En tillbakablick på april

Har varit tämligen frånvarande från bloggen på sistone, om man inte räknar med helgens blogginlägg.  Men tiden verkar aldrig riktigt räcka till. Dels jobbar jag ju heltid och dels är det en 2-månaders liten bebis som får det mesta av min uppmärksamhet på eftermiddagar och helger. Just nu blir han underhållen av sin pappa, medan jag ska föröska hinna med lite recenserande. Som sagt har det ju blivit lite tunt med det på sistone. Är mycket tacksam mot Sandra som hållt liv i vår stackars borglöma blogg på sistone.


Men recenserande var det ja, tänkte ta tag i den del böcker som blev lästa i april. Jag sa ju att jag låg efter en del......

Vi börjar med en födelsedagspresent från Danne, nämligen ”High fidelity” av Nick Hornby. Jag har läst den tidigare, men den är väl värd en omläsning. Visst – den är en rätt lättsmält bagatell egentligen, men den är välskriven och underhållande. Handlingen kretsar kring slackern Rob, som jobbar i en skivaffär och som verkar helt sakna ambition i livet. Boken inleds med att han blir dumpad av sin flickvän Laura, varefter han bestämmer sig för att söka upp ett gäng gamla flickvänner för att få klarhet i varför han gång på gång blir dumpad. Som sagt är detta en bok som är kul för stunden, och det är bra så tycker jag. Det skulle vara tråkigt att enbart läsa författare som strävar efter litterär kredibilitet. Hornbys alla musikreferenser höjer dessutom boken liksom de ständigt återkommande 5-i-topp-listorna. (För övrigt angående dumpningarna, jag menar hallloooo: slacker utan ambitioner, nörd, otrogen – och han undrar varför han blir dumpad. Självinsikt, någon?).

Därefter var det ”Halva liv” av Mats Strandberg som blev utläst. Den handlade om Jessica som en dag, helt plötsligt, bara blir lämnad av sin pojkvän Jacob. Hon blir deprimerad och börjar knapra tabletter, men försöker i alla fall gå vidare med sitt liv. Sen dör hennes farmor och då farmodern lämnat efter sig en bok med stora familjehemligheter ställsa Jessicas liv åter på ända.

Den visade sig vara riktigt välskriven, och trots att det var en manlig författare tyckte jag mig nästan kunna urskilja lite chic lit-känsla i den, men på ett positivt sätt. Här talar vi i alla fall en riktig sträckläsarbok som var svår att lägga ifrån sig. Tyvär blev ”den dramatiska upplösningen” lite för mycket för min smak, för hur välskriven boken än är så tappar den trovärdighet så fort man börjar läsa det något krystade slutet. Det känns minst sagt lite synd att ta en annars finstämd historia och förstöra den med den onödiga thrillerintrigen på slutet. Det passar inte in och känns som en helt annan historia. Lite synd på en annars läsvärd bok

Bonuspoäng får dock Mats Starndberg för baksidesbilden på boken, där en bild av författarens mamma som ung finns. Sympatiskt på något sätt.

Vi börjar så, härnäst kan det möjligtvis dyka upp recensioner av riktig högklasslitteratur, nämligen de ack så creddiga X-böckerna.

På återseende // Sofia

Watch out for Bella

Dirty weekend av Helen Zahavi handlar om Bella. Vem hon är? Hon är ingen speciell. Hon är bara en vanlig ung kvinna som vaknar en dag och inser att hon har fått nog. Hon är trött på att låta sig trampas på av de svin till män som finns i hennes liv. Men vad göra? Kvinnor som Bella gör inte motstånd. Det ska gå långt innan en Bella har fått nog. Det händer inte i första taget.

Bellor kräver inget av livet. De är vana att nöja sig, att hålla sig inne bakom stängda persienner där de inte kan besvära någon. Det sista en Bella vill är att ligga någon till last. Man kan tycka att någon i sin tur skulle visa hövligheten att återbörda vänligheten. Men inte. De måste prompt tränga sig in på Bellas revir. I ärlighetens namn ska väl sägas att de nästan inte kan rå för det. Bella har en talang för att dra till sig ovälkommen uppmärksamhet från tveksamma individer av det motsatta könet. De dras till henne som flugor till en sockerbit. Och vilken särdeles läcker liten sockerbit hon är. That´s just something about Bella.

