If I were a boy

even just for a day
I'd roll out of bed in the morning
And throw on what I wanted
And go drink beer with the guys

And chase after girls
I'd kick it with who I wanted
And I'd never get confronted for it'
Cause they stick up for me

If I'd put myself first
And make the rules as I go
'Cause I know that she'd be faithful
Waiting for me to come home, to come home

Japp, Beyonces låt "If I were a boy" och dess lyrik kan mycket väl sägas sammanfatta Jessica Schiefauers ungdomsroman "Pojkarna". Kort sagt kan man säga att handlingen kretsar kring 3 tonårsflickor som med hjälp av en mystisk växt kan transformera sig till pojkar. Kim, bokens berätterska, är den som blir mest fascinerad och då de andra börjar tröttna på leken smyger hon själv ut natt efter natt för att träffa den farlige Tony och delta i lekar som bara blir farligare och farligare.

Det är tyvärr i och med detta som jag tycker att berättelsen börjar tappa fokus. Jag förstår inte varför Sciefauer schabblar bort sin briljanta idé och istället för att fokusera på flickornas förvandling till pojkar och utforska genus och hur pojkar och flickro förväntas uppföra sig istället låta boken börja handla om Kim och hennes besatthet av att imponera på Tony. Ville författarinnan belysa en flicka/pojke som dras in i kriminalitet hade hon knappast behövt använda sig av förvandlingsmomentet.

Nej, jag är som sagt besviken och tycker att romanen hade blivit långt mer intressantare om fokus istället legat på just könsbytesmomentet och hur olika pojkar och flickor bemöts.

Däremot är det här ändå en mycket intressant och välskriven berättelse, kanske som bäst (faktiskt) i beskrivelsen av flickorna och deras liv innan förvandlingen börjar. Finstämt beskrivs deras relation och hur de träffas och klär ut sig och kanske inte riktigt ännu vill lämna barndomens värld och omfamna vuxenlivet. Riktigt vackert beskrivet, och det är synd att inte resten av berättelsen håller samma nivå.

Mitt liv i tre böcker

Efterapar Amelias återkommande "Mitt liv i tre böcker" där kända personer får beskriva tre böcker som betytt mycket för dem. Och den här gången har turen kommit till... mig själv! Tänka sig.

Stina, 29, aktuell med recensioner och allmänt snicksnackande på Boktriangeln.

1. "Sommarens ljus" av Zibby O´Neal
En ganska enkel om än ovanligt välskriven ungdosmbok som har något visst. Jag läste den första gången som tonåring och har läst om den nästan varje sommar sedan dess, så det är nog också den bok jag läst flest gånger. Det är lite av en tidsresa varje gång boken öppnas på nytt, det går inte att undgå att tänka tillbaka på gymnasietiden som samtidigt känns så avlägsen och så nära. Det kan låta pretto men den här boken hjälper mig lite att komma ihåg vem jag är. Jag hoppas att jag aldrig tröttnar på den.

2. "Den magiska cirkusen" av Jennifer Egan.

En ganska ny läsupplevlese som jag av någon anledning haft svårt att släppa. Trovärdigheten brast tyvärr bitvis men personerna som befolkar boken glömmer man inte. Jag gillade särskilt beskrivningen av huvudpersonen som är helt instängd i sin egen ensamhet och som försöker men inte lyckas undkomma sig själv.

3. "Darling River" av Sara Stridsberg
Det är hemskt, drabbande och smärtsamt vackert. Stridsbergs prosa går inte att värja sig emot. Hennes Doloresvariationer lämnar efter sig en doft av rosor och en besk smak i munnen. En av mitt livs bästa läsupplevelser.

Stina

I det förflutna av Kate Morton

Äntligen dags för recenserandet av den absolut sämsta boken i mitt Superrnatural Roadtrip-tema, nämligen kate Mortons rätt genomusla "I det förflutna". Boken tog jag med i temat mest för att den kändes som en sådan där trevlig streckläsarbok. Alltså en bok man kanske inte förväntar sig någon större läsupplevelse av, mer än att den ska vara lite kravlös mysläsning. Tyvärr uppnådde den inte alls något av mina krav på den fronten.

Här talar vi alltså om en genomusel bok, med ett förfärligt språk, platta karaktärer och en historia som inte är det minsta intresseväckande. Det känns, tyvärr, lite som att läsa en illa skriven Harlequinroman, men utan några som helst snaskigheter (om man ske se detta som en för-eller nackdel beror väl på person...).

