Under bokmiddagen för "Vindens skugga" roade ju Stina och jag oss med att på måfå välja varsin bok från biblioteket och min utvalda bok blev "Familjen Mauprat" av George Sand. Eftersom jag hade turen att få en så radikal och rolig författare tycker jag först och främst att hon förtjänar en presentation.
George Sand är nämligen pseudonym för en kvinna, den franska Aurore Dudevant som levde under 1800-talet. Hon var gift med baron Casimir Dudevant, och fick två barn, men efter lite mer än 10 års äktenskap lämnade hon maken, tog med sig barnen och flyttade till Paris för att satsa på sitt författarskap. You go girl!
Hon gick tydligen gärna klädd i manskläder, hade flera kärleksförhållanden och var som sagt myckett radikal och feministisk i sitt författarskap. Bland annat förespråkade hon sexuell frigjordhet för kvinnor.
För att återgå till "Familjen Mauprat" då... Lånade den redan förra året, men var tvungen att lämna tillbaka den innan jag läst klart den eftersom Sebbe och jag skulle iväg till Paris och boken tyvärr inte gick att låna om. Synd, hade annars sett fram emot att läsa den på hotellrummet i Paris. Av en slump hamnade vi faktiskt under vår smekmånad på en utställning som handlade om just George Sand. Riktigt kul att se hennes arbetsrum, porträtt av henne, hennes smycken och till och med hennes hårlockar.
Men nu äntligen har jag i alla fall lånat om boken och hunnit läsa ut den. Känns som sagt som att jag hade riktig tur med min slumpvis valda bok. "Familjen Mauprat" är nämligen något så ovanligt som en klassiker som fortfarande är riktigt läsvärd. Visst känns det bitvis att den har sina år på nacken, men den har åldrats med värdighet. Man kanske kan säga att den är en slags variant på berättelsen om Skönheten och odjuret, där den vackra Edmeé av ed blir bunden till sin ociviliserade kusin Bernard.
Men det här är inget viljelöst våp som låter sig styras av mannen hon svurit ed till, utan en kvinna som i allra högsta grad vet vad hon vill och inte drar sig för att se till att forma honom till sin fulländade make. Feminism och romantisk riddarsaga i ett - en ganska oemotståndlig kombination om ni frågar mig! Och jag gillar att kvinnan för en gångs skull får vara den starka, medan den ociviliserade Bernard är den som lider av sin kärlek, som gråter, skriver kärleksbrev och inte kan styra sina känslor.
Men som i alla sagor får han till sist sin Edmeé och jag förmodar att de levde lyckliga i (nästan) alla sina dagar.
söndag 15 april 2012
lördag 14 april 2012
Naturen av Caroline Ringskog Ferrada-Noli
Så var det äntligen dags att recensera en av Stinas fåfänglighets-böcker, nämligen mars månad bok "Naturen".
Tyvärr visade det sig att en genomläsning av boken kändes lite som att läsa Martina Lowden light (och ni vet ju alla vad jag tycker om henne...). Tack och lov i alla fall för att denna författarinna hade den goda smaken att i alla fall inte klämma in allt hon någonsin skrivit, tänkt eller tyckt i boken utan faktiskt med omsorg valt ut stycken att ta med för att, i uppbruten form, berätta sin historia. Och det är inget enkelt förlopp man får följa som läsare. Istället får man endast ta del av små brottsstycken här och där för att så småningom komma ti´ll insikt om den tragiska händelse som i allt som berättas på något sätt löper som en röd tråd genom hela berättelsen. Allt hat, alla aggressioner, ja allt som huvudpersonen känner och tänker i romanen verkar infekterat av denna enda händelse.
Bitvis är det intressant och nyskapande, men kanske lite väl experimentiellt för min smak - för även om jag bitvis fascineras av berättelsen berörs jag egentligen inte, trots temat.
