Jag vill inte dö jag vill bara inte leva.

Att prata om psykisk ohälsa är svårt. Ett av vår tids sista tabubelagda ämnen i en tid då få ämnen är tabu. Även fast jag hade högra förhoppningar om boken, kan jag inte annat än konstatera att Anne Heberleine är en modig kvinna. Eftersom jag själv lever med psykisk ohälsa känner jag igenom mig i stora delar i hennes historia. Det är också svårt att inte identifiera sig med Anne själv. Det är ingen tyck-synd-om-mig bok. Snarare tvärt om. När hon kan, analyserar hon sitt tillstånd, relaterar det till etik och moralfrågor. Ämnen där hon är expert. Bland annat så har hon gett ut ”En liten bok om Ondska.” På andra ställen i boken släpper hon tankarna fria och låter läsaren få en djup inblick i hennes psyke när ångesten och deperissionerna dominerar. Intressant och intim läsning.

Push, By Sapphire.

Precis som det finns feel-good filmer, finns det feel-bad filmer. Filmer så hemska eller verklighetstrogna att de stannar kvar i minnet lång tid efter visningen. "Vinters bone" är en av dem, Precious är en annan. Den senare, som dessutom blev Oscars belönad, handlar om en ung kvinna i 1980-talets Harlem USA. Jag såg filmen först, men visste att den var baserad på en bok. Det ryktades om att filmen var en nedtonad verision av Precious liv, vilket jag hade svårt att tro. Hennes liv i filmen var för jävligt. Sedan läste jag boken och mycket riktigt, den litterära Precious får utstå så mycket skit och förnedrning att det är underlgt att hon inte tar livet av sig. Många andra skulle troligen gjort det i hennes situation. Dock säger hon själv att hon inte vet hur man gör för att begå självmord. Att sluta kämpa finns inte i hennes tankevärld. Hennes pappa har våltdagit henne sedan hon var liten, hon födde hans barn när hon var tolv och nu är hon gravid igen. Det vet vi från filmen. Vad filmen inte tog upp är att Precious även blir våldtagen av sin mamma som även misshandlar henne fysiskt och psykiskt. Räddningen kommer när Precious blir placerad i ett program " Each one each one". där hon för första gången får vänner. Och en lärare som har möjlighet att bry sig om sina elever. Push är som sagt var en jobbig men viktig historia. Och Precious Jones är inget vanligt offer. Faktum är att hon helt saknar offerattityd och är mycket svår att gilla. I alla fall i början. Inte för att det ändras särskilt mycket under historiens gång, men läsaren får mer och mer förståelse för hennes attityd och handlingar. Hon är en typisk spegling av sin sociala kontext. Genom Precious får läsaren inte bara en inblick i hur det kan vara att tillhöra den lägsta kasten i landet som mer än grma dikterar hur andra länder bör fungera. Vi får även en inblick i skolsystemet, vad lärarna och eleverna har att kämpa mot, men ocks hur viktig en utbildning är för en persons självförtroende. Det är ingen enkel historia som speals upp, och många gånger undrar man varför ingen tidigare lagt sig i. Varför omplacerade sovialen henne inte när hon var tolv år gammal och födde barn på köksgolvet? Men det är inte bara bokens handling som är svår. Då narritativet hela tiden följer Precious, vare sig i dikter eller dagboksanteckningar är kan boken tyckas svårläst. Tills hon hamnar på Each One Teach one, är Precious i princip analfabet och både när hon skriver och tänker gör hon det på slang.

Tranströmer till Sofia

Så kommer då den första i raden av personligt riktade Tranströmerdikter, denna gång till Sofia. Det finns något i den som jag tror att hon kommer att uppskatta, och ni andra också för den delen. Enjoy!