Morton ska med denna roman tydligen ha siktat på det gotiska, men i mitt tycke blir det mest ett gigantiskt magplask på den fronten.

Lyd mitt råd och läs en Harlequinroma istället (eller varför inte en genomusel Mysrysare), en sådan utger sig i alla fall inte för att vara något den inte är.

Ett mirakel i Melodifestivalen

Det är väl ingen som har missat Björn Ranelids medverkan i Melodifestivalen? Den största händelsen i tävlingens långa historia, det tycker Ranelid själv, och jag håller med. Vad kan vara större?

Deltävling ett drar igång redan ikväll men vi får vänta ytterligare två veckor på att höra vinnarlåten Mirakel, för Ranelid medverkar inte förrän i deltävling nummer tre som hålls den 18 februari i Leksand. Det lär dock vara väl värt att vänta på, så missa inte!!!! Sätt ett kryss i almanackan redan nu. Den 18 feruari smäller det. Det kommer att bli en kväll att minnas.

Stina

Felsteget, Faux pas

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Felsteget
av den franske författaren Michel Rio. Det var alltså denna bok som
slumpen valde åt mig under Vindens skugga-middagen. Det är en underlig
historia. En främling blir anlitad för att utföra ett mord. På
mordplatsen får han syn på ett fotografi av en kvinna och ett barn. Det
är något hos kvinnan som får honom att leta upp henne. Han följer deras
liv på avstånd men det dröjer inte länge innan han kommer närmare inpå
än han tänkt komma. Närmare än ha borde. Det första felsteget.

Rio är en mångfaldigt prisbelönt författare i Frankrike och hans romaner är
översatta till ett tjugotal språk. Att han nått sådana framgångar känns
ganska obegripligt efter att ha läst denna roman från 1991. Historien
är konkret och kyligt berättad. Rio slösar inga onödiga ord eller
utvikningar på att ta sig från punkt A till punkt B. Enda gångerna något
beskrivs mera ingående handlar det om sex (vilket det gör ganska ofta)
eller om en kvinnas kropp. Annars rör sig historien bara på ytan. Vad
som döljs där under röjs inte. Språket är lika avskalat och
ogenomträngligt som masken främligen döljer sig bakom. Han kan känna men väljer att inte göra det. Känslor är en belastning inom hans
yrkesområde. Känslor kan bli din död.

Jag kan inte låta bli att störa mig på hur stereotypa huvudpersonerna
är; kvinnan, mannen och barnet. Det är lite som att läsa ett
actionfilmsmanus med Jaune Claude van Damme i huvudrollen. Mannen är
stark, intelligent och handlingskraftig (dessutom något av en Gud i
sängen). En mördare med ett hjärta och ett samvete. Kvinnan däremot är
den passiva, den som tar emot och som i mitt tycke helt omotiverat söker
upp sin manligt tystlåtne granne för att ha sex kort efter det att
hennes make blivit mördad.

Slutet är när man tänker efter rätt typiskt och väntat, but I didn´t see it coming. Jag tänker
inte direkt avråda er från en läsning av Felsteget, det är trots allt en kort historia på bara 112 sidor. Förvänta er inget mästerverk bara.

Stina

Det du ser är inte det du tror att du ser

Jag har riktigt svårt för romaner inom kategorin ”mustiga skrönor” (tänk 100-åringen som klev ut genom fönstret och liknande). Jeanette Wintersons sprudlande saga Vintergatan går genom magen går dock inte att värja sig emot. Ta baksidestexten bara: ”Här följer en berättelse om tid, universum, kärleksförhållande och New York. Dårarnas skepp, en jude, en diamant, en dröm. En pojke från arbetarklassen, ett spädbarn, en flod, det subatomära skämtet om den obeständiga materien.”

Det är boken i ett nötskal, men Wintersons språk och ton går inte att beskriva, det måste upplevas. Med fördel om och om igen. Det är andra gången jag läser just den här boken, men det var minst ett tiotal är sedan sist. En bok som den här glömmer man inte, så när jag råkade passera den i biblioteket fick den följa med hem trots mitt snabbt växande bokberg. Jag var tvungen att se om den var så bra som jag kom ihåg den. Det var den.

