Wohoo, ännu en bokvinst! Har vunnit Boktipsets Veckans tävling för andra veckan i rad, så nu väntar jag inom kort två välfyllda bokpaket i brevlådan.
Denna gång var tävlingen inriktad på temat mat eftersom Bonniers nya kokbok låg i vinstpotten. Förutom att svara på några frågor skulle man tipsa om en bok som på något sätt innehöll inslag av mat eller ätande. Jag valde att tipsa om Sopranos kokbok med motiveringen:
”Jag tycker om att laga mat och att bläddra i vackra kokböcker och det här är en av mina favoriter i kokbokssamlingen. Den innehåller genuina italienska recept samt mängder med bilder från serien och rollfigurernas tips om allt från olivolja till konsten att vara en god värdinna. Jag följde aldrig serien själv men jag älskar den här kokboken”.
Desutom skulle man skriva ner sin bästa höstmeny med förrätt, varmrätt och efterrätt. Denna är dock lite hemlig än så länge eftersom vi ska ha Halv 8 hos mig-kvällar ett par veckor framöver. Jag lovar dock att sukta er med lite smaskiga bilder från min kväll så snart som möjligt.
Förutom Bonniers kokbok anno 1960 och 2010 finns några signerade böcker från bokmässan i mitt kommande bokpaket samt ett höstsoundtrack i form av Carl Johan Vallgrens Cd-skiva Nattbok.
Stina
tisdag 5 oktober 2010
måndag 4 oktober 2010
Det 200e inlägget
Wohooo! Så blir det jag som får äran att skriva bloggens 200e inlägg. Tänkte göra en nostalgisk djupdykning i quizform över de 199 inlägg som passerat sedan bloggen startade. Självklart med fina priser till vinnaren :) Orkar ni inte delta kan ni ju i alla fall se hur mycket ni minns av de intensiva bokmånader som passerat.
1. Vem har varit mest aktiv i bloggen , dvs skrivit flest inlägg?
2. Vilken författare har förekommit i flest inlägg? Joyce Carol Oates, Margaret Atwood eller Björn Ranelid?
3. Vilka har mina tre månadsteman varit?
4. Vad var namnet på familjen Mulvaneys gård?
5. Översätt termen puta som vi känner igen från Oscar Waos korta förunderliga liv.
6. Är jag en dixie eller en spätta?
7. Vilka två böcker har Sebastian recenserat på bloggen?
8. Vilken var min sommardeckare (som ännu återstår att bli recenserad) sommaren 2010?
9. Vad kallas det när människorna är brunstiga i Mörkrets vänstra hand?
10. Vad hette de tre systrarna i Bergets döttrar?
11. Vad saknar den mystiske mannen i Jerker Virdbors Mannen på Trinisla?
12. Vilket djur tycker sig Kate från Sommarens ljus kunna skymta i en tavla föreställande en vallmoäng?
13. Hur många boktävlingar har jag vunnit sedan bloggen startades?
14. Ungefär hur många böcker kunde jag kunde pricka av på listan 1001 böcker att läsa innan du dör?
15. Vilka maträtter serverades vid den minnesvärda middagen i Den ätbara kvinnan?
16. Vilka har våra mystiska arkeologer varit?
17. Varför är det bra att välja en kvinnlig huvudkaraktär om man ska skriva en deckare enligt Peter Gissy?
18. Vilken författare vill jag helst se i Nyläst?
19. Hur kan man fira Bokens dag 12 oktober tycker ni? (alltså era egna åsikter).
Facit och vinnare tillkännages den 11 oktober, så ni har en vecka på er att ta reda på de rätta svaren. Lycka till!
Stina
1. Vem har varit mest aktiv i bloggen , dvs skrivit flest inlägg?
2. Vilken författare har förekommit i flest inlägg? Joyce Carol Oates, Margaret Atwood eller Björn Ranelid?
3. Vilka har mina tre månadsteman varit?
4. Vad var namnet på familjen Mulvaneys gård?
5. Översätt termen puta som vi känner igen från Oscar Waos korta förunderliga liv.
6. Är jag en dixie eller en spätta?
7. Vilka två böcker har Sebastian recenserat på bloggen?
8. Vilken var min sommardeckare (som ännu återstår att bli recenserad) sommaren 2010?
9. Vad kallas det när människorna är brunstiga i Mörkrets vänstra hand?
10. Vad hette de tre systrarna i Bergets döttrar?
11. Vad saknar den mystiske mannen i Jerker Virdbors Mannen på Trinisla?
12. Vilket djur tycker sig Kate från Sommarens ljus kunna skymta i en tavla föreställande en vallmoäng?
13. Hur många boktävlingar har jag vunnit sedan bloggen startades?
14. Ungefär hur många böcker kunde jag kunde pricka av på listan 1001 böcker att läsa innan du dör?
15. Vilka maträtter serverades vid den minnesvärda middagen i Den ätbara kvinnan?
16. Vilka har våra mystiska arkeologer varit?
17. Varför är det bra att välja en kvinnlig huvudkaraktär om man ska skriva en deckare enligt Peter Gissy?
18. Vilken författare vill jag helst se i Nyläst?
19. Hur kan man fira Bokens dag 12 oktober tycker ni? (alltså era egna åsikter).
Facit och vinnare tillkännages den 11 oktober, så ni har en vecka på er att ta reda på de rätta svaren. Lycka till!
Stina
Utmaning!
Halo boktrianglare!
Ni har väl inte missat att det snart är bokens dag, närmare bestämt den 12 oktober. Det är ju väl värt att fira, kanske genom att spendera några timmar med en bra bok. Jag har dock ett förslag och en utmaning om ni har tid och ork att göra det lite mer spännande i år.