Början på senhöstnattens roman

Passagerarbåten luktar olja och nånting skallrar hela tiden som en tvångstanke. Strålkastaren tänds. Vi närmar oss bryggan. Det är bara jag som ska av här. ”Behöveru landgången?” Nej. Jag tar ett långt vacklande kliv rätt in i natten och står på bryggan, på ön. Jag känner mig blöt och ovig, en fjäril som just krupit ur puppskalet, plastpåsarna i vardera handen hänger som missbildade vingar. Jag vänder mig om och ser båten glida bort med sina lysande fönster, trevar mig sen fram till huset som stått tomt så länge. Alla hus i grannskapet står obebodda... Det är skönt att somna in här. Jag ligger på rygg och vet inte om jag sover eller är vaken. Några böcker jag läst passerar förbi som gamla seglare på väg till Bermuda-triangeln för att försvinna utan spår... Det hörs ett ihåligt ljud, en tankspridd trumma. Ett föremål som blåsten åter och åter dunkar mot något som jorden håller stilla. Om natten inte bara är frånvaron av ljus, om natten verkligen är något, så är den detta ljud. Stetoskopljuden från ett långsamt hjärta, det bultar, tystnar ett tag, kommer tillbaka. Som om varelsen rörde sig i sick-sack över Gränsen. Eller någon som bultar i en vägg, någon som hör till den andra världen men blev kvar här, bultar, vill tillbaka. Försent! Hann inte dit ner, hann inte dit upp, hann inte ombord... Den andra världen är också den här världen. Nästa morgon ser jag en fräsande gyllenbrun lövruska. En krypande rotvälta. Stenar med ansikten. Skogen är full av akterseglade vidunder som jag älskar.

(Från Sanningsbarriären, 1978).

Stina

Det bästa 2011

2011 var året då jag upptäckte: Francoise Sagan, Sara Stridsberg, Ernest Hemingway, Hjalmar Söderberg och Kerstin Ekman. A very good year med andra ord.

Den totala listan med årets toppennoteringar och bottennapp kommer i januari, året är ju faktiskt inte slut än. Jag hoppas förstås att Sofias dystopitema ska låta mitt bokår 2011 avslutas med dunder och brak, men det återstår att se...

Av böcker som gavs ut under året har jag bara läst en enda, Pojkarna som visserligen var läsvärd men inte helt klockren. Vill ni veta mer om 2011 års bästa böcker föreslår jag att ni låter SvD´s litteraturkritiker hjälpa er att plocka russinen ur kakan. De har valt ut sina tre favoriter från året som gått. Artikeln hittar ni här .

Böcker som jag tycker verkar lovande bland kritikernas många val är Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen, Salome av Mara Lee och Inbjudan till de våghalsiga av Dorothee Elmiger.

Stina

Allt vecka 59

Japp, då var det dags för en avrapportering igen angående mina framgångar i läsningen av Allt. Men det går bra nu kan jag tala om, jag har läst hela 18 sidor de senaste 43 (!) veckorna.

Eftersom det var så länge sedan sist tänker jag bjuda på en hel del godbitar den här gången. Det blir det värsta såväl som det bästa och mer därtill.

Vecka 16-59. Det värsta/bästa

Det värsta
2005 Vecka 20 Tisdag (s. 441)




Det bästa
2005 Vecka 18 Tisdag (s. 434)
Katedralen. Tillfällig placering på okänd ort.

Ibland är bildtexten bättre än bilden.

Mer därtill
2005 Vecka 19 Måndag (s. 437)
”Hulltitor! Gullvivor menar jag.”

Än en gång har mobiltelefonen hjälpt mig att finna ett oumbärligt ord.

2005 Vecka 20 Måndag (s. 441)
Inte en callgirl, sa Collinder, utan en trådlärka.
Inte en masochist, sa Collinder, utan en lustplågonjutare.
Inte en cowboy, sa Collinder, utan en ridherde.
Inte en provokatör, sa Collinder, utan en brottslockfågel.
Inte en beatnik, sa Collinder, utan en knytnävesestet.
Inte en terrorist, sa Collinder, utan en skräckväldesman.

