Så var februaris bloggläsning avslutad! Dags för en kort summering och någon slags recension således.
Vi börjar med Backmans blogg. Den kommer jag nog även fortsättningsvis att besöka när andan faller på. Den är helt enkelt sjukt kul. Man kan inte låta bli att sitta och småfnissa framför datorn när man läser. Så att försöka smygläsa den under jobbtid är inte att rekommendera, om man nu inte har ett så fantastiskt kul jobb att man kommer undan med det. En blogg man blir på gott humör av helt enkelt. Inläggen som handlar om hans och kumpanens jakt på nytt kontor är out of this world. Jag dog lite när jag läste. Har ni missat dessa av någon anledning måste ni in här och här och läsa. Och den här får man inte heller missa!
Crambys blogg var helt okej men ingen ny bloggfavorit. Den bjöd dock på ett trevligt musiktips i form av countrydoftande Pistol Annies som blivit lite av en ny favorit. Hade jag haft Spotify hade de gått på repeat under veckan men jag har fått nöja mig med att you-tuba. Här är några av de bästa låtarna. Bra eller hur?
Stina
lördag 3 mars 2012
torsdag 1 mars 2012
Fåfängligheters fåfänglighet
Mars månad koncentrerar vi oss på min personliga favorit bland dödssynderna, fåfänga som ju faller in under den första dödssynden högmod. Lila är en färg som förknippas med denna synd. Den latinska benämningen är superbia och straffet i helvetet för syndare av denna art är rådbråkning, det vill säga att få lemmarna krossade. Ödmjukhet är högmodets motsats, men det är ingen dygd vi kommer att få stifta närmare bekantskap med den kommande månaden. Hjältinnorna i mars månadstema är nämligen allt annat än ödmjuka. Och varför skulle de vara det? De är unga, vackra och omgivna av lyx och överflöd. Så välkomna ska ni vara till det rika och vackra folkets värld. En värld där yta är allt.
Månadens bok: Naturen – Caroline Ringskog Ferrada-Noli, 2009.
Stockholm rosé - Sophia Wolf Lösnitz, 2011.
Fashionista - Martina Bonnier, 2008.
Snövit - Bröderna Grimm.
Hjältinnan från måndadens bok Naturen är väl egentligen den som passar sämst in i den fåfänga mallen. Hon är varken glamourös eller rik och lever inget spännande jet-setliv som de övriga damerna. Men sättet hon betraktar världen på gör att hon enligt min åsikt platsar ändå. Erika som hon heter, är fylld av äckel över världen. Hon tycks omringad av fulhet och hon hatar det. Hon föraktar feta, fula och fattiga människor, människor med fysiska och mentala handikapp och åderbråck på vita ben, och säkert en hel del till.
I månadens andra bok Stockholm rosé får vi möta den 26-åriga Desdemona som är rik, ytlig, bortskämd och olycklig. Hennes pojkvän har precis dumpat henne på deras förlovningsmiddag för en 19-åring vid namn Bambi. Tillsammans med väninnorna uppfinner hon en sexstegsplan för att få honom tillbaka. Enligt förlaget är Stockholm rosé en rolig roman om en livskris. Och om skor.
Martina Bonniers Fashionista ger en fascinerande inblick i en livsstil som går ut på att konsumera mode. Det är kanske ingen sträckläsarbok (i alla fall inte för er :P) men bläddra gärna igenom den och läs det som ni finner intressant. Plocka russinen ur kakan helt enkelt. Om inte annat kan det vara kul att se om vi alla fastnar för samma stycken eller om våra åsikter går isär lika mycket som de brukar.
Jag antar att varken Snövit eller hennes elaka styvmor kräver någon närmare presentation. Och en motivering till varför den platsar i månadens tema behövs väl knappast heller? Spegel, spegel på väggen där osv.
Stina
Månadens bok: Naturen – Caroline Ringskog Ferrada-Noli, 2009.
Stockholm rosé - Sophia Wolf Lösnitz, 2011.
Fashionista - Martina Bonnier, 2008.
Snövit - Bröderna Grimm.
