Älskaren

Då har jag äntligen läst ut Marguerite Duras, det tog bara två försök. Som i fallet med Sara Stridsbergs Darling River, måste jag även här erkänna besvikelse. Visst, Duras har ett vackert, avskalat språk, men men för mig blir historien aldrig gripande. Jag finner ingen sympati för någon av karaktärerna, vilket är synd då Älskaren är Duras egna upplevelser. Snarare blir jag förbannad och irriterad på människorna som befolkar boken. Men jag tror inte att mitt bristande intresse enbart handlar om att jag finner karaktärerna osympatiska. En av mina favoritböcker är Pappa Goriot, och hur många sympatiska karaktärer befolkar det verket?
Så fort jag läst ut en sida kollar jag per automatik på sidnummret och konstaterar med en suck att det är långt kvar till slutet. Vilket bara det är ett dåligt betyg. Vissa delar var dock intressantare än andra, beskrivningarna av modern och hennes mentala tillstånd. Vissa delar var jävliga och min tankeverksamhet undrade varför familjen stod ut så länge, här tänker jag på demonen till storebror. Och hur han, en småskurk, bedragare och våldtäktsman kunde få ett jobb gör mig förbannad. Visserligen dröjde det tills han var femtio år, men nog fick han ett jobb ändå. Och här sitter jag, 26 år gammal, utan arbete! Jag som aldrig stulit, våldfört mig eller bedragit någon. Det är fan inte rättvist!

Det är synd att jag inte förstår romanens storhet. Det är så många som hyllar den att det känns som jag missar något. Kanske jag borde försöka en tredje gång? Ska den läsas med kontexten i åtanke?
Trots dess brister är Älskaren ändå ett intressant porträtt av Indokina. Det hade varit intressant om Duras, som hon själv önskade i slutet, hade behållit skildringarna av kriget. Äen fast Älskaren inte alls föll mig i smaken skulle jag gärna läsa Duras Biografi, om hon skrev någon. Eller för att gör hennes författarskap rättvisa, någon annat hon skrivit.

Voulez vous coucher avec moi?

Nu är september snart här, en ny månad och en ny månadsbok således. Augustis månadsbok utspelade sig i sängkammaren, och där kommer vi att stanna ytterligare en tid. Vällust, den tredje dödssynden, står på menyn. Otuktiga kvinnors straff i helvetet är att bli insmorda i eld och svavel. Ganska passande, för det är lågande begär och heta kyssar som väntar i september.

Vi stannar inte bara i sängen utan även i Frankrike. Månadsboken står Marguerite Duras för. Fartyget Night är textversionerna av en serie kortfilmer hon släppte på 70-talet. Det är besatthet, förtärande passion och bokstavligt talat blind kärlek. Duras är lite av en favorit, och jag vet Sofia har läst en hel del av henne. Jag hoppas att detta verk är något hon missat, och om så inte är fallet att den är värd att läsa igen.

Nästa författare är en ny bekantskap, i alla fall för mig. Hon heter Nina Bouraoui och i hennes roman Kärlekens geografi skildras relationen mellan en kvinna och en sexton år yngre man. Också detta en kärlek som gränsar till besatthet, men vad vore annat att vänta?  Måttlighet ligger helt klart inte för månadens vällustiga hjältinnor. Det är förtära eller förtäras. Brinna eller försvinna. If we won´t burn together I´ll burn alone.

Månadens bok: Fartyget Night - Marguerite Duras, 1990.

Kärlekens geografi – Nina Bouraoui, 2008.

Stina

Tummelisa - Eller den andra Vildmarken.

Sanningen att säga var det länge sedan jag hade en riktig läsupplevelse. Från en bok i alla fall. På fronten serieromaner har läsupplevelserna varit fler. Senast, den svenska serieromanen Tummelisa, skriven av Matilda Ruta. Inte bara för att den var bra tecknad och intressant läsning för stunden, utan även för att den fortfarande väcker frågor. Trots att det var en vecka sedan jag läste ut den. Igår spenderade jag större delen av dagen med att fundera över hur en, likt Tummelisa, transformerar sig själv från Objekt till Subjekt. Styrkan det krävs att börja göra aktiva val istället för att bara flyta med och låta saker hända en. Men utan att själv förvandlas till en förövare, vilket Tummelisa gjorde.

