Så var den sista Oatesboken utläst och klar att recensieras då! Velade ju mellan denna bok och Det var vi som var Mulvaynes till vår lilla boktriangel, och efter att ha läst ut också denna måste jag säga att Mulvaynes definitivt var det bästa valet.
Men tiden går är mörkare än den förra, och det finns egentligen inga förmildrande omständigheter till det som större delen av boken handlar om. Men liksom i Oates andra böcker sugs man in i handlingen, och boken är svår att lägga ifrån sig. Och redan från början, redan i den tonsättande inledningen med Enid Marias självmordsförsök, så vet man att det aldrig kan sluta väl. Karaktärerna sjunker bara djupare och djupare ned i förtvivlan fram rill det oundvikliga slutet.
Men jag rekommenderar den ändå varmt, inte minst för Oates fina språk. Denna bok handlar dessutom om en av Oates passioner, förutom att skriva, vilken är boxning.
onsdag 10 mars 2010
Tuesday night book club
Tips!
Visste ni att det gick en dokusåpa om en bokklubb på Tv 3? Så har ni inget för er vid 3-tiden på natten den närmaste tiden så kan ni ju ge denna kvalitetsserie en chans. Av det lilla jag sett verkar de dock inte läsa så mycket i serien, men ändå.
Första avsnittet började inatt, 10 mars. Följ den fram till den 16 mars. Eller inte...
Recension av Det var vi som var Mulvaneys
Det var vi som var Mulvaneys är historien om en familjs sönderfall, och jag vet ingen lämpligare att skildra detta än just Joyce Carol Oates. Hon är en mästare på att skildra dysfuntionella familjer och trasiga personer, och det är teman som återkommer i många av hennes böcker. Jag hade också stora förväntningar på den här boken och Oates gjorde mig inte besviken. Visserligen är hon alltid läsvärd, även när hon inte är på topp, men den här boken slår det mesta jag läst av henne tidigare. Jag kunde inte lägga den ifrån mig och läste ut den under två dagar semester i Gran Canaria. Det krävdes bara några sidor så hade familjen Mulvaney och deras brokiga skara djur på High Point Farm mig i sitt grepp. Det gick inte att komma undan. Karaktärerna kändes så levande. Man kände sig nästan som en inkräktare i den här familjens liv. En inkräktare som olovandes fått ta del av alla hemligheter.
Det som överraskade mig mest var att den inte var fullt så svart som jag hade föreställt mig. Tvärtom är slutet oväntat hoppfullt när familjen möts igen för första gången på flera år och trevande försöker knyta an till varandra igen. Framtiden väntar och för de återstående medlemmarna av familjen Mulvaney ser den ganska ljus ut. Trots allt.
// Stina
Det som överraskade mig mest var att den inte var fullt så svart som jag hade föreställt mig. Tvärtom är slutet oväntat hoppfullt när familjen möts igen för första gången på flera år och trevande försöker knyta an till varandra igen. Framtiden väntar och för de återstående medlemmarna av familjen Mulvaney ser den ganska ljus ut. Trots allt.
// Stina
tisdag 9 mars 2010
Stinas bokprat
Gillar: Mina favoritförfattare är Joyce Carol Oates (även om jag långt ifrån läst allt hon skrivit), Guy Burt och Jerker Virdborg. Burt och Virdborg tror jag att jag gillar så mycket för att de påminner lite om varandra i sitt skrivande. De har ett sätt att framställa helt vanliga vardagshändelser på ett mycket oroväckande sätt. Allt de skriver har en lite mörkare underton , och jag gillar den gnagande känslan man får när jag läser deras böcker. Framförallt Burts böcker stannar kvar länge länge.
Till skillnad från min syster vet jag även att uppskatta en Chic lit vid väl valda tillfällen. Poolhäng paraplydrinkar en varm sommardag kräver helt enkelt en Chic lit. Jag är ledsen Oates, men för sådana tillfällen räcker du helt enkelt inte till (men jag antar att hon skulle ta det som en komplimang).