Hjältinnan från måndadens bok Naturen är väl egentligen den som passar sämst in i den fåfänga mallen. Hon är varken glamourös eller rik och lever inget spännande jet-setliv som de övriga damerna. Men sättet hon betraktar världen på gör att hon enligt min åsikt platsar ändå. Erika som hon heter, är fylld av äckel över världen. Hon tycks omringad av fulhet och hon hatar det. Hon föraktar feta, fula och fattiga människor, människor med fysiska och mentala handikapp och åderbråck på vita ben, och säkert en hel del till.
I månadens andra bok Stockholm rosé får vi möta den 26-åriga Desdemona som är rik, ytlig, bortskämd och olycklig. Hennes pojkvän har precis dumpat henne på deras förlovningsmiddag för en 19-åring vid namn Bambi. Tillsammans med väninnorna uppfinner hon en sexstegsplan för att få honom tillbaka. Enligt förlaget är Stockholm rosé en rolig roman om en livskris. Och om skor.
Martina Bonniers Fashionista ger en fascinerande inblick i en livsstil som går ut på att konsumera mode. Det är kanske ingen sträckläsarbok (i alla fall inte för er :P) men bläddra gärna igenom den och läs det som ni finner intressant. Plocka russinen ur kakan helt enkelt. Om inte annat kan det vara kul att se om vi alla fastnar för samma stycken eller om våra åsikter går isär lika mycket som de brukar.
Jag antar att varken Snövit eller hennes elaka styvmor kräver någon närmare presentation. Och en motivering till varför den platsar i månadens tema behövs väl knappast heller? Spegel, spegel på väggen där osv.
Stina
Hug a librarian
Visste ni att det är den internationella "Hug a libraian day" idag den första mars?
Jag tycker att vi firar detta med en trevlig bild av vår favoritbibliotekarie. Giles: Making librarians sexy since 1997, eller hur var det nu igen hehe
Stina
måndag 27 februari 2012
Sfinx av Christine Falkenland
Det här var en av Stinas månadsböcker under november och man får väl säga att det kan vara på tiden med en recension... Temat var avund i Stinas De sju dödssynderna-svit.
Det är den första kvinnan som står för berättandet, där hon i brevform riktar sig till exmakens yngre, rikare och vackrare fru. Hon kan inte släppa taget om honom och avundsjukan över hans nya liv växer. Först hatar hon och avundas på avstånd, men sakta kommer hon allt närmare...
Jag är lite kluven inför boken, dels bygger den på en intressant idé, har ett annorlunda upplägg och vackert språk - men jag värjer mig mot något. Kanske är det för att den bitvis känns lite tjatig?
Däremot är det bara att konstatera att man som läsare har väldigt svårt att värja sig för den läskiga huvudpersonen.
Det är den första kvinnan som står för berättandet, där hon i brevform riktar sig till exmakens yngre, rikare och vackrare fru. Hon kan inte släppa taget om honom och avundsjukan över hans nya liv växer. Först hatar hon och avundas på avstånd, men sakta kommer hon allt närmare...
Jag är lite kluven inför boken, dels bygger den på en intressant idé, har ett annorlunda upplägg och vackert språk - men jag värjer mig mot något. Kanske är det för att den bitvis känns lite tjatig?
Däremot är det bara att konstatera att man som läsare har väldigt svårt att värja sig för den läskiga huvudpersonen.
söndag 12 februari 2012
Novellixnovellerna
Vann ju förra året 4 noveller i en av Boktipsets tävlingar, och nu har det äntligen blivit dags för en gemensam recension. Överlag tyckte jag att alla 4 novellerna höll hög klass, men favoriten var nog ändå Cilla Neumanns "Lära sig" och som god tvåa Jonas Hassen Khemiri med novellen med den långa titeln; "Så som du hade berättat det för mig (ungefär) om vi hade lärt känna varandra innan du dog".
Börjar med den senare, en intressant uppbyggd roman som känns väldigt olik någon annan novell jag läst. Det är en ung man som är berättaren och redan tidigt verkar det stå klart att han och flickvännen har bråkat. Men varför blir han kontaktad av polisen? Och var håller flickvännen hus? Sakta men säkert viras historien upp, och vad man tror i början visar sig vara helt fel. En riktigt intressant novell, som mitt i alla konstigheter känns väldigt trovärdig. En novell som verkligen griper tag!
