Trodde att Kristoffer Leandoers skräcknovellsamling skulle vara riktigt trevlig skräckläsning, och efter att ha läst första novellen fick jag verkligen upp mina förhoppningar. Tyvärr visade det sig att den första novellen, "Svarta svanar"¨, var en av få som faktiskt var bra och originell. Den handlade om ett par som flyttar ut till landet, där de får sällskap av två svarta svanar som flyttar in i dammen som ligger på deras ägor. Snart märker mannen i familjen att allt inte står rätt till; svarta fjädrar dyker upp på de mest märkliga ställen och hans fru börjar uppträda på ett konstigt sätt. Jag gillade uppbyggnaden av novellen, men mot slutet började den tyvärr spåra ut. Varför gör skräck alltid det? Kul dock med den arkeologiska och forntida kopplingen.
Även den sista novellen, "Southern Comfort" var mer originell och handlade om en man som träffar en mystisk kvinna som spår honom i tarotkort. Men är hon verkligen en kvinna eller är det djävulen själv han träffat?
Övriga noveller var en uppvisning i klicheér och kändes som uppbyggda kring de uslaste elementen ur Stephen King sämsta noveller blandade med det sämsta ur Arkiv X.
lördag 26 februari 2011
fredag 25 februari 2011
Slutna rum - mer psykologi än skräck
"Slutna rum" av Jennifer Eagan är, trots att den inte var särskilt skrämmande, en av de bättre böckerna jag läst i år. Ramberättelsen kretsar kring Ray som sitter i fängelse för mord och precis har anmält sig till fängelsets skrivkurs. Det är i berättelsen han skriver i skrivkursen som större delen av romanen utspelar sig. I denna berättlese tas vi med till ett gammalt slott, beläget någonstans i Europa, som ska rustas upp och bli något slags andligt retreat. Handlingens huvudperspn är Danny, vars kusin Howie som bjudit dit honom. Men en händelse som utspelade sig mellan dem när de var tonåringar ligger mellan dem och Danny börjar efter ett tag bli osäker på om han verkligen kan lita på Howie.
I mitt tycke är största delen av romanen, fram till sista delen av boken, mästerligt uppbyggd där man liksom Danny får allt svårare att hålla reda på vad som är på riktigt och inte. Till viss del blir jag påmind om "Illusionisten" när jag läser "Slutna rum", då båda böckerna gör det svårt för läsaren att kunna skilja verklighet från illusion. Men liksom "Illusionisten" skulle denna roman ha mått bättre av ett annat, mindre övertydligt, slut där man som läsare efter att ha läst ut boken haft fler frågor än svar på vad som egentligen hänt.
I mitt tycke är största delen av romanen, fram till sista delen av boken, mästerligt uppbyggd där man liksom Danny får allt svårare att hålla reda på vad som är på riktigt och inte. Till viss del blir jag påmind om "Illusionisten" när jag läser "Slutna rum", då båda böckerna gör det svårt för läsaren att kunna skilja verklighet från illusion. Men liksom "Illusionisten" skulle denna roman ha mått bättre av ett annat, mindre övertydligt, slut där man som läsare efter att ha läst ut boken haft fler frågor än svar på vad som egentligen hänt.
tisdag 22 februari 2011
Mars månads tema: Instängdhet
Månadens temabok: Vårt hem är vårt slott av Shirley Jackson (1962)
Boken handlar om syskonen Merricat och Connie, som tillsammans med sin farbor Julian, bor ensamma i sitt stora hus. Grannarna hånar och fruktar dem och den enda som någonsin lämnar hemmet är Merricat, som är den som ser till att familjen får mat och andra nödvändigheter hemköpt. Det här blev Jacksons sista roman och den ska tydligen vara präglad av att hon själv periodvis led av agorafobi.
