Från högt till lågt. Från finkultur (se Guru) til fulkultur. Här kommer en recension av Frostiga relationer av Francine Pascal. Det vill säga, en recension av en som bäst medelmåttig ungdomsroman.
Denna var tyvärr sämre än så. Den höll inte ens måttet som en sådan. Vad har hänt med Todd exempelvis? Hur blev han en sådan horndog? Har han spenderat för mycket tid tillsammans med Johan Göss? Nej där var jag elak, förlåt Todd. Glöm allt jag sagt.
Men ärligt talat störde jag mig, förvånansvärt nog. Jag menar, hur ofta har man inte önskat att Todd skulle börja bete sig lite mer som en normal 16-åring. Men här blir det bara störande. Detta är inte Todd. Såhär skulle han aldrig bete sig. Man bara, ooookej.
Behållningen av boken är istället Lilas och Jessicas sedvanliga rivalitet, förstås som alltid över en kille. I detta fall den sexiga skidinstruktören, som de båda bestämt sig för att lägga vantarna på. Den som misslyckas med att lägga beslag på den första kyssen blir tvungen att åka nedför Djävulspisten, en dubbelsvart pist som kan innebära livsfara för en oförsiktig åkare.
Vad ska hända? Vem lyckas vinna skidlärarens kärlek? Och vad händer mellan Elisabeth och Todd? Kommer deras kärlekssaga att få ett oväntat och isigt slut? Man kan ju hoppas.. Men troligen inte.
Läs boken om du har akut tvillingabstinens, annars skippa. Det finns betydligt bättre tvillingböcker än den här.
Stina
måndag 29 mars 2010
TRÖTT!!!!!
Men får skylla mig själv eftersom jag satt uppe på tok för sent igår och tokläste Mumiekongressen. Har nu kommit halvvägs och kan tänka mig att det blir ännu en sen kväll med en utläst bok till följd. Sorry Sebbe, men en bok om läskiga mumier är helt enkelt liiiiiiite roligare än att umgås med dig och det minsta man kan säga om boken är att den är liiiiiiiiite bättre än genomsnittet (för att använda ett av mina all-time favorituttryck). Men skämt åsido, jag tror att jag har blivit lite kär helt enkelt
Tänk på att..
En stängd bok är bara en pappersbunt.
Engelskt ordspråk
Tänk på det boktriangelvänner, och slå genast upp närmaste bok. Snart är det april månad, och då är detta ännu viktigare. Då är det nämligen mitt tema som gäller, det bästa hittills förstås :)
Jag uppmanar er redan nu att göra er redo för april och fyra härliga veckor tillsammans med Guy Burt.
Särskilt avundsjuk är jag på Sandra som får göra honom bekantskap för allra första gången. Läs långsamt och njut. Hoppas du ska gilla honom lika mycket som jag!
Engelskt ordspråk
Tänk på det boktriangelvänner, och slå genast upp närmaste bok. Snart är det april månad, och då är detta ännu viktigare. Då är det nämligen mitt tema som gäller, det bästa hittills förstås :)
Jag uppmanar er redan nu att göra er redo för april och fyra härliga veckor tillsammans med Guy Burt.
Särskilt avundsjuk är jag på Sandra som får göra honom bekantskap för allra första gången. Läs långsamt och njut. Hoppas du ska gilla honom lika mycket som jag!
Recension av Guru! En resa i underlandet
O´Yeah! - då har jag äntligen läst ut månadens bok Guru! En resa i underlandet.
Det skulle vara synd att säga att jag har nått några djupare insikter om mig själv eller om religion efter att ha läst denna bok. Framförallt så skulle det vara förbannad lögn, så något sådant ska jag inte påstå. Svar nej alltså. Jag känner mig varken klokare eller som en bättre människa nu än jag gjorde tidigare.
Religionstemat fick jag helt enkelt inte ut särskilt mycket av. Men det säger nog mer om mig än om boken, eftersom religion helt enkelt inte är ett ämne som intresserar mig. Jag har lite svårt att förstå guruernas dragningskraft och varför så många människor faller för deras simpla bedrägerier. Å andra sidan ser väl människor gärna vad de vill se, såväl vad gäller religion som annat i livet så man kanske inte borde förvånas egentligen.
Det som gav mig mest var istället författarens upplevelser av Indien. Jag tyckte om att se landet genom hans ögon. Många av hans beskrivningar var så målande och fantasieggande att man fick en ögonblicklig lust att hoppa på första bästa flygplan och upptäcka Indien själv, på riktigt och inte bara genom någon bok. Överhuvudtaget väcktes en längtan efter att bara lämna allt och ge sig iväg. I hans fall var det en längtan efter ”något mer”, ett andligt sökande, som fick honom att företa sig denna moderna pilgrimsfärd. För egen del är det knappast de andliga värdena eller ett försök att hitta mig själv som lockar. Det är snarare det kringflackande och avslappnade livet som får mig att börja drömma om Indien.