Kvinnor som Bella är som gjorda för att trampas på med sina väna stämmor och bräckliga ben. De är offer, inte jägare. Men vad händer om offret vaknar upp en dag och har fått nog? Vad händer när offret blir jägare? För till och med ett offer som Bella kan höja en hammare och låta den falla, spänna hanen på en pistol eller låta ett kallt knivblad tränga in i en mjuk människokropp. Ja det finns faktiskt en hel del en vredgad Bella kan ta sig till när man tänker efter.

När en vredgad Bella väl börjat kan det sedan vara så att hon har lite svårt att sluta. So many scumbags and so little time. Inte för att Bella skulle få för sig att straffa folk (läs: män) till höger och vänster, inte alls. Vem är Bella att döma? Bella straffar bara de som förtjänar det.

Det är ren njutning att läsa om Bellas förvandling från offer till hämnande ängel. Inte minst är det fruktansvärt roligt, och upplyftande på något sätt. Det är manshat när det är som allra bäst. Rekommenderas.

Så vem är då Bella? Hon är ingen speciell. Hon är bara en vredgad kvinna som fått nog. Som fått jävligt nog. So watch out there men. Kvinnan bredvid er kan vara en Bella.

Stina

Årets sommarplåga enligt vissa...

Enligt Stina och Kalle ska detta tydligen ha varit årets sommarplåga. Väntar med spänning på deras rekommenderade höst-låt-lista.

Sådana människor är de enda människorna här: Kanoniskt joller på Pädd Onk

Spontanfyndade ett gäng böcker under mitt senaste besök på bibblan i juli månad. Skulle egentligen ha lånat juli månads månadsbok, men naturligtvis var den utlånad. Istället kom jag därfifrån med 4 faktiskt riktigt läsvärda böcker; Sara Lidmans "Bära mistel", "Den store Gatsby" av Scott F Fizgerald, "Eftergiften" Av Francoise Sagan samt en novellsamling vars ena novell fått namnge detta inlägg, nämligen novellsamlingen "Främmande fåglar" av Lorraine Moore, en författare jag aldrig tidigare hört talas om. Samtliga kommer självklart att recenseras, men vi börjar med den sistnämnda.

"Främmande fåglar" består av en samling noveller som alla på olika sätt handlar om sorg, förlust och att leva ett liv som kanske inte blivit som man tänkt sig. Dock har de alla ändå en glimt av hopp i sig och det är nog det som gör att jag tycker om novellsamlingen så mycket, befolkad som den är av en riktigt originell samling människor. Det var baksidestexten som fick mig att låna boken då den utlovade en novell som handlar om hur man tacklar sorgen efter sin döda katt. Som ni vet var det ju inte jättelängesedan min lilla flicka Iris lämnade oss......

Men denna novells tema till trots, men titeln "Bert är död" (vem döper för övrigt en katt till Bert, det är både passande och opassande på en och samma gång), så var det en annan novell som blev den stora behållningen i samlingen. Ja just precis novellen med den långa titeln;

Sådana människor är de enda människorna här; Kanoniskt joller på Pädd Onk

Innan jag började läsa novellen förväntade jag mig nästan att den skulle ha drag av science fiction. Av titeln att döma hade jag fått för mig att den kanske skulle utspela sig på den fjärran planeten Pädd Onk. Och visst är Pädd Onk, tack och lov, fjärran för de allra flesta av oss om och inte huvudrollsinnehaverskan och hennes lilla pojke i novellen. Pädd onk är nämligen förkortningen för pedriatisk onkologi, ett ställe där mamman, hennes lilla bebis och andra familjer i samma situation kommer att spendera sin tid. Onkologi är läran om tumörsjukdomar och på detta ställe ska cancern botas. Nu läste jag novellen när min egen lilla son bara var dryga månaden så visst var det så att novellen verkligen grep tag särskilt starkt just på grund av detta. Men aldrig tidigare har jag läst en så stark skildring om sjukdom och hur man handskas med det, och samtidigt en novell som vågade vara torrt ironisk mitt i allt det hemska. Men en mamma som får för sig att det kanske inte alls är hennes barn som har cancer, för visst måste den sjuka njuren som visas upp av röntgenmaskinen vara hennes. Hon stod ju alldelse intill sitt barn och bebisar får ju helt enkelt inte cancer.