Varför inte leva dagen som en favoritkaraktär ur en bok och berätta i ett inlägg på bloggen om hur dagen har varit. Har man möjlighet skulle det vara kul om man tar lite bilder från dagen och lägger upp också. Vill man göra det mera spännande kan man ju låta de övriga gissa vem man ska föreställa.
Vad säger ni? Nån som är på?
Stina
Ni har väl inte missat att det snart är bokens dag, närmare bestämt den 12 oktober. Det är ju väl värt att fira, kanske genom att spendera några timmar med en bra bok. Jag har dock ett förslag och en utmaning om ni har tid och ork att göra det lite mer spännande i år.
Varför inte leva dagen som en favoritkaraktär ur en bok och berätta i ett inlägg på bloggen om hur dagen har varit. Har man möjlighet skulle det vara kul om man tar lite bilder från dagen och lägger upp också. Vill man göra det mera spännande kan man ju låta de övriga gissa vem man ska föreställa.
Vad säger ni? Nån som är på?
Stina
It was many and many a years ago in a kingdom by the sea..
Efter att ha påbörjat läsningen av Vladimir Nabokovs Lolita känner jag mig manad att publicera en av mina favoritdikter här på bloggen, Edgar Allan Poe´s sista kompletta dikt Annabel Lee. Den skrevs 1849 och behandlar ett av hans favoritteman: en vacker kvinnas, eller i det här fallet flickas, död.
Den handlar om hur diktens berättare blir handlöst förälskad i en ung vacker flicka. Flickan dör snart men deras kärlek är så stark att den når bortom döden. Efter hennes död övergår hans kärlek i en slags besatthet där han snarast dyrkar henne. Varje natt drömmer han om sin Annabel Lee, precis som Humbert drömmer om sin Lolita. Det är en idealisk och ouppnåelig kärlek/besatthet som beskrivs i dikten så jag förstår mycket väl varför huvudkaraktären Humbert Humbert vid flera tillfällen hänsyftar till denna dikt.
Annabel Lee
It was many and many a year ago,
In a kingdom by the sea,
That a maiden there lived whom you may know
By the name of Annabel Lee;
And this maiden she lived with no other thought
Than to love and be loved by me.
I was a child and she was a child,
In this kingdom by the sea;
But we loved with a love that was more than love -
I and my Annabel Lee;
With a love that the winged seraphs of heaven
Coveted her and me.
And this was the reason that, long ago,
In this kingdom by the sea,
A wind blew out of a cloud, chilling
My beautiful Annabel Lee;
So that her highborn kinsman came
And bore her away from me,
To shut her up in a sepulcher
In this kingdom by the sea.
The angels, not half so happy in heaven,
Went envying her and me
Yes! that was the reason
(as all men know, In this kingdom by the sea)
That the wind came out of the cloud by night,
Chilling and killing my Annabel Lee.
But our love was stronger by far than the love
Of those who were older than we
Of many far wiser than we
And neither the angels in heaven above,
Nor the demons down under the sea,
Can ever dissever my soul from the soul
Of the beautiful Annabel Lee.
For the moon never beams without bringing me dreams
Of the beautiful Annabel Lee;
And the stars never rise but I feel the bright eyes
Of the beautiful Annabel Lee;
And so, all the night-tide, I lie down by the side
Of my darling, my darling, my life and my bride,
In the sepulcher there by the sea,
In her tomb by the sounding sea.
Stina
Den handlar om hur diktens berättare blir handlöst förälskad i en ung vacker flicka. Flickan dör snart men deras kärlek är så stark att den når bortom döden. Efter hennes död övergår hans kärlek i en slags besatthet där han snarast dyrkar henne. Varje natt drömmer han om sin Annabel Lee, precis som Humbert drömmer om sin Lolita. Det är en idealisk och ouppnåelig kärlek/besatthet som beskrivs i dikten så jag förstår mycket väl varför huvudkaraktären Humbert Humbert vid flera tillfällen hänsyftar till denna dikt.
Annabel Lee
It was many and many a year ago,
In a kingdom by the sea,
That a maiden there lived whom you may know
By the name of Annabel Lee;
And this maiden she lived with no other thought
Than to love and be loved by me.
I was a child and she was a child,
In this kingdom by the sea;
But we loved with a love that was more than love -
I and my Annabel Lee;
With a love that the winged seraphs of heaven
Coveted her and me.
And this was the reason that, long ago,
In this kingdom by the sea,
A wind blew out of a cloud, chilling
My beautiful Annabel Lee;
So that her highborn kinsman came
And bore her away from me,
To shut her up in a sepulcher
In this kingdom by the sea.
The angels, not half so happy in heaven,
Went envying her and me
Yes! that was the reason
(as all men know, In this kingdom by the sea)
That the wind came out of the cloud by night,
Chilling and killing my Annabel Lee.
But our love was stronger by far than the love
Of those who were older than we
Of many far wiser than we
And neither the angels in heaven above,
Nor the demons down under the sea,
Can ever dissever my soul from the soul
Of the beautiful Annabel Lee.
For the moon never beams without bringing me dreams
Of the beautiful Annabel Lee;
And the stars never rise but I feel the bright eyes
Of the beautiful Annabel Lee;
And so, all the night-tide, I lie down by the side
Of my darling, my darling, my life and my bride,
In the sepulcher there by the sea,
In her tomb by the sounding sea.