Boken handlar visserligen om allt det som nämnts ovan, men det är Alice som är navet. Det finns flera underberättelser som alla är underhållande och originella, men den största behållningen är skildringen av Alice förbindelse med en gift man Jove, och med hans fru Stella. Hon har kärleksförhållanden med dem båda, och finner sig snart indragen i en hopplös kälekstriangel mellan dessa båda storheter. ”Den synlighetskappa som tvåsamheten tillhandahöll innebar att jag inte längre var Alice utan Alice och Jove. Vi var två att ta hänsyn till. Två namn på inbjudningskortet. Och sedan var vi tre. Hans fru och hans älskarinna träffades.”

En annan av de mer underhållande sidohistorierna handlar om Alice mamma och hennes märkliga cravings under graviditeten. Hon vill ha diamanter att äta, och när hon får dem inom räckhåll kan inget stoppa henne. Varken hennes man eller de kompanjoner som ädelstenarna tillhör. Jag hoppas för Sebbes skull att Sofia inte får så dyra kostvanor som gravid.

På tal om Sofia känns nästan den här romanen som gjord för henne tycker jag. Inte minst tror jag att hon skulle uppskatta den härligt bittra screw ball-dialog som utspelar sig mellan Jove och hans bedragna fru. Tänk paret Ernemans kvicka replikskiften från Ingmar Bergmans En lektion i kärlek så förstår ni vad jag menar.

Samtal mellan Jove och Stella efter att hon fått reda på hans otrohet:

DU: Vad har du gjort?

JAG: Jag har slängt ut alla dina saker genom fönstret.

DU: Varför det?

JAG: För att må bättre.

DU: Du hade kunnat slå ihjäl nån.

JAG: Jag hade kunnat slå ihjäl dig.

DU: Jag ser ingen mening i detta.

JAG: Det finns ingen mening i det som du har gjort. Det var inte mig du tänkte på när du rörde vid henne. Du slängde ut mig genom fönstret.

DU: Du hoppade.

JAG: Förlåt?

DU: Du har levt i din egen värld i många år.
JAG: Du menar att jag inte har levt helt och hållet i din.

DU: Det förväntar jag mig inte. Jag förväntar mig bara...

JAG: Litet kärlek och förståelse.

DU: Ja. Kärlek och förståelse.

JAG: Ge dig iväg och leta upp det då.

DU: Det är bäst att jag packar en väska.

Dessutom har boken ett fulländat slut. Jag vet inte hur många romaner jag läst som stupat på de sista sidorna. Ett halvtamt slut kan förstöra en annars bra och genomtänkt roman. Men denna är verkligen bra rakt igenom, inte minst slutet. Jag bjuder på den sista meningen eftersom den i alla fall inte röjer något av handligen i övrigt. ”Vad det än är som drar ur säkringen, som slungar dig över ditt eget livs gränser ut i en kortvarig och fulländad skönhet, om så bara för ett ögonblick, så är det tillräckligt”.

Stina

Kocksgatan revisited eller ett återseende av Tre kronors läskige predikant

Jag hade turen att vinna biljetter till teaterföreställningen Kocksgatan revisited baserad på Ernst Brunners bok. Som uppmärksamma läsare av Boktriangeln vet hör inte Brunner direkt till en av mina favoritförfattare, au de contraire. Men då det var längesedan jag var på teater, och huvudrollen spelades av ingen mindre än Per Ragnar (ni minns väl honom och hans tolkning av den läskige pastorn Sten Frisk i Tre Kronor?) var jag såklart sjukt pepp.

Jag blev inte mindre pepp efter att ha beskådat Sulo och Iddes musikvideor med musik från föreställningen.

Jag gick till och med så långt i min iver att jag påbörjade en läsning av romanen ifråga, en mustig och erotiskt laddad södermalmsroman enligt Boulevardteatern. Diskbänksrealism av värsta sort om du frågar mig. Huvudpersonerna har smeknamn som Flugan, Steken, Aston, Tvekan och Gittan.

Jag skulle kunna ge en mer ingående beskrivning av varför detta inte är något för mig, men jag nöjer mig med att skriva ner baksidestexten, så förstår ni själva.

” De hade älskat med varann. Där låg hon, visade Gittan med armarna. Och just som hon öppnat sig för honom, så rullade han av henne. Stack till Sovjet. - me jag då, vad ska jag göra? undrade Carli Hoffman. Jag ska hoppa in, va? Nej tack! Reserver, det har man i fotboll. Inte i kärlek. Men Carli Hoffman – en kärlekens desperado – kan trots allt inte motstå den liderliga Gittan, och snart får hennes vällustiga vrål hela fastigheten på Kocksgatan 27 att skaka.”