Stinas februaritema (och det faktum att Boktipset förutspådde att detta skulle vara en 5-poängare) inspirerade mig att för någon vecka sedan låna Shirley Jacksons "Vårt hem är vårt slott", eller som den heter på engelska: "We have always lived in the castle". Jag hade ganska låga förhoppningar med tanke på att jag inte alls gillade Jacksons "Hemsökelsen", men "Vårt hem är vårt slott" visade sig vara en i mitt tycke ganska så underbar bok. Och när jag läst ut den kom jag att tänka på att den skulle vara en förträfflig boktriangelbok, för här finns mycket att diskutera. Och vilken bokmiddag det kommer att bli! Det har ju varit lite dåligt med diskussionerna av månadsböckerna tycker jag, men under mars hoppas jag att alla läser och kommer med sina tolkningar av boken.
Om man orkar och vill passar även dessa böcker in i temat:
1984 av George Orwell (1949) är en dystopi (oh how I love them) som jag inte läst tidigare. Romanen utspelar sig i en tänkt framtid där världen gått igenom ännu ett världskrig och som därför behärskas totalt av konkurrerande totalitära stater.
Huset Ashers undergång av Edgar Allan Poe (1839). Handlar om huset Ashers undergång :).
Darling river av Sara Stridsberg (2011) var förra årets stora upptäckt i bokväg. Här får man följa Lo och Lolita, en aphona och en förrymd mamma. Läs och njut- det kan bli det bästa ni kommer att läsa i år!
Boken handlar om syskonen Merricat och Connie, som tillsammans med sin farbor Julian, bor ensamma i sitt stora hus. Grannarna hånar och fruktar dem och den enda som någonsin lämnar hemmet är Merricat, som är den som ser till att familjen får mat och andra nödvändigheter hemköpt. Det här blev Jacksons sista roman och den ska tydligen vara präglad av att hon själv periodvis led av agorafobi.
Stinas februaritema (och det faktum att Boktipset förutspådde att detta skulle vara en 5-poängare) inspirerade mig att för någon vecka sedan låna Shirley Jacksons "Vårt hem är vårt slott", eller som den heter på engelska: "We have always lived in the castle". Jag hade ganska låga förhoppningar med tanke på att jag inte alls gillade Jacksons "Hemsökelsen", men "Vårt hem är vårt slott" visade sig vara en i mitt tycke ganska så underbar bok. Och när jag läst ut den kom jag att tänka på att den skulle vara en förträfflig boktriangelbok, för här finns mycket att diskutera. Och vilken bokmiddag det kommer att bli! Det har ju varit lite dåligt med diskussionerna av månadsböckerna tycker jag, men under mars hoppas jag att alla läser och kommer med sina tolkningar av boken.
Om man orkar och vill passar även dessa böcker in i temat:
1984 av George Orwell (1949) är en dystopi (oh how I love them) som jag inte läst tidigare. Romanen utspelar sig i en tänkt framtid där världen gått igenom ännu ett världskrig och som därför behärskas totalt av konkurrerande totalitära stater.
Huset Ashers undergång av Edgar Allan Poe (1839). Handlar om huset Ashers undergång :).
Darling river av Sara Stridsberg (2011) var förra årets stora upptäckt i bokväg. Här får man följa Lo och Lolita, en aphona och en förrymd mamma. Läs och njut- det kan bli det bästa ni kommer att läsa i år!
Bästa musikvideon någonsin? ;-)
För att fira min Youtube-triumf, och för att grutulera Alan Rickman som fyllde år igår (eller bara för att jag kände för att frossa lite i Rickmans snygghet) kommer här en musikvideo med Texas:
Mitt bidrag till februaris skräcksoundtrack
He he, får se om mitt första försök att länka till You tube lyckas! Den första låten är från den senaste Alice i underlandet-filmen och ger sådana där sköna skrämselvibbar, och den andra är från Sagan om de två tornen, närmare bestämt Gollums sång. Också den har rätt stämningsfulla spookyness om ni förstår vad jag menar. Enjoy!
måndag 21 februari 2011
Lunar park- februaris mesta skräckupplevelse?
Som det ser ut nu kommer "Lunar park" att vara den roman som gett mig skönast rysningar under februari månad, men då har jag fortfarande två av Stinas temaböcker kvar och hoppas självklart att de ska visa sig vara riktigt läskiga!