Gillar inte: August Strindberg, Candide, de flesta klassiker och prettoförfattare.
Läser oftast: kurslitteratur tyvärr. Har haft lite tid att läsa för nöjes skull de senaste åren. När det någon gång blivit av har det oftast blivit litteratur av den lite mer lättsmälta sorten: som deckare, tvillingböcker och chic lit´s. Därför ser jag fram emot att få lite att bita i när vi nu startat den här Boktriangeln. Give it to me babies!
Favoritböcker: Sommarens ljus (Zibby O´Neal), Min syster Sophie och Fällan (Guy Burt), Landhöjning 2 cm per natt och Svart Krabba (Jerker Virdborg) samt Bellefleur, Normal kärlek och (numer) Det var vi som var Mulvaneys (Joyce Carol Oates).
// Stina
Till skillnad från min syster vet jag även att uppskatta en Chic lit vid väl valda tillfällen. Poolhäng paraplydrinkar en varm sommardag kräver helt enkelt en Chic lit. Jag är ledsen Oates, men för sådana tillfällen räcker du helt enkelt inte till (men jag antar att hon skulle ta det som en komplimang).
Gillar inte: August Strindberg, Candide, de flesta klassiker och prettoförfattare.
Läser oftast: kurslitteratur tyvärr. Har haft lite tid att läsa för nöjes skull de senaste åren. När det någon gång blivit av har det oftast blivit litteratur av den lite mer lättsmälta sorten: som deckare, tvillingböcker och chic lit´s. Därför ser jag fram emot att få lite att bita i när vi nu startat den här Boktriangeln. Give it to me babies!
Favoritböcker: Sommarens ljus (Zibby O´Neal), Min syster Sophie och Fällan (Guy Burt), Landhöjning 2 cm per natt och Svart Krabba (Jerker Virdborg) samt Bellefleur, Normal kärlek och (numer) Det var vi som var Mulvaneys (Joyce Carol Oates).
// Stina
Månadens tema April: Guy Burt
Så kommer då temat för April Månad.
Månadens bok: Min syster Sophie (Sophie) 1994.
Fällan (After the Hole) 1993 som filmatiserades under titeln The Hole 2001, baserat på Guy Burts eget manus (tyvärr).
The Dandelion Clock 1999.
Guy Burt är en brittisk författare född 1972. Han vann W. H. Smith´s Young Writers Award när han var tolv år gammal. Han studerade vid Oxord University och arbetade under tre år som lärare på Eton. Burt har även skrivit manus för TV, bland annat avsnitt av Kingdom, Diamond Geezer, Afterlife och Murder in Mind.
Mest känd är han för sin debutroman After the Hole (1993) som han skrev tidigt, när han fortfarande gick i skolan. Det är en psykologisk skräckroman om en grupp privatskolestudenter som stängs in i en underjordisk bunker, som det verkar av en sociopatisk klasskamrat. Boken filmatiserades 2001 som The Hole, med bland andra Thora Birch. Har du inte sett filmen så skippa det – förstör inte en fin läsupplevelse! Han har därefter givit ut ytterligare två romaner, Sophie och The Dandelion Clock.
Sophie är en obehaglig, kryptisk och spännande bok. I återblickar får man följa två syskons vardag på den engelska landsbygden under en period på sex år. Med två frånvarande föräldrar flätas syskonen samman och lever lite i sin egna värld: lillebror Matthew och hans brådmogna syster Sophia. Berättelsen utspelas dels som glimtar från barndomen och dels 20 år framåt i tiden där Matthew håller sin syster bunden i ett kalt rum. Han försöker ställa henne till svars för synder som begåtts i det förgångna. Men vad har egentligen hänt?.
The Dandelion Clock är Guy Burts tredje och senaste bok. Det är hans längsta bok hittills, men den innehåller fortfarande alla de teman som gjorde hans tidigare två böcker så obehagliga och oförglömliga: förlorad oskuldsfullhet, den första kärleken, minnen... Men i dessa ganska vanliga teman lurar något mörkare. Lite som i Jerker Virdborgs böcker får vardagen och till synes vardagliga händelser en illavarslande underton. Den är inte hans bästa prestation, i alla fall inte enligt mig, men den är ändå klart läsvärd.