Tyvärr visade det sig att en genomläsning av boken kändes lite som att läsa Martina Lowden light (och ni vet ju alla vad jag tycker om henne...). Tack och lov i alla fall för att denna författarinna hade den goda smaken att i alla fall inte klämma in allt hon någonsin skrivit, tänkt eller tyckt i boken utan faktiskt med omsorg valt ut stycken att ta med för att, i uppbruten form, berätta sin historia. Och det är inget enkelt förlopp man får följa som läsare. Istället får man endast ta del av små brottsstycken här och där för att så småningom komma ti´ll insikt om den tragiska händelse som i allt som berättas på något sätt löper som en röd tråd genom hela berättelsen. Allt hat, alla aggressioner, ja allt som huvudpersonen känner och tänker i romanen verkar infekterat av denna enda händelse.
Bitvis är det intressant och nyskapande, men kanske lite väl experimentiellt för min smak - för även om jag bitvis fascineras av berättelsen berörs jag egentligen inte, trots temat.
måndag 9 april 2012
Att avsluta påsken med en bang
Eftersom det redan hunnit bli annandag påsk tyckte jag att det på något sätt borde uppmärksammas av vårt lilla kollektiv. Så istället för att väcka min kära make med den vanliga ramsan om att det är dags att stiga upp eftersom det är en underbar, underbar morgon bestämde jag mig för att ett tidigt svimningsanfall på toaletten kunde vara på sin plats!
Eftesom jag har den dåliga vanan att sällan orka låsa om mig på toaletten (obs obs. jag stänger i alla fall dörren..... oftast ;)) vaknade jag sedan av att en orolig syster hade kommit springande när hon hörde braket av en fallande mig inne på toaletten. Eftersom jag var lite groggy fattade jag inte vad som hänt och vad hon var så orolig för, utan trodde att jag fortfarande låg kvar i sängen och bara hade slagit huvudet i taket. Inget kul sätt att vakna på för någon av oss kan jag säga!
Men, men - nu mår jag bra igen, var nog bara mitt låga blodtryck som spökade lite. Och börjar det svarta för ögonen på mig när jag reser mig igen ska jag se till att sätta mig ner lite fortare, för allas vår skull!
Och från det ena till det andra, från ett svimingsanfall inne på toaletten till ett mord på en prästgård - närmare bestämt Agatha Christies "Mordet i prästgården". Efter vad jag förstått den allra första Miss Marple-deckaren (men knappast den bästa väl?!), om en illa omtyckt överste som hittas död i prästgården av alla ställen. Miss Marple säger sig ha hela sju misstänkta, men vem är egentligen mördaren?
Nu är inte jag direkt den typiske deckarläsaren och vad gäller att lista ut mördaren famlade jag givetvis i mörker fram till själva avslöjandet. Inte särskilt förvånande då jag nog aldrig i liknande typer av deckare lyckats med detta. En invändning har jag dock mot Christies upplägg, och det är att hon i mitt tycke fuskar lite. Jag menar hallo-lo, är det verkligen tillåtet att bygga upp en deckare på detta sätt? Nu ska jag inte spoila mer, utan vill man veta vad jag menar är det bara att sätta sig i en skön fåtölj med en kopp te och så självklart boken i fråga.
Nu är det faktiskt inte Miss Marple som är berättaren i romanen utan kyrkoherden, och vad Miss Marple vet om mordet får vi bara veta genom hans kontakter med henne. Själv ska jag kanske inte berätta vem jag satsade på som mördaren eftersom det som avslöjat var fel - men jag kan sträcka mig som så långt som att säga att till de misstänkta hörde bland annat dottern, frun, kyrkoherden själv och en porträttmålare. Vem tror DU är mördaren?
Eftesom jag har den dåliga vanan att sällan orka låsa om mig på toaletten (obs obs. jag stänger i alla fall dörren..... oftast ;)) vaknade jag sedan av att en orolig syster hade kommit springande när hon hörde braket av en fallande mig inne på toaletten. Eftersom jag var lite groggy fattade jag inte vad som hänt och vad hon var så orolig för, utan trodde att jag fortfarande låg kvar i sängen och bara hade slagit huvudet i taket. Inget kul sätt att vakna på för någon av oss kan jag säga!