Bret Easton Ellis har i denna roman skrivit in sig själv i handlingen, där huvudpersonen i boken är ingen annan än nämnda författare. En knarkande, supande och allmänt missanpassad huvudperson som precis har flyttat ihop med sin flickvän och nu ska leva ett vuxet och ansvarsfullt liv tillsammans med henne och de två barnen.
Ellis bygger upp den biografiska stämningen genom den långa inledningen, där han på de omring 30 första sidorna redogör för sin karriär, sina romaner och varför han skrev dem samt det destuktiva leverne som hans framgång ledde till. Efter denna uppvisning i ärlighet börjar de mer skrämmande inslagen i romanen smyga sig in i handlingen, och som läsare får man själv fundera över om allt som händer egentligen bara finns i huvudpersonens drog- och alkoholpåverkade hjärna eller om det faktiskt händer i "verkligheten".
Hur det än är med den saken lyckas Ellis i alla fall skrämma mig. Läskigast är det i början av boken, när det skrämmande bara kan anas, för att sedan (som alltid) tappa greppet om mig som läsare i slutet när allt trappas upp och man får se monstren på riktigt. För i mitt ycke är ett monster aldrig så läskigt som när de endast kan anas som en förbiillande skugga i ögonvrån. Läskigast är i alla fall, utan tvekan, den 5-åriga Sarahs fluffiga gosedjur, Terbyn. Under romanens gång blir den på något mystiskt sätt allt mer levande och hotfull.
Men trots temat i romanen är det här inte enbart en skräckroman, utan Bret Easton Ellis verkar skriva inte bara för att skrämmas, utan också för att belysa det som är sjukt i samhället. För egentligen är barnen som proppas fulla med antidepressiva medel, de vuxna som är upptagna av sina egna problem och det sjuka amerikanska samhälle i stort som gestaltas i boken långt mer skrämmande än att en läskig leksak får liv.
Bret Easton Ellis har i denna roman skrivit in sig själv i handlingen, där huvudpersonen i boken är ingen annan än nämnda författare. En knarkande, supande och allmänt missanpassad huvudperson som precis har flyttat ihop med sin flickvän och nu ska leva ett vuxet och ansvarsfullt liv tillsammans med henne och de två barnen.
Ellis bygger upp den biografiska stämningen genom den långa inledningen, där han på de omring 30 första sidorna redogör för sin karriär, sina romaner och varför han skrev dem samt det destuktiva leverne som hans framgång ledde till. Efter denna uppvisning i ärlighet börjar de mer skrämmande inslagen i romanen smyga sig in i handlingen, och som läsare får man själv fundera över om allt som händer egentligen bara finns i huvudpersonens drog- och alkoholpåverkade hjärna eller om det faktiskt händer i "verkligheten".
Hur det än är med den saken lyckas Ellis i alla fall skrämma mig. Läskigast är det i början av boken, när det skrämmande bara kan anas, för att sedan (som alltid) tappa greppet om mig som läsare i slutet när allt trappas upp och man får se monstren på riktigt. För i mitt ycke är ett monster aldrig så läskigt som när de endast kan anas som en förbiillande skugga i ögonvrån. Läskigast är i alla fall, utan tvekan, den 5-åriga Sarahs fluffiga gosedjur, Terbyn. Under romanens gång blir den på något mystiskt sätt allt mer levande och hotfull.
Men trots temat i romanen är det här inte enbart en skräckroman, utan Bret Easton Ellis verkar skriva inte bara för att skrämmas, utan också för att belysa det som är sjukt i samhället. För egentligen är barnen som proppas fulla med antidepressiva medel, de vuxna som är upptagna av sina egna problem och det sjuka amerikanska samhälle i stort som gestaltas i boken långt mer skrämmande än att en läskig leksak får liv.
torsdag 17 februari 2011
Tungviktslitteratur
Så har jag återigen gett mig i kast med litteratur av den högre viktklassen och kan med tungt hjärta konstatera att mitt förråd av tvillingböcker nu har tagit slut. Det känns givetvis tungt att bära, men jag hoppas på att ha turen att fynda några under nästa loppisrunda.
