Bära mistel av Sara Lidman

I väntan på att månadens bok äntligen ska bli ledig (ligger just nu 7 resp. 8 i köplats) kan det vara på tiden att recensera en av augustis utlästa böcker. På sätt och vis tycker jag att den passar in i månadens tema, dels då den ena huvudpersonen är gay och dels för att de båda huvudpersonerna är sådana som i sin tid (romanen utspelar sig på 1930-talet) gick emot rådande konventioner. Jag pratar om Sara Lidmans "Bära mistel" från 1960, och för att låna ett uttryck av Ranelid (och ranelidskan) så är det här definitivt en roman som berättas på det just det Lidmanska språket.


Det som fick mig att låna den var beskrivningen av den som en av de vackraste kärleksromanerna som skrivits på svenska. Efter att ha läst romanen vet jag inte riktigt om jag är benägen att skriva under på det, för även om det är en starkt berättad roman är det för lite kärlek och för mycket besatthet för att jag ska kunna se den som en roman om kärlek.
Romanen beskrivs även om en roadmovie med fellinskt persongalleri, vilket ganska väl beskriver storyn. Det handlar om den omöjliga kärleken mellan Linda Ståhl och Björn Ceder, den ena heterosexuell dragspelsdrottning och den andra en homosexuell musiker. Man kan verkligen inte kalla historien för finstämd, utan här är det de starka känslorna som är i fokus - en kärlek fylld av skuld, smärta och sexualitet, där den man har kär alltid verkar svika, oavsett om du är homo- eller heterosexuell.


Lidman måste ha varit långt före sin tid med Björn och hans många affärer och med Linda, som lämnar man och barn, för att ge sig ut och spela längs vägarna. Känns dock lite väl överdrivet med Björn, att han inte bara är homosexuell utan också måste klä sig i kvinnliga kläder.
För övrigt föddes Lidman i Missenträsk, Jörn i Norbotten. Och i berättelsen skymtar förtrollande namn på norrländska orter förbi; Nattajaure, Sitirangi och Kattsprånget, där Linda och Björn i rummen för resande skyndar igenom.
  // Sofia

Revolt av Suzanne Collins

Den sista och avslutande delen av Collins Hungerspelstriologi. Där de två första främst kretsar kring 2 års olika Hungerspel inriktar sig denna på motståndsrörelsens revolt och deras utnyttjande av Katnis i rollen som revolutionens ansikte utåt, för även här används hon som en bricka i spelet med styling, tv-sändningar och folk som säger hur hon ska vara och bete sig i tv-rutan. Inte helt olikt Hungerspelens tv-sändningar alltså. Samtidigt måste hon tampas med det faktum att Peeta hålls fången av regimen.

Storyn i denna är om möjligt ännu mer rå än de två förra och präglas av en känsla av hopplöshet – att det aldrig kommer att bli bättre vare sig regimen eller motståndsrörelsen vinner. Det är en cynisk värld, där till och med en kamp på liv och död blir underhållning för massorna. Men så heter världen Panem (bröd på latin) också. Och bröd och skådespel är vad man får.

Den är helt klart den mörkaste delen i triologin, men ändå min favorit. Och tack och lov är det inte mycket kärlekstrams i denna, utan det är en bok om kamp och överlevnad och där allt annat får stå tillbaka.

Bitvis är den lite rörig med folk som dör till höger och vänster. Det känns som att Collins kanske borde ha skrivit en mer detaljerad synopsis då det känns lite väl hipp som happ ibland. Ibland känns det också som att hon gör det lite väl enkelt för sig.

Men sammantaget måste jag ändå säga att jag är positivt överraskad av hennes Hungersspelsböcker då hypade ungdomsböcker, t.ex den illa skrivna första Harry Potterboken och den om möjligt ännu sämre Twiligt, sällan är speciellt bra.