Men framförallt är detta självklart en riktigt hemsk novell. Ta bara de inledande raderna.

En början, ett slut: varken det ena eller det andra tycks finnas. Hela historien är som ett moln som bara lägger sig och inuti är det fullt av regn överallt. Ett anslag: Mamman hittar en blodklump i Barnets blöja. Vad handlar detta om? Vem lägger den där?

Eller hjärtskärnade stycken som dessa.

På Röntgen står Barnet oroligt på bordet, naken mot Mamman när hon håller fast honom och röntgenologens kalla skanner förs över Barnets rygg. Barnet gnyr och tittar upp på Mamman. Vi sticker härifrån, vädjar hans ögon. Lyft upp mig!

Han är omtöcknad, ligger fortfarande med morfindropp, men kan ändå se henne när hon krånglar sig förbi alla vinylrör för att böja sig ner och hålla om honom och när hon gör det börjar han gråta, men han gråter tyst utan rörelser eller ljud. Hon har aldrig sett en liten baby gråta uan rörelser eller ljud. Det är en gammal människas gråt; tigande, odiskutabel, tillinbtetgjord. I en så liten, liten kropp är det skrämmande och onaturligt.

Barnet ser vädjande på henne, med armarna utfläkta i kapitulation. Vart då? Vart kan man ta vägen? Ta mig med! Ta mig med!

Även om ni har mycket att läsa, och inte orkar med en hel novellsamling, borde ni se till att läsa den här novellen!

//Sofia

SVH Ipod case.

Hittade de här IPod skalen, tänkte det var något för er. Kollade Etsy.com och de verkar inte säljas längre. Däremot har samma säljare anteckningsblock med pärmar hämtade från Vintage utgåvor från serien.

Älskaren

Då har jag äntligen läst ut Marguerite Duras, det tog bara två försök. Som i fallet med Sara Stridsbergs Darling River, måste jag även här erkänna besvikelse. Visst, Duras har ett vackert, avskalat språk, men men för mig blir historien aldrig gripande. Jag finner ingen sympati för någon av karaktärerna, vilket är synd då Älskaren är Duras egna upplevelser. Snarare blir jag förbannad och irriterad på människorna som befolkar boken. Men jag tror inte att mitt bristande intresse enbart handlar om att jag finner karaktärerna osympatiska. En av mina favoritböcker är Pappa Goriot, och hur många sympatiska karaktärer befolkar det verket?
Så fort jag läst ut en sida kollar jag per automatik på sidnummret och konstaterar med en suck att det är långt kvar till slutet. Vilket bara det är ett dåligt betyg. Vissa delar var dock intressantare än andra, beskrivningarna av modern och hennes mentala tillstånd. Vissa delar var jävliga och min tankeverksamhet undrade varför familjen stod ut så länge, här tänker jag på demonen till storebror. Och hur han, en småskurk, bedragare och våldtäktsman kunde få ett jobb gör mig förbannad. Visserligen dröjde det tills han var femtio år, men nog fick han ett jobb ändå. Och här sitter jag, 26 år gammal, utan arbete! Jag som aldrig stulit, våldfört mig eller bedragit någon. Det är fan inte rättvist!

Det är synd att jag inte förstår romanens storhet. Det är så många som hyllar den att det känns som jag missar något. Kanske jag borde försöka en tredje gång? Ska den läsas med kontexten i åtanke?
Trots dess brister är Älskaren ändå ett intressant porträtt av Indokina. Det hade varit intressant om Duras, som hon själv önskade i slutet, hade behållit skildringarna av kriget. Äen fast Älskaren inte alls föll mig i smaken skulle jag gärna läsa Duras Biografi, om hon skrev någon. Eller för att gör hennes författarskap rättvisa, någon annat hon skrivit.

Voulez vous coucher avec moi?