Den första boken jag gav mig i kast med var Tvillingarna nr 6: Föräldralös. Den handlar om Mary som verkar lite väl intresserad av att bekanta sig med tvillingarnas mamma. Undrar varför..... Återigen är det här en tvillingbok som är välskriven, utan en allt för överdriven story, karaktärer som inte är överdrivna och med 12-åringar som faktiskt beter sig som just 12-åringar.
Tvillingarna nr 10: Misstänkta, är också den, liksom de flesta tidigare böckerna, en njutning att läsa. I den här boken hittar Jessica och Ellen en nedgrävd skatt i form av något hundratal dollar som de lägger vantarna på och snabbt spenderar. Men när klasskassan blir stulen blir de snart misstänkta. Återigen är det här en höjdarbok i tvillingserien. Läs den!
Tvillingbok nr 20 heter Lantisen. Den handlar om Ginny Lu som flyttar till Sweet Valley och blir mobbad av Enhörningarna för sin dialekt och det faktum att hon kommer från landet. Som tur är blir hon vän med Elisabeth som kommer på en plan för att få Ginny Lu att bli accepterad av de andra eleverna. En tvillingbok med bra story, roliga sidohandlingar, kul intrig och ett bra flyt i berättandet.
Den hemliga pojkvännen utspelade sig passande nog på alla hjärtans dag som ju precis varit. På tvillingarnas skola planerar man en bal, vilket ger Lila bekymmer eftersom hon inte har någon att gå med. Detta löser hon genom att uppfinna den superromantiska pojkvännen Grey. Som många av tvillingböckerna beter sig vissa av karaktärerna i denna något otroligt fånigt. Todd gör slut med Elisabeth eftersom ett kärleksbrev hon skickat till honom får honom att tro att han har en hemlig beundrarinna och Elisabeth får nippran och börjar tvinga folk att skriva överromantiska dikter till varandra. Behållningen är ändå det romantiska temat i boken- jag vill också gå på en alla hjärtans dags-bal!
Jessicas älskling slutligen började synnerligen roligt med ett kul språk och en scen där Jessica och Steven muckar med varandra på ett kreativt sätt. Sedan tappar man tyvärr farten och folk börjar bete sig på ett mycket märkligt (men tyvärr vanligt förekommande i Sweet Valley) sätt. Bruce håller på att fjompa omkring och fjäska för en tjej samtidigt som han kämpar mot sin fågelfobi, vanligtvis rationella Elisabeth vägrar erkänna att apor kan vara intelligenta och allt är ganska ologiskt. Ja visst ja, handlingen kretsar kring att Elisabeth och Jessica ska praktisera på ett zoo under 2 veckor, där Elisabeth är entusiastisk och Jessica hellre hade praktiserat på en modeaffär.
Den sista kvalitetsboken i högen är ingen tvillingbok, utan en Kittybok jag fått av min kära syster. Kitty och den stulna brudslöjan heter den. Nu är ju Kitty mer något av Stinas grej, men eftersom jag är rätt inne på bröllop för tillfället missar jag ju aldrig ett tillfälle att ta del av något bröllopsrelaterat. Tyvärr kan jag inte säga att jag tyckte att boken var någon höjdare. Har för mig att det ska finnas Kittyböcker som är långt mer engagerande än denna. För säga vad man vill om karaktärerna i tvillingböckerna, med sina fel och brister och överdrivna karaktärsdrag, så känns de i alla fall så mycket mer verkliga än pappersdocks-Kitty, Bess och George. I boken har de tre tjejerna tillsammans 0 beskrivna karaktärsdrag och i fortsättningen borde nog Kittyförfattarna överväga att lägga lite mer krut på just detta!
Den första boken jag gav mig i kast med var Tvillingarna nr 6: Föräldralös. Den handlar om Mary som verkar lite väl intresserad av att bekanta sig med tvillingarnas mamma. Undrar varför..... Återigen är det här en tvillingbok som är välskriven, utan en allt för överdriven story, karaktärer som inte är överdrivna och med 12-åringar som faktiskt beter sig som just 12-åringar.
