Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozie Adichie

Det här var en klockren julklapp från Alex – tack, tack! Hon känner mig verkligen om man säger så då jag har velat läsa denna ända sedan jag såg ett inslag om den på nyhetsmorgon. Det är egentligen ett TED-talk med författaren som sedan gjorts om till text.

Tyvärr hade jag så höga förväntningar på texten att det blev lite av en besvikelse när jag väl läste den – dels kanske för att det kanske egentligen är en text som man ska höra av författaren själv istället för att läsa själv? Sedan är det väl också så att de exempel som tas upp i texten, gällande avsaknaden av jämlikhet i samhället, är mer typiska för det afrikanska samhället än det svenska. Hon tar upp exempel med hur hon ger dricks till en person som automatiskt tackar hennes man för gåvan till exempel. Jag har svårt att se detta hända i Sverige, och därför känns delar av texten inte helt igenom relevant. I svensk sammanhang hade det kanske (tyvärr) varit mer relevant med fenomen som att våldtäktsoffer tvingas redogöra för vad de var klädda i och försvara val av kläder och alkoholkonsumtion medan ingen frågar förövaren detsamma.

Däremot älskar jag hennes kampanda, hennes röst för feminismen och hur hon genom allt detta ändå orkar ha kvar glimten i ögat – för hon är inte bara feminist utan är dessutom en ”lycklig afrikansk feminist som inte hatar män och som gillar att ta på sig läppglans och högklackat för sin egen skull, inte för männens”.

Något som också det känns bra är faktiskt att varenda årskurs 2:are i gymnasiet kommer att få läsa denna pärla. Ett lovvärt initiativ!

// Sofia

Pojkarna som film

Ni brukar ju ha bättre koll än mig, men ifall ni missat det så tänkte jag tipsa om att "Pojkarna" av Jessica Schieauer, som vi haft som månadsbok här i triangeln under Stinas dödssynds-tema, har blivit filmatiserad. Den 19 februari tror jag att den kommer att ha premiär, alltså imorgon.

Ronja och jag såg en intervju med skådespelarna som spelar Kim i filmen, och tyckte det var kul att de fått tag på så lika skådespelare till rollen. Tror att den fått ganska bra kritik också, så vi kan ju hoppas att den blir bättre än filmatiseringen av "Cirkeln". Kanske något att se ihop på bio, Stina?

// Sofia

I väntan på barbarerna av J.M Coetzee

Jag har haft höga förväntningar på J.M Coetzee ända sedan jag läste hans ”I hjärtat av landet”, men sedan dess har inget jag läst av honom nått upp riktigt till samma nivå och inte heller denna. Det är trist när det dessutom är en roman som borde passa mig med sina dystopiska drag. Handlingen utspelar sig i en liten stad som ligger i vad som endast benämns som ”Imperiet” - av miljöbeskrivningarna att döma känns det som, liksom hans övriga romaner, ett land som skulle kunna ligga någonstans i Afrika. Huvudperson är stadens borgmästare vars vardagliga rutiner ställs på enda när Imperiets styrkor, kallade den Tredje byrån, anländer till staden för att försvara sig mot barbarerna. Enligt dessa styrkor kommer barbarerna att attackera och för att motverka detta fångas barbarerna in, för att sedan torteras och till och med mördas. Det är dock inga militärer som styrkorna kommer tillbaka med utan helt vanliga män, kvinnor och barn. Borgmästaren ser det hela hända, men utan att våga ingripa. Tills han till sist tar hand om en barbarflicka som torterats så illa att hon knappt kan se och har svårt att gå. 

Det är här jag börjar bli något irriterad på handlingen och hur borgmästaren framställs som snäll och helylle, i skarp kontrast mot tredje byrån-militärerna som dödar och torterar folk. För ja, han tar hand om den stackars torterade flickan – men inte utan kompensation då han genom att göra detta verkar se det som att han hat fri rätt till henne och hennes kropp. På baksidan av boken står det att han ”erbjuder henne sin säng” - jag skulle snarare vilja säga att han använder sig av flickans hopplösa situation till att tvinga henne att ställa upp på det hela för att inget annat val finns. Det problematiseras dock inte alls, utan det känns helt naturligt att en man ska hantera en situation som borgmästaren och dessutom att han alls inte är att klandra för detta. Lika givet är det att han besöker prostituerade, och som ovan utan att detta på något vis känns konstigt. Jag blir som sagt mest störd av detta, speciellt som det i de andra av romanerna jag läst av Coetzee finns samma tendenser. Hur som helst tar vår liderlige borgmästare till slut ställning mot barbarerna, vilket givetvis inte får några roliga konsekvenser.