Teaterföreställningen däremot får mer än godkänt. Per Ragnar äger helt enkelt. Det spelar ingen roll att det ord för ord är taget från en skitbok, han levererar ändå. Monologerna varvades med musik där några av Brunners dikter tonsatts, mästerligt framförda av bland andra Idde Schultz. En riktigt trevlig kväll var det.

Stina

Topp- och botten 2011

Efter en 2 månader lång bloggfrånvaro är jag äntligen här igen! Jag hoppas att jag varit saknad ;). Har en hel del böcker kvar att recensera från förra året, men tyckte att det mest högprioroiterade var toppen- och bottennoteringarna från förra året.

Jag presenterar härmed stolt;

Sofias bokår 2011:

Bland toppböckerna var det en 6-7 stycken som var riktigt bra och fick högsta betyg, och av de 10 bästa böckerna var samtliga höjdare. Alex stod faktiskt för årets allra bästa roman; "Never let me go" medan Stinas "Bonjour tristesse" kvalade in på andra plats och därefter mitt val "Vårt hem är vårt slott" på tredje plats.

1. Never let me go av Kazuo Ishiguro (Alex val)
2. Bonjour tristess av Francoise Sagan (Stinas val)
3. Vårt hem är vårt slott av Shirley Jackson (Mitt val)
4. Flicka i fönster vid världens kant av Sam J Lundvall (Stinas val)
5. Berg i fjärran av Kazuo Ishiguro
6. I am legend av Richard Matheson (Mitt val)
7. Osynlig av Paul Auster (Mitt val)
8. En vacker dag av Ira Levin
9. Förträffliga fruntimmer av Barbara Pym
10. Vågorna av Virginia Woolf

Bubblare: Solens rike av J.G Ballard, Doktor Glas av Hjalmar Söderberg och Busters öron av Maria Ernestam.

(samt dessa som jag läst tidigare: Tvillingarna 3. Spökhuset, Tvillingarna 27. Busungarna, Sweet Valley High 28. Hemlig längtan, Tvillingarna 10. Misstänkta, Tvillingarna 41. Hopptävlingen, Tvillingarna 2o. Lantisen, Sweet Valley High 19. Svekfulla planer, De små hästarna i Tarquinia).

Så, till årets bottennoteringar då, och inte var det så få av dem heller tyvärr! Samtliga inprickade av mig, förutom Alex "Trollkarlen från Oz" och Stinas "Djupandning". Man kan se det som att jag är den med sämst smak, eller så kan man se det som att jag bara haft otur. Jag själv lutar åt alternativ nr 2.

Årets botten-noteringar
1. Katitzi, Rosa och Paul av Katarina Taikon
2. Mysteriet på ön (Mysrysare)
3. Bud från död (Mysrysare)
4. Trollkarlen från Oz av Frank M Baum (Alex val)
5. Ett långt farväl av Claes Hylinger
6. Djupandning av Anne Tyler (Stinas val)
7. I det förflutna av Kate Morton (Mitt val)
8. Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafon (Mitt val)
9. To kill a mockingbird av Harper Lee
10. 1984 av George Orwell (Mitt val)

Bubblare: Vi som var föräldralösa av Kazuo Ishiguro (Mitt val) och Svarta speglar av Kristoffer Leandoer (Stinas val).

Hoppas på att hitta lika bra toppenböcker i år, så kom med lika bra teman som förra året tjejer! Själv funderar jag på att dra ner läsningen av mysrysare till noll. Men det känns kanske aningen orelaistiskt med tanke på att jag har ett gäng i ska-läsa-högen. Ja, ja, det kan ju liksom inte bli sämre (hoppas jag verkligen...).

Lovar för övrigt att inte vänta 2 månader med nästa inlägg! På hedersord.

//Sofia

Veckans bok

Vem som presenterar veckans bok?




Freddie såklart!

Boken ifråga är alltså Jerker Virdborgs Kall feber från det dystopiska decembertemat. Jag måste erkänna att jag inte haft tid att läsa en enda sida i någon av dystopierna ännu. Dåligt, jag vet, men två dagars semester ska nog kunna ändra på den saken och först ut blir alltså Kall feber. Det känns passande, inte minst med tanke på vädret. Det är vitt överallt och snön bara fortsätter att falla. Kallt så in i helvete. Bara febern som fattas.