Stina
Med lite smink i bakfickan fixar sig det mesta
Del arton
Innan konstverket påbörjas väljer Jonas att kladda lite på sig själv först. Stora svarta ringar runt ögonen, så att de ser riktigt insjunkna ut, och blicken blir skrämmande och intensiv. Det är vad han hoppas åstadkomma, i alla fall, men han har inte någon fickspegel på sig så att han kan se slutresultatet. Ändå är han säker på att det kommer att fungera. Han har varit på tillräckligt många Halloweenpartyn för att veta hur man fixar en sådan enkel detalj. Jonas älskar maskeradpartyn, gärna lite mer glammiga sorter. Precis som James Bond är han en mästare på förklädnader. Därför vet han att han kommer att lyckas i sitt uppsåt. De här barnen kanske har en fördel i att de känner sig hemma i de här mörka gränderna och trånga bakgatorna, men Jonas har flera trumf på hand, det här är bara ett av många. Som en gay man vet Jonas hur han ska klä sig för att sticka ut. Han vet hur han med sin charm och sitt stiliga yttre ska dra blickarna till sig. Oh man, does he ever!
Å andra sidan vet han också hur han ska göra för att smälta in, för att smälta samman med skuggorna, bli ett med natten. Tyst som en mus, smidig och smygande som en panter…. Pang, brak, krasch! Opsie, där var visst en liten soptunna i vägen. Förbannade, jävla plåthelvete, väser Jonas ur ena mungipan. Nu är han avslöjad en gång för alla, och inte alls på det sätt han hade tänkt sig. Det var den hämndplanen det. Ungarna blir säkert vettskrämda för en plåttunna som faller omkull. Snart kommer de att vara här. Snart kommer de att se honom. Han kurar ihop sig så gott det går för att bli så liten som möjligt och lyssnar samtidigt efter steg i mörkret, men hör inga. Kan det vara så att de faktiskt inte hörde honom? Det låter nästan för bra för att vara sant, denna helvetes natt, då precis allting tycks gå fel. Men han verkar ha turen på sin sida den här gången.
Han vågar sig upp i stående ställning och spejar i mörkret bort mot fontänen. Figurerna han skymtat tidigare verkar inte ha hört något. De verkar precis lika upptagna som tidigare med vad det nu är de gör, antagligen något kriminellt som vandalisering eller nedklottring. Jonas såg ju med en gång vilka små ligister de var. Nu ska de en gång för alla få sig en läxa. Han förstår dock inte hur de kunnat undgå att höra det ljudliga braket då soptunnan föll till marken. När han spenderat sin tid i deras sällskap verkade de ju inte direkt lomhörda. Kanske är de bara väldigt koncentrerade på vad de gör, eller så är de vana vid att katter eller råttor springer omkring och för oväsen. Det här är nog ett område där sådana varelser stormtrivs. Gulp, katter. Det får Jonas osökt att tänka på en särskild sådan. En särskild sådan han helst inte vill tänka på och än mindre stöta samman med. Bäst att skynda på med hämndaktionen så att han kan komma härifrån någon gång. Och den här gången ska han inte släppa de små lymlarna ur sikte. Vare sig de vill det eller ej ska de hjälpa honom att hitta rätt väg tillbaka.
– Darra barn, skrockar han för sig själv. Farbror Jonas har återuppstått ifrån de döda och från graven tar han med sig ett gruvligt begär efter hämnd. Det låter inte riktigt som en replik ur någon cool film, men Jonas är rätt nöjd ändå. Bara tanken på hämnd får hans läppar att dras uppåt och bilda ett synnerligen obehagligt varggrin. Han vänder sig om mot husväggen och börjar skissa upp en dödskalle. Under den textar han med oregelbundna bokstäver ”Ni kan inte undkomma mej! /Farbror J”. Vad som skrämmer dagens ungar är han inte riktigt säker på men är det gott nog åt Fantomen är det gott nog åt honom också. Om han varit barn skulle han ha kissat på sig av skräck vid ett så hemskt meddelande. Vänta nu förresten, det skulle han ha gjort idag också. Men vilken vuxen människa med vettet i behåll skulle inte ha gjort det resonerar han för sig själv.
Han ställer sig lite i skymundan så att de först inte ska se honom när de läser meddelandet. Därefter börjar han stöna på ett hemskt gengångarvis. Det låter mest som ett underligt djur, en kaja, en kråka eller nåt. Men, men…. Ungarna kommer nog att bli tillräckligt skrajsna ändå. Ännu har de ingen aning om vad som väntar dem. Moa ha ha ha ha! Vansinnesskrattet ekar inom honom igen och den här gången kan han inte hålla tillbaka det. Det väller ur honom och ekar snart spöklikt i natten. Turligt nog förstärker det bara den effekt han velat framhäva. Den som inte skräms av allt detta är inte av mänsklig härkomst och kan inte ha ett bultande hjärta i kroppen. Var den tanken kom ifrån vet han inte, men den skrämmer honom. Sådana otäcka tankar vill han inte ha flygande omkring i skallen. Bort, bort! Det är för tusan inte han som ska bli uppskrämd, och av sitt eget tilltag dessutom. Det är rent skrattretande. Han ler förnöjt över sin lilla ordvits och känner sig genast säkrare igen. Så säker som man nu känner sig på en okänd bakgata mitt i mörka natten. Han vänder sig om och spejar återigen mot fontänen för att få se effekten av sina gastkramande läten och ser…. Ingenting, absolut ingenting. Han blir så fruktansvärt besviken av detta bakslag att han får kväljningar. Det ger honom en besk och otäck smak i munnen. Oturen fortsätter att förfölja honom alltså. Om han bara inte hade börjat skratta hade han kanske varit lite mer uppmärksam. Då skulle de aldrig ha kunnat smita ifrån honom en andra gång.