Den börjar med att den medelålders konstnären Alex anländer till ett regntungt Italien för att förbereda inför sin kommande konstuställning, men när han återvänder till platsen där han spenderat en så stor del av sin barndom händer någonting. Alla minnen han förknippar med platsen kommer tillbaka och han kommer ihåg alla de soliga och varma dagar han spenderat tillsammans med sina vänner Jamie och Anna. Något som jag uppskattar med Burt, och som långifrån alla klarar av, är hans förmåga att skildra barn och hur de tänker och kommunicerar med varanda. Hans dialog känns aldrig sökt eller framtvingad.
Månadens bok: Min syster Sophie (Sophie) 1994.
Fällan (After the Hole) 1993 som filmatiserades under titeln The Hole 2001, baserat på Guy Burts eget manus (tyvärr).
The Dandelion Clock 1999.
Guy Burt är en brittisk författare född 1972. Han vann W. H. Smith´s Young Writers Award när han var tolv år gammal. Han studerade vid Oxord University och arbetade under tre år som lärare på Eton. Burt har även skrivit manus för TV, bland annat avsnitt av Kingdom, Diamond Geezer, Afterlife och Murder in Mind.
Mest känd är han för sin debutroman After the Hole (1993) som han skrev tidigt, när han fortfarande gick i skolan. Det är en psykologisk skräckroman om en grupp privatskolestudenter som stängs in i en underjordisk bunker, som det verkar av en sociopatisk klasskamrat. Boken filmatiserades 2001 som The Hole, med bland andra Thora Birch. Har du inte sett filmen så skippa det – förstör inte en fin läsupplevelse! Han har därefter givit ut ytterligare två romaner, Sophie och The Dandelion Clock.
Sophie är en obehaglig, kryptisk och spännande bok. I återblickar får man följa två syskons vardag på den engelska landsbygden under en period på sex år. Med två frånvarande föräldrar flätas syskonen samman och lever lite i sin egna värld: lillebror Matthew och hans brådmogna syster Sophia. Berättelsen utspelas dels som glimtar från barndomen och dels 20 år framåt i tiden där Matthew håller sin syster bunden i ett kalt rum. Han försöker ställa henne till svars för synder som begåtts i det förgångna. Men vad har egentligen hänt?.
The Dandelion Clock är Guy Burts tredje och senaste bok. Det är hans längsta bok hittills, men den innehåller fortfarande alla de teman som gjorde hans tidigare två böcker så obehagliga och oförglömliga: förlorad oskuldsfullhet, den första kärleken, minnen... Men i dessa ganska vanliga teman lurar något mörkare. Lite som i Jerker Virdborgs böcker får vardagen och till synes vardagliga händelser en illavarslande underton. Den är inte hans bästa prestation, i alla fall inte enligt mig, men den är ändå klart läsvärd.
Den börjar med att den medelålders konstnären Alex anländer till ett regntungt Italien för att förbereda inför sin kommande konstuställning, men när han återvänder till platsen där han spenderat en så stor del av sin barndom händer någonting. Alla minnen han förknippar med platsen kommer tillbaka och han kommer ihåg alla de soliga och varma dagar han spenderat tillsammans med sina vänner Jamie och Anna. Något som jag uppskattar med Burt, och som långifrån alla klarar av, är hans förmåga att skildra barn och hur de tänker och kommunicerar med varanda. Hans dialog känns aldrig sökt eller framtvingad.
lördag 6 mars 2010
Recension av Oscar Waos korta förunderliga liv
Kan väl börja med att säga att detta inte riktigt var en bok som föll mig i smaken. Den är väl helt enkelt inte riktigt min typ av bok. Först och främst måste jag säga att jag, redan innan jag började i den, hade mina invändningar då jag tyckte att själva titeln var aningen pretentiös.