Men, men - nu mår jag bra igen, var nog bara mitt låga blodtryck som spökade lite. Och börjar det svarta för ögonen på mig när jag reser mig igen ska jag se till att sätta mig ner lite fortare, för allas vår skull!
Och från det ena till det andra, från ett svimingsanfall inne på toaletten till ett mord på en prästgård - närmare bestämt Agatha Christies "Mordet i prästgården". Efter vad jag förstått den allra första Miss Marple-deckaren (men knappast den bästa väl?!), om en illa omtyckt överste som hittas död i prästgården av alla ställen. Miss Marple säger sig ha hela sju misstänkta, men vem är egentligen mördaren?
Nu är inte jag direkt den typiske deckarläsaren och vad gäller att lista ut mördaren famlade jag givetvis i mörker fram till själva avslöjandet. Inte särskilt förvånande då jag nog aldrig i liknande typer av deckare lyckats med detta. En invändning har jag dock mot Christies upplägg, och det är att hon i mitt tycke fuskar lite. Jag menar hallo-lo, är det verkligen tillåtet att bygga upp en deckare på detta sätt? Nu ska jag inte spoila mer, utan vill man veta vad jag menar är det bara att sätta sig i en skön fåtölj med en kopp te och så självklart boken i fråga.
Nu är det faktiskt inte Miss Marple som är berättaren i romanen utan kyrkoherden, och vad Miss Marple vet om mordet får vi bara veta genom hans kontakter med henne. Själv ska jag kanske inte berätta vem jag satsade på som mördaren eftersom det som avslöjat var fel - men jag kan sträcka mig som så långt som att säga att till de misstänkta hörde bland annat dottern, frun, kyrkoherden själv och en porträttmålare. Vem tror DU är mördaren?
tisdag 3 april 2012
Halva liv
Halva
liv kom i min ägo via en av Boktipsets
veckotävlingar. Författaren Mats Strandberg kände jag
sedan tidigare bara via hans underhållande och ofta träffsäkra
krönikor i Aftonbladet. Att han dessutom är ett inbitet
Buffy-fan gör ju inte saken sämre i mina ögon.
Huvudpersonen Jessica har länge kämpat med saknaden efter den stora kärleken jakob som en dag utan förklaring försvann ur hennes liv. Hon kan inte förlika sig med att han är borta och att hon kanske aldrig får någon förklaring till varför. Tabletter och arbete hjälper henne att hålla depressionen i schack och livet går vidare trots allt. Så dör hennes farmor och efterlämnarr en handskriven bok innehållande chockerande familjehemligheter.
Efter att ha lst denna chic lit-liknande sak kan jag bara konstatera att jag fördrar Strandbeg i krönikeform. Historien saknar visserligen inte originalitet, särskilt inte inom sin genre, men utförandet lämnar en del övrigt att önska. Med ett så oass engagerande och viktigt ämne hade jag allt förväntat mig lite mer. Nu är det väl inte tänkt att vara litteratur i världsklass utan underhållning för stunden men jag hade ändå önskat att karaktärerna känts mer genomarbetade och äkta. De är för schablonmässigt beskriva för att bli till annat än plattityder. Dessutom är slutet mer n lovligt fånigt och känns helt malplacerat.
Som chicn lit betraktad får den dock godkänt. Har läst en del usla sådana på sistone och i jämförelse med dessa är Strandbergs karaktärer nog så komplexa. Så är ni ute efter något lättsmält men ändå med en viss substans är denna inte helt fel val ändå. En klisché eller två kan man låta passera med ett leende när det utgör så trevlig läsning.
Stina
måndag 2 april 2012
Månadens tema: Växa upp
Efter att ha velat fram och tillbaka ett tag och egentligen kanske helst för egen del velat läsa något nytt blev det till slut så ändå att jag valde några gamla favoriter som månadens böcker. Temat är skildringar av barndom/ungdom och med tanke på att jag fyller 30 snart (suck...) känns det fint med en liten tillbakablick på den tid som flytt ;).