Men vänta lite nu. Var det inte något som rörde sig vid fontänen. Kan de vara så sluga att de kände igen honom på direkten och trodde att de skulle kunna lura honom genom att gömma sig i fontänen. Den finten gick han inte på! Med snabba kliv närmar han sig fontänen för att ge syndarna en rejäl minnesbeta. Farbror Jonas är här och han är inte glad att se er! Som han närmar sig ser han hur rätt han haft. Mycket riktigt ligger det någon och trycker nere i fontänen. Han tar ett bestämt tag om personens nacke och ser det långa håret lysa svagt grönt i månskenet. Vänta nu lite, grönt?
Stina
Innan konstverket påbörjas väljer Jonas att kladda lite på sig själv först. Stora svarta ringar runt ögonen, så att de ser riktigt insjunkna ut, och blicken blir skrämmande och intensiv. Det är vad han hoppas åstadkomma, i alla fall, men han har inte någon fickspegel på sig så att han kan se slutresultatet. Ändå är han säker på att det kommer att fungera. Han har varit på tillräckligt många Halloweenpartyn för att veta hur man fixar en sådan enkel detalj. Jonas älskar maskeradpartyn, gärna lite mer glammiga sorter. Precis som James Bond är han en mästare på förklädnader. Därför vet han att han kommer att lyckas i sitt uppsåt. De här barnen kanske har en fördel i att de känner sig hemma i de här mörka gränderna och trånga bakgatorna, men Jonas har flera trumf på hand, det här är bara ett av många. Som en gay man vet Jonas hur han ska klä sig för att sticka ut. Han vet hur han med sin charm och sitt stiliga yttre ska dra blickarna till sig. Oh man, does he ever!
Å andra sidan vet han också hur han ska göra för att smälta in, för att smälta samman med skuggorna, bli ett med natten. Tyst som en mus, smidig och smygande som en panter…. Pang, brak, krasch! Opsie, där var visst en liten soptunna i vägen. Förbannade, jävla plåthelvete, väser Jonas ur ena mungipan. Nu är han avslöjad en gång för alla, och inte alls på det sätt han hade tänkt sig. Det var den hämndplanen det. Ungarna blir säkert vettskrämda för en plåttunna som faller omkull. Snart kommer de att vara här. Snart kommer de att se honom. Han kurar ihop sig så gott det går för att bli så liten som möjligt och lyssnar samtidigt efter steg i mörkret, men hör inga. Kan det vara så att de faktiskt inte hörde honom? Det låter nästan för bra för att vara sant, denna helvetes natt, då precis allting tycks gå fel. Men han verkar ha turen på sin sida den här gången.
Han vågar sig upp i stående ställning och spejar i mörkret bort mot fontänen. Figurerna han skymtat tidigare verkar inte ha hört något. De verkar precis lika upptagna som tidigare med vad det nu är de gör, antagligen något kriminellt som vandalisering eller nedklottring. Jonas såg ju med en gång vilka små ligister de var. Nu ska de en gång för alla få sig en läxa. Han förstår dock inte hur de kunnat undgå att höra det ljudliga braket då soptunnan föll till marken. När han spenderat sin tid i deras sällskap verkade de ju inte direkt lomhörda. Kanske är de bara väldigt koncentrerade på vad de gör, eller så är de vana vid att katter eller råttor springer omkring och för oväsen. Det här är nog ett område där sådana varelser stormtrivs. Gulp, katter. Det får Jonas osökt att tänka på en särskild sådan. En särskild sådan han helst inte vill tänka på och än mindre stöta samman med. Bäst att skynda på med hämndaktionen så att han kan komma härifrån någon gång. Och den här gången ska han inte släppa de små lymlarna ur sikte. Vare sig de vill det eller ej ska de hjälpa honom att hitta rätt väg tillbaka.
– Darra barn, skrockar han för sig själv. Farbror Jonas har återuppstått ifrån de döda och från graven tar han med sig ett gruvligt begär efter hämnd. Det låter inte riktigt som en replik ur någon cool film, men Jonas är rätt nöjd ändå. Bara tanken på hämnd får hans läppar att dras uppåt och bilda ett synnerligen obehagligt varggrin. Han vänder sig om mot husväggen och börjar skissa upp en dödskalle. Under den textar han med oregelbundna bokstäver ”Ni kan inte undkomma mej! /Farbror J”. Vad som skrämmer dagens ungar är han inte riktigt säker på men är det gott nog åt Fantomen är det gott nog åt honom också. Om han varit barn skulle han ha kissat på sig av skräck vid ett så hemskt meddelande. Vänta nu förresten, det skulle han ha gjort idag också. Men vilken vuxen människa med vettet i behåll skulle inte ha gjort det resonerar han för sig själv.
Han ställer sig lite i skymundan så att de först inte ska se honom när de läser meddelandet. Därefter börjar han stöna på ett hemskt gengångarvis. Det låter mest som ett underligt djur, en kaja, en kråka eller nåt. Men, men…. Ungarna kommer nog att bli tillräckligt skrajsna ändå. Ännu har de ingen aning om vad som väntar dem. Moa ha ha ha ha! Vansinnesskrattet ekar inom honom igen och den här gången kan han inte hålla tillbaka det. Det väller ur honom och ekar snart spöklikt i natten. Turligt nog förstärker det bara den effekt han velat framhäva. Den som inte skräms av allt detta är inte av mänsklig härkomst och kan inte ha ett bultande hjärta i kroppen. Var den tanken kom ifrån vet han inte, men den skrämmer honom. Sådana otäcka tankar vill han inte ha flygande omkring i skallen. Bort, bort! Det är för tusan inte han som ska bli uppskrämd, och av sitt eget tilltag dessutom. Det är rent skrattretande. Han ler förnöjt över sin lilla ordvits och känner sig genast säkrare igen. Så säker som man nu känner sig på en okänd bakgata mitt i mörka natten. Han vänder sig om och spejar återigen mot fontänen för att få se effekten av sina gastkramande läten och ser…. Ingenting, absolut ingenting. Han blir så fruktansvärt besviken av detta bakslag att han får kväljningar. Det ger honom en besk och otäck smak i munnen. Oturen fortsätter att förfölja honom alltså. Om han bara inte hade börjat skratta hade han kanske varit lite mer uppmärksam. Då skulle de aldrig ha kunnat smita ifrån honom en andra gång.