Självklart utgår filosoferingarna från mig själv och min egen situation. Inte för att jag likt Tummelisa varit nära att bli bortgift med en padda. Men för att jag under stora delar av livet, även nu när jag är 'vuxen' på olika sätt varit offer för min omgivning. Oavsett om det handlar om min generation eller om mig som person har objektets roll varit den mest passande. Ibland rent av självvald, för att jag inte visste bättre, eller för att rollen som objekt är enklare att ta på sig än den som subjekt.

Kortvarig förändring är enkelt, långvarig svårare. Att förändra ett inarbetat beteende, ett tankemönster är både mycket svårt och krävande. Jag vet, jag har provat flera gånger och allt som oftast lyckats, men bara under en period. Så fort jag slappnat av under en längre tid och inte vaktat mitt sinne har jag fallit tillbaka i samma gamla mönster. Men det är bara att försöka igen. Med två steg framåt och tre tillbaka har en till sist kommit en lite bit på vägen.  

Jag rekommenderar folk att läsa Tummelisa, av Matilda Ruta. Även som själva läsningen går fort stannar frågeställningarna kvar länge. För att inte tala om hur fint tecknad den är. Standarden på svenska serier har verkligen lyfts. Tack och lov för att allting inte behöver vara Rocky, utan att den svenska seriemarknaden vågar satsa på kvalitativa skapelser.

Kärleken Gör Ont!

En stjärna på den allt intressantare svenska seriehimmelen är Kim W Andersson, författaren till Johnossi Comic, Love Hurts och nu senast den skräckromantiska serien Alena. Första gången jag läste Love Hurts var i Nemi. Serien, som fortfarande är enkel att dra sig till minnes, handlade om en man och en kvinna som försökte mörda varandra, förmodligen utav svartsjuka. Twisten, visar det sig är att det handlar om två dockor, tillhörande två barn som leker hushåll. Den serien visade två saker, dels att barn kan vara oerhört grymma, samt att Kim W Andersson är en berättare att räkna med. Sedan den har jag älskat Anderssons serier, men måste jag erkänna, det var inte förrän i Maj jag fick veta att han var en karl. Historien går att min kompis Emma behövde någonstans att bo inför Karlstad Comicon, jag erbjöd min soffa och på kvällen efter konventets första dag, när vi skulle påbörja vår kvällsrutin; öl och SPN släppte hon bomben. Hon hade varit på konventet, köpt Alena och fått den signerad av författaren, Kim W Anderssson, och HAN hade varit trevlig. Här skulle det förmodligen vara passande med en diskussion om mina fördomar, men ids vi verkligen? Klockan är två på natten och jag borde sova, inte skriva ett allt längre och allt mer substanslöst inlägg.

Samlingsalbumet Love Hurts, som recensionen borde handla om gavs ut 2009, och som den fattiga icke-student jag är har jag skjutit upp inköpet. Tills jag tröttnade på att vänta och lånade albumet på biblioteket. Försten, är det inte fantastiskt att en kan låna grafiska berättelser på bibblan? För att rama in de vitt skilda berättelserna används tro tjänaren Metafiktion. Läsaren får följa en person som blivit besatt av en historia kallad Love Hurts. För mänsklighetens bästa vill hon samla och ge ut hela serien, men för att göra det måste hon finna alla kapitel. En jakt som leder henne och läsaren till en studio där berättelsen transformeras till flera berättelser inom ramberättelsen.

I likhet med de flesta novellsamlingar finns det några berättelser som lyser starkare än andra. Bland annat Love Hurts #15, som handlar om ryska isdansare. Eller den längre berättelsen om Anastasia som blir trolovad med en skitstövel till prins. I likhet med kapitlet om isdansarna syns tydliga referenser till Mästaren & Margarita. I Anastasias fall då en av hennes kumpaner i hämnd består av en katt i mänsklig storlek. 

Överlag är det ett stabilt album, visst är några berättelser intressantare än andra, men det finns ingen som är direkt dålig. Kanske skulle de lysa starkare om de fick vara för sig själva och inte behöva tävla om uppmärksamheten?

Hittar ni Love Hurts rekommenderar jag er att köpa den, det ska jag göra när jag får råd. Eller läs de nyare delarna i Nemi.