Jag fick samma längtan att ge mig iväg efter att ha läst På drift av Jack Kerouac. Flera gånger under tiden jag läste Guru kom jag också att tänka på Sal Paradise. Han och Zac O´Yeach påminner om varandra, de verkar vara samma typ av människa. Intresserade av livet och av att upptäcka nya saker, vare sig det gäller religion, att testa droger eller något annat. Författarens droganvändning, när han sätter i sig space cakes vid två tillfällen och trippar fullständigt var för övrigt ett helt hillarious stycke. Särskilt som han inte lärde sig något efter första gången utan dagen därpå sätter i sig dubbla dosen och knappt hittar hem till hotellet igen. Jag höll på att dö, det var så kul.
Med tanke på att detta var mitt favoritstycke kanske det inte är helt oväntat att Zac O´Yeach inte lyckats ge mig några djupare insikter. Han har mig helt i sitt grepp när han testar droger, vilket utgör, en vad ? hundradel? av boken. Annars ger han mig inte särskilt mycket. Men det säger sig självt att en som med hull och hår slukar drograpporteringen men som gäspar trött vid stycken av djupare karaktär inte direkt tillhör den här bokens målgrupp.
Något jag saknar är mer fakta om författaren. Jag hade gärna sett att det ingått någon kortare biografi, så att man får en bild av vem han är och varför han valt att göra denna resa. Det tycker jag är lite synd, för det hade gett mig mer vid läsningen om jag redan från början visste vad han var ute efter.
Saker jag insett under läsandet av denna bok:
- Jag ogillar gränsöverskridande tantriker (särskilt bajsätande sådana).
- Man får den guru man förtjänar (det tror jag benhårt på).
- Alla osannolikheter är sannolika i Indien.
- Jag måste besöka Indien innan jag dör.
Stina
Det skulle vara synd att säga att jag har nått några djupare insikter om mig själv eller om religion efter att ha läst denna bok. Framförallt så skulle det vara förbannad lögn, så något sådant ska jag inte påstå. Svar nej alltså. Jag känner mig varken klokare eller som en bättre människa nu än jag gjorde tidigare.
Religionstemat fick jag helt enkelt inte ut särskilt mycket av. Men det säger nog mer om mig än om boken, eftersom religion helt enkelt inte är ett ämne som intresserar mig. Jag har lite svårt att förstå guruernas dragningskraft och varför så många människor faller för deras simpla bedrägerier. Å andra sidan ser väl människor gärna vad de vill se, såväl vad gäller religion som annat i livet så man kanske inte borde förvånas egentligen.
Det som gav mig mest var istället författarens upplevelser av Indien. Jag tyckte om att se landet genom hans ögon. Många av hans beskrivningar var så målande och fantasieggande att man fick en ögonblicklig lust att hoppa på första bästa flygplan och upptäcka Indien själv, på riktigt och inte bara genom någon bok. Överhuvudtaget väcktes en längtan efter att bara lämna allt och ge sig iväg. I hans fall var det en längtan efter ”något mer”, ett andligt sökande, som fick honom att företa sig denna moderna pilgrimsfärd. För egen del är det knappast de andliga värdena eller ett försök att hitta mig själv som lockar. Det är snarare det kringflackande och avslappnade livet som får mig att börja drömma om Indien.
Jag fick samma längtan att ge mig iväg efter att ha läst På drift av Jack Kerouac. Flera gånger under tiden jag läste Guru kom jag också att tänka på Sal Paradise. Han och Zac O´Yeach påminner om varandra, de verkar vara samma typ av människa. Intresserade av livet och av att upptäcka nya saker, vare sig det gäller religion, att testa droger eller något annat. Författarens droganvändning, när han sätter i sig space cakes vid två tillfällen och trippar fullständigt var för övrigt ett helt hillarious stycke. Särskilt som han inte lärde sig något efter första gången utan dagen därpå sätter i sig dubbla dosen och knappt hittar hem till hotellet igen. Jag höll på att dö, det var så kul.
Med tanke på att detta var mitt favoritstycke kanske det inte är helt oväntat att Zac O´Yeach inte lyckats ge mig några djupare insikter. Han har mig helt i sitt grepp när han testar droger, vilket utgör, en vad ? hundradel? av boken. Annars ger han mig inte särskilt mycket. Men det säger sig självt att en som med hull och hår slukar drograpporteringen men som gäspar trött vid stycken av djupare karaktär inte direkt tillhör den här bokens målgrupp.