Men vänta lite nu. Var det inte något som rörde sig vid fontänen. Kan de vara så sluga att de kände igen honom på direkten och trodde att de skulle kunna lura honom genom att gömma sig i fontänen. Den finten gick han inte på! Med snabba kliv närmar han sig fontänen för att ge syndarna en rejäl minnesbeta. Farbror Jonas är här och han är inte glad att se er! Som han närmar sig ser han hur rätt han haft. Mycket riktigt ligger det någon och trycker nere i fontänen. Han tar ett bestämt tag om personens nacke och ser det långa håret lysa svagt grönt i månskenet. Vänta nu lite, grönt?
Stina
söndag 3 oktober 2010
Den tredje bokmiddagen- Sommarens ljus
En härligt solig (nåja) sensommardag samlades vi hemma hos Stina för en bokmiddag i sommarens och målandets tecken. Till middag avnjöts läckerheter som serverats i boken. Till förrätt blev det trekantsmackor med majonnäs, senap och skinka/ost a la lillsyrran i boken. Till huvudrätt blev det grekisk sallad, vilket serverats under en middagsbjudning i boken och till efterrätt blev det precis som vid denna glass. Allt mycket smaskigt tillagat främst av Stina, men jag måste framhålla att jag var den som lade samman mackorna. Om jag får säga det själv ett mycket väl utfört arbete som krävde stor skicklighet!
Till middagen kom Sebbe som den målande pappan och Johan som, eftersom vi var snälla, fick vara the love interrest. Tyvärr hann vi inte med särskilt mycket målande, men som alla vet kan ju inte konst stressas fram. Så småningom kommer i alla fall fina porträtt av samtliga närvarande postas på bloggen och jag är säker på att samtliga (ja i alla fall min) kommer att vara verkliga mästerverk.
Under middagen diskuterades självklart boken, och även boken i boken som ju var Shakespeares "Stormen". Som väntat hade varken Sebbe eller Johan något intelligent att säga om någon av böckerna (vilket inte var helt oväntat då de inte läst någon av dem) men de ska i alla fall ha heder för att de försökte. Det ska ju också tilläggas att ingen av dem har riktigt alla getter hemma så bara att andas och prata på samma gång måste ju vara en seger för dem. Grattis killar! Stina och jag hade då mer utbyte av varandra i och med att vi båda faktiskt läst bägge böckerna. Ingen av oss gillade "Stormen" och hade inget bra att säga om den, men om "Sommarens ljus" fanns mycket bra att säga. Stina hade verkligen lyckats passa in boken i rätt månad då vi precis som i boken genomlevde en riktig värmebölja medan vi läste den och vi båda var lika trötta på turister som huvudpersonen i boken.
Och även om bokmiddagen för "Sommarens ljus", som vi hade i slutet av september, kanske var lite i senaste laget så tycker i alla fall jag att det blev ett passande avslut på sommaren 2010. Och vi får väl se om jag sommaren 2011 kanske till och med tar och läser om den.....
Om jag kunde drömma (skulle jag ha våta Harlequindrömmar?)
Angel, Druscilla, Faith, en Lost Boy och Edward himselfAtt läsa första delen i Stephanie Meyers vampyrserie, "Om jag kunde drömma", har fått mig att inse ett och annat.
För det första har det fått mig att på allvar inse hur dålig smak folk verkligen har. Jag menar den här hemska vampyrsmörjan har sålt som smör i solsken och gett upphov till begrepp som team Edward och team Jakob (Thats my team! Oho Jakob, if you read this give me a call! Please!). Det är för jävligt helt enkelt!
För det andra har min uppfattnig om fjortisar sjunkit ännu mer (som om jag ens hade trott att det kunde vara möjligt). Det är läskigt när fjortonåriga tjejer suktar efter vampyrer vars främsta egenskap verkar vara att de är creepy skitstövlar som bryter sig in hos värnlösa tonårsflickor för att sitta och titta på när de sover (och gud vet vad annat de hittar på för perversiteter?). Hallå, är detta drömkillen? I mina ögon känns det mer som en stalkig pedofil, för hallå Edward är typ 1000 år gammal och suktar efter en tjej som knappt kommit i puberteten. Yuk och dubbelyuk! Kunde han inte gått efter någon mer i hans ålder typ Bellas mormor eller nåt?
För det tredje blir jag mörkrädd när jag tänker på att dessa böcker är något som 30-plussare läser och tycker är bra. Fjortisarna behöver ju liksom inte förklara sig på samma sätt (hallllåå de är fjortisar!), men trettioåringar, varför läser de denna smörja? Känns det mer legitimt än tantsnusk och harlekinromaner?
Men för att gå över till Meyers författarskap så tycker jag bäst det kan beskrivas som en blandning mellan cheesy harlekinroman (tänk värsta sorten) och riktigt, riktigt (ja alltså RIKTIGT) dåligt skriven fanfiction. Meyer verkar heller inte ha något sinne för proportioner utan fläskar på för allt vad hon är värd- varenda kille som ens sneglar åt Bella blir förälskade i henne, allt (ja verkligen ALLT) med Edward är perfekt (tror inte någon annan karaktärsegenskap för honom blir beskriven i boken) och Bella får i princip andnöd bara av att titta på honom och ja hon svimmar faktiskt och slutar andas (och här överdriver jag faktiskt inte) varenda gång de kysser varandra (kanske därför han inte valde mormodern då hon dött av hjärtattack vid första hångeltillfälle?). Kom igen liksom, och det här sväljer tjejer världen över med hull och hår!