Lucifer: Devil In the Gateway

Förutom den episkt dåliga Myggor och Tigrar har jag ägnat April månad åt några av de grafiska romaner jag har liggande.
Vilket var på tiden då många av dem har legat i bokbergets gömmor i ett år.
Den första jag läste ut var Devil In the Gateway, skriven av Mike Carey och tecknad av Chris Weston.
Serien som kom ut 2001 är en spinoff på den framgångsrika serien Sandman, skapad av Neil Gaiman. Berättelsen följer Lucifer, föredetta härskare i helvetet, nu mera barägare i Los Angeles.
Det är inget försöknande porträtt som tecknas. Lucifer är precis så charmig och egoistiska som förväntat. Det är ett befriande porträtt, Lucifer är en psykopat utan många försonande drag. Han har inget emot att hugga sina motståndare eller allierade i ryggen, vare sig de är människor eller eteriska varelser.
Teckningsstilen är intressant. Detaljrik och matt finish. Tog några sidor att vänja sig vid. Färg skalan påminner om stilen i Bill Willinghams Fables.

Boken är uppdelad i tre berättelser, den första handlar om de gamla gudarna, de som fanns till innan männskligheten kunde uttrycka sig med ord. Lucifer får i uppdrag av Tronen att stoppa dem, till varje pris. På resan får han med sig en ung kvinna som önskade livet ur sin handikappade bror och nu ångrar sig djupt. Berättelse nummer två utspelar sig i Hamburg och handlar om en tarotkortsmakare som skapat en lek Lucifer vill äga, oavsett vilka konsekvenser det innebär.
Och om Lucifer vill ha något ser han till att få det, oavsett om han måste skada en gammal vän eller ej för att nå sitt mål. Nu är det några månader sedan jag läste Lucifer: Devil In The Gateway, men den historien skrämmer mig fortfarande när jag tänker tillbaka. Inte bara de övernaturliga elementen utan även människors ondska mot varandra.
Synd bara att del två i Lucifer serien är så dyr. Annars hade det varit ett givet köp.

Kärlek på franska.

Då är det äntligen dags för det mycket försenade Augusti temat. Tack och lov är det dock bara en bok som ska läsas. Från början hade jag tänkt ha med fler böcker, en efter att ha kontrolläst Berättelsen om O, nöjde jag mig med en månadsbok.
Så skandalös som den utvalda boken är tror jag ändå att vi blir nöjda.
Låt mig då presentera månadens bok:

Filosofin i Sängkammaren, skriven av Donatien Alphonse Francois de sade. Mer känd som Markis de Sade.
För övrigt den enda bok jag inte läst innan jag lagt upp den som månadsbok.

Bind mig, Älska mig!

Berättelsen om O.

I och med allt prat som varit om Fifty Shades of Grey, bestämde jag mig äntligen för att läsa Berättelsen om O. Inte bara en av de första böckerna i ämnet Sadomaschocistiska förhållanden, utan även en av de mest realistiska. Om en bortser från hur huvudlöst O älskar vem det än är som för tillfället äger henne samt att hon förmodligen inte behövde tränas. Bortsett från en vild ungdomstid var hon foglig sedan flera år tillbaka. Vilket enligt mig gör O till den ointressantaste karaktären, vilket är synd då det är hennes berättelse.

Inte för att de andra karaktärerna heller är särskilt välutvecklade.Snarare stereotypa och tråkiga. Det jag istället finner intressant är maktfördelningen och vänskapen mellan René och Sir Stephen. Istället för berättelsen om O och hennes underkastelse utvecklas boken till ett kammarspel mellan René och Sir Sthepen. Ett drama där O endast utgör ett redskap.

Upprörande som den var när den skrevs har dess effekt mattats av med tiden.dagens läsare är vana vid hårdare tag än texten bjuder.

Jag passade även på att se filmen som bygger på boken. Inspelad 1975, dåligt filmad och dåligt agerad. Ungefär som att se mjukporr, trist och innehållslöst.

Visste ni föresten att Fifty shades of Grey från början var en Twilight fanfic?  

Det sägs att kärleken är som rök, bortom all påverkan

Så har det (äntligen) blivit dags för en recension av 2 av aprils månadsböcker, nämligen "Machine dreams" av Jayne Anne Phillips och "I hästars ögon" av C.P Rosenthal.