Något jag saknar är mer fakta om författaren. Jag hade gärna sett att det ingått någon kortare biografi, så att man får en bild av vem han är och varför han valt att göra denna resa. Det tycker jag är lite synd, för det hade gett mig mer vid läsningen om jag redan från början visste vad han var ute efter.
Saker jag insett under läsandet av denna bok:
- Jag ogillar gränsöverskridande tantriker (särskilt bajsätande sådana).
- Man får den guru man förtjänar (det tror jag benhårt på).
- Alla osannolikheter är sannolika i Indien.
- Jag måste besöka Indien innan jag dör.
Stina
lördag 27 mars 2010
Oates-filmer
Man kan säga att jag, Oatesnörden i boktriangeln, är ganska så överlycklig. Så snart jag fått månadens löning ska jag beställa lite filmer baserade på Oates böcker. Dels finns ju februari månads bok, Det var vi som var Mulvaneys, filmad som miniserie och dels har jag hittat en novell av Oates som blivit filmatiserad med Laura Dern i huvudrollen. Yay! De ska beställas omgående, för att kunna recenserad under kommande bokmiddag.
Har redan sett filmatiseringen av en annan av hennes böcker som jag gillar, nämligen Foxfire. Det läskiga är att en av tjejerna är så lik mig och min syrra, nämligen den fjärde tjejen till höger. Hon som sitter ned. Eller vad tycker du Sandra?
Kan man inte ana en viss likhet?
Saker man kan vända på
Hej, kära syster (och alla andra som kan ha intresse i frågan). Jag och min sämre hälft (nej inte du Stina, utan den andra) har slagit våra kloka huvuden ihop och kommit fram till följande saker mannen i din dröm skulle ha kunnat vända på:
- Man kan vända på steken (det är väl ett ordstäv??).
- Man kan vända på pannkakor, enligt Sebbe sa till och med de gamla grekerna att pannkakor var det bästa man kan vända på.
- Man kan vända på, alltså vändsteka ägg.
Okej, resten av vändsakerna kanske är lite fusk, men what the fuck:
- Man kan vända kappan (efter vinden).
- Man kan vända hem igen:).
- Man kan vända rumpan till.
- Man kan vända andra kinden till, fast det är inget vi rekommenderar!
Sist men inte minst vill vi bara påpeka att man kan välta kor, vilket kanske inte är samma sak som att vända saker men vi tycker att det är close enough
// Sofia (med hjälp av den sämre hälften)
- Man kan vända på steken (det är väl ett ordstäv??).
- Man kan vända på pannkakor, enligt Sebbe sa till och med de gamla grekerna att pannkakor var det bästa man kan vända på.
- Man kan vända på, alltså vändsteka ägg.
Okej, resten av vändsakerna kanske är lite fusk, men what the fuck:
- Man kan vända kappan (efter vinden).
- Man kan vända hem igen:).
- Man kan vända rumpan till.
- Man kan vända andra kinden till, fast det är inget vi rekommenderar!
Sist men inte minst vill vi bara påpeka att man kan välta kor, vilket kanske inte är samma sak som att vända saker men vi tycker att det är close enough
// Sofia (med hjälp av den sämre hälften)
Underliga drömmar
Hallå fellow boktrianglare!
Drömde något underligt inatt jag måste dela med mig av, då det på sätt och vis kan kan sägas ha intresse för vår boktriangel. Det handlar inte om läsande, utan om skrivande, så nära nog. För att precisera det en skrivövning.
Först lite bakgrundsinfo bara...
Jag sitter i ett rum, en ganska ödslig lektionssal , tillsammans med två andra personer. Den ena är en ganska stram äldre kvinna i 55-60-årsåldern, propert klädd i en pastellfärgad lila kjoldräkt. Den andra är en man i 30-årsåldern klädd i blåjeans och skjorta, smärt med välklippt mörkt hår. Ganska attraktiv på ett lite ointressant sätt. Tror att de är mina lärare på en ny skola eller liknande.
Kvinnan är den auktoritära av de två. Hon frågar om skolpapper och mitt CSN-kort som inte verkar stämma. Klagar lite över det, men släpper det efter ett tag och tar till orda.
Kvinnan – Nu ska vi som en övning göra en historia tillsammans. Den handlar om en man, en lärare.
Jag – En lärare i historia.
Tänker först säga i engelska men ångrar mig, kanske har mitt undermedvetna fortfarande något emot sådana sedan Hanson på högstadiet.