Som om boken inte kunde bli fånigare verkar Metyer totalt sakna respekt för vamyrromanen som företeelse och låter därför sina vampyrer glittra och klättra i träd. Varför frågar jag mig, vaaaaaaaafffööööööör?
Självklart måste detta bottennap till bok på något sätt firas, och vi valde att göra det med en riktig Twilightkväll. Alla inbjudna var tvugna att klä ut sig till vampyr, varulv eller vampire-slayer, alla var tvugna att se den underbara filmen "Vampire sucks" och alla var tvungna att dricka under givna moment. Så tack Stephanie Meyers för att du skriver så sugigt, utan dig hade jag aldrig haft en så trevlig baksmälla förra söndagen!
Edward himself sprakling
Drucilla
Vampyrjagande Lost boy
AngelNärvarande vid middagen var också en vegetarisk halvvampyr från Lost boys 2 och varulven Jakob från Twilight, men de var lite blyga och vågade inte vara med på kort!
tisdag 28 september 2010
Let the game begin
Del sjutton
Med steg så tysta och smygande att till och med skräckens mästare Fluffy skulle ha blivit stolt över honom närmar sig Jonas sakta men säkert den plats där de hemska skriken för bara några korta minuter sedan ljöd hemska och blodisande. Med ryggen pressad mot husväggarna och ögonen ivrigt spanandes runtomkring sig efter kända och okända faror avancerar Jonas framåt. Och allt verkar gå som han planerat. Ingen hoppar fram ur mörkret för att skrämma livet ur honom (som om de skulle lyckas med det, de små skitarna), inga fotsteg hörs i mörkret utom hans egna och inga viskande röster avslöjar att det finns någon i närheten.
Till slut tror han sig stå i närheten av vad som skulle kunna vara den rätta platsen. Han pressar sig ännu närmare den kalla husväggen och tittar försiktigt runt hörnet sedan han enligt konstens alla regler sett till att kusten är klar. Men i dunklet är det inte mycket han kan urskilja. Gatlyktans dunkla sken förmår inte lysa upp gränden ordentligt och allt Jonas otränade mörkerseende kan skymta är ett öde torg, vid vilket en uttorkad fontän tronar.
Men vänta, nu tycker han sig se rörelser vid högra sidan av fontänen. Två gestalter böjer sig mot den. Vad är det egentligen de håller på med? Jonas anstränger sig till det yttersta för att försöka urskilja vad de gör. Men förgäves, det är lika bara att inse att han måste komma närmare om han ska ha en chans att se vad det är som försiggår. Men han måste ta det lugnt, lugnt och försiktigt. Inga överilade rörelser nu. Han har kommit så här långt och nu ska de inte få upptäcka honom. Han ska driva sin hämnd långt. Sin ljuva, välförtjänta hämnd. Han ska få dem att skrika och ropa efter mamma. Han ska få dem att kissa på sig av skräck, han ska få dem att tillbe honom. Deras övermänniska Jonas ska triumfera och de ska krypa i stoftet för honom. He He Heeeeeeee. Inombords ljuder ett hemskt och vansinnigt skratt som bara längtar efter att få tränga fram över hans läppar. Men Jonas besinnar sig. Let the game Begin!
Frågan är bara; hur ska han egentligen få småungarna så vettskrämda som bara möjligt. Här är inte läge för några halvmesyrer, här är det kall skräck som gäller. Hmm, tänker Jonas och kugghjulen snurrar. Så kommer han att tänka på något han läste för ett par år sedan. Något om en blåklädd man i trikåer, något om Fantomen, djungelns och alla onda mäns skräck. Det funkade för Fantomen, men frågan är om det kommer att funka för honom, Jonas. Det skulle kunna gå!
Hur var det nu? Javisst, ja. Det var de här skurkaktiga typerna, bankrånare kanske de var? Eller var de mördare? Ja, ja, hur som helst. De var där i djungeln och gömde sig när HAN med stort H fick reda på det. Det var en fyra- fem stycken av dem, men med hjälp av list och styrka klarade han av det minsann, och det kommer Jonas också att göra. Fantomen spelade på deras rädsla och det är precis vad Jonas också ska göra. Först ritade han en dödskalle, och oj vad de freakade ut när de fick se den. Jonas skrockar inombords. Vad gjorde han sen? Javisst, han slog ner en av dem och dödskallemärkte honom. Den delen får han tyvärr skippa. Sen talade han ur mörkret med en skrämmande röst och resten av dem flydde. Det kan han garanterat klara av.
Vilken plan, vilken plan! Med fingrar darrande av upphetsning tar Jonas fram sin svarta kajalpenna ur fickan. Här ska skapas konst!
Stina
Med steg så tysta och smygande att till och med skräckens mästare Fluffy skulle ha blivit stolt över honom närmar sig Jonas sakta men säkert den plats där de hemska skriken för bara några korta minuter sedan ljöd hemska och blodisande. Med ryggen pressad mot husväggarna och ögonen ivrigt spanandes runtomkring sig efter kända och okända faror avancerar Jonas framåt. Och allt verkar gå som han planerat. Ingen hoppar fram ur mörkret för att skrämma livet ur honom (som om de skulle lyckas med det, de små skitarna), inga fotsteg hörs i mörkret utom hans egna och inga viskande röster avslöjar att det finns någon i närheten.
Till slut tror han sig stå i närheten av vad som skulle kunna vara den rätta platsen. Han pressar sig ännu närmare den kalla husväggen och tittar försiktigt runt hörnet sedan han enligt konstens alla regler sett till att kusten är klar. Men i dunklet är det inte mycket han kan urskilja. Gatlyktans dunkla sken förmår inte lysa upp gränden ordentligt och allt Jonas otränade mörkerseende kan skymta är ett öde torg, vid vilket en uttorkad fontän tronar.