"Arielles första kärlek" av Monika Fagerholm var nog den novell jag gillade minst. Älskar dock titeln. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör att jag har lite svårt för den, men det känns som att något fattas i novellen och den griper aldrig riktigt tag i mig sådär som en riktigt bra novell ska göra. Arielle och hennes uppväxt är fokus i berättelsen.Hon går på promenader med farfadern diplomaten, träffar sin första kärlek, och låter oss träffa pappan Geniet och mamman Trasan. Allt är berättat i vackra prosastycken med ett drömskt underbart språk.
"Lära sig" var som sagt favoriten av de fyra novellerna. Stämningen i novellen byggs hela tiden, med små medel, upp och stegras för att bli sådär vardagligt obehaglig i stil med Jerker Virdborg när han är som bäst. Det handlar om en lärare som av någon anledning låter sig provoceras av eleven Ingrid och hennes nonchalanta attityd. Han stör sig på att hon har aldrig har vett att generas när hon inte kan svara på en fråga och att hon verkar inte alls bry sig om alls att han mer och mer utser henne till måltavla. Sakta blir han således ner och mer irriterad för att till sist gå över gränsen..... Ja, den här novellen är mästerligt uppbyggd med det vardagliga i fokus och med en känsla som smyger sig på för att bara bli mer och mer obehaglig allt eftersom berättelsen fortskrider.
Slutligen är den sista novellen "Han tänkte på dem som färger" av Johanna Thydell. Den handlar om en ung man som inte verkar vilja svara i sin telefon, som strular runt med tjejer och som verkar undvika något. Om att sörja och kunna gå vidare när sorgen slår till. Även denna är fint uppbyggd, men liksom i "Arielles första kärlek" känns det som att något haltar. Det kan ha att göra med att det på något sätt, trots att inget direkt sägs rätt ur, blir aningen för övertydlig för att jag riktigt ska låta mig ryckas med.
Börjar med den senare, en intressant uppbyggd roman som känns väldigt olik någon annan novell jag läst. Det är en ung man som är berättaren och redan tidigt verkar det stå klart att han och flickvännen har bråkat. Men varför blir han kontaktad av polisen? Och var håller flickvännen hus? Sakta men säkert viras historien upp, och vad man tror i början visar sig vara helt fel. En riktigt intressant novell, som mitt i alla konstigheter känns väldigt trovärdig. En novell som verkligen griper tag!
"Arielles första kärlek" av Monika Fagerholm var nog den novell jag gillade minst. Älskar dock titeln. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör att jag har lite svårt för den, men det känns som att något fattas i novellen och den griper aldrig riktigt tag i mig sådär som en riktigt bra novell ska göra. Arielle och hennes uppväxt är fokus i berättelsen.Hon går på promenader med farfadern diplomaten, träffar sin första kärlek, och låter oss träffa pappan Geniet och mamman Trasan. Allt är berättat i vackra prosastycken med ett drömskt underbart språk.
"Lära sig" var som sagt favoriten av de fyra novellerna. Stämningen i novellen byggs hela tiden, med små medel, upp och stegras för att bli sådär vardagligt obehaglig i stil med Jerker Virdborg när han är som bäst. Det handlar om en lärare som av någon anledning låter sig provoceras av eleven Ingrid och hennes nonchalanta attityd. Han stör sig på att hon har aldrig har vett att generas när hon inte kan svara på en fråga och att hon verkar inte alls bry sig om alls att han mer och mer utser henne till måltavla. Sakta blir han således ner och mer irriterad för att till sist gå över gränsen..... Ja, den här novellen är mästerligt uppbyggd med det vardagliga i fokus och med en känsla som smyger sig på för att bara bli mer och mer obehaglig allt eftersom berättelsen fortskrider.