Tvillingarna nr 10: Misstänkta, är också den, liksom de flesta tidigare böckerna, en njutning att läsa. I den här boken hittar Jessica och Ellen en nedgrävd skatt i form av något hundratal dollar som de lägger vantarna på och snabbt spenderar. Men när klasskassan blir stulen blir de snart misstänkta. Återigen är det här en höjdarbok i tvillingserien. Läs den!
Tvillingbok nr 20 heter Lantisen. Den handlar om Ginny Lu som flyttar till Sweet Valley och blir mobbad av Enhörningarna för sin dialekt och det faktum att hon kommer från landet. Som tur är blir hon vän med Elisabeth som kommer på en plan för att få Ginny Lu att bli accepterad av de andra eleverna. En tvillingbok med bra story, roliga sidohandlingar, kul intrig och ett bra flyt i berättandet.
Den hemliga pojkvännen utspelade sig passande nog på alla hjärtans dag som ju precis varit. På tvillingarnas skola planerar man en bal, vilket ger Lila bekymmer eftersom hon inte har någon att gå med. Detta löser hon genom att uppfinna den superromantiska pojkvännen Grey. Som många av tvillingböckerna beter sig vissa av karaktärerna i denna något otroligt fånigt. Todd gör slut med Elisabeth eftersom ett kärleksbrev hon skickat till honom får honom att tro att han har en hemlig beundrarinna och Elisabeth får nippran och börjar tvinga folk att skriva överromantiska dikter till varandra. Behållningen är ändå det romantiska temat i boken- jag vill också gå på en alla hjärtans dags-bal!
Jessicas älskling slutligen började synnerligen roligt med ett kul språk och en scen där Jessica och Steven muckar med varandra på ett kreativt sätt. Sedan tappar man tyvärr farten och folk börjar bete sig på ett mycket märkligt (men tyvärr vanligt förekommande i Sweet Valley) sätt. Bruce håller på att fjompa omkring och fjäska för en tjej samtidigt som han kämpar mot sin fågelfobi, vanligtvis rationella Elisabeth vägrar erkänna att apor kan vara intelligenta och allt är ganska ologiskt. Ja visst ja, handlingen kretsar kring att Elisabeth och Jessica ska praktisera på ett zoo under 2 veckor, där Elisabeth är entusiastisk och Jessica hellre hade praktiserat på en modeaffär.
Den sista kvalitetsboken i högen är ingen tvillingbok, utan en Kittybok jag fått av min kära syster. Kitty och den stulna brudslöjan heter den. Nu är ju Kitty mer något av Stinas grej, men eftersom jag är rätt inne på bröllop för tillfället missar jag ju aldrig ett tillfälle att ta del av något bröllopsrelaterat. Tyvärr kan jag inte säga att jag tyckte att boken var någon höjdare. Har för mig att det ska finnas Kittyböcker som är långt mer engagerande än denna. För säga vad man vill om karaktärerna i tvillingböckerna, med sina fel och brister och överdrivna karaktärsdrag, så känns de i alla fall så mycket mer verkliga än pappersdocks-Kitty, Bess och George. I boken har de tre tjejerna tillsammans 0 beskrivna karaktärsdrag och i fortsättningen borde nog Kittyförfattarna överväga att lägga lite mer krut på just detta!
onsdag 16 februari 2011
Asimov igen
Den här romanen bygger på Asimovs novell "Skymningen" som jag läste tidigare den här månaden och inte gillade något vidare. Det som gör romanen mer intressant är att den ger en större förståelse för novellen, där man här får mer av bakgrunden vilket gör att novellen sätts in i ett större sammanhang och ges mer substans.
När man läser romanen går det inte att undgå att förstå att Asimov är intresserad av ämnen som kemi (vilket jag tror att han doktorerat i), arkeologi och astronomi och det är trevligt med en science fiction roman som faktiskt är uppbyggd kring fakta och inte enbart baserar sig på författarens fantasi och lite allmänt mumbo jumbo. Det ger ett annat djup till berättandet att man känner att det faktiskt skulle kunna vara så här om saker och ting bara var lite annorlunda.