2005 Vecka 22 Söndag (s. 451)
Nevil Shutes ”Pastoral”:

1. Det är världskrig. The woods are stiff with foxes. Flygaren fiskar om dagarna och fäller eld om nätterna.

2. Flickvinnan tänker på flygaren. Tänker och känner. Författaren följer det hon tänker och känner. Läsaren är som i hennes huvud, är det väl tänkt. Sedan kommer följande upplysning: She undressed partially. Därpå återgår författaren till att berätta vad flickvinnan tänker och känner för flygaren.

3. Flygaren, igen. He had seen so much moon in the last fifteen months that he had absorbed a little of its serenity, perhaps. I förra årets mollskinnskalender har ja sparat fler meningar månar, män och mör.

Jag, när jag läser Nevil Shutes ”Patoral”:

A. Jag är grävaren. Jag är omö. Jag är rävlingsrytet.

B. I tjugoårspresent fick jag en bok om flygplan. Hjälpte det?

C. Och mina mungipor som inte slutar stiga.

Det sista stycket här tycker jag passar extra bra just nu eftersom en av Sofias dystopiska decemberböcker är skriven av just Nevil Shute. Det var allt för den här gången.

18 sidor lästa sedan sist.
Är nu på sidan 452, dvs 176 sidor kvar.

Stina

Crazy i Klintehamn

Sofia och Sebbe åker på bröllopsresa till Paris idag och kommer hem först den 18 november, så nu är det föräldrafritt här i Klintehamn den närmaste tiden.

Frågan är hur man ska utnyttja det bäst...

Mina planer:

- På fredag blir det På spåret-kväll med Kalle som är på besök över helgen (framför Sofia och Sebbes jättetv, yes vi kommer att ta över er vardagsrumsdel! moa hahahhhha). Vi planerar att rula precis som Klintehamnsgänget gjorde förra veckan. Helt otippat tog jag Bornholm på 8-poängsnivån långt före något av de två deltagande lagen. Måste vara första gången... Är jag bra or what?!

- Plan nummer två är att ta över badrummet så mycket som möjligt med mina maratonbad. Nu är det bara Johan som jag behöver ta hänsyn till, men han är ju inte så viktig ändå. Jag ser fram emot att spendera timmar i badet tillsammans med mitt nya lavendelbadsalt och en god bok. Är jag snäll mot Johan kan jag ju försöka att planera in mina badstunder när han är i stan. But hey, om nöden kallar så har vi ju faktiskt en nygrävd bajsgrop på baksidan. Är den god nog åt barnen så borde den vara god nog åt Johan (fast han får tömma den själv).

- Så ska väl jag och Iris ha tjejkväll nån gång också. Jag tänker chic flics (alternativt skräckfilm), Ben och Jerry´s, ansiktsmask och hårinpackning samt möjligtvis något glas vin. Man kan behöva ladda batterierna lite efter all julstress (fast sanningen att säga har jag inte stressat särskilt mycket, för en gång skull är nästan alla julklappsinköp gjorda flera veckor innan jul. Härligt!).

- Och så gigant jätteparty förstås, för alla som vi känner och inte känner. Eller inte... För ärligt talat kopplar jag hellre av framför tv´n. Då slipper man allt folk, städningen och sura grannar också.

Så får det bli. Då har ni hört allt om min galna FF-vecka. I Klintehamn blir det inte mer crazy än så här. Eller så är det bara jag som börjar bli gammal...

Stina

Tranströmers haikus

Jag vet att Sofia varit lite nyfiken på Tranströmers haikus, en diktform han allt mer övergått till efter sin stroke 1990. Haikus är som ni vet en japansk diktform, bestående av tre rader med 17 stavelser (efter mönstret 5-7-5 stavelser), där max tio ord ska användas. Något som ofta glöms bort av haikudiktare (i alla fall ickejapanska sådana) är att en haiku inte får vara abstrakt. De ska således inte innehålla några metaforer. I en haikudikt är en ros således inget mer än en ros. Orden i sig ska vara starka nog att göra metaforer överflödiga. Dessutom ska den gestalta något slags from livssyn. Det behöver inte vara uppenbart religiöst eller liknande men våld och andra hemskheter hör inte hemma i en haiku om jag förstått det rätt.

