Från fulkultur till finkultur

Från lättviktigheter med Gynning till tungviktspoesi med nobelpristagaren Tranströmer - det är dags för nästa dedikation, den här gången till Alex. Förklaringar känns överflödiga, den här dikten är bara SÅ Alex. Kaffe?

Espresso

Det svarta kaffet på uteserveringen
med stolar och bord granna som insekter.

Det är dyrbara uppfångade droppar
fyllda med samma styrka som Ja och Nej.

Det bärs fram ur dunkla kaféer
och ser in i solen utan att blinka.

I dagsljuset en punkt av välgörande svart
som snabbt flyter ut i en blek gäst.

Det liknar dropparna av svart djupsinne
som ibland fångas upp av själen,

som ger en välgörande stöt: Gå!
Inspiration att öppna ögonen.

(Från: Den halvfärdiga himlen 1962).

Stina

Thank you Gynning!

Deltog ganska många dagar i Boktipsets julkalender där man fick chansen att vinna en bok i varje lucka, men turen var inte på min sida. Desto gladare blev jag när jag kom hem till Klintehamn efter julfirande och hittade ett oväntat bokpaket i brevlådan innehållande en höjdarvinst från en annan av deras tävlingar, en signerad Caolina Gynning-ljudbok, Laura, flickan från havet, uppläst av densamma.

Den är tänkt att lyssna på i Mp3 och passande nog har jag precis tänkt beställa en Mp3-spelare (velar mellan en röd och en rosa). Tidigare har jag fått överta Sofias gamla avlagda sådana men de har alla sorgligt nog gått hädan.

Boken utspelar sig i den glassiga magasinvärlden enligt baksidestexten, i de fina salongerna och i den förnedrande världen av knark och våldsamt sex. Huvudpersonen Laura tar sin tvillingsysters plats efter att hon omkommit i en olycka och kan äntligen kliva fram ur systerns skugga och bli den framgångsrika kvinna hon alltid drömt om att vara. Gynning kallar sin genre för ”dirty crime” och på baksidan av fodralet varnas man för s.k. rakt språk.


Det är inte vad jag skulle ha valt själv kanske men det ska onekligen bli intressant att lyssna på. Perfekt dessutom nu när vi pendlar till Visby i veckorna och det är för mörkt att läsa i bilen. Gynning (och Boktipset), thank you for making my day!

Stina

Favoritnovell på Årets lista

Som ni kanske minns tyckte jag mycket om Cilla Naumanns novell Lära sig som min favoritsyster vann åt mig i en Boktipsettävling, och det är tydligen inte bara jag som fastnat för den.

I senaste numret av Damernas värld dyker den nämligen upp som ”Årets skolhorror” när kulturredaktören summerar det gångna bokåret i ”Årets lista” där den (med rätta) beskrivs som en obehaglig historia. Obehaglig och klart läsvärd!

Stina

Finfina fynd

Hittade ett helt gäng Året runt, Hemmets journal, Hemmets veckotidning och Allers när jag besökte kvarterets pappersåtervinning senast. Ren lycka!!! Särskilt som flera stycken av dem bara var en eller två veckor gamla, fortfarande aktuella alltså och med massor av trevliga recept och julpyssel.

Jag får dock lite ångest när jag ser den förra ägarens framgångar på kryssidorna... Kalle och jag är inte riktigt på samma nivå, inte än i varje fall.



Tidningarna innehöll hel del matnyttigt, bland annat mängder med festliga fläskfilérecept. De jag fastnade för är rosmarinstekt fläskfilé alternativt fläskfilé i svampsås. Jag funderar på att testa någon av dessa varianter till nyår. Ska bli kul att testa något nytt, sen får vi se vilket det blir.

En annan höjdpunkt bestod av en lång intervju med Ranelid.


Så har jag fått en hel massa nya husmorstips. För att få påslakanen jämnslitna kan man till exempel sprätta upp en ny öppning i nederdelen och sy igen den gamla. Mycket praktiskt. Vi känner ju alla till problemet med ojämnt slitna sängkäder.

Och allt detta är förstås bara en liten del av allt spännande läsningen gett. Men ni behöver inte vara avundsjuka, jag lånar gärna ut ett nummer eller två, det är bara att ni hör av er.