Utgångspunkten till romanen är idén om vad som skulle hända i en värld där solarna (ja, det finns fler än en) ständigt är uppe och det aldrig blir mörkt om det en gång vart 2000:e år skulle bli en solförmörkelse och människorna för första gången skulle tvingas uppleva mörker och få se stjärnorna. Hypotesen är självklart att de inte skulle klara av det särskilt bra.
I romanen är det främst upptakten till detta man får följa, när flera olika forskare (tex. astronomer och arkeologer!) börjar märka att allt inte står rätt till med deras världsuppfattning. Jag gillar särskilt att arkeologen Siferra 89 inte bara blir en arkeologisk kliché, utan beskrivs nyanserat och att författaren även tar sig tid att låte hennes utgrävning spela en stor roll i handlingen.
Trots det positiva jag tagit upp med romanen är det precis som när jag läste novellen att jag helt enkelt inte blir särskilt infångad av det hela. Den är lite för torr och trist berättad för min smak, och jag får tyvärr ingen större behållning av den. Men trots detta ska jag ge Asimov ännu en chans och läsa hans Stiftelse-triologi innan jag ger upp hans författarskap helt.
När man läser romanen går det inte att undgå att förstå att Asimov är intresserad av ämnen som kemi (vilket jag tror att han doktorerat i), arkeologi och astronomi och det är trevligt med en science fiction roman som faktiskt är uppbyggd kring fakta och inte enbart baserar sig på författarens fantasi och lite allmänt mumbo jumbo. Det ger ett annat djup till berättandet att man känner att det faktiskt skulle kunna vara så här om saker och ting bara var lite annorlunda.
Utgångspunkten till romanen är idén om vad som skulle hända i en värld där solarna (ja, det finns fler än en) ständigt är uppe och det aldrig blir mörkt om det en gång vart 2000:e år skulle bli en solförmörkelse och människorna för första gången skulle tvingas uppleva mörker och få se stjärnorna. Hypotesen är självklart att de inte skulle klara av det särskilt bra.
I romanen är det främst upptakten till detta man får följa, när flera olika forskare (tex. astronomer och arkeologer!) börjar märka att allt inte står rätt till med deras världsuppfattning. Jag gillar särskilt att arkeologen Siferra 89 inte bara blir en arkeologisk kliché, utan beskrivs nyanserat och att författaren även tar sig tid att låte hennes utgrävning spela en stor roll i handlingen.
Trots det positiva jag tagit upp med romanen är det precis som när jag läste novellen att jag helt enkelt inte blir särskilt infångad av det hela. Den är lite för torr och trist berättad för min smak, och jag får tyvärr ingen större behållning av den. Men trots detta ska jag ge Asimov ännu en chans och läsa hans Stiftelse-triologi innan jag ger upp hans författarskap helt.
Hemsökelsen- endast hemsökt av tristess?
Hemsökelsen av Shirley Jackson var som vi alla vet februari månads bok och det var med höga förväntningar jag satte mig häromkvällen för att läsa den.
Det var mörkt ute, natten höll på att smyga sig på, jag hade laddat upp med såväl en kopp te som ett glas vin, belysningen var dämpad- ja det var som gjort för att boken skulle få chansen att koppla sitt grepp om mig och degradera mig till en darrande gelemassa av skräck (har jag kanske av formuleringarna att döma läst för mycket Stephen King i mina dar? på det har jag bara en sak tat säga: döm mig inte på de att inte heller ni själva ska bli dömda...).
Men för att återgå till "Hemsökelsen" så misslyckades jag med att skrämma upp mig själv å det grövsta. Inte en rysning av fasa ville ens komma krypande och jag som hade förväntat mig en bok som skulle få mig att avstå att gå in och borsta tänderna ensam efter att ha läst den, eller i alla fall fått mig att ligga vaken och lyssna efter konstiga ljud. Besvikelse alltså, när det är läskigare att gå över gatan än att läsa denna skräckroman. För det här är något så uselt som en skräckroman helt i avsaknad av skräck. Just när man tror att något faktiskt är på väg att hända slutar boken. Antiklimax på hög nivå!
