Månadens tips eller Kom närmare (om du vågar...)

Ett litet tips!

En av sommarens bästa upptäckter i bokväg heter "Kom närmare" och är skriven av Sara Gran. Den kan nog bäst beskrivas som en slags krypande-fasa-roman när den är som allra bäst. Det handlar om en ung kvinna, Amanda, som jobbar som inredningsarkitekt, är gift med mannen hon älskar (trots vissa störande små egenheter) och som är allmänt tillfreds med sitt liv. Eller är hon inte det? Det hela börjar relativt oskyldigt med att hon blir allt mer sugen på att röka, en ovana hon slutat med eftersom hennes man inte gillar det och påstår att röken gör honom allergisk. Hon börjar också ta sig ett glas vin mer än hon brukar och börjar känna hur hennes makes små egenheter allt mer går henne på nerverna.
Om det inte var för de knackningar som började höras i huset i samband med hennes personlighetsförändring skulle man nog kunna anta att hon helt enkelt är trött på sitt liv. För är det så enkelt? När sedan hennes liv övergår till att bli allt mer mardrömslikt kan man ju börja undra...

Det här är en riktigt bra bok helt enkelt och det enda jag har att invända emot är att författaren ibland gör det lite väl lätt för sig och bitvis är alldelse för övertydlig med vad det är som håller på att hända. Som bäst är hon inledningsvis när hon sakta bygger upp den allt mer mardrömslika stämningen.

Läs den! Och lägg sen gärna ut en egen recension. Skulle vara kul att se om ni tycker lika bra om den som jag gjorde.

Underbar bok med tvillingtema

Också jag har hunnit läsa "Jag saknar dig, jag saknar dig". Den var faktiskt en av de böcker jag för en tid sedan fyndade för en krona styck på biblioteket.

Jag läste den för första gången när jag var i Tinas och Cillas ålder och då kändes den verkligen som en slags aha-upplevelse. Tack och lov håller den fortfarande! Den griper inte riktigt tag på samma sätt som senast, men den är fortfarande bra och den är fortfarande gripande. Den kvalar lätt in på listan över bästa ungdosmböcker jag någonsin läst, och får mig att fundera på om ett tvillingtema skulle kunna vara något nästa gång det blir min tur att välja. Hmmm, återstår att se!

Vad vore en sommar utan lite chick lit?

Tack vare Susanna har jag också haft tid att fördjupa mig i en härlig sommar-chick-lit, och här kommer en liten minirecension av de två jag hunnit ta mig igenom (och ytterligare tre har landat i min ständigt växande ska-läsa-hög).

Den första var inget Susannafynd, utan den fick jag av min fina pojke eftersom jag under ett besök på Myrorna började bläddra i den av ren leda på grund av dess namn Bröllopsbekymmer (eftersom Stina och Kalle veeeerkligen tog tid på sig med att hitta sina Myran-fynd) och när vi skulle gå klagade jag över att jag aldrig skulle få reda på slutet- så då fick jag den! Tack Sebbe, darling!
Och man kan väl lugnt konstatera att den är exakt vad den utger sig för att vara, en lättsam chicklit helt enkelt. Störde mig dock på huvudpersonen och på att hon och blivande maken inte alls kände varandra. Töntigt! Vem orkar liksom låtsas inför sin pojkvän att man bara har dyra kläder på sig, aldrig kollar på såpor och är intresserad av sådant man inte kunde bry sig mindre om. Jag menar vem gör sånt? Det är ju bara konstigt. Trodde hon inte att han skulle få reda på det när de flyttade ihop eller vad? Men den var i alla fall underhållande för stunden.

Chick lit nummer två heter "Bokcirklens bekännelser" och vad passar väl bättre än denna när man som jag snöat in lite på bokcirklandet. Tyvärr verkade det dock vara falsk marknadsföring då boken knappt handlade om böcker och läsande alls. Visst, boken var indelad i tolv kapitel för de tolv månaderna och under varje månad lästes en viss bok. I början av varje kapitel diskuterades sedan boken på knappt en sida, och sen handlade resten av boken om det gamla vanliga som tjat om äkta män, otrohet, barn och annat trist. Dessutom hade boken ganska unkna värderingar, som jag lovat Stina att inte gå in närmare på då hon ska låna boken härnäst.

Cider med den förhatliga Rosie

Urk, vilken fruktansvärd bok, som egentligen bara heter "Cider med Rosie" och är skriven av Laurie Lee! En tjej vars blogg jag läser ibland, och som är väldigt litteraturintresserad, har denna som sin favoritbok. Det var faktiskt enbart på grund av detta som jag lånade den och snacka om besvikelse. Den stackars tjejen måste ha världens sämsta boksmak.