"Machine dreams" är en bok jag älskade när jag läste den på svenska för säkert 10 år sedan, om inte mer. Vi får följa en familj genom depressionen och fram till Vietnamkriget, där samtliga familjemedlemmar berättar valda delar från sitt perspektiv.

Nu när jag läser den för första gången på originalspråket engelska har den tyvärr inte samma förmåga att fånga in mig. Dock glimrar fotfarande de bästa delarna till och är sådär magiska som första gången jag läste den, främst delarna som beskriver syskonens Danner och Billys relation, som när de går på den där misslyckade festen och dansar med varandra.

Romanen är välskriven, trovärdig och engagerande - främst i de delar där modern och dottern står för berättandet. Syskonbandet är fint beskrivet, liksom moderns kamp för att slutligen ta sig ut ur det dåliga äktenskapet.

"I hästars ögon" handlar i korta drag om den unga Elena som på besök hos sin morfar får ta del av hans berättelser om det förflutna, påbörjar sin egen resa mot vuxenlivet och hos morfaderns stora hingst tycker sig se en chans till frihet och flykt. Romanen är berättad med ett skimrande vackert språk som tar upp det svåra i att växa upp och finna sin egen väg i livet. Det är nästan mer som att läsa en lång, sammanhållande och välkomponerad dikt än att läsa en regelrät roman. Bitvis kan jag dock tycka att språket är aningens för utsvävande, men med en så vacker berättelse i övrigt är det något jag kan ha överseende med. Ska man läsa bara en ungdomsroman är det här romanen att läsa och låta sig förtrollas av! Att den dessutom inleds med några ord ur en Leonard Cohen-sång gör den dessutom inte sämre.

Grymt är bättre?

Nu har det blivit hög tid för en recension av mars sista dödssynds-bok, eller saga i detta fall då det handlar om Bröderna Grimms Snövit, i boken "Barnens Bröderna Grimm".

När jag ända var tvungen att låna hela boken blev det så att jag även läste igenom övriga sagor och så här i efterhand kan jag bara konstatera att det nog inte blir några sagor Aaron kommer att få höra, inte om hans mamma får bestämma i alla fall.

Höjdpunkten bland sagorna var faktiskt ovan nämnda "Snövit", som helt klart var den grymmaste och mest minnesvärda av sagorna i samlingen. Läste sagan först av alla då den var anledningen till lånet och tyvärr blev det inte bättre än så. Höjdpunkten i sagan var självklart slutet då den onda styvmodern får vad hon förtjänar när hon tvingas dansa i glödgade skor tills hon faller död ner, med viss konkurrens dock i form av scenen där hon tror sig kalasa på den döda snövits hjärta och lever. Smaskens! Jag undrar varför Disney strök dessa minnesvärda scener i sin skidlring av händelserna......

På tal om Snövit kan jag förresten rekommenedera en av de senaste filmaiseringarna, "Spegel, spegel" med Julia Roberts i rollen som den onda styvmodern. Såg den på BB tillsammans med mina två pojkar i brist på annat att göra och blev positivt överraskad då den av vad jag har hört fått ganska svala recensioner. Dels var Roberts riktigt bra som den uberonda styvmoderna och dels hade filmen faktiskt humor. Rekommenderar den för förströelse någon slapp sensommarkväll!

Men för att återgå till Bröderna Grimm och deras sagor; kan någon tala om för mig vad sagan "Åsneprinsen" egentligen handlar om? Jag är helt lost! Är han en åsna? År han inte en åsna? Önskar han att han vore en åsna? Do tell me!

// Sofia

Fortsättning på Sweet Valley senaste höjdarserie

Yay, alla Sweet Valley-älskare. Äntligen är den spännande fortsättningen här på Sweet Valley Confidential-serien. 6 nya episoder finns att ladda ner här: http://www.sweetvalleytenyearslater.com/ till det faciala priset av 1,99 dollar styck. För den som orkar vänta kan man även vänta till hösten då boken tydligen ska utkomma i tryckt version.

Man kan även skriva upp dig för att få ett spännande nyhetsbrev så fort något smaskigt händer i Sweet Valley. Och det vill man ju!

Är ni mer intresserade av Sweet Valley trashtalk kan jag rekommendera: http://winstonegbert.wordpress.com/. Här recenseras Sweet Valley High-böckerna på ett underhållande skoningslöst sätt. Läs och njut!

//Sofia