Månadens bok är Jayne Anne Phillips genombrottsroman "Maskindrömmar". Jag har nog läst den tre gånger redan, men så hittade jag den på engelska på ett loppis och kände att det är klart att den förtjänar ännu en omläsning på sitt originalspråk.
I boken får man följa en amerikansk familj genom 1950-1970-talet, och i olika kapitel är det olika huvudpersoner som står för berättandet. Föräldrarna Mitch och Jean jobbar för att kunna betala college för barnen samtidigt som de kämpar för att få relationen att hålla, men det är skildringen av syskonen Danner och Billys relation som gör att boken platsar i temat. Phillips språk är mästerligt och det här är en riktigt underbar roman!
Hade jag inte hittat Maskindrömmar på engelska hade det istället blivit Margareth Atwoods "Kattöga" som blivit månadens bok, och hinner eller orkar ni inte med den under april månad rekommenderar jag verkligen att ni gör en mental notering om att läsa den vid senare tillfälle. Det här är en tillbakablick på barndomen, men inte en guldskimrande tillrättalagd barndom utan en barndom fylld av utstuderad mobbing och en insikt i att den som är annorlunda gör bäst i att dölja det. Om vad små flickor kan utsätta varandra för när inga vuxna finns i närheten och kan se. Förmodligen den bästa uppväxtskildring jag läst och med Atwoods underbara språk och iakttagelseförmåga. Läs!!!
Lite kuriosa: Läste den för första gången som 11-12-åring (så här i efterhand kanske lite i tidigaste laget.... men det var ju en katt på framsidan...) och har nog läst om den en 4 gånger sedan dess.
Till sist slår jag ett slag för C.P Rosenthals "I hästars ögon", en vacker roman om den unga Elena som befinner sig i gränslandet mellan barndomen och vuxenvärlden. Ett fantastiskt vackert språk som inleds med Ett Cohen citat "Det sägs att kärleken är som rök, bortom all påverkan". Till skillnad från de andra är det här heller ingen mastodontroman utan en tunn pärla man snabbt tar sig igenom.
Månadens bok är Jayne Anne Phillips genombrottsroman "Maskindrömmar". Jag har nog läst den tre gånger redan, men så hittade jag den på engelska på ett loppis och kände att det är klart att den förtjänar ännu en omläsning på sitt originalspråk.
I boken får man följa en amerikansk familj genom 1950-1970-talet, och i olika kapitel är det olika huvudpersoner som står för berättandet. Föräldrarna Mitch och Jean jobbar för att kunna betala college för barnen samtidigt som de kämpar för att få relationen att hålla, men det är skildringen av syskonen Danner och Billys relation som gör att boken platsar i temat. Phillips språk är mästerligt och det här är en riktigt underbar roman!
Hade jag inte hittat Maskindrömmar på engelska hade det istället blivit Margareth Atwoods "Kattöga" som blivit månadens bok, och hinner eller orkar ni inte med den under april månad rekommenderar jag verkligen att ni gör en mental notering om att läsa den vid senare tillfälle. Det här är en tillbakablick på barndomen, men inte en guldskimrande tillrättalagd barndom utan en barndom fylld av utstuderad mobbing och en insikt i att den som är annorlunda gör bäst i att dölja det. Om vad små flickor kan utsätta varandra för när inga vuxna finns i närheten och kan se. Förmodligen den bästa uppväxtskildring jag läst och med Atwoods underbara språk och iakttagelseförmåga. Läs!!!
Lite kuriosa: Läste den för första gången som 11-12-åring (så här i efterhand kanske lite i tidigaste laget.... men det var ju en katt på framsidan...) och har nog läst om den en 4 gånger sedan dess.