När jag sedan började i boken så märkte jag ganska tidigt att den inte skulle bli en av mina favoritböcker (fast den växte faktiskt på mig en aning under andra halvan av boken). Det första jag har en invändning mot är författarens irriterande vana att infoga fotnötter i texten så ofta han ges en anledning (ofta också utan egentlig anledning). Enligt mitt tycke irriterande, då jag inte tycker att detta är särskilt relevant för en skönlitterär bok. Ville han roa sig med att lägga in fotnötter i texten kanske han skulle ha valt att skriva en annan typ av bok. Vidare så är det irriterande med alla populärkulturella referenser och speciellt då de ständiga Tolkienreferenserna. Efter att ha jämfört den elake diktatorn med Sauron för femtioelfte gången och gjort en del andra lama Tolkienreferenser (jag känner fantasynördar som skulle ha gjort bättre och mer subtila referenser än bokens författare) så kanske författaren kritiskt skulle ha granskat sin bok en extra gång innan han publicerade den. Vad gäller den språkliga delen tycker jag även att det är en aning irriterande med alla spanska uttryck i boken, något säkert alla kritiker varit lyriska över. Men i min mening är det som om de klassiska ryska författarna skulle svängt sig med ryska uttryck titt och tätt i sin litteratur, kanske inte det bästa för att föra fram sitt budskap? Ockå författarens slemmiga fixering vid kvinnokroppen var störande, det var bröst och fittor och putor och knulla till höger och vänster. Inte charmigt! Dessutom tycker jag att Junot Diaz kunde ha varit lite mer tydlig i sin beskrivning av fukun. Han är alldelses för luddig och som jag tolkar det känns det som om han inte riktigt vet vad det är han pratar om.
Till sist så går det helt enkelt inte att gilla en bok där man har noll sympati för huvudkaraktären. Om författaren, istället för att om och om igen beskriva hur tjock och frånstötande Oscar var, hade tagit sig lite tid att utveckla hans karaktärsdrag och utveckla karaktären till att kännas verklig och inte endimensionell och påhittad kanske boken kunde ha fått en mer positivt klingande recension. Men som det ser ut kan det inte bli annat än tummen ner tyvärr!
Däremot har jag börjat i Guru som är månadens bok, och den verkar betydligt mer intressant!
När jag sedan började i boken så märkte jag ganska tidigt att den inte skulle bli en av mina favoritböcker (fast den växte faktiskt på mig en aning under andra halvan av boken). Det första jag har en invändning mot är författarens irriterande vana att infoga fotnötter i texten så ofta han ges en anledning (ofta också utan egentlig anledning). Enligt mitt tycke irriterande, då jag inte tycker att detta är särskilt relevant för en skönlitterär bok. Ville han roa sig med att lägga in fotnötter i texten kanske han skulle ha valt att skriva en annan typ av bok. Vidare så är det irriterande med alla populärkulturella referenser och speciellt då de ständiga Tolkienreferenserna. Efter att ha jämfört den elake diktatorn med Sauron för femtioelfte gången och gjort en del andra lama Tolkienreferenser (jag känner fantasynördar som skulle ha gjort bättre och mer subtila referenser än bokens författare) så kanske författaren kritiskt skulle ha granskat sin bok en extra gång innan han publicerade den. Vad gäller den språkliga delen tycker jag även att det är en aning irriterande med alla spanska uttryck i boken, något säkert alla kritiker varit lyriska över. Men i min mening är det som om de klassiska ryska författarna skulle svängt sig med ryska uttryck titt och tätt i sin litteratur, kanske inte det bästa för att föra fram sitt budskap? Ockå författarens slemmiga fixering vid kvinnokroppen var störande, det var bröst och fittor och putor och knulla till höger och vänster. Inte charmigt! Dessutom tycker jag att Junot Diaz kunde ha varit lite mer tydlig i sin beskrivning av fukun. Han är alldelses för luddig och som jag tolkar det känns det som om han inte riktigt vet vad det är han pratar om.