Ser men till det jag tagit upp ovan blir det alltså inga direkta tummar upp för berättelsen, även om jag tycker att Coetzee i skildringarna av hur vanliga personer kan dras med i ondsinta handlingar har en poäng. Och visst kan man som borgmästaren vara både en god människa som står upp för de svaga och ett äckel som sexuellt utnyttjar en försvarslös kvinna – men jag har svårt för att han ska få göra det utan att det framställs som något han kanske inte borde ha gjort.

 // Sofia

Not that kind of girl av Lena Dunham

Jag hade efter hypen med tv-serien "Girls" väldigt höga förväntningar på Dunhams roman, men får nog säga att den trots att den är läsvärd inte gjorde något större intryck på mig. Det är en roman jag VILL gilla mer än vad jag faktiskt gillar den. Bitvis berättar Dunham mycket underhållande om vad hon (inte) lärt av livet, men bitvis blir det tyvärr mer tråkigt, gnälligt och faktiskt inte särskilt intressant än underhållande. Med tanke på ämnet kanske det inte är så konstigt, men det känns som att det hade kunnat göras bättre och det känns som att vissa av de helt enkelt mindre roliga delarna i boken kanske till och med hade kunnat utlämnas. I vissa stycken känns hon mest som en sådan där  jobbig estet  som gick på Ljunkan (gymnaise i Linköping) än som någon jag skulle kunna lära mig något om livet av.

Kanske har man större behållning av boken om man har sett "Girls", vilket jag inte har, eller också kanske jag bara är fel typ av läsare. Jag är 33 år, är tvåbarnsmamma, festar sällan till det och ser en helkväll som en kväll framför tv:n med någon trevlig tv-serie och kanske ett glas vin eller två. Vi kanske helt enkelt inte har så mycket gemensamt Dunham och jag och kanske hade boken blivit en fullträff för en sådär 10 år sedan eller så....

// Sofia

Sofias topp- och bottenlista för 2015

Nu när samtliga böcker för 2015 har hunnit bli recenserade är det dags att ta en liten titt på årets bästa och sämsta böcker. Det blev tyvärr inget riktigt höjdarår förra året med endast ett fåtal riktigt bra böcker och så blev det endast 48 utlästa böcker. Förhoppningsvis kommer 2016 att bjuda på fler riktigt bra läsupplevelser och förhoppningsvis kommer jag att hinna läsa lite mer också (men inte troligtvis då jag slutat pendla till jobbet med buss och dessutom kommer att vara föräldraledig större delen av året).

Dels kan fåtalet böcker ha att göra med att mitt förråd av olästa tvillingböcker dessvärre börjar ta slut. 4 stycken blev utlästa förra året och nu har jag inte en enda kvar. Håll tummarna för att jag kommer att ha tur under kommande loppisrundor! Min konsumtion av tvivelaktiga deckare och mysrysare var även den ganska låg; 8 stycken.

Hur som helt blev det ändå lite av en skräll i årets lista då en av oss lyckades med konststycket  att pricka in hela 3 månadsböcker på bottenlistan...... Jag nämner inga namn, men den som sitter vid datorn och skriver detta inlägg känner sig på något viss träffad.... Ser man till topplistan var det Alex år förra året då 2 av hennes böcker tog sig in på min topplista. Det gjorde även en av Stinas, medan mina månadsböcker där lyser med sin frånvaro.... Och vi vet ju varför...

Daphne du Maurier måste sägas vara årets författare då 2 av hennes böcker tog sig in på min topplista, även favoriterna Siri Hustvedt och Doris Lessing finns med på listan.

Ser vi till bottenlistan så finns föga förvånande 2 mysrysare med på listan, men allra, allra sämst skulle Verner von Heidenstam visa sig vara. Inte heller Thomas Mann och Luigi Pirandello visade sig från sin bästa sida och jag kan bara hoppas på att mitt Nobelpristagar-tema kommer att bli bättre än förra året nu när det bara är två kvinnliga författare kvar att läsa.

Hur som helst, här kommer toppen- och bottenlistan:

I toppen
1. Rebecca av Daphne du Maurier
2. Skuggland av Jonas Brun (Stinas val)
3. The man without a face av Isabelle Holland
4. Den drunknade av Therese Bohman
5. Inte efter midnatt av Daphne Du Maurier
6. Under vulkanen av Malcolm Lowry (Alex val)
7. Kvinnan i sanden av Kobe Abé (Alex tips)
8. Ögonbindeln av Siri Hustvedt
9. Spionen som kom in från kylan av John le Carré
10. Kärleksbarnet av Doris Lessing