Till sist slår jag ett slag för C.P Rosenthals "I hästars ögon", en vacker roman om den unga Elena som befinner sig i gränslandet mellan barndomen och vuxenvärlden. Ett fantastiskt vackert språk som inleds med Ett Cohen citat "Det sägs att kärleken är som rök, bortom all påverkan". Till skillnad från de andra är det här heller ingen mastodontroman utan en tunn pärla man snabbt tar sig igenom.
söndag 1 april 2012
Skönhet är ingenting annat än början på det fasansfulla
När natten faller är Michael Cunninghams senaste roman. Den passade så väl in i mitt fåfängliga månadstema att jag trots mitt stadigt växande bokberg var tvungen att låna hem den.
Jag kände honom bara till namnet innan.Visste ni lika lite om honom som jag så kan jag berätta att han är en amerikansk författare född 1952, mest känd för romanen Timmarna som vann Pulitzerpriset 1999. Cunningham visade sig faktiskt vara en riktigt trevlig författarbekantskap.
Det är ju ett par Pulitzerprisvinnare som passerat revy här sedan starten, där vissa varit bättre och andra sämre. Kommer ni ihåg alla? Den första var väl 2008 års vinnare, Oscar Waos korta förunderliga liv, om jag inte minns fel. Alex kanske vet bättre eftersom det var hennes val. Så har vi läst Cormac McCarthys Vägen som vann 2007, Anne Tylers Djupandning som vann 1989 (en bok jag visserligen hoppade över efter Sofias inrådan fast den ingick i mitt eget månadstema) samt The Amazing Adventures of Kavalier and Clay av Michael Chabon, 2001 års vinnare. Och så har ju vissa av oss på eget bevåg läst Harper Lees To Kill a Mockingbird som vann 1961. Men detta var en utvikning, så åter till ämnet.
Huvudpersonen Peter Harris lever ett ytligt sett lyckat liv. Han har ett stabilt äktenskap med hustrun Rebecca sedan nästan tjugo år tillbaka. Vid fyrtiofyra års ålder är han framgångsrik som gallerist på Manhattan. Inte tillräckligt framgångsrik för att betraktas som någon större konkurrent i sammanhanget, för det är han inte tillräckligt cynisk. Han satsar inte på konstnärer för att han tror att de ska slå utan för att han gillar det de gör. Det är inte rätta sättet att arbeta på om man vill bli någon att räkna med i branschen, men det är hans sätt. Denna vägran att rucka på sina principer har gjort att hans karriär i stort sett stagnerat. Det går inte sämre än det gjorde förr visserligen men det går inte bättre heller.Hans måttliga framgångar räcker dock för honom.
Enda smolket i bägaren är den ansrängda relationen till 20-åriga dottern som nyligen avbrutit sina studier för att flytta till Boston och jobba som hotellbartender. Hon är inte lycklig och verkar skylla det på honom. Det gnager i honom, kanske har hon rätt i att han misslyckades som pappa någonstans på vägen. Han intalar sig att det är en fas som kommer att gå över. Visst är det tråkigt att det blivit såhär men han kan leva med det. Han är nöjd med sitt liv.
Han är nöjd, varför skulle han inte vara det? Hans äktenskap kanske inte är vad det en gång var men det är bättre än de flesta andras. Passionen må haa försvunnit, och lusten med den, men kamratskapen finns kvar. Efter åren tillsammans känner de varandra utan och innan, och ett liv utan hustrun känns både skrämmande och omöjlligt. Men ändå, blev inte livet mer än såhär?
Så kommer Missen in i deras liv, Rebeccas yngre bror, en 23-årig slacker som länge varit familjens sorgebarn. Han har nyligen tillfrisknat från ett drogmissbruk och ska komma och bo hos dem till dess att han kommit på fötter igen. Missen är lika vacker som han är vilsen och återseendet blir något av en chock för Peter som stör sig på honom och dras till honom på samma gång. En kyss förändrar allt.
"Jag tror att Missen är kapabel till ungefär vad som helst", har Rebecca sagt, och kanske är han det.