Som det framgått tidigare är diskbänskrealism inte riktigt min grej, och man kan väl konstatera att boken tyvärr hade sådana drag. Riktigt skittrist var den och det var ett under att jag tog mig igenom den. Boring, snoring, smothering! Efrtersom jag inte vill ägna mig mer änn ödvändigt åt denna fåniga bok ska jag bara kort konstatéra att det handlade om en osnuten skitunge och hans trista liv i en liten byhåla någonstans. Jag tror att författaren ville få fram hur idyllisk det var att leva för en 80 år sen eller vad det nu var boken skulle utspela sig i för tid, men man bara kräks på alla obildade töntar som befolkade boken och hoppas att de alla ska få miserabelt olyckliga liv.

LÄS INTE!!!!!!

Lark och Termite

Som jag väntat på Jayne Anne Phillips nya roman, den första på 10 år. Vet inte om ni kanske har läst något av henne tidigare, om inte så borde ni verkligen det!

Den första roman jag läste av henne var "Sommarlägret" och den gjorde verkligen intryck på mig. Phillips skriver suggestivt, på prosa, så att man sugs in i hennes berättelser. Fortfarande kan jag nästan känna stämningen i boken när jag tänker tillbaka på den. En annan roman hon skrivit är "Maskindrömmar" och den har jag faktiskt funderat på att ta med i Boktriangeln någon gång. Hon har även skrivit några novellsamlingar.

I alla fall, för att återgå till recensionen av "Lark och Termite", så känns även i denna roman det finstämda språket igen liksom val av tema. Liksom i "Maskindrömmar" behadlar denna roman krig och liksom i "Sommarlägret" är det här främst en syskonrelation, ja tom två, som är i centrum. Som namnet på boken antyder är det de två syskonen Lark och Termite som är bokens huvudpersoner. Termite är handikappad och kan varken gå eller riktigt kommunicera med sin omvärld och hans syster tar hand om honom större delen av sin tid. Där Lark är är också Termite. Boken berättas genom flera olika perspektiv, där både Lark och Termite får berätta, liksom deras moster och far.

I boken vävs det magiska in på ett väldigt övertygande sätt, liksom systern med en handikappad bror återfinns både hemma i USA och på krigsområdet. Mitt i alltihop visar det sig också att en av karaktärerna egentligen inte finns på riktigt.

I mitt tycke är detta ändå långt ifrån Jayne Anne Phillips bästa. Den sticker inte ut på samma sätt som hennes andra och det tar ett tag innan man riktigt kommer in i den. Vill ni läsa henne, så läs alltså hennes andra verk först.

Äntligen något ätbart:)

Äntligen har jag fått mina giriga små fingrar på förra månads bok, nämligen "Den ätbara kvinnan". Funderar på att försöka sträckläsa den så fort som möjligt för att därefter ta tag i det ständigt växande bokberget. Och därefter utlovas självklart en lysande recension:). Hur går det för er andra då? Har ni hunnit läsa "Den ätbara kvinnan" än, eller har ni också haft problem med att den är utlånad? Jag väntar i alla fall med spänning på att få läsa era recensioner!

Usch för att psykoanalysera filmer.

Eftersom det hanlar om böcker måste jag berätta att jag efter mycket blod, svett och svordomar äntligen skickat in den sista tentan till sommarkursen. Nu behöver jag inte oroa mig för den förrän det är dags för omtenta.
Den sista tentan gick ut på att recensera en bok från litteraturlistan, och tråkigare lista får man leta efter. Under arbetets gång fanna jag mig trånande efter arkeologisk litteratur. Det var så illa att jag kände mig nostalgisk över 'Fårad Mark.' Kommer ni ihåg den boken? Då förstår ni hur sorligt mitt tillstånd var.

Boken jag valde att recensera hette Jung & Film. Som titeln lyder handlade den om att analysera filmer med hjälp av Jungs teorier. Svårförstådd och ointressant var mitt omdömde, som ja var tvungen att ordbsajsa ut över minst fem sidor.
Fråga mig inte hur, men jag lyvkdes få halva recensionen att handla om etnoarkeologi och initiationsriter.

Nu dricker jag öl för att fira att min hjärna överlevde tortyren. Undrar vad Jung skulle säga om det?

Dansa på min grav.

Första gången jag läste Dansa på min grav var för sju år sedan och jag fastnade direkt. Så pass att jag köpte den både på engelska och svenska. Såklart hittade jag inte någon av kopiorna när det väl var dags för denna omläsning. Kanske dags för städning och sortering?

Chambers språk och sätt att skriva är mycket speciellt och jag tycker boken är uppbyggd så pass bra att man tror på berättelsen. Verker det klokt? Vad jag menar är att det är troligare att Hal, om han var verklig skulle skriva typen av redogörelse istället för en tillrättalagd lättförstålig historia. Deras kärlek var trasslig så varför ska berättelsen om den vara enkel?