Dessutom är den tråkigt skriven och med en hjältinna med den fåinga egenskapen att dagdrömma om de mest banala saker. Nej, läs något annat om ni vill ha lite skräck i tillvaron!
Själv har jag som sagt börjat i "Lunar park" och har hunnit så pass långt att det börjat bli lite småläskigt. Har en känsla av att det här kommer att bli den läskigaste läsningen i februari då det verkar som att Bret Easton Ellis bara har börjat värma upp inför något riktigt läskigt. Yay!
Den här ulliga lilla dunbollen är långt mer skrämmande än vad "Hemsökelsen" någonsin kan utge sig för att vara. Fråga Kalle bara!
Det var mörkt ute, natten höll på att smyga sig på, jag hade laddat upp med såväl en kopp te som ett glas vin, belysningen var dämpad- ja det var som gjort för att boken skulle få chansen att koppla sitt grepp om mig och degradera mig till en darrande gelemassa av skräck (har jag kanske av formuleringarna att döma läst för mycket Stephen King i mina dar? på det har jag bara en sak tat säga: döm mig inte på de att inte heller ni själva ska bli dömda...).
Men för att återgå till "Hemsökelsen" så misslyckades jag med att skrämma upp mig själv å det grövsta. Inte en rysning av fasa ville ens komma krypande och jag som hade förväntat mig en bok som skulle få mig att avstå att gå in och borsta tänderna ensam efter att ha läst den, eller i alla fall fått mig att ligga vaken och lyssna efter konstiga ljud. Besvikelse alltså, när det är läskigare att gå över gatan än att läsa denna skräckroman. För det här är något så uselt som en skräckroman helt i avsaknad av skräck. Just när man tror att något faktiskt är på väg att hända slutar boken. Antiklimax på hög nivå!
Dessutom är den tråkigt skriven och med en hjältinna med den fåinga egenskapen att dagdrömma om de mest banala saker. Nej, läs något annat om ni vill ha lite skräck i tillvaron!
Själv har jag som sagt börjat i "Lunar park" och har hunnit så pass långt att det börjat bli lite småläskigt. Har en känsla av att det här kommer att bli den läskigaste läsningen i februari då det verkar som att Bret Easton Ellis bara har börjat värma upp inför något riktigt läskigt. Yay!
Den här ulliga lilla dunbollen är långt mer skrämmande än vad "Hemsökelsen" någonsin kan utge sig för att vara. Fråga Kalle bara!
Om det här varit en bok...
I vintras bestämde Stina, jag, Johan och Sebbe att vi skulle ha vår egen "Halv åtta hos mig-tävling", där vi alla skulle komponera en tre-rätters meny och bjuda varandra på klockan halv åtta valfri lördag. Det ultimata hade ju varit att ha det 4 lördagar på raken, men eftersom det var rätt mycket som hände i vintras påbörjades tävlingen i november och avslutades nu i februari. Jag har roat mig lite med att fundera på vilken bok varje middagsbjudning skulle kunna vara, och här kommer mina förslag i den ordning som middagarna bjöds på.
MIDDAG NR 1:
Vi börjar med Stinas middag, en eldig spansk fiesta där det bjöds på sopa de pollo till förrätt, alltså en andalusisk kycklingsoppa med smak av citron, saffran och örter. Till det serverades creme fraiche och hembakat spanskt bondbröd. Varmrätten bestod av diverse olika tapas: vitlöksmarinerade räkor och champinjoner, spansk potatisomelett med paprika, lök och persilja, friterade bläckfiskringar, små piroger fyllda med nöt/quornfärs samt spanska köttbullar i en mustig vin- och sherrysås.
Till efterrätt slutligen blev det (vilket bilden visar) creme catalana, en len katalansk pudding med vit choklad och smak av vanilj, kanel och citrus. Puddingen var toppad med råsocker och färsk frukt och till den serverades det små friterade bakverk och en varm chokladkräm.