Fatta eld av Suzanne Collins

Del 2 i Hungerspelen-triologin. Den tar vid där den första slutade, med att Katnis och Peeta vunnit spelet och är på väg hem till Distrikt 12. Liksom den första boken är det relationen mellan dem som är i fokus. De kommer hem som segrare, men måste fortfarande delta i regimens spel och låtsas vara kära i varandra för att inte riskera bestraffning. Bröllop börjar till och med att arrangeras för att blidka makthavarna. Och sen kommer dråpslaget – det är dags för kvartssekelkuvning och det här året innebär det att alla deltagare i spelen kommer att vara gamla vinnare. Så då är det åter dags för kärleksparet från distrikt 12 att bege sig ut på arenan, men denna gång tillsammans med betydligt farligare motståndare. Och nu är det inte heller främlingar som står mot varandra utan gamla vänner. Och grymheterna fortsätter föstås, inte heller i denna bok med särskilt många försonande drag. Precis som i de första spelen dödar man motståndarna tämligen lättvindigt, även om vissa av deltagarna beter sig ganska märkligt. Men denna gång ger sig inte Katnis in i spelet för att vinna och återvända hem, utan för att se till att det blir Peeta som segrar.

Jag gillar hur man inte idealiserar motstådet mot regimen, för här är det inte svart eller vitt utan endast möjligehten att byta till sig en regering som kanske inte nödvändigtvis är bra, men som  alla fall är bättre.

Katnis har blivit Härmskrikan, revolutionens ansikte utåt – men ironisk nog helt mot sin egen vilja.

Spelen får riktigt aldrig fart i denna del, vilket väl inte är meningen heller, men det drar ändå ned betyget en aning. Är också lite trött på triangeldramat som jag inte tycker tillför handlingen så värst mycket.

Hungerspelen av Suzanne Collins

Tog med Hungerspelen i oktober månads tema mest för att se om den skulle leva upp till hypen och nja, den är relativt välskriven, men har ändå sina brister. Det intressanta är just hur väl författarinnan har fångat tv-programmet ”Hungerspelen”, en slags dokusåpa, där de utvalda ungdomarna inför spelen stylas, intervjuas och ges poäng angående sina chanser att överleva – allt medan de påhejjas av den entusiastiska storstadspubliken som bettar på vem som kommer att vinna eller dö och som genom sponsring kan hjälpa sin favorit till seger. Det känns tyvärr inte som ett helt avlägset steg från dagens dokusåpor som verkar ha en tendens att bara bli värre och värre.

Sämst är det i beskrivningarna av Katnis kämpande med hur hon ska spela på publikens känslor inför henne och Peeta som kärlekspar. Det blir lite blaha när det enda sättet hon kommer på att gestalta detta med är att pussa på honom lite hipp som happ. Det blir liksom ingen dynamik i berättandet utan känns mest lätt fånigt.

Det känns inte heller riktigt som att författarinnan tar till vara på det som är intressant med berättelsen, nämligen just det samhällskritiska perspektivet. Det hade helt enkelt blivit aningens mer intressant om Katnis inte bara varit så fokuserad på sig själv utan kunnat lyfta blickan lite och se att det inte är de andra deltagarna som är fienderna utan regimen som ordnar spelen. Mer realistiskt blir det visserligen på grund av slaktandet utan betänkligheter då det ju är att döda eller dödas som gäller, och just det samhällskritiska byggs ju upp även i seriens två övriga delar.

Lite mer fokus på detta i denna inledande bok och lite mindre fokus på den fejkade kärlekshistorien så hade jag varit nöjd. Det blir lite väl ”kallt” berättat ibland på grund av detta och karktärerna känns egentligen aldrig som riktiga människor då de känns allt för endimensionella. Men det är boken igenom ett bra driv i berättandet och det är faktiskt en riktig sidvändare till bok.

Och visst är det ”Battle royale”-vibbar här, men jag tycker nog ändå att Collins är snäppet skickligare, just i skildringen av tv:ns dödslek.