Det jag uppskattar med romanen är att Cunningham verkar ha en blick för människor och situationer, för det absurda i vardagen. Allt för långa och ibland onödigt tillkrånglade meningar störde läsningen en aning till en början men när man vant sig vid berättarstilen glöms det nästan av. Trots att det egentligen inte är någon verkligt originell historia får han den ändå att kännas fräsch och ny. Människorna är dessutom träffsäkert skildrade, ja inte bara de förresten. Han har fått till både dialog och stämning. Alla bitar stämmer helt enkelt, och Cunningham får det att verka enkelt. Karaktärerna blir varken till schabloner eller fantasifoster i hans händer. De känns verkliga, som människor av kött och blod.
Trots att berättartekniken och det stilistiska behärskas till fullo är det något som saknas för att historien ska undgå att kännas bagatellartad. Det är välskrivet och skickligt utfört och vissa stycken är svåra att skaka av sig men som helhet griper det inte riktigt tag. Som läsare känner jag mig märkligt distanserad. Det är bättre än godkänt, och för att vara en bagatell är den onekligen minnesvärd men något toppbetyg kan det inte bli tal om. Jag rekommenderar den ändå för den har något som gör att den stannar i minnet, bagatell eller ej.
Utan att avslöja för mycket kan jag säga att jag gillar hur det slutar, eller hur det skulle kunna sluta. För här lämnar Cunningham läsaren med sista given. Är det slutet eller början på historien?
Stina
lördag 31 mars 2012
You gotta love them - halvusla ungdomsromaner
Eftersom jag som sagt varit lite halvseg på sistone har det mest blivit slölitteratur som mysrysare och diverse ungdomsromaner som blivt utlästa. Riktigt creddig litteratur att skryta med på bussen med andra ord ;-).
Eftersom det verkligen är en litteraturform som lyfter fram min förfinade smak förtjänar de givetvis en samlad recension här på bloggen, så att ni kan få ta del av ungdomslitteratur när det är som bäst!
"Quillas amulett" av Allan Frewin Jones, tredje delen i Talisman-serien, var en present från min kära syster, och här snackar vi litteratur på hög nivå! (eller inte...). Det roliga med den var att den, hur dålig den nu än var, i alla fall hade arkeologiambitioner. Tolvåringarna Olly och Josh är huvudperspnerna och de reser jorden runt tillsammans med Ollys pappa som är arkeologen som söker efter de mytomspunna måntalismanerna.
Kul som sagt med en serie som inriktar sig på historia och arkeologi, men trist bara att den är så dåöig och föga engagerande. Berättandet, liksom personbeskrivningarna, är platt och endimensionellt och trots att berättelsen utspelar sig på exotiska platser, med jakten på en mystisk amulett, blir det aldrig särskilt spännande. Jag gäspar mig igenom större delen av boken och får tvi´nga mig själv att inte tänka på annat under läsningen.
"Mumien" däremot, av Barbara Steiner, var en oväntad liten pärla. Det är en lättsam ungdomsroman, även den med arkeologiska förtecken. Huvudpersonen är den Egyptenfixerade Lana. Hon har haft turen att få ett guidejobb för den egyptiska vandringsutställningen, vilket gjort henne överlycklig. Huvudföremålet i utställningen är mumien av den unge prins Nefra, som hon av någon anledning känner sog mystiskt dragen till....
Det här är faktiskt en väl skriven ungdomsroman som för det mesta lyckas hålla sig på rätta sida om klysch-träsket. Till skillnad från den förra ungdomsromanen presenterar man dessutom de historiska och arkeologiska bitarna på ett intresseväckande sätt som är väl förankrat i resten av boken. Kul också med de övernaturliga inslagen, liksom deckargåtatan och den mystiska katten. En bok med en katt är helt enkelt så mycket bättre än en utan! Berättaren låter heller ingen edl av handlingen ta överhanden och berättandet flyter på smidigt.