Hade detta nu varit en bok tycker jag att svaret är givet, för vilken bok skulle denna eldiga och smakrika middagsbjudning ha kunnat vara än "Kärlek het som chili" av Laura Esquivel? Handlingen kretsar kring familjen De la Garza och deras stora lantegendom i Mexico, vilken styrs av änkan Elena. När Pedro friar till hennes yngsta dotter Tita, avvisas han eftersom Tita enligt uråldrig tradition måste förbli ogift och ta hand om sin mamma. För att få vara i hennes närhet gifter sig han sig därför med hennes äldre syster. Tita i sin tur finner ett sätt att ge uttryck åt sina heta känslor: hon gör sig till kökets härskare. Hennes underbara kokkonst påverkar alla i familjen, oväntat och dramatiskt.
MIDDAG NR 2:
Andre man ut att laga middag var Sebastian och hans tema hade även det dragning åt det spansk-mexikanska hållet men med en egen touch, mexikanskt på svenska! Till förrätt skulle det ha serverats färsfylld spetspaprika med torillacrunch och chili shots, men då kocken tittat för djupt i tequilaflaskan glömdes spetspaprikan bort och till förrätt blev det således shots och tortilla crunch. Men gästerna var nöjda ändå och shottade chili shots som besatta! 
Huvudrätten var mexikanska enchiladas på svenska och de var helt enkelt underbart goda. Till efterrätt serverades det dessert quesedillas med äpplen, persika och kanel och de var helt ok, men kunde inte på något sätt övertruma tequilaracet som därefter inleddes och avslutade när flaskan var tom. En mycket trevlig middag med andra ord! Men vilken bok skulle den kunna vara? Hmmm, mexikansk mat, mycket tequila och shots, medryckande musik..... Kanske "Ensamhetens labyrint" av Octavio Paz skulle passa? Den ska enligt författaren själv vara en kärleksförklaring till det mexikanska folket och deras vårdslöshet, nonchalans och lidelse.
MIDDAG NR 3:
Det här var Johans middag som var genuint svensk. Till förrätt hade han bestämt sig för att bjuda på en avokadosallad med räkor och aioli. Tyvärr blev det logistiska bekymmer i köket varför salladen till slut fick bestå av sallad, tomat, paprika och för de som inte var vegetarianer även räkor. En något blygsam förrätt som uppvägdes av en underbar fläskfile/quorngryta med champinjoner, soltorkade tomater och hasselbackspotatis och till efterrätt blev det en härlig morotskaka, fast utan de lovade tillbehören vaniljglass eller grädde.
Allt som allt var det i alla fall en underhållande middag och speciellt med tanke på att stackars Johan under sin middag fick två extra gäster i form av Daniel och Kalle. Så med tanke på de två extra gästerna var det kanske inte att undra på att värden sprang omkring som ett skållat skinn under början av kvällen (det och så kanske en gnutta dålig tidsplanering).
Här blev det lite svårare att komma på en passande bok måste jag säga. Det får bli något svenskt givetvis, gärna med en galen huvudperson och kanske en snyltgäst eller två :). Det hår tål att tänkas på. He he, eftersom Johan i själ och hjärta är norrlänning får nog hans middag gestaltas av Torgny Lindgrens "Pölsan". Om jag vetat mer om vad den handlat om hade det också kunnat vara Anna Jörgensdotters "Den sista måltiden". Någon av er som läst den?
MIDDAG NR 4:
Så var vi då framme vid den sista måltiden (he he) och den var min. Jag hade valt ett franskt tema med två olika sorters falska sniglar till förrätt, en kombinerad ratatouille/bouillebassegryta med grillad aubergine till varmrätt vilken serverades tillsammans med potatisklyftor och så slutligen en fransk chokladkaka till efterrätt, serverad tillsammans med glass och hemgjorda macarons.
Som förebild till min middag hade jag faktiskt en bok i åtanke och det var "Den ätbara kvinnan" av Margareth Atwood. Nu blev ju inte måltiden helt vegetarisk med tanke på att grytan innehöll både fisk och räkor (ja givetvis inte min portion då), så helt klockrent blev det ju inte. En annan historia som skulle passa temat bra, då jag hade franskt tema med disneyinslag, är ju annars disneys version av "Prinsessan och grodan". Bättre än så blir det inte!
Har ni annars några förslag på vilka böcker som kunde ha passat vilken måltid?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)