Fartyget Night av Marguerite Duras

En samling kortare texter som alla utom en ingått i Duras serie av kortfilmer från 70-talet. Nästan poetisk prosa. Utan att ha set filmerna får jag en känsla av att det måste vara mycket egensinniga, mycket pretto och mycket Duras. Det är en historia utan bilder vill hon berätta, eller kanske snarare en historia med svarta bilder.

Fartyget natt, den längsta berättelsen och också den berättelse som gett namn till samlingen, är en historia om blind kärlek. Enligt inledningen ska just historien om fartyget Night vara byggt på en verklig berättelse. Berättelsen är den om besattheten, kärlek?, mellan 2 människor som aldrig har träffat varandra, utan bara samtalar med varandra i telefon. Textstyckena handlar lika mycket, eller mer, om vad som inte sägs eller visas mellan dessa två. Ett exempel på detta kan vara hur de båda personerna känner gemenskap med den andra under nätterna genom att lägga av telefonluren under sömnen så att den andra är där, men ändå inte. Tystnaden är också den ständigt närvarande i berättelsen. Som Marguerite Duras uttrycker det: nattens tystnad mitt i solen, tystnaden mitt på himlen och nattens tystnad.

Jag kan verkligen se varför Marguerite Duras fascinerats av berättelsen, vare sig den är sann som hon själv säger eller om den bara är en uppdiktad berättelse. Just temat med besattheten, två människor som är besatta av varandra nästan till vansinnets gräns, får mig att tänka på hennes roman ”Älskaren” och hennes självupplevda ”romans” som 15-åring med en äldre kines. Båda historierna har den där förbjudna lockelsen och båda har en kärlek som egentligen är omöjlig och aldrig riktigt kommer att förverkligas.

Förutom denna historia är det de 3 historierna om Aurelia Steiner som fascinerar mig. De handlar om 3 olika flickor på olika platser, en riktigt ung och de andra äldre. Men på samma gång är Aurelia Steiner också ständigt 18 år var hon än befinner sig. Intressant stilistiskt grepp!

Salome av Mara Lee

Juni månads vredes-tema-bok. Om Elsa Mo (ett anagram på Salome), hennes bästis Veronica som är svårt sjuk och om hennes nya fosterbror Johannes. Det är en uppväxtskildring som mycket kretsar kring tjejer och deras kroppar och hur elaka tjejer kan vara mot varandra i den världen. Som namnet antyder är historien löst baserad på Salome-historien från bibeln, där Herodes dotter Salome dansar så vackert att hon för önska sig vad hon vill och då önskar sig Johannes döparens huvud. Självklart finns i romanen även paralleller till dansen som blev så ödesdiger för Johannes, de 7 slöjornas dans.

Och vreden, ja den vibrerar boken igenom tillsammans med sin arga hjältinna som på slutet, som väntat, serverar läsaren Johannes huvud på ett fat, både bildligt och bokstavligt. Och man får faktiskt aldrig veta varför hon egentligen gör det. För att hon är avundsjuk på att han kommit in i familjen? För att hon tycker att han stulit hennes bästa vän ifrån henne? Eller kanske bara helt enkelt för att hon kan?

Det är befriande med en ungdomsroman som inte är rädd för att, och tack och lov inte på ett gullepluttigt sätt, beskriva sexuella relationer hos ungdomar. Det är inte det minsta tillrättalagt och det är inte vacker – men det känns väldigt äkta.

Romanen är intressant och välskriven, men ändå ingen riktigt tiopoängare för mig. Kanske är språket lite för hårt för min smak?

Dirty Weekend av Helen Zahavi

Manshatarromanen med stort M, om Bella som vaknar upp en dag och inser att hon fått nog. Män har hela hennes liv pushat omkring henne och en av dem följer till och med efter henne, ringer henne och berättar vad han ska göra med henne och hotar henne. Det är då Bella får nog. Hon inser att bräckliga kvinnor som hon själv inte kan välja att vara åskådare utan måste bestämma sig – jägare eller byte. Och hon väljer att bli jägare hellre än ett hjälplöst offer. För till och med en spröd kvinna som Bella kan lyfta en hammare...