Nu är september snart här, en ny månad och en ny månadsbok således. Augustis månadsbok utspelade sig i sängkammaren, och där kommer vi att stanna ytterligare en tid. Vällust, den tredje dödssynden, står på menyn. Otuktiga kvinnors straff i helvetet är att bli insmorda i eld och svavel. Ganska passande, för det är lågande begär och heta kyssar som väntar i september.

Vi stannar inte bara i sängen utan även i Frankrike. Månadsboken står Marguerite Duras för. Fartyget Night är textversionerna av en serie kortfilmer hon släppte på 70-talet. Det är besatthet, förtärande passion och bokstavligt talat blind kärlek. Duras är lite av en favorit, och jag vet Sofia har läst en hel del av henne. Jag hoppas att detta verk är något hon missat, och om så inte är fallet att den är värd att läsa igen.

Nästa författare är en ny bekantskap, i alla fall för mig. Hon heter Nina Bouraoui och i hennes roman Kärlekens geografi skildras relationen mellan en kvinna och en sexton år yngre man. Också detta en kärlek som gränsar till besatthet, men vad vore annat att vänta?  Måttlighet ligger helt klart inte för månadens vällustiga hjältinnor. Det är förtära eller förtäras. Brinna eller försvinna. If we won´t burn together I´ll burn alone.

Månadens bok: Fartyget Night - Marguerite Duras, 1990.

Kärlekens geografi – Nina Bouraoui, 2008.

Stina

Tummelisa - Eller den andra Vildmarken.

Sanningen att säga var det länge sedan jag hade en riktig läsupplevelse. Från en bok i alla fall. På fronten serieromaner har läsupplevelserna varit fler. Senast, den svenska serieromanen Tummelisa, skriven av Matilda Ruta. Inte bara för att den var bra tecknad och intressant läsning för stunden, utan även för att den fortfarande väcker frågor. Trots att det var en vecka sedan jag läste ut den. Igår spenderade jag större delen av dagen med att fundera över hur en, likt Tummelisa, transformerar sig själv från Objekt till Subjekt. Styrkan det krävs att börja göra aktiva val istället för att bara flyta med och låta saker hända en. Men utan att själv förvandlas till en förövare, vilket Tummelisa gjorde.

Självklart utgår filosoferingarna från mig själv och min egen situation. Inte för att jag likt Tummelisa varit nära att bli bortgift med en padda. Men för att jag under stora delar av livet, även nu när jag är 'vuxen' på olika sätt varit offer för min omgivning. Oavsett om det handlar om min generation eller om mig som person har objektets roll varit den mest passande. Ibland rent av självvald, för att jag inte visste bättre, eller för att rollen som objekt är enklare att ta på sig än den som subjekt.

Kortvarig förändring är enkelt, långvarig svårare. Att förändra ett inarbetat beteende, ett tankemönster är både mycket svårt och krävande. Jag vet, jag har provat flera gånger och allt som oftast lyckats, men bara under en period. Så fort jag slappnat av under en längre tid och inte vaktat mitt sinne har jag fallit tillbaka i samma gamla mönster. Men det är bara att försöka igen. Med två steg framåt och tre tillbaka har en till sist kommit en lite bit på vägen.  

Jag rekommenderar folk att läsa Tummelisa, av Matilda Ruta. Även som själva läsningen går fort stannar frågeställningarna kvar länge. För att inte tala om hur fint tecknad den är. Standarden på svenska serier har verkligen lyfts. Tack och lov för att allting inte behöver vara Rocky, utan att den svenska seriemarknaden vågar satsa på kvalitativa skapelser.

Kärleken Gör Ont!

En stjärna på den allt intressantare svenska seriehimmelen är Kim W Andersson, författaren till Johnossi Comic, Love Hurts och nu senast den skräckromantiska serien Alena. Första gången jag läste Love Hurts var i Nemi. Serien, som fortfarande är enkel att dra sig till minnes, handlade om en man och en kvinna som försökte mörda varandra, förmodligen utav svartsjuka. Twisten, visar det sig är att det handlar om två dockor, tillhörande två barn som leker hushåll. Den serien visade två saker, dels att barn kan vara oerhört grymma, samt att Kim W Andersson är en berättare att räkna med. Sedan den har jag älskat Anderssons serier, men måste jag erkänna, det var inte förrän i Maj jag fick veta att han var en karl. Historien går att min kompis Emma behövde någonstans att bo inför Karlstad Comicon, jag erbjöd min soffa och på kvällen efter konventets första dag, när vi skulle påbörja vår kvällsrutin; öl och SPN släppte hon bomben. Hon hade varit på konventet, köpt Alena och fått den signerad av författaren, Kim W Anderssson, och HAN hade varit trevlig. Här skulle det förmodligen vara passande med en diskussion om mina fördomar, men ids vi verkligen? Klockan är två på natten och jag borde sova, inte skriva ett allt längre och allt mer substanslöst inlägg.