Kvinnan (med ett konstig okarakteristiskt flickigt tonfall) - Och så ska han vara söööt.
Mannen – En påvevändare.
Det är här det börjar bli konstigt, för vad är det för någonting? Vad är en påvevändare? Någon som vet? Upplys mig i så fall. Ingen annan reagerar dock. Denna lärare är alltså en påvevändare, inget konstigt med det. Inget konstig aaaaals, som Malena Ernman skulle ha uttryckt det.
Kvinnan – Vad kan han vända på mer?
Mannen – En blogg? Kan man vända på det?
Jag skulle säga att svaret är nej, man kan inte vända på en blogg. Men kanske vet denna man mer om sådant än jag. Kanske vet ni? Här vaknar jag i vilket fall som helst av att Kalle skickar ett sms, tyvärr, för det hade faktiskt varit intressant att få veta vad allt detta skulle leda till.
Så över till er del i det hela - join me and the people in my head in this spectacular writing exercise!
Har ni exempelvis några förslag på vad denna fiktive man mer skulle kunna vända på? Det enda som dyker upp i mitt huvud är slantarna, och det är ju inte det mest originella. Kom igen, jag vet att ni kan komma med något bättre än så. Kanske kan ni också upplysa mig och världen om vad en påvevändare är. För det kan varken jag eller min vän google svara på.
Vill ni eventuellt även försöka tyda detta drömvirrvarr och ställa någon klarsynt freudiansk diagnos på mitt psyke får ni förstås göra det också. Tror jag.
Stina
Drömde något underligt inatt jag måste dela med mig av, då det på sätt och vis kan kan sägas ha intresse för vår boktriangel. Det handlar inte om läsande, utan om skrivande, så nära nog. För att precisera det en skrivövning.
Först lite bakgrundsinfo bara...
Jag sitter i ett rum, en ganska ödslig lektionssal , tillsammans med två andra personer. Den ena är en ganska stram äldre kvinna i 55-60-årsåldern, propert klädd i en pastellfärgad lila kjoldräkt. Den andra är en man i 30-årsåldern klädd i blåjeans och skjorta, smärt med välklippt mörkt hår. Ganska attraktiv på ett lite ointressant sätt. Tror att de är mina lärare på en ny skola eller liknande.
Kvinnan är den auktoritära av de två. Hon frågar om skolpapper och mitt CSN-kort som inte verkar stämma. Klagar lite över det, men släpper det efter ett tag och tar till orda.
Kvinnan – Nu ska vi som en övning göra en historia tillsammans. Den handlar om en man, en lärare.
Jag – En lärare i historia.
Tänker först säga i engelska men ångrar mig, kanske har mitt undermedvetna fortfarande något emot sådana sedan Hanson på högstadiet.
Kvinnan (med ett konstig okarakteristiskt flickigt tonfall) - Och så ska han vara söööt.
Mannen – En påvevändare.
Det är här det börjar bli konstigt, för vad är det för någonting? Vad är en påvevändare? Någon som vet? Upplys mig i så fall. Ingen annan reagerar dock. Denna lärare är alltså en påvevändare, inget konstigt med det. Inget konstig aaaaals, som Malena Ernman skulle ha uttryckt det.
Kvinnan – Vad kan han vända på mer?
Mannen – En blogg? Kan man vända på det?
Jag skulle säga att svaret är nej, man kan inte vända på en blogg. Men kanske vet denna man mer om sådant än jag. Kanske vet ni? Här vaknar jag i vilket fall som helst av att Kalle skickar ett sms, tyvärr, för det hade faktiskt varit intressant att få veta vad allt detta skulle leda till.
Så över till er del i det hela - join me and the people in my head in this spectacular writing exercise!
Har ni exempelvis några förslag på vad denna fiktive man mer skulle kunna vända på? Det enda som dyker upp i mitt huvud är slantarna, och det är ju inte det mest originella. Kom igen, jag vet att ni kan komma med något bättre än så. Kanske kan ni också upplysa mig och världen om vad en påvevändare är. För det kan varken jag eller min vän google svara på.
Vill ni eventuellt även försöka tyda detta drömvirrvarr och ställa någon klarsynt freudiansk diagnos på mitt psyke får ni förstås göra det också. Tror jag.