Men vänta, nu tycker han sig se rörelser vid högra sidan av fontänen. Två gestalter böjer sig mot den. Vad är det egentligen de håller på med? Jonas anstränger sig till det yttersta för att försöka urskilja vad de gör. Men förgäves, det är lika bara att inse att han måste komma närmare om han ska ha en chans att se vad det är som försiggår. Men han måste ta det lugnt, lugnt och försiktigt. Inga överilade rörelser nu. Han har kommit så här långt och nu ska de inte få upptäcka honom. Han ska driva sin hämnd långt. Sin ljuva, välförtjänta hämnd. Han ska få dem att skrika och ropa efter mamma. Han ska få dem att kissa på sig av skräck, han ska få dem att tillbe honom. Deras övermänniska Jonas ska triumfera och de ska krypa i stoftet för honom. He He Heeeeeeee. Inombords ljuder ett hemskt och vansinnigt skratt som bara längtar efter att få tränga fram över hans läppar. Men Jonas besinnar sig. Let the game Begin!
Frågan är bara; hur ska han egentligen få småungarna så vettskrämda som bara möjligt. Här är inte läge för några halvmesyrer, här är det kall skräck som gäller. Hmm, tänker Jonas och kugghjulen snurrar. Så kommer han att tänka på något han läste för ett par år sedan. Något om en blåklädd man i trikåer, något om Fantomen, djungelns och alla onda mäns skräck. Det funkade för Fantomen, men frågan är om det kommer att funka för honom, Jonas. Det skulle kunna gå!
Hur var det nu? Javisst, ja. Det var de här skurkaktiga typerna, bankrånare kanske de var? Eller var de mördare? Ja, ja, hur som helst. De var där i djungeln och gömde sig när HAN med stort H fick reda på det. Det var en fyra- fem stycken av dem, men med hjälp av list och styrka klarade han av det minsann, och det kommer Jonas också att göra. Fantomen spelade på deras rädsla och det är precis vad Jonas också ska göra. Först ritade han en dödskalle, och oj vad de freakade ut när de fick se den. Jonas skrockar inombords. Vad gjorde han sen? Javisst, han slog ner en av dem och dödskallemärkte honom. Den delen får han tyvärr skippa. Sen talade han ur mörkret med en skrämmande röst och resten av dem flydde. Det kan han garanterat klara av.
Vilken plan, vilken plan! Med fingrar darrande av upphetsning tar Jonas fram sin svarta kajalpenna ur fickan. Här ska skapas konst!
Stina
Månadens tema oktober: Det aningen störda temat (med psykopater, konstiga människor och mordiska androider)
Månadens bok: Do androids dream of electric sheeep? av Philip K. Dick 1968.
De tre första Dexter-böckerna av Jeff Lindsay:
Darkly dreaming Dexter 2004.
Dearly devoted Dexter 2005.
Dexter in the dark 2007.
Skrattets rike (The Land of Laughs) av Jonathan Carrol 1980.
Lustans lagar (Rules of Attraction) av Bret Easton Ellis 1987.
Hey Dolly av Amanda Svensson 2008.
Månadens tema är aningen stört, och kan på så sätt påminna om mina fellow boktrianglare, så tack för inspirationen tjejer! Efter att månadens tema är genomfört, hur många av böckerna ni än väljer att läsa, så får ni gärna skriva ett litet inlägg om vilken av de många störda huvudpersonerna ni tycker mest påminner om er själva. Kanske kan ni se drag av er själva i flera, vad vet jag, det återstår att se. Mycket spännade.
Månadens bok Do androids dream of electric sheep? är boken som Bladerunner löst baserats på. Vi får följa den licenserade prisjägaren Rick Deckard i jakten på sex androider. De ser ut och tänker som människor men är ytterst farliga. Romanen är flerfaldigt prisbelönad och eftersom jag tycker om filmen har jag länge velat läsa den, och nu slipper jag läsa den själv också eftersom det är Månadens bok. Låt oss bara hoppas att den är minst lika bra som filmen.
Dexter-böckerna kräver nog ingen närmare introducering. Läs dem om du vill komma vår favoritseriemördare närmare inpå livet. He´s as charming as ever and just as deadly... Passa dig om du har som hobby att att choppa medmänniskor i bitar – Dexter är aldrig långt borta.
Skrattets rike handlar om Thomas Abbey som är smått besatt av den döde författaren Marshall France. Hans liv tar en ny vändning när han möter en kvinna som är lika besatt av Marshall France som hans själv. Tillsammans ger de sig av till författarens hemstad, en liten landsortshåla, för att skriva hans biografi. När de anlänt till staden börjar snart underliga saker att utspela sig, bland annat stöter de på en talande hund och en märkligt likgiltig lokalbefolkning. Något är helt klart off, men vad?
Lustans lagar utspelar sig vid Camden College, en konstskola för rikemansbarn i New England. På Camden College finns bara en regel: Det finns inga regler. Så snurrar det på med alkohol, droger, sex och vilda campuspartyn.
I Hey Dolly dissar huvudkaraktären sin pandaälskande pojkvän, sina neurotiska vänner, sina menlösa syskon, och ja de flesta i sin närhet. Jag gör inte ens ett försök att beskriva Dolly själv här, hon måste upplevas – så läs!
Stina
De tre första Dexter-böckerna av Jeff Lindsay:
Darkly dreaming Dexter 2004.
Dearly devoted Dexter 2005.
Dexter in the dark 2007.
Skrattets rike (The Land of Laughs) av Jonathan Carrol 1980.