Så, då när ni förstått formen är det dags för lite Tranströmska variationer, för det är inte alla hans haikus som med rätta kan kalla sig sådana. Det är han ju själv medveten om förstås. Han har både läst och skrivit haikudikter i hela sitt liv (Källa SvD) men är man en diktare av Tranströmers kaliber tycker i alla fall jag att man kan ta sig rätten att bryta några regler.

Personligen tycker jag nog också bäst om de där Tranströmer tagit sig lite friheter och är mindre konkret än vad som egentligen är passande. Vad tycker ni? Borde han få kalla det haikus eller inte?

Haikudikter (från Sorgegondolen 1996)

I

Kraftledningarna
spända i köldens rike
norr om all musik.

*

Den vita solen
träningslöper ensam mot
dödens blåa berg.

*

Vi måste leva
med det finstilta gräset
och källarskrattet.

*

Solen står lågt nu.
Våra skuggor är jättar.
Snart är allt skugga.

II

Orkidéerna.
Tankbåtar glider förbi.
Det är fullmåne.

(egen kommentar: enligt haikukännarna uppfyller den här dikten haikukraven).

III

Medeltida borg,
främmande stad, kalla sfinx,
tomma arenor.

*

Löven viskade:
ett vildsvin spelar orgel.
Och klockorna slog.

*

Och natten strömmar
från öster till väster med
månens hastighet.

IV

Ett par trollsländor
fasthakade i varann
svirrade förbi.

(egen kommentar: även denna uppfyller kraven).

*

Närvaro av Gud.
I fågelsångens tunnel
öppnas en låst port.

*

Ekar och månen.
Ljus och tysta stjärnbilder.
Det kalla havet.

(egen kommentar: liksom den här).

Från Den stora gåtan, 2004

Håll ut Näktergal!
Ur djupet växer det fram -
vi är förklädda.

Jag har varit där -
och på en vitkalkad vägg
samlas flugorna.

Stina

Hårda klappar

Om jag får hårda klappar av Tomten i år hoppas jag på:

- Något av Sara Stridsberg, 2011 års författarupptäckt. Darling River är något av det vackraste jag läst.

- Kvalitetschiclit. Inget jullov är komplett om man inte åtminstone någon dag gottat ned sig med lite trevlig lagom hjärndöd läsning och alldeles för många chokladpraliner. Det är dock en konst att hitta rätt i chiclitträsket eftersom det finns sjukt mycket sådan litteratur som är under all kritik. Okej att man vill ha något lättsmält men det behöver ju inte vara dåligt skrivet eller totalt fantasilöst för den sakens skull. Susanna brukar alltid lyckas rota fram trevliga böcker av detta slag så vi får väl se om det ligger någon och väntar på mig under granen i år.

- Kanske något av Cilla Naumann, jag gillade ju verkligen hennes novell.

- Tvillingböcker jag inte läst förut, gärna Sweet Valley University. Jag saknar nr 3, 6 samt nr 12 och framåt.

- Med en Kittybok kan det aldrig gå fel, fast det är svårt att köpa eftersom jag har över hundra stycken. Inte ens jag själv har riktigt koll på vilka jag har och vilka jag saknar. Jag har numera alltid med mig en lista i plånboken (som dock uppdateras alltför sällan) för att slippa komma hem med dubbletter vilket har hänt både en och två gånger.

- En överraskning. Ibland får man något man inte visste att man ville ha. En sådan bok vill jag ha i år.

Om Tomten är sadist ger han mig något av följande:

- Vad som helst av August Strindberg.

- Hornsgatan av Ernst Brunners. Jag har läst Förmiddagsgatan – en bok om stan och Hornsgatan. Det får verkligen räcka!

- Martina Lowden har bara skrivit en bok vad jag vet, och jag har den redan, men vill Tomten jävlas kanske han ger mig ett ex till.

- En stentrist deckare.

- Candide. Kommentarer överflödiga.