Ännu en mumie-ungdomsbok är "Mumiens gåta" av Catherine Dexter. Det är en bok jag av någon outgrundlig anledning älskade som tolvåring, men som jag nu en sådär 15 år senare inte alls har särskilt stor behållning av. Tänka sig, min boksmak har utvecklats sedan jag var pre-tonåring! Då den förra boken höll sig på gränsen till vad man kunde acceptera blir denna tyvärr snabbt fånig och to much. Dessutom stör jag mig på föräldrarna till den 12-åriga huvudpersonen Maggie, som låter henne slava som gratis barnvakt åt sina två yngre bröder så fort de vill gå på bio eller själva inte orkar bry sig. Irriterande!
Handlingen kretsar kring hur Maggie får tag på en äkta kattmumie, varefter mystiska saker börjar hända. Det är här det börjar bli fånigt - Maggie får tydligen magiska krafter och uttalar magiska formler titt som tätt och det blir helt enkelt alldeles för mycket av det goda. Dock är det ändå en ganska trevlig bok att läsa bara man kan ha överseende med att den bitvis blir väldigt fånig.
Sedan blev det dags att läsa en klassisk Kalla kårar-berättelse; "Klassfotot" av R L Stine. I denna kommer Tommy som ny till klassen, börjar höra mystiska röster i den gamla teckningssalen och får höra talas om hur en skolklass från 1952 en dag bara försvann spårlöst. Kan det ha något med de mytiska rösterna att göra?
Och visst det här är fånigt, som de flesta Kalla kårar-berättelserna brukar vara, men den är ändå helt ok för att ingå i denna typ av rysarserie. Den är faktiskt ovanligt välskriven för en sådan och mer nedtonad än vad som brukar vara vanligt.
Och så har vi slutligen min personliga favorit - mysrysaren "Husets hemlighet" av Edna Ames. Och he he, jag kan säga som så här att det här är i alla fall inte litteratur av hög klass! Det värsta är dessutom att denna skitbok inte ens är den värsta mysrysare jag läst. DET är läskigt (till skillnad från resten av boken). I denna bok är det våpet Dana som är huvdperson. Efter sin brors död blir hon inbjuden av hans änka för att hjälpa till att leta efter broderns gömda besparingar. Som vanligt i denna typ av bok våpar hon mest omkring som en yr höna och blir oförklarligt kär i en kille hon känt i 5 minuter. Trots att hon snart börjar misstänka att änkan och hennes kumpaner mördat brodern stannar hon glatt kvar i huset och hjälper till att leta efter hans besparingar. Logik, någon???? Som om det inte vore nog med ologiskheterna blandas även änkans döda tvillingsyster in i handlingen i form av en vålnad som ingen reagerar nämnvärt över när hon dyker upp. Således är det här en ganska kul historia attg störa sig på, men det är också enda behållningen!
Japp, detta är alltså vad jag roat mig med på sista tiden!!! För att försvara min heder känner jag dock att jag måste påpeka att jag även läst klassikern "Kärlek i kolerans tid" (den första nollpoängaren i år, men mer om det i en kommande recension), liksom några av Stinas månadsböcker. Räcker det för att rädda mitt rykte? Antagligen inte.
//Sofia
Eftersom det verkligen är en litteraturform som lyfter fram min förfinade smak förtjänar de givetvis en samlad recension här på bloggen, så att ni kan få ta del av ungdomslitteratur när det är som bäst!
"Quillas amulett" av Allan Frewin Jones, tredje delen i Talisman-serien, var en present från min kära syster, och här snackar vi litteratur på hög nivå! (eller inte...). Det roliga med den var att den, hur dålig den nu än var, i alla fall hade arkeologiambitioner. Tolvåringarna Olly och Josh är huvudperspnerna och de reser jorden runt tillsammans med Ollys pappa som är arkeologen som söker efter de mytomspunna måntalismanerna.
Kul som sagt med en serie som inriktar sig på historia och arkeologi, men trist bara att den är så dåöig och föga engagerande. Berättandet, liksom personbeskrivningarna, är platt och endimensionellt och trots att berättelsen utspelar sig på exotiska platser, med jakten på en mystisk amulett, blir det aldrig särskilt spännande. Jag gäspar mig igenom större delen av boken och får tvi´nga mig själv att inte tänka på annat under läsningen.