Rolig, rå och skitig roman – och mer mansfientlig och våldsam än vad jag kom ihåg. Får en svag känsla av att författaren har något av en antipati mot det motsatta könet.

Det bästa med denna väldigt svarta roman är humorn som genomsyrar den, och det är dess humor jag främst kom ihåg från första gången jag läste den. En svart humor, givtevis, som när Bella bara kan beklaga att ett av hennes ”offer” kanske egentligen bara förtjänade en varning och inte ett rött kort. Men ja, ja det är bara att rycka på axlarna och beklaga då dödsdomen redan utdelats....

En invändning mot romanen är att mansfientligheten kanske ibland känns lite för mycket. Jag antar att författarinnan vill ge en känga till manssamhället i stort, men när varenda man som förekommer i boken är vidrigare än den andra drar det ned betyget på en annars väldigt underhållande bok. Mer humor och aningens mindre mansfientlighet så hade den här romanen varit helt klockren.

Mysrysare: Makabert spel av Ann Paris

Var bara tvungen att lägga upp en recension av denna mysrysare efter Alex kommentar (efter att ha läst min föga entusiastiska recension antar jag...) att de Sade och mina mysrysare verkade ha något gemensamt. Läste just denna mysrysare samma månad som det var de Sade-tema och höll på att börja fnissa högt när jag kom till valda delar av boken. Men mer om det senare och nu till handlingen i boken.

Det här var en ganska underhållande historia om Marnie, som av sin farbor, den berömda skådespelaren Basil Pynche, blir inbjuden till en stor julfest. Det konstiga är att de inte har någon som helst kontakt och att hon faktiskt aldrig har träffat honom. När sedan de andra gästerna inte heller har träffat honom och de en efter en spårlöst börjar försvinna börjar hon bli allt mer uppjagad – speciellt som slottet ligger så isolerat att det är omöjligt att ta sig därifrån på egen hand.

Ganska underhållande som sagt och med en lite högre klass än vad som brukar vara fallet med Mysrysar-genren. Mindre Harlequin om ni vet vad jag menar. Dock verkar författaren, liksom huvudpersonen, ha en aningens luddig bild angående bögar. I ett stycke beskriver hon hur det går utför med skådespelarna sedan Ava Gardners tid och att det är kokainister eller bögar eller något ännu värre. Så politiskt inkorrekt, he he. Bögen har för övrigt självklart en fjollig min och om jag inte minns helt fel även kvinnokläder?! Får bilden av författarinnan som en trångsynt, uttråkad hemmafru som egentligen avundas alla som vågar gå sin egen väg.

Bitvis visar hon dock sinne för humor. Som när det spekuleras i att folk trott attt en viss skådespelare varit död och huvudpersonen cyniskt konstaterar att hon inte alls trott att han varit död utan att han bara blivit hjärnskadad efter att ha druckit för mycket träsprit.

Lite bakåtsträvande kanske också vad gäller könsroller, då den manliga hjälten konstaterar att det är självklart att han är mer erfaren än hjältinnan då män för det mesta är ute och rör på sig mer än kvinnor. Huvudpersonen vet för övrigt allt om ”misshandlade hustrur och våldtagna flickvänner och allt sådant där” (!). Underhållning på hög nivå....

Och nu till det roliga med Alex de Sade-iakttagelse.... Jag tyckte vide genomläsningen av boken att det var hysteriskt kul att hjältinnan vid ett tillfälle av läslust inser att samtliga böcker i biblioteket är porrlitteratur, eller erotiska klassiker för att säga närmre bestämt (!). Hon hittar en illustrerad goding från 1887 och blir chockerad. Gissar på att de Sade finns representerad i samlingen. Och håll med om att detta, som inte har någonting alls med resten av handlingen att göra, känns aningen malplacerat, men mycket uppfriskade. Det är inte varjde dag hjältinnan i en mysrysare ägnar sig åt att läsa porr. För att inte tala om att hon verkade bli väldigt mycket mer fascinerad än mig av porrläsandet. Fast då var ju i och för sig hennes val av bok illustrerad......