Stina

Den sista Tranströmer i ordningen

Så var det dags för den allra sista dedikerade Tranströmerdikten, jag hoppas att ni inte blir allt för upprörda över detta. Sånt är livet vet ni, allt trevligt har ett slut, and this is it. Det blev således inte roligare än såhär. Men deppa inte ihop alldeles, er alldeles egna samling Tranströmerdikter, kan bli er för det facila priset av 47 kr. Kanske redan idag. Vad väntar ni på?

Och just det ja, den sista dikten är självklart tillägnad allas vår Favoritjohan.

IV SÅNG

Den vita skaran växte: måsar trutar

Den vita skaran växte: måsar trutar

i dräkt av segelduk från döda skepp

men fläckad av förbjudna kusters rökar.

Alarm alarm kring avfall från en skuta!

De trängdes tätt och bildade ett flaggspel

som signalerade ”ett byte här”.

Och måsar styrde över vattenvidder

med blåa åkrar skridande i skummet.

Tvärs över gick en fosforväg mot solen.

Men i sin forntid färdas Väinämöinen

på hansvidd gnistrande i forntidsljus.

Han rider. Hästens hovar blir ej våta.

Och bakom honom: grön hans sångers skog.

Med eken i ett tusenårigt språng.

Den stora kvarnen drivs av fågelsång.

Och varje träd är fånge i sitt brus.

Med stora kottar glimmande i månljus

när utmarkstallen tändes som en fyr.

Då reser sig Den Andre med sin galdr

och pilen flyr vidöppet seende

med sång i fjärden som ett fågelsträck.

En död sekund när hästen styvnar tvärt

och remnar över vattenlinjen som

ett blåmoln under åskans känselspröt.

Och Väinämöinen störtar tungt i havet

(ett brandsegel som väderstrecken spänner).

Alarm alarm bland måsarna vid fallet!

På samma sätt med den som utan ängslan

förhäxad står mitt i sin lyckas tavla

med elva sädeskärvar bugande.

Förtröstans alptopp nynnade i etern

tretusen meter högt där molnen seglar

ikapp. Den stinna brugden vältrar sig

i ljudlöst gapskratt under havets yta.

(Död och förnyelse när vågen kommer.)

Och vinden cyklar genom löven fridfullt.

Då trummar åskan dovt mot horisonten

(som buffelhjorden flyktar i sin rök).

En skuggas näve knyter sig i trädet

och störtar honom nu som står förhäxad

mitt i sin lyckas bild där kvällens himmel

syns glöda bak en vildsvinsmask av skyar.

Hans dubbelgångare blev avundsam

och träffar hemligt avtal med hans kvinna.

Och skuggan samlar sig och blir en flodvåg

en flodvåg mörk med måsar ridande.

Och babordshjärtat fräser i en bränning.

Död och förnyelse när vågen kommer.

Den vita skaran växte: måsar trutar

i dräkt av segelduk från döda skepp

men fläckad av förbjudna kusters rökar.

Gråtruten: en harpun med sammetsrygg.

I närbild som ett översnöat skrov

med dolda pulsar blixtrande i takt.

Hans flygarnerver i balans. Han svävar.

Han drömmer fotlöst hängande i vinden

sin jägardröm med näbbens skarpa skott.

Han dalar glupskutslagen ner mot ytan

och kränger sig kring rovet som en strumpa

med några ryck. Och lyfter som en ande.

(Förnyelsen är krafters sammanhang

mer gåtfulla än ålens vandringar.

Osynligt träd i blomning. Och liksom

en gråsäl i sin undervattensström

går upp till vattenytan, drar ett andetag

och dyker – alltjämt sovande – till bottnen

så har nu Slumraren inom mig hemligt

förenat sig med det och återvänt

medan jag stod med blicken fäst på annat.)

Och dieselmotorn dunkande i svärmen

förbi det mörka skäret. fågelskrevan

där hungern blommade med töjda gap.

Ännu vid mörkrets inbrott hördes de:

en ofullgångenhetsmusik som ur

orkesterdiket innan spelet börjat.

Men på forntidshav drev Väinämöinen

ruskad i krabbsjöns vante eller utsträckt

i stiltjens spegelvärld där fåglarna

förstorades. Och ur ett spillfrö, långt

från land vid havets ände växande

ur vågor, ur en dimbank sköt det upp:

ett väldigt träd med fjällig stam och blad

helt genomskinliga och bakom dem

avlägsna solars fyllda vita segel

gled fram i trance. Och redan lyfter örnen.

(Från 17 dikter 1954).

Stina