Slutligen är den sista novellen "Han tänkte på dem som färger" av Johanna Thydell. Den handlar om en ung man som inte verkar vilja svara i sin telefon, som strular runt med tjejer och som verkar undvika något. Om att sörja och kunna gå vidare när sorgen slår till. Även denna är fint uppbyggd, men liksom i "Arielles första kärlek" känns det som att något haltar. Det kan ha att göra med att det på något sätt, trots att inget direkt sägs rätt ur, blir aningen för övertydlig för att jag riktigt ska låta mig ryckas med.
lördag 11 februari 2012
If I were a boy
even just for a day
I'd roll out of bed in the morning
And throw on what I wanted
And go drink beer with the guys
And chase after girls
I'd kick it with who I wanted
And I'd never get confronted for it'
Cause they stick up for me
If I'd put myself first
And make the rules as I go
'Cause I know that she'd be faithful
Waiting for me to come home, to come home
Japp, Beyonces låt "If I were a boy" och dess lyrik kan mycket väl sägas sammanfatta Jessica Schiefauers ungdomsroman "Pojkarna". Kort sagt kan man säga att handlingen kretsar kring 3 tonårsflickor som med hjälp av en mystisk växt kan transformera sig till pojkar. Kim, bokens berätterska, är den som blir mest fascinerad och då de andra börjar tröttna på leken smyger hon själv ut natt efter natt för att träffa den farlige Tony och delta i lekar som bara blir farligare och farligare.
Det är tyvärr i och med detta som jag tycker att berättelsen börjar tappa fokus. Jag förstår inte varför Sciefauer schabblar bort sin briljanta idé och istället för att fokusera på flickornas förvandling till pojkar och utforska genus och hur pojkar och flickro förväntas uppföra sig istället låta boken börja handla om Kim och hennes besatthet av att imponera på Tony. Ville författarinnan belysa en flicka/pojke som dras in i kriminalitet hade hon knappast behövt använda sig av förvandlingsmomentet.
Nej, jag är som sagt besviken och tycker att romanen hade blivit långt mer intressantare om fokus istället legat på just könsbytesmomentet och hur olika pojkar och flickor bemöts.
Däremot är det här ändå en mycket intressant och välskriven berättelse, kanske som bäst (faktiskt) i beskrivelsen av flickorna och deras liv innan förvandlingen börjar. Finstämt beskrivs deras relation och hur de träffas och klär ut sig och kanske inte riktigt ännu vill lämna barndomens värld och omfamna vuxenlivet. Riktigt vackert beskrivet, och det är synd att inte resten av berättelsen håller samma nivå.
I'd roll out of bed in the morning
And throw on what I wanted
And go drink beer with the guys
And chase after girls
I'd kick it with who I wanted
And I'd never get confronted for it'
Cause they stick up for me
If I'd put myself first
And make the rules as I go
'Cause I know that she'd be faithful
Waiting for me to come home, to come home
Japp, Beyonces låt "If I were a boy" och dess lyrik kan mycket väl sägas sammanfatta Jessica Schiefauers ungdomsroman "Pojkarna". Kort sagt kan man säga att handlingen kretsar kring 3 tonårsflickor som med hjälp av en mystisk växt kan transformera sig till pojkar. Kim, bokens berätterska, är den som blir mest fascinerad och då de andra börjar tröttna på leken smyger hon själv ut natt efter natt för att träffa den farlige Tony och delta i lekar som bara blir farligare och farligare.
Det är tyvärr i och med detta som jag tycker att berättelsen börjar tappa fokus. Jag förstår inte varför Sciefauer schabblar bort sin briljanta idé och istället för att fokusera på flickornas förvandling till pojkar och utforska genus och hur pojkar och flickro förväntas uppföra sig istället låta boken börja handla om Kim och hennes besatthet av att imponera på Tony. Ville författarinnan belysa en flicka/pojke som dras in i kriminalitet hade hon knappast behövt använda sig av förvandlingsmomentet.
Nej, jag är som sagt besviken och tycker att romanen hade blivit långt mer intressantare om fokus istället legat på just könsbytesmomentet och hur olika pojkar och flickor bemöts.
Däremot är det här ändå en mycket intressant och välskriven berättelse, kanske som bäst (faktiskt) i beskrivelsen av flickorna och deras liv innan förvandlingen börjar. Finstämt beskrivs deras relation och hur de träffas och klär ut sig och kanske inte riktigt ännu vill lämna barndomens värld och omfamna vuxenlivet. Riktigt vackert beskrivet, och det är synd att inte resten av berättelsen håller samma nivå.
torsdag 9 februari 2012
Mitt liv i tre böcker
Efterapar Amelias återkommande "Mitt liv i tre böcker" där kända personer får beskriva tre böcker som betytt mycket för dem. Och den här gången har turen kommit till... mig själv! Tänka sig.