Till sist så går det helt enkelt inte att gilla en bok där man har noll sympati för huvudkaraktären. Om författaren, istället för att om och om igen beskriva hur tjock och frånstötande Oscar var, hade tagit sig lite tid att utveckla hans karaktärsdrag och utveckla karaktären till att kännas verklig och inte endimensionell och påhittad kanske boken kunde ha fått en mer positivt klingande recension. Men som det ser ut kan det inte bli annat än tummen ner tyvärr!
Däremot har jag börjat i Guru som är månadens bok, och den verkar betydligt mer intressant!
Mars månads boktema: Religion
Tar mig friheten att lägga ut månadens boklista,vald av Sandra, eftersom det blivit dags för min första recension för månaden!
Månadens bok blir Guru! av Zac O'Yeah.
En repotagebok där Zac försöker reda ut begrepp som Guru, samsara och vilken roll en av världens älsta religioner spelar i dagens materiella samhälle. Anledningen till att Sandra valt Guru som huvudbok är på grund av den otroliga roll den spelat i hennes eget sökande.
Ytterligare läsning:
Amerikanska Gudar, av Neil Gailman, följer ex-fången Shadows resa genom amerika. Förutom att boken är väldigt bra skriven tar den även upp viktiga religiösa frågor. Vad händer exempelvis med de gudar som inte längre dyrkas?
Oscar Waos korta förunderliga liv, av Junot Diaz sätter inte religionen i förgrunden men nog spelar religion och vardagsmagi en stor roll för bokens karaktärer. Den Pulitzerpris belönade boken sträcker sig mellan tid och rum, mellan USA och Dominikanska Repubilken. I centrum står en familj förföljd av en latinamerikans förbannelse, Fukú. Men hur mycket är förbannelsens förtjänst och hur mycket beror på omständigheter och deras egna val?
Mumiekongressen, av Heather Pringle, är den mest akademiska av de fyra böckerna. Som titeln lyder fick författaren inspiration till boken när hon var på en mumiekongress. Efter kongressen blev hon så faschinerad av ämnet mumier, men även av de forskare som viger sina liv åt ämnet, att hon reste jorden runt för att samla material till boken.
Månadens bok blir Guru! av Zac O'Yeah.
En repotagebok där Zac försöker reda ut begrepp som Guru, samsara och vilken roll en av världens älsta religioner spelar i dagens materiella samhälle. Anledningen till att Sandra valt Guru som huvudbok är på grund av den otroliga roll den spelat i hennes eget sökande.
Ytterligare läsning:
Amerikanska Gudar, av Neil Gailman, följer ex-fången Shadows resa genom amerika. Förutom att boken är väldigt bra skriven tar den även upp viktiga religiösa frågor. Vad händer exempelvis med de gudar som inte längre dyrkas?
Oscar Waos korta förunderliga liv, av Junot Diaz sätter inte religionen i förgrunden men nog spelar religion och vardagsmagi en stor roll för bokens karaktärer. Den Pulitzerpris belönade boken sträcker sig mellan tid och rum, mellan USA och Dominikanska Repubilken. I centrum står en familj förföljd av en latinamerikans förbannelse, Fukú. Men hur mycket är förbannelsens förtjänst och hur mycket beror på omständigheter och deras egna val?
Mumiekongressen, av Heather Pringle, är den mest akademiska av de fyra böckerna. Som titeln lyder fick författaren inspiration till boken när hon var på en mumiekongress. Efter kongressen blev hon så faschinerad av ämnet mumier, men även av de forskare som viger sina liv åt ämnet, att hon reste jorden runt för att samla material till boken.
måndag 1 mars 2010
Recension av Det var vi som var Mulvaneys
Sträckläste de sista hundra sidorna av boken igårkväll för att hinna klart innan nästa tema satte igång. Jag har ju läst boken förut, men det var ju ett tag sedan, så jag hade lite glömt hur sorglig den faktiskt är. Grät faktiskt en skvätt på slutet..stackars lille Muffin.