Samlingsalbumet Love Hurts, som recensionen borde handla om gavs ut 2009, och som den fattiga icke-student jag är har jag skjutit upp inköpet. Tills jag tröttnade på att vänta och lånade albumet på biblioteket. Försten, är det inte fantastiskt att en kan låna grafiska berättelser på bibblan? För att rama in de vitt skilda berättelserna används tro tjänaren Metafiktion. Läsaren får följa en person som blivit besatt av en historia kallad Love Hurts. För mänsklighetens bästa vill hon samla och ge ut hela serien, men för att göra det måste hon finna alla kapitel. En jakt som leder henne och läsaren till en studio där berättelsen transformeras till flera berättelser inom ramberättelsen.

I likhet med de flesta novellsamlingar finns det några berättelser som lyser starkare än andra. Bland annat Love Hurts #15, som handlar om ryska isdansare. Eller den längre berättelsen om Anastasia som blir trolovad med en skitstövel till prins. I likhet med kapitlet om isdansarna syns tydliga referenser till Mästaren & Margarita. I Anastasias fall då en av hennes kumpaner i hämnd består av en katt i mänsklig storlek. 

Överlag är det ett stabilt album, visst är några berättelser intressantare än andra, men det finns ingen som är direkt dålig. Kanske skulle de lysa starkare om de fick vara för sig själva och inte behöva tävla om uppmärksamheten?

Hittar ni Love Hurts rekommenderar jag er att köpa den, det ska jag göra när jag får råd. Eller läs de nyare delarna i Nemi.

Lucifer: Devil In the Gateway

Förutom den episkt dåliga Myggor och Tigrar har jag ägnat April månad åt några av de grafiska romaner jag har liggande.
Vilket var på tiden då många av dem har legat i bokbergets gömmor i ett år.
Den första jag läste ut var Devil In the Gateway, skriven av Mike Carey och tecknad av Chris Weston.
Serien som kom ut 2001 är en spinoff på den framgångsrika serien Sandman, skapad av Neil Gaiman. Berättelsen följer Lucifer, föredetta härskare i helvetet, nu mera barägare i Los Angeles.
Det är inget försöknande porträtt som tecknas. Lucifer är precis så charmig och egoistiska som förväntat. Det är ett befriande porträtt, Lucifer är en psykopat utan många försonande drag. Han har inget emot att hugga sina motståndare eller allierade i ryggen, vare sig de är människor eller eteriska varelser.
Teckningsstilen är intressant. Detaljrik och matt finish. Tog några sidor att vänja sig vid. Färg skalan påminner om stilen i Bill Willinghams Fables.

Boken är uppdelad i tre berättelser, den första handlar om de gamla gudarna, de som fanns till innan männskligheten kunde uttrycka sig med ord. Lucifer får i uppdrag av Tronen att stoppa dem, till varje pris. På resan får han med sig en ung kvinna som önskade livet ur sin handikappade bror och nu ångrar sig djupt. Berättelse nummer två utspelar sig i Hamburg och handlar om en tarotkortsmakare som skapat en lek Lucifer vill äga, oavsett vilka konsekvenser det innebär.
Och om Lucifer vill ha något ser han till att få det, oavsett om han måste skada en gammal vän eller ej för att nå sitt mål. Nu är det några månader sedan jag läste Lucifer: Devil In The Gateway, men den historien skrämmer mig fortfarande när jag tänker tillbaka. Inte bara de övernaturliga elementen utan även människors ondska mot varandra.
Synd bara att del två i Lucifer serien är så dyr. Annars hade det varit ett givet köp.