Historien är trasslig och pinsam, vilket gör att den känns äkta. Problemet med många ungomsböcker, eller böcker över huvudtaget är att de inte tål en omläsning, hur bra de än var första gången. Sådant är inte fallet med Dansa på Min Grav, den tål moånga omläsningar och jag upptäcker nya saker eller ser saker annorlunda varje gång.
Som Barrys psykotiska drag som jag inte lade så stor vikt vid förra gången. Den är väldigt intelligent skriven och tar sin läsare på allvar. Själv kände jag mig riktigt stolt när jag kunde hänga med i de litterära och musikaliska hänvisningarna.

En gammal favorit som det var riktigt trevligt att återse. Bra val =)

Dags för Metafiction. Tema September.

Oj, vad snabbt tiden går. Så var det återigen dags för mig att välja tema. Den här gången lovar jag ett tema långt bort från diskbänksrealismen.

Efter mycket velande har jag valt tema för September; Metafiction. Meta Fiction är en väldigt bred term. Den kan beskrivas som berättelser om berättelser, vad som händer på andra håll i den världen samtidigt som berättelsen utspelar sig. Eller som i Jasper Ffordes fall, vad som händer i böckerna när de är oläsa. De tas in på lagning och får miljöerna upprustade etc. Eller i Lida och Secret Window, vad som händer när författaren skriver in sig själv i berättelsen. Eller så kan berättelsen handla om läsandet i sig, som i Den oändliga Historien.

Månadens böcker blir:

Vad hände med Jane Eyre? Av Jasper Fforde.
Den här boken och författaen har jag pratat om tills öronen på lyssnarna närapå fallit av. Jasper Fforde blev snabbt en av mina favoritförfattare. Han gör det inte lätt för sig. Inte bara skriver han om en alernativ värld, han gör det hela mer komplicerat genom att blanda in Metafiction. Och han gör det på ett mycket bra sätt. Ett bra komplement kan vara www.jasperfforde.com.

Lunar Park av Bret Eston Ellis.
För några dagar sedan avslutade jag Lunar Park(se den mycket förvirrade recensionen).
Direkt kände jag att jag ville dela upplevelsen, och finns det något bättre sätt än tvång? Att Lunarpark dessutom räknas som Metafiction gör desoutom det hela legalt.

Rosencrantz & Guildenstern Are Dead av Tom Stoppard.
Det här är från början en pjäs som blev en film. Filmen är enav mina favoriter, så det ska bli intressant att läsa pjäsen som ligger bakom den.
Pjäsen handlar om två biroller i Shakespears Hamlet, de båda vännerna Rosencrantz och Guildernstern. Prinsen har blivit galen och de har blivit kallade till slottet. De vet inte vilken roll de spelar, de vet inte ens vilka de själva är. Hela pjäsen och filmen är en övning i existensiellt tänkande.

Bret Eston Ellis, en läskig jävel.

Som rubriken lyder, jag är rädd. För författaren Bret Eston Ellis. Rädslan startade när jag för några dagar sedan började läsa hans senaste bok, Lunar Park. Jag har inte sovit ordentligt på tre nätter. Boken, som är väldigt bra, har inbillat mig allt från att leksaker blir levande till att monster skrapar i dörrarna.
För ungefär sex år sedan läste jag Lustans Lagar. Jag gillade sättet den bvar skriven på men själva historien föll platt. Efter det läste jag Glamorama, som jag inte fattade ett dugg av och slutade läsa efter halva.
När jag för några dagar sedan gick förbi realådan på ÖB bestämade jag mig för att köpa Lunar Park. Det var dåligt beslut nummer ett, fökjyt av uselt beslut nummer två; att läsa bokjäveln på nätterna. Boken är en prykologisk skräckberättelse med självbigrafiska inslag. Eller en bekännelseroman förklätt till skräckberättelse om man så vill. Lunar Park börjar med en redogörelse för hur det kudne bli som det blev. Bret berättar om knark, sex och våndan över att vara sin generations röst. Om kändisskap som kom för fort och hur hans liv gick åt helvete. Först långsamt men sedan allt fortare med årslånga bokturneér och överdoserr. Räddningen för Bret kommer när hans gamla flamma, skådespelerskan Jayne Dennis tar honom tillbaka.

Berättelsen tar sin början på en halloweenfest där en av gästerna är utklädd till Patrik Bateman från American Psyco. Det som följer är nägra mardrömslika veckor där Brets styvdotters leksak, Therbyn blir levande, Brets barndom tränger sig på och någon begår mord inspirerade av Patrick Bateman själv. Som om inte det vore nog har kvarterets pojkar börjat försvinna.

Boken är spännande och välskriven, för att vara av Bret Eston Ellis. Hans stil är ju speciell. Den är inte på topp hela tiden men tempot är bra och den är helvetes läskig. Bret faller för det största misstag en författare kan göra, han har skrivit in sig själv i berättelsen och tillslut vet varken han eller läsaren vad som är sant eller falskt.

Trots att Lunar Park är läskig rekomenderar jag den. Kanske något att läsa på Roadtrippen?