Månadens bok; November.

Torka Aldrig tårar utan handskar, Del 1; Kärleken. Av Jonas Gardell.

En bok som även hunnit gå som miniserie på svt. Säga vad man vill om Jonas Gardell och TV-serien, men jag påstår helt fräckt att Torka aldrig tårar, inte bara är årets viktigaste roman, utan även boktriangelns viktigaste bok hittills.Kanske inte den intressantaste eller bäst skrivna boken, men till ämnet viktigaste. Eftersom jag ville vänta med att läsa den tills vi kunde göra det till sammans vet jag inte mycket om Torka aldrig tårar, kärleken, förutom att den är första delen i en triologi där del två heter Sjukdomen och del tre Döden. I sin helhet handlar triologin om Rasmus & Benjamin och när AIDS kom till Sverige och den effekt sjukdomen fick på de drabbade och deras närstående. Om hur livet fick andra spelregler, där det var begravning varje helg och de smittade ansågs vara drabbade av pesten. På sjukhuset fick de drabbade inte vidröras utan handskar och när de dog förvarades deras lik i svarta sopsäckar märksa smittorisk.
Men det får vi nog vänta tills del två för att läsa. Av reccensionerna att döma verkar stämningen i Kärleken att vara hoppfull. En bonus också för att Rasmus kommer från Koppom i Värmland, inte långt ifrån Karlstad.

Det som berättas i den här historien har hänt. Det hände här, i den här staden, i de här kvarteren, bland de människor som har sina liv här. I en stad där de flesta fortsatte att leva sina liv som om inget hänt började unga män insjukna, tyna bort och dö.

Jag var en av dem som överlevde.
Det här är min och mina vänners historia. 

Jonas Gardell. 

Torka aldrig tårar utan handskar, del ett; Kärleken.

Trevlig läsning! 

Mycket mer än så av Sarah Dessen

Varken konstnär eller författare, och jag ska kanske vara glad för det ;)

En upphausad ungdomsroman som jag inte tyckte höll måttet. Den känns helt enkelt för tillrättalagd och inte på riktigt, med ungdomar som inte alltid beter sig på ett sätt som gör att jag tycker att det känns verklighetstroget. Dessen, tycker jag, skriver om tonåringar på ett sätt som en vuxen tror att en tonåring beter sig, vilket gör det lite skevt – för även om tjejerna snackar om kläder och smink och är med på fester och är allmänt tonåriga känns det krystat. Ta tex. huvudpersonens relation till den coola killen. Jag menar, umgås man verkligen genom att åka till nattöppna varhuhus, gå och fika på nattöppna cafeér och dylikt? Kul dock med ett försök att skriva om den inte alls speciellt typiska tonåringen Auden, som varit för upptagen med att plugga för att hinna med ett riktigt tonårsliv. Hon har inte ens lärt sig att cykla!

Grundstoryn kretsar alltså kring Auden som ska tillbringa sommaren hos sin pappa och dennas nya unga fru Heidi, som precis har fått barn. Då Auden har svårt att sova på nätterna brukar hon spendera dem på nattöppna fik och under en sömnlös natt träffar hon Eli, som inte heller han verkar kunna sova.

Familjedynamiken påminner faktiskt om den i Stinas favoritungdomsroman, ”Sommarens ljus”, men där känns det äkta, till skillnad från här i Dessens bok. Båda familjerna har en pappa som är känd och egocentrerad och vill ha allting på sitt eget sätt. I ”Sommarens ljus” är han konstnär och här författare; en författare som är inne i en skrivarperiod och som är för upptagen för att orka avlasta Heidi minsta lilla med bebisen. Han förväntar sig till och med att hans dotter ska ta större ansvar för bebisen än han själv. Snacka om provocerande!