens bok:
Peter Pan av J.M Barrie.
Vidare läsning:
Trollkarlen från OZ av Frank M Baum.
Alice i Underlandet och Alice I spegelvärlden av Lewis Carroll.
The Amazing Advantures of Kavalier and Clay av Michael Chabon
torsdag 7 juli 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)