Stina, 29, aktuell med recensioner och allmänt snicksnackande på Boktriangeln.
1. "Sommarens ljus" av Zibby O´Neal
En ganska enkel om än ovanligt välskriven ungdosmbok som har något visst. Jag läste den första gången som tonåring och har läst om den nästan varje sommar sedan dess, så det är nog också den bok jag läst flest gånger. Det är lite av en tidsresa varje gång boken öppnas på nytt, det går inte att undgå att tänka tillbaka på gymnasietiden som samtidigt känns så avlägsen och så nära. Det kan låta pretto men den här boken hjälper mig lite att komma ihåg vem jag är. Jag hoppas att jag aldrig tröttnar på den.
2. "Den magiska cirkusen" av Jennifer Egan.
En ganska ny läsupplevlese som jag av någon anledning haft svårt att släppa. Trovärdigheten brast tyvärr bitvis men personerna som befolkar boken glömmer man inte. Jag gillade särskilt beskrivningen av huvudpersonen som är helt instängd i sin egen ensamhet och som försöker men inte lyckas undkomma sig själv.
3. "Darling River" av Sara Stridsberg
Det är hemskt, drabbande och smärtsamt vackert. Stridsbergs prosa går inte att värja sig emot. Hennes Doloresvariationer lämnar efter sig en doft av rosor och en besk smak i munnen. En av mitt livs bästa läsupplevelser.
Stina
söndag 5 februari 2012
I det förflutna av Kate Morton
Äntligen dags för recenserandet av den absolut sämsta boken i mitt Superrnatural Roadtrip-tema, nämligen kate Mortons rätt genomusla "I det förflutna". Boken tog jag med i temat mest för att den kändes som en sådan där trevlig streckläsarbok. Alltså en bok man kanske inte förväntar sig någon större läsupplevelse av, mer än att den ska vara lite kravlös mysläsning. Tyvärr uppnådde den inte alls något av mina krav på den fronten.
Här talar vi alltså om en genomusel bok, med ett förfärligt språk, platta karaktärer och en historia som inte är det minsta intresseväckande. Det känns, tyvärr, lite som att läsa en illa skriven Harlequinroman, men utan några som helst snaskigheter (om man ske se detta som en för-eller nackdel beror väl på person...).
Morton ska med denna roman tydligen ha siktat på det gotiska, men i mitt tycke blir det mest ett gigantiskt magplask på den fronten.
Lyd mitt råd och läs en Harlequinroma istället (eller varför inte en genomusel Mysrysare), en sådan utger sig i alla fall inte för att vara något den inte är.
Här talar vi alltså om en genomusel bok, med ett förfärligt språk, platta karaktärer och en historia som inte är det minsta intresseväckande. Det känns, tyvärr, lite som att läsa en illa skriven Harlequinroman, men utan några som helst snaskigheter (om man ske se detta som en för-eller nackdel beror väl på person...).
Morton ska med denna roman tydligen ha siktat på det gotiska, men i mitt tycke blir det mest ett gigantiskt magplask på den fronten.
Lyd mitt råd och läs en Harlequinroma istället (eller varför inte en genomusel Mysrysare), en sådan utger sig i alla fall inte för att vara något den inte är.
lördag 4 februari 2012
Ett mirakel i Melodifestivalen
Det är väl ingen som har missat Björn Ranelids medverkan i Melodifestivalen? Den största händelsen i tävlingens långa historia, det tycker Ranelid själv, och jag håller med. Vad kan vara större?
Deltävling ett drar igång redan ikväll men vi får vänta ytterligare två veckor på att höra vinnarlåten Mirakel, för Ranelid medverkar inte förrän i deltävling nummer tre som hålls den 18 februari i Leksand. Det lär dock vara väl värt att vänta på, så missa inte!!!! Sätt ett kryss i almanackan redan nu. Den 18 feruari smäller det. Det kommer att bli en kväll att minnas.