Stina

På spåret.

Jepp, det är jag Som tittar fram bakom På spåret. Boken fick jag i födelsedagspresent av en kompis och den har verkligen kommit till användning i jul. Till skillnad från andra böcker och spel är På Spåret datorstyrd. Det är en liten dator som väljer frågor och berättar det rätta svaret var A,B,C, eller D. Mycket praktiskt och roligt, både då det slipper bli bråk mellan spelarna samt att men kan spela det mot sig själv. Självklart finns det också ett facit lägst bak för när batteriet tar slut. Frågornas ämne och svårihetsgrad är varierande. Inte direkt som att vara med på TV då det inte handlar om gåtor utan raka frågor, men perfekt för en storhelg. Faktum är att min pappa lade beslag på boken efter första spelomgången. Sedan satt han och utnamade sig själv i några dagar.

Robert Gustavsson - Sveriges (O)roligaste man?

I dagarna har jag ägnat mig åt Robert Gustavssons självbiografi, Från Vaggan TIll Deadline.
Trevligt är att det inte är en skvallerbok även om han name droppar en hel del. Om Gustavsson skvallrar lämnar ut någon är det snarare sig själv och sina neuroser. Och det gör han med bravu. Få ämnen är tabubelagda och han försöker inte att sätta sig själv i ett bättre ljus än situationen påbjöd. Det är en traditionell bok som börjar med födelsen och slutar med hur det gick till när Robert Gustavsson fick SVT att köpa in Pingu.
På 350 sidor hinner Gustavsson med en hel del. Helt klart var han en udda pojke som växte upp till en underlig man. Han verkar ha varit hyfsat asosical med få men dominerande intressen. Cykling och meidemakeri var två sådana. Han beskriver tiden med den tajta men ack så dysfunktionella Killinggruppen. Det är en intressant historia som Robert Gustavsson berättar och han försöker aldrig att förhärliga sig själv eller sin insats. Förutom Patti Smiths självbiografi Just Kids, är Från Vaggan till Deadline en av de mest väl samansatta självbiografier jag läst.

Ytterligare en bokvinst.

Jag och ni också, antar jag, deltar i boktpisets julkalender. För några dagar sedan var boken de sökte; Änglamakerskan av "Sveriges mest säljande författare" Camilla Läckberg. Som sig bör när det gäller Läckberg utspelar sig boken i Fjällbacka och häldelser i både dåtid och nutid vävs ihop. Då boken heter Änglamakerskan gissar jag att det har med barnamord att göra.

Lustigt nog vann jag ju boken, efter regnet, förra december. Då den utpelade sig i Kerala lämnade jag dock kvar den i Indien. Inte heller Änglamakerskan kommer att stanna särskilt länge i min vård. Läckberg må inte tillhöra min typ av böcker, men vinsten kommer väl till pass som julklapp till mina föräldrar.
Som vanligt då det gäller boktipset.se skickade de även med smakprov på kommande böcker, fyra stycken den här gången.

Jag vill inte dö jag vill bara inte leva.

Att prata om psykisk ohälsa är svårt. Ett av vår tids sista tabubelagda ämnen i en tid då få ämnen är tabu. Även fast jag hade högra förhoppningar om boken, kan jag inte annat än konstatera att Anne Heberleine är en modig kvinna. Eftersom jag själv lever med psykisk ohälsa känner jag igenom mig i stora delar i hennes historia. Det är också svårt att inte identifiera sig med Anne själv. Det är ingen tyck-synd-om-mig bok. Snarare tvärt om. När hon kan, analyserar hon sitt tillstånd, relaterar det till etik och moralfrågor. Ämnen där hon är expert. Bland annat så har hon gett ut ”En liten bok om Ondska.” På andra ställen i boken släpper hon tankarna fria och låter läsaren få en djup inblick i hennes psyke när ångesten och deperissionerna dominerar. Intressant och intim läsning.

Push, By Sapphire.