Stina

Noveller över förväntan

Sofia vann för en tid sedan fyra noveller från Novellix skrivna av svenska författare i Boktipsets tävling. Två av dessa har nu hamnat i min ägo (thank you darling!), närmare bestämt Han tänkte på dem som färger av Johanna Thydell och Lära sig av Cilla Naumann.

Jag har inte läst något av vare sig den ena eller den andra förut. Johanna Thydell kände jag förstås till sedan tidigare då hon skrivit den Augusprisvinnande I taket lyser stjärnorna, men Cilla Naumann var en helt ny, men mycket trevligt, bekantskap.

Thydells bidrag är en ganska poetiskt skriven historia. Det är svårt att riktigt få grepp om huvudpersonen som verkar vara en osympatik man med en del issues. Vem han är och vad som hänt får man en aning om genom ögonblickbilder och tillbakablickar, men formatet är en kort novell och jag hade gärna fått mer. Men jag gillar det, Johanna Thydell har sitt alldeles egna sätt att berätta, och att man vill ha mer när historien är utläst måste ju räknas som ett rätt bra betyg.

Det var dock Naumanns historia, som jag inte riktigt trodde på till en början, som verkligen fick mig på fall. Man dras ohjälpligt och nästan mot sin vilja in i hennes text. Hon känns lite som Thydells språkliga motsats. Till skillnad från Thydell kommer inte Naumann med några antydningar. Hon skriver ganska rakt på sak, men det finns något bakom orden, något Virdborgskt nästan, där vardagssituationer är tickande bomber på väg att explodera i ens ansikte. Man vill och man vill inte veta vad som ska hända härnäst, för man har en känsla av att om något händer så är det inte något trevligt.

Stina

Buffy säsong 8 (och Spike)

Som ni och alla andra Buffyfantaster vet blev det sju säsonger av Buffy innan serien lades ner 2003. Vad ni kanske missat (men antagligen inte) är att denna sjunde säsong faktiskt inte var den sista. Det finns nämligen både en åttonde och en nionde säsong, fast i serietidningsform.

Den åttonde säsongen tar vid ungefär ett år efter det att Sunnydale förstördes i finalavsnittet. Buffy och Xander har sitt nya högsäte i Skottland och numera har de en mindre armé av potentialla dräpare, magiker och häxor till sitt förfogande. Dock ska tilläggas att det inte är alla potentiella dräpare som har lika ädla mål som Buffy och Scoobygänget vilket de snart ska bli varse.

Danne lånade mig de första tio numren samlade i två snygga volymer. Jag tycker det är kul att serien utgör en fortsättning av tv-serien och att det är Joss Whedon själv som skrivit den första delen, The Long Way Home. Det är klart att det hänt en del på det år som saknas mellan tv-seriens finalavsnitt och den första serietidningen men bitvis tycker jag att det känns något avhugget, som om vissa bitar fattas. Utan att spoila för mycket hade jag exempelvis gärna fått lite mer bakgrund kring Dawns gigantiska problem.

Det är kul att återse lite gamla bekanta som Amy, Faith och Ethan Rayne, även om den sistnämndas gästspel var alldeles för kort för min smak. Rayne är ju så bra att man gärna vill se mer av honom, en charmig men opålitlig gentlemannatjuv som inte drar sig för att vända kappan efter vinden.

Det är också trevligt med vissa mer fristående delar som utspelar sig lite vid sidan av själva huvudintrigen. Det behövs, de utgör ett litet andninghål, en paus från den egentliga handlingen. I serien var dessa fristående avsnitt dessutom i många fall också de bästa.

Så har jag spenderat lite tid med Spike, vilket alltid är trevligt. Dessa tre historier är helt fristående och man får bland annat ta del av hans eviga munhuggande med Angel, möta Harmony igen som mot all förmodan och allt vett förlåtit honom för mordförsöket, höra dem ge varandra fler fantasifulla smeknamn (vad sägs till exempel om my little refrigerator magnet, fruit cup och blondie-bear) och veta mer om Spikes förflutna.



Jag ser redan fram emot fler trevliga Buffystunder, och jag skulle inte säga nej till några Buffytidningar i julklappsstrumpan i år (hint, hint!).

Stina