I alla fall, efter att ha läst klart boken precis efter att ha avslutat "Dödgrävarens dotter" så märker man så väl vad den förra saknade. För även om "Dödgrävarens dotter" ju bygger på ett verkligt människoöde (Oates farmors) så lyckas Oates aldrig riktigt (i mitt tycke) få människorna så levande och komplexa som samtliga Mulvaynes ju är. Till och med djuren i boken är på något sätt starkare karaktärer än dödgrävarens Rebbecka. Allt känns så levande, man kan nästan se Feathers, Molly-O och kanske framförallt Muffins framför sig när man läser boken.
Jag tycker att den är så vackert skriven också, så poetisk på något sätt. För trots att boken handlar om en familjs tragiska sönderfall innehåller den så mycket fint också; speciellt syskonens lojalitet mot varandra. Dessutom gillar jag den för att den trots allt slutar väldigt hoppingivande, vilket man kanske inte kan påstå att särskilt många av Oates böcker gör.
I alla fall, efter att ha läst klart boken precis efter att ha avslutat "Dödgrävarens dotter" så märker man så väl vad den förra saknade. För även om "Dödgrävarens dotter" ju bygger på ett verkligt människoöde (Oates farmors) så lyckas Oates aldrig riktigt (i mitt tycke) få människorna så levande och komplexa som samtliga Mulvaynes ju är. Till och med djuren i boken är på något sätt starkare karaktärer än dödgrävarens Rebbecka. Allt känns så levande, man kan nästan se Feathers, Molly-O och kanske framförallt Muffins framför sig när man läser boken.
Jag tycker att den är så vackert skriven också, så poetisk på något sätt. För trots att boken handlar om en familjs tragiska sönderfall innehåller den så mycket fint också; speciellt syskonens lojalitet mot varandra. Dessutom gillar jag den för att den trots allt slutar väldigt hoppingivande, vilket man kanske inte kan påstå att särskilt många av Oates böcker gör.
lördag 27 februari 2010
Recension av Dödgrävarens dotter
Märkte som sagt redan från början att detta inte skulle bli en av mina Oates-favoriter. Däremot växte boken på mig och när jag kommit igenom halva blev den riktigt svår att lägga ifrån sig. Hela tiden väntade man sig, precis som i många andra av hennes romaner, att något hemskt skulle hända. Det är något av det jag gillar allra bäst med Oates, att hon är så bra på att bygga upp stämningar liksom att hon skapar den lika mycket med vad hon skriver som med vad hon inte skriver. Dessutom är hennes personbeskrivningar så levande och hennes karaktärer så sammansatta; som Rebbeca (huvudpersonen i boken) som är så stark och så svag på en och samma gång. Sen tyckte jag hon lyckades avsluta boken på ett intressant sätt också och så gillade jag den lilla twisten på slutet, som jag inte ska avslöja här...
torsdag 25 februari 2010
Snart dags för nytt tema
Jupp, nu är februari snart slut vilket innebör att det är dags att bestämma nästa månads tema. Hur går det med det Sandra? Kommit på något bra ännu? Maila gärna en boklista och lite info när du bestämt dig.
Har äntligen lyckats avsluta månadens första Oates-bok "Dödgrävarens dotter" och är på goda vägar att läsa ut också månadens bok. Tyvärr har jag bara kommit en liten bit in i "Men tiden går", men får väl avsluta den nästa månad.
Återkommer med en recension av "Dödgrävarens dotter" så fort jag kommit på något vettigt att skriva om den. Förhoppningsvis redan ikväll.
May the force be with you all :)
Har äntligen lyckats avsluta månadens första Oates-bok "Dödgrävarens dotter" och är på goda vägar att läsa ut också månadens bok. Tyvärr har jag bara kommit en liten bit in i "Men tiden går", men får väl avsluta den nästa månad.
Återkommer med en recension av "Dödgrävarens dotter" så fort jag kommit på något vettigt att skriva om den. Förhoppningsvis redan ikväll.
May the force be with you all :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)