Stina
tisdag 23 mars 2010
Fler bloggtips
Tänkte tipsa om två av mina favoritbloggar, som dock inte handlar så mycket om böcker.
http://sisinmaru.blog17.fc2.com/blog-date-201003.html
Bloggen om den charmiga katten Maru! Jättesöt och speciell katt som man blir glad av att läsa om (fast Iris tycker jag är bra dum, varför läsa den dumma kattbloggen när jag kan titta på henne. Och var är hennes blogg?). Bloggen har även resulterat i en bok om Maru, och ja, den går att beställa även till Sverige!
http://tingotankar.blogspot.com/
Nu är jag vissreligen ganska säker på att ni bägge redan har kollat in denna blogg, men den är värd att nämnas ändå eftersom det är en av de roligaste och mest uppdaterade arkeologibloggarna. Och vill man få boktips på aktuell arkeologisk litteratur så är den ett givet måste.
//Sofia
http://sisinmaru.blog17.fc2.com/blog-date-201003.html
Bloggen om den charmiga katten Maru! Jättesöt och speciell katt som man blir glad av att läsa om (fast Iris tycker jag är bra dum, varför läsa den dumma kattbloggen när jag kan titta på henne. Och var är hennes blogg?). Bloggen har även resulterat i en bok om Maru, och ja, den går att beställa även till Sverige!
http://tingotankar.blogspot.com/
Nu är jag vissreligen ganska säker på att ni bägge redan har kollat in denna blogg, men den är värd att nämnas ändå eftersom det är en av de roligaste och mest uppdaterade arkeologibloggarna. Och vill man få boktips på aktuell arkeologisk litteratur så är den ett givet måste.
//Sofia
måndag 22 mars 2010
Karlskronaweekend = mycket läsning
Var ju borta över helgen så det blev en del läsning både under färjetur och biltur till Ullared (såg aldrig Morgan- vilken miss va!?). Hann igenom hela tre böcker, men typiskt nog var den bok jag helst ville ha utlånad, så typiskt! Hade tänkt ta med Främlingar av Taichi Yamada nämligen, har aldrig läst något av författaren förut men tyckte den verkade bra på det där krypande fasa sättet.
Istället hittade jag en deckare av Oates under pseudonymen Lauren Kelly. Det stulna hjärtat hette den, och även om det kanske inte är min favoritgenre, så var den helt klart en av de bättre deckare jag läst. En bra mellanbok att läsa mellan teman sådär.
Fyndade en bok av Kathryn Harrison också. Har läst en del böcker av henne förut och tycker att det är något med hennes berättande som griper tag, nästan på ett lite obehagligt sätt (det är ju ingen familjeidyll hon skildrar direkt). Det jag gillar med henne är att hon, till skillnad från många andra biografiförfattare, skriver på ett sådant sätt att det aldrig blir snaskigt. Hon skriver väldigt återhållsamt, nästan lite prosaaktigt. Läste i en recension en gång att hon, även om hon skriver sjävbiografiskt, vill det litterära- och lyckas. Det säger allt tycker jag! Dock var denna skänlitterära bok, Avund hette den, den sämsta jag läst av henne. Den kändes allt för konstruerad och den grep aldrig tag. Synd!
Den sista boken jag hann med har legat i min ska-läsa-hög ett bra tag nu. Det är en deckare min kära far har skickat med nån gång när jag varit hemma, Still water är namnet. Mja, vad kan jag säga. En deckare som inte utgör sig för att vara något annat och som funkar helt ok som läsning för stunden men som sen ganska snabbt är glömd.
Istället hittade jag en deckare av Oates under pseudonymen Lauren Kelly. Det stulna hjärtat hette den, och även om det kanske inte är min favoritgenre, så var den helt klart en av de bättre deckare jag läst. En bra mellanbok att läsa mellan teman sådär.
Fyndade en bok av Kathryn Harrison också. Har läst en del böcker av henne förut och tycker att det är något med hennes berättande som griper tag, nästan på ett lite obehagligt sätt (det är ju ingen familjeidyll hon skildrar direkt). Det jag gillar med henne är att hon, till skillnad från många andra biografiförfattare, skriver på ett sådant sätt att det aldrig blir snaskigt. Hon skriver väldigt återhållsamt, nästan lite prosaaktigt. Läste i en recension en gång att hon, även om hon skriver sjävbiografiskt, vill det litterära- och lyckas. Det säger allt tycker jag! Dock var denna skänlitterära bok, Avund hette den, den sämsta jag läst av henne. Den kändes allt för konstruerad och den grep aldrig tag. Synd!
Den sista boken jag hann med har legat i min ska-läsa-hög ett bra tag nu. Det är en deckare min kära far har skickat med nån gång när jag varit hemma, Still water är namnet. Mja, vad kan jag säga. En deckare som inte utgör sig för att vara något annat och som funkar helt ok som läsning för stunden men som sen ganska snabbt är glömd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)