I botten
1. Vallfart och vandringsår av Verner von Heidenstam (Mitt val)
2. Mysrysare. Skuggorna av Dewey Ward
3. Fear and loathing in Las Vegas av  Hunter S. Thompson
4. Mysrysare. Vem är vem? av Alma Blair
5. En gränslös kärlekshistoria av Aino Torssell
6. Den stora sömnen av Raymond Chandler
7. Doktor Faustus av Thomas Mann (Mitt val)
8. Liket i biblioteket av Agatha Christie
9. Mördande reklam av Dorothy Sayers
10. Kameran går av Luigi Pirandello (Mitt val)

//Sofia

Den drunknade av Therese Bohman

Det här var en pocketbok jag fyndade på Åhlens för ynka 20 kronor och jag hade inga förväntningar alls på den utan lånade den helt utifrån baksidestexten. Denna den sista utlästa boken under 2015 skulle dock visa sig bli en av årets, tyvärr ganska få, höjdpunkter. Att det sen är en debutroman gör dessutom det hela ännu mer imponerande.

Handlingen kretsar kring två systrar, Marina och Stella och deras förhållande. Det hela börjar med att Marina, den yngre av systrarna, åker för att spendera några sommarveckor hos sin syster och hennes pojkvän. Hon har alltid känt sig underlägsen systern, alltid känts sig som den misslyckade av de båda i stort såväl som i smått. Systern har ett bra jobb, är målmedveten och vacker och själv är hon en student där pluggandet går sådär med en pojkvän som känns ganska oseriös. Ja, vilken del av livet som än granskas känns den sämre än systern. Kanske är det därför hon inte säger nej när systerns pojkvän visar intresse.

Historien slutar inte där, utan tar en oväntad vändning. Hur ska jag inte berätta, utan bara konstatera att det här är en historia som är riktigt bra berättad, där stämningen hela tiden byggs upp och blir allt obehagligare. Bohman berättar sin historia så bra att det nästan känns som att man är där de där varma jobbiga sommardagarna. Läs den om du inte redan gjort det!

//Sofia

Värdshuset Jamaica av Daphne du Maurier

Jag gillar, eller snarare älskar, de övriga böcker jag läst av författarinnan och hade därför ganska höga förväntningar även på denna roman. Döm då om min förvåning när det jag fick inte var högkvalikativ läsning, utan snarare en dussinroman a la Harlequin-formatet. Ja, det var tyvärr som att läsa en föga originell Harlequinroman, bara kanske med aningen högre litterära ambitioner. Handlingen med den unga, vackra och egensinniga romanhjältinnan som får bosätta sig hos sin moster och dennes man när hennes mamma dött hade kunnat platsa i vilken dussinroman som helst. Lägg där till mystiska vagnar som stannar till vid värdshuset på natten, en lokalbefolkning som darrar vid omnämnandet av värdshuset och en mystisk, mansgrisig främling som får hennes hjärta att bulta hårdare så kanske ni själva kan föreställa er resten. Så, nej tummen ner blir det för romanen. Hoppas på att "Parasiterna" av samma författarinna som jag också har liggande här hemma ska vara bättre.

Och missförstå mig inte, jag gillar ju mina mysrysare, tvivelaktiga kioskdeckare och kalla kårar-böcker – men då ska de inte heller utge sig för att vara något annat.

// Sofia

Utan personligt ansvar av Lena Andersson

Det här är den fristående fortsättningen på Egenmäktigt förfarande, där Ester Nilsson obsessar över skådespelaren Hugo Rask. Den har tidigare varit tema i Boktriangeln om jag inte missminner mig. 5 år senare stöter nu Ester på ännu en skådespelare, den äldre Olof Sten. Man hade ju kunnat tro att hon skulle ha lärt sig något av den olyckliga kärleksaffären med Rask   - men icke! Med liv och lust kastar hon sig in i rollen som älskarinna och förväntar sig att hennes nya kärlek, trots att han hela tiden påpekar motsatsen, kommer att lämna frun för att istället leva med henne.

Som läsare vill man vill bara ruska om henne och få henne att inse att hon beter sig ovanligt korkat och tillåter sig själv att behandlas som en dörrmatta. Och samtidigt vill man klappa lite på henne och säga att det inte är hennes fel (även om det ganska mycket är det). Sen beter sig ju hennes nya kärlek som en skit som bara uppmuntrar henne tillräckligt för att hon inte ska få nog och lämna honom, men annars tar varje tillfälle i akt att trycka ner henne.

Hur som helst kan vi bara konstatera att hon inte har lärt sig något alls av sin tidigare erfarenhet, men att det ändå är ganska underhållande att på nytt följa henne medan hon med alla krafter försöker få livet och den nya kärleken att bete sig som hon tycket att de borde. Är det något jag har att invända mot romanen är det dock att den lite känns som en upprepning av den förra - och liksom de flesta uppföljare når den inte riktigt upp till sin föregångares nivå.