Lustans lagar (Rules of Attraction) av Bret Easton Ellis 1987.
Hey Dolly av Amanda Svensson 2008.
Månadens tema är aningen stört, och kan på så sätt påminna om mina fellow boktrianglare, så tack för inspirationen tjejer! Efter att månadens tema är genomfört, hur många av böckerna ni än väljer att läsa, så får ni gärna skriva ett litet inlägg om vilken av de många störda huvudpersonerna ni tycker mest påminner om er själva. Kanske kan ni se drag av er själva i flera, vad vet jag, det återstår att se. Mycket spännade.
Månadens bok Do androids dream of electric sheep? är boken som Bladerunner löst baserats på. Vi får följa den licenserade prisjägaren Rick Deckard i jakten på sex androider. De ser ut och tänker som människor men är ytterst farliga. Romanen är flerfaldigt prisbelönad och eftersom jag tycker om filmen har jag länge velat läsa den, och nu slipper jag läsa den själv också eftersom det är Månadens bok. Låt oss bara hoppas att den är minst lika bra som filmen.
Dexter-böckerna kräver nog ingen närmare introducering. Läs dem om du vill komma vår favoritseriemördare närmare inpå livet. He´s as charming as ever and just as deadly... Passa dig om du har som hobby att att choppa medmänniskor i bitar – Dexter är aldrig långt borta.
Skrattets rike handlar om Thomas Abbey som är smått besatt av den döde författaren Marshall France. Hans liv tar en ny vändning när han möter en kvinna som är lika besatt av Marshall France som hans själv. Tillsammans ger de sig av till författarens hemstad, en liten landsortshåla, för att skriva hans biografi. När de anlänt till staden börjar snart underliga saker att utspela sig, bland annat stöter de på en talande hund och en märkligt likgiltig lokalbefolkning. Något är helt klart off, men vad?
Lustans lagar utspelar sig vid Camden College, en konstskola för rikemansbarn i New England. På Camden College finns bara en regel: Det finns inga regler. Så snurrar det på med alkohol, droger, sex och vilda campuspartyn.
I Hey Dolly dissar huvudkaraktären sin pandaälskande pojkvän, sina neurotiska vänner, sina menlösa syskon, och ja de flesta i sin närhet. Jag gör inte ens ett försök att beskriva Dolly själv här, hon måste upplevas – så läs!
Stina
Vinstregn!
Ännu en gång har jag vunnit Boktipsets ”Veckans tävling” och denna gång var det lite av en storvinst med hela sju böcker i potten. Me likey, me likey a lot!!!! Det känns himla bra faktiskt med en trevlig bokvinst i dessa panka tider.
Tävlingen gick ut på att svara rätt på tre frågor gällande bokmässan samt att tala om vilken svensk författare man helst skulle vilja se i Nyläst under hösten. Nyläst är ett bokprogram som sänds på Axess-TV söndagar kl 21.30. Djupintervjuer av aktuella författare blandas med litteraturtips, så missa inte i fortsättningen!
Jag vill (självfallet) helst av allt se Björn Ranelid som en av gästerna, och min motivering var: Han är ständigt aktuell och jag vet ingen annan svensk författare som bjuder mer på sig själv. Man behöver inte ens ha läst någon av hans böcker för att vilja se honom i rutan.
Följande böcker ingick i vinsten:
Niceville av Kathryn Stockett,
I det sista regnet av Janesh Vaidya
Tusen gånger starkare av Christina Herrström
Ingersonetterna av Magnus William-Olsson
Ränderna går aldrig ur av Agnes Hellström
Mysteriet döden av Jonathan Lindström
Italiensk fastfood av Paolo Roberto.
För mig är det mestadels nya författarbekantskaper. De jag känner till sedan tidigare är Paolo Roberto (förstås) och så Niceville av Kathryn Stockett, eftersom ett litet smakprov ur denna bok ingick i en tidigare bokvinst. Jag har faktiskt precis läst ut detta smakprov, så den är i färskt minne vilket känns mycket passande. Det ska också bli kul att se om det kanske döljer någon ny favorit bland de övriga okända författarna.
Hur är det med er andra? Är titlarna eller författarna ovan något ni känner till?
Stina
Tävlingen gick ut på att svara rätt på tre frågor gällande bokmässan samt att tala om vilken svensk författare man helst skulle vilja se i Nyläst under hösten. Nyläst är ett bokprogram som sänds på Axess-TV söndagar kl 21.30. Djupintervjuer av aktuella författare blandas med litteraturtips, så missa inte i fortsättningen!
Jag vill (självfallet) helst av allt se Björn Ranelid som en av gästerna, och min motivering var: Han är ständigt aktuell och jag vet ingen annan svensk författare som bjuder mer på sig själv. Man behöver inte ens ha läst någon av hans böcker för att vilja se honom i rutan.
Följande böcker ingick i vinsten:
Niceville av Kathryn Stockett,
I det sista regnet av Janesh Vaidya
Tusen gånger starkare av Christina Herrström
Ingersonetterna av Magnus William-Olsson
Ränderna går aldrig ur av Agnes Hellström
Mysteriet döden av Jonathan Lindström
Italiensk fastfood av Paolo Roberto.
För mig är det mestadels nya författarbekantskaper. De jag känner till sedan tidigare är Paolo Roberto (förstås) och så Niceville av Kathryn Stockett, eftersom ett litet smakprov ur denna bok ingick i en tidigare bokvinst. Jag har faktiskt precis läst ut detta smakprov, så den är i färskt minne vilket känns mycket passande. Det ska också bli kul att se om det kanske döljer någon ny favorit bland de övriga okända författarna.
Hur är det med er andra? Är titlarna eller författarna ovan något ni känner till?
Stina
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)