Stina
Felsteget, Faux pas
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Felsteget
av den franske författaren Michel Rio. Det var alltså denna bok som
slumpen valde åt mig under Vindens skugga-middagen. Det är en underlig
historia. En främling blir anlitad för att utföra ett mord. På
mordplatsen får han syn på ett fotografi av en kvinna och ett barn. Det
är något hos kvinnan som får honom att leta upp henne. Han följer deras
liv på avstånd men det dröjer inte länge innan han kommer närmare inpå
än han tänkt komma. Närmare än ha borde. Det första felsteget.
Rio är en mångfaldigt prisbelönt författare i Frankrike och hans romaner är
översatta till ett tjugotal språk. Att han nått sådana framgångar känns
ganska obegripligt efter att ha läst denna roman från 1991. Historien
är konkret och kyligt berättad. Rio slösar inga onödiga ord eller
utvikningar på att ta sig från punkt A till punkt B. Enda gångerna något
beskrivs mera ingående handlar det om sex (vilket det gör ganska ofta)
eller om en kvinnas kropp. Annars rör sig historien bara på ytan. Vad
som döljs där under röjs inte. Språket är lika avskalat och
ogenomträngligt som masken främligen döljer sig bakom. Han kan känna men väljer att inte göra det. Känslor är en belastning inom hans
yrkesområde. Känslor kan bli din död.
Jag kan inte låta bli att störa mig på hur stereotypa huvudpersonerna
är; kvinnan, mannen och barnet. Det är lite som att läsa ett
actionfilmsmanus med Jaune Claude van Damme i huvudrollen. Mannen är
stark, intelligent och handlingskraftig (dessutom något av en Gud i
sängen). En mördare med ett hjärta och ett samvete. Kvinnan däremot är
den passiva, den som tar emot och som i mitt tycke helt omotiverat söker
upp sin manligt tystlåtne granne för att ha sex kort efter det att
hennes make blivit mördad.
Slutet är när man tänker efter rätt typiskt och väntat, but I didn´t see it coming. Jag tänker
inte direkt avråda er från en läsning av Felsteget, det är trots allt en kort historia på bara 112 sidor. Förvänta er inget mästerverk bara.
Stina
av den franske författaren Michel Rio. Det var alltså denna bok som
slumpen valde åt mig under Vindens skugga-middagen. Det är en underlig
historia. En främling blir anlitad för att utföra ett mord. På
mordplatsen får han syn på ett fotografi av en kvinna och ett barn. Det
är något hos kvinnan som får honom att leta upp henne. Han följer deras
liv på avstånd men det dröjer inte länge innan han kommer närmare inpå
än han tänkt komma. Närmare än ha borde. Det första felsteget.
Rio är en mångfaldigt prisbelönt författare i Frankrike och hans romaner är
översatta till ett tjugotal språk. Att han nått sådana framgångar känns
ganska obegripligt efter att ha läst denna roman från 1991. Historien
är konkret och kyligt berättad. Rio slösar inga onödiga ord eller
utvikningar på att ta sig från punkt A till punkt B. Enda gångerna något
beskrivs mera ingående handlar det om sex (vilket det gör ganska ofta)
eller om en kvinnas kropp. Annars rör sig historien bara på ytan. Vad
som döljs där under röjs inte. Språket är lika avskalat och
ogenomträngligt som masken främligen döljer sig bakom. Han kan känna men väljer att inte göra det. Känslor är en belastning inom hans
yrkesområde. Känslor kan bli din död.
Jag kan inte låta bli att störa mig på hur stereotypa huvudpersonerna
är; kvinnan, mannen och barnet. Det är lite som att läsa ett
actionfilmsmanus med Jaune Claude van Damme i huvudrollen. Mannen är
stark, intelligent och handlingskraftig (dessutom något av en Gud i
sängen). En mördare med ett hjärta och ett samvete. Kvinnan däremot är
den passiva, den som tar emot och som i mitt tycke helt omotiverat söker
upp sin manligt tystlåtne granne för att ha sex kort efter det att
hennes make blivit mördad.
Slutet är när man tänker efter rätt typiskt och väntat, but I didn´t see it coming. Jag tänker
inte direkt avråda er från en läsning av Felsteget, det är trots allt en kort historia på bara 112 sidor. Förvänta er inget mästerverk bara.
Stina
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)