// Sofia

Sången ur det kinesiska rummet av Sam Ghazi

Det här var en av Alex månadsböcker 2015 och en bok jag var väldigt pepp på att läsa då den var lite upp my alley så att säga med sin sci fi  berättelse med lite dystopiska vibbar. Det känns som något jag själv hade kunnat välja som månadsbok faktiskt.

Hur som helst utspelar sig romanen i ett framtida Stockholm, närmare bestämt ett sjukhus där forskaren Simona arbetar. Hon forskar kring diagnostik av cancer och får roboten Cepheus till hjälp. Men snart börjar hon märka att något är fel med Cephues då han inte alltid beter sig som förväntas av honom. Är det fel i programmeringen eller har han börjat göra sina egna val?

Visst låter det som en spännande plot?! Tyvärr faller det, i mitt tycke, ack så platt till marken för det som hade kunnat vara en riktigt bra story fungerar helt enkelt inte. Det som jag gillar mest med romanen är dess dystopiska idéer, som hur Simonas mamma med hjälp av ett inopererat chip hindras från att ta del av offentlig service som förbindelser och annat. Man kan liksom ana hur ännu en intressant story döljer sig bakom vad som bara nämns i förbifarten.

Det som däremot tilltalade mig mindre var de skissartade personporträtten, både av roboten och resten av personerna. Jag känner inget för någon av gestalterna, vilket blir till lite av ett problem då jag är ganska oberörd av vad som kommer att hända med Cepheus.  Dessutom borde väl kanske en robot som börjar tänka själv kunna beskrivas så att man får någon slags känsla för den? Jag får det då inte. Hade jag blivit berörd av Cepheus eller någon annan i boken hade den förmodligen fått ett högre betyg, men som det är nu blir det tummen ner för vad som hade kunnat vara en riktigt bra och nyskapande roman.

//Sofia

Under vulkanen av Malcolm Lowry

Efter en längre tids bloggtorka beroende på tidsbrist (barn och flyttstök mest), andra prioriteringar (sömn mest....) och slöhet (mitt fel mest :)) så känns det som att jag äntligen kommer att kunna ägna bloggen lite uppmärksamhet.Förhoppningen är att i alla fall ha tid att titta in här någon gång i veckan. Det har tyvärr också varit lite dött på läsfronten, det blir inte alls lika mycket läst nu när jag inte pendlar till jobbet. Ska försöka skärpa mig även där och se till att få lite läst varje kväll. Först på läslistan står givetvis de temaböcker jag ännu inte hunnit läsa. På det temat kommer årets första recension:

en månadsbok som blivit lite liggande ett bra tag, men som jag i slutet av 2015 äntligen fick utläst, nämligen Under vulkanen.

Det var väl en bok jag inte hade några direkta förväntningar på, men den visade sig vara ganska läsvärd. Det är en relativt tjock bok som utspelar sig under en enda dag, de dödas dag den 1 november 1938 på kurorten Quauhnahuac i Mexiko. Jag läste ut den under några sena nätter när den unga fröken Möller ville ligga och äta istället för att sova.

I centrum av romanen är den alkoholiserade före detta konsuln Geoffrey Firmin, men även hans exfru och andra personer i omgivningen får berätta historien ur sin synvinkel. Det är en ganska komplicerad historia där man måste vara med i handlingen då det inte är ett linjärt berättande utan vi följer med personerna både i nutid och i dåtid. Och det är en ödesmättad berättelse där huvudpersonen bara sjunker djupare och djupare i fördärvet ända tills det olyckliga slutet.

När huvudpersonen för sin talan kretsar det mesta kring hur han ska få tag på sin nästa drink. Han vill kunna motstå, men det går bara inte. Inte ens när hans exfru har kommit tillbaka till honom efter månaders frånvaro. Han är lynnig, otrevlig och ändå får han i alla fall en aning mina sympatier. Dock inte lika mycket som den stackars före detta frun som inte kan sluta hoppas på att han ska skärpa sig.

Jag ser både nackdelar och fördelar med berättelsen. Till nackdelarna hör att man verkligen måste vara skärpt genom hela läsningen då det hoppas i berättandet, olika personer för fram sin talan och då vår huvudperson inte alltid är helt klar i sina redogörelser för vad som händer. Det är en bok som måste få ta sin tid och där man verkligen inte kan sitta och slöläsa.

Till fördelarna hör att författaren gör detta på ett så skickligt sätt att boken är svår att lägga ifrån sig. Jag kommer att tänka på Virginia Wolff och hennes vågorna där olika personer för fram berättelsen nästan som en sång. Lite så är det att läsa Under vulkanen. Och vilken sång det är sen!

//Sofia