Precis som det finns feel-good filmer, finns det feel-bad filmer. Filmer så hemska eller verklighetstrogna att de stannar kvar i minnet lång tid efter visningen. "Vinters bone" är en av dem, Precious är en annan. Den senare, som dessutom blev Oscars belönad, handlar om en ung kvinna i 1980-talets Harlem USA. Jag såg filmen först, men visste att den var baserad på en bok. Det ryktades om att filmen var en nedtonad verision av Precious liv, vilket jag hade svårt att tro. Hennes liv i filmen var för jävligt. Sedan läste jag boken och mycket riktigt, den litterära Precious får utstå så mycket skit och förnedrning att det är underlgt att hon inte tar livet av sig. Många andra skulle troligen gjort det i hennes situation. Dock säger hon själv att hon inte vet hur man gör för att begå självmord. Att sluta kämpa finns inte i hennes tankevärld. Hennes pappa har våltdagit henne sedan hon var liten, hon födde hans barn när hon var tolv och nu är hon gravid igen. Det vet vi från filmen. Vad filmen inte tog upp är att Precious även blir våldtagen av sin mamma som även misshandlar henne fysiskt och psykiskt. Räddningen kommer när Precious blir placerad i ett program " Each one each one". där hon för första gången får vänner. Och en lärare som har möjlighet att bry sig om sina elever. Push är som sagt var en jobbig men viktig historia. Och Precious Jones är inget vanligt offer. Faktum är att hon helt saknar offerattityd och är mycket svår att gilla. I alla fall i början. Inte för att det ändras särskilt mycket under historiens gång, men läsaren får mer och mer förståelse för hennes attityd och handlingar. Hon är en typisk spegling av sin sociala kontext. Genom Precious får läsaren inte bara en inblick i hur det kan vara att tillhöra den lägsta kasten i landet som mer än grma dikterar hur andra länder bör fungera. Vi får även en inblick i skolsystemet, vad lärarna och eleverna har att kämpa mot, men ocks hur viktig en utbildning är för en persons självförtroende. Det är ingen enkel historia som speals upp, och många gånger undrar man varför ingen tidigare lagt sig i. Varför omplacerade sovialen henne inte när hon var tolv år gammal och födde barn på köksgolvet? Men det är inte bara bokens handling som är svår. Då narritativet hela tiden följer Precious, vare sig i dikter eller dagboksanteckningar är kan boken tyckas svårläst. Tills hon hamnar på Each One Teach one, är Precious i princip analfabet och både när hon skriver och tänker gör hon det på slang.

Tranströmer till Sofia

Så kommer då den första i raden av personligt riktade Tranströmerdikter, denna gång till Sofia. Det finns något i den som jag tror att hon kommer att uppskatta, och ni andra också för den delen. Enjoy!

Början på senhöstnattens roman

Passagerarbåten luktar olja och nånting skallrar hela tiden som en tvångstanke. Strålkastaren tänds. Vi närmar oss bryggan. Det är bara jag som ska av här. ”Behöveru landgången?” Nej. Jag tar ett långt vacklande kliv rätt in i natten och står på bryggan, på ön. Jag känner mig blöt och ovig, en fjäril som just krupit ur puppskalet, plastpåsarna i vardera handen hänger som missbildade vingar. Jag vänder mig om och ser båten glida bort med sina lysande fönster, trevar mig sen fram till huset som stått tomt så länge. Alla hus i grannskapet står obebodda... Det är skönt att somna in här. Jag ligger på rygg och vet inte om jag sover eller är vaken. Några böcker jag läst passerar förbi som gamla seglare på väg till Bermuda-triangeln för att försvinna utan spår... Det hörs ett ihåligt ljud, en tankspridd trumma. Ett föremål som blåsten åter och åter dunkar mot något som jorden håller stilla. Om natten inte bara är frånvaron av ljus, om natten verkligen är något, så är den detta ljud. Stetoskopljuden från ett långsamt hjärta, det bultar, tystnar ett tag, kommer tillbaka. Som om varelsen rörde sig i sick-sack över Gränsen. Eller någon som bultar i en vägg, någon som hör till den andra världen men blev kvar här, bultar, vill tillbaka. Försent! Hann inte dit ner, hann inte dit upp, hann inte ombord... Den andra världen är också den här världen. Nästa morgon ser jag en fräsande gyllenbrun lövruska. En krypande rotvälta. Stenar med ansikten. Skogen är full av akterseglade vidunder som jag älskar.

(Från Sanningsbarriären, 1978).

Stina