"Mumien" däremot, av Barbara Steiner, var en oväntad liten pärla. Det är en lättsam ungdomsroman, även den med arkeologiska förtecken. Huvudpersonen är den Egyptenfixerade Lana. Hon har haft turen att få ett guidejobb för den egyptiska vandringsutställningen, vilket gjort henne överlycklig. Huvudföremålet i utställningen är mumien av den unge prins Nefra, som hon av någon anledning känner sog mystiskt dragen till....
Det här är faktiskt en väl skriven ungdomsroman som för det mesta lyckas hålla sig på rätta sida om klysch-träsket. Till skillnad från den förra ungdomsromanen presenterar man dessutom de historiska och arkeologiska bitarna på ett intresseväckande sätt som är väl förankrat i resten av boken. Kul också med de övernaturliga inslagen, liksom deckargåtatan och den mystiska katten. En bok med en katt är helt enkelt så mycket bättre än en utan! Berättaren låter heller ingen edl av handlingen ta överhanden och berättandet flyter på smidigt.
Ännu en mumie-ungdomsbok är "Mumiens gåta" av Catherine Dexter. Det är en bok jag av någon outgrundlig anledning älskade som tolvåring, men som jag nu en sådär 15 år senare inte alls har särskilt stor behållning av. Tänka sig, min boksmak har utvecklats sedan jag var pre-tonåring! Då den förra boken höll sig på gränsen till vad man kunde acceptera blir denna tyvärr snabbt fånig och to much. Dessutom stör jag mig på föräldrarna till den 12-åriga huvudpersonen Maggie, som låter henne slava som gratis barnvakt åt sina två yngre bröder så fort de vill gå på bio eller själva inte orkar bry sig. Irriterande!
Handlingen kretsar kring hur Maggie får tag på en äkta kattmumie, varefter mystiska saker börjar hända. Det är här det börjar bli fånigt - Maggie får tydligen magiska krafter och uttalar magiska formler titt som tätt och det blir helt enkelt alldeles för mycket av det goda. Dock är det ändå en ganska trevlig bok att läsa bara man kan ha överseende med att den bitvis blir väldigt fånig.
Sedan blev det dags att läsa en klassisk Kalla kårar-berättelse; "Klassfotot" av R L Stine. I denna kommer Tommy som ny till klassen, börjar höra mystiska röster i den gamla teckningssalen och får höra talas om hur en skolklass från 1952 en dag bara försvann spårlöst. Kan det ha något med de mytiska rösterna att göra?
Och visst det här är fånigt, som de flesta Kalla kårar-berättelserna brukar vara, men den är ändå helt ok för att ingå i denna typ av rysarserie. Den är faktiskt ovanligt välskriven för en sådan och mer nedtonad än vad som brukar vara vanligt.
Och så har vi slutligen min personliga favorit - mysrysaren "Husets hemlighet" av Edna Ames. Och he he, jag kan säga som så här att det här är i alla fall inte litteratur av hög klass! Det värsta är dessutom att denna skitbok inte ens är den värsta mysrysare jag läst. DET är läskigt (till skillnad från resten av boken). I denna bok är det våpet Dana som är huvdperson. Efter sin brors död blir hon inbjuden av hans änka för att hjälpa till att leta efter broderns gömda besparingar. Som vanligt i denna typ av bok våpar hon mest omkring som en yr höna och blir oförklarligt kär i en kille hon känt i 5 minuter. Trots att hon snart börjar misstänka att änkan och hennes kumpaner mördat brodern stannar hon glatt kvar i huset och hjälper till att leta efter hans besparingar. Logik, någon???? Som om det inte vore nog med ologiskheterna blandas även änkans döda tvillingsyster in i handlingen i form av en vålnad som ingen reagerar nämnvärt över när hon dyker upp. Således är det här en ganska kul historia attg störa sig på, men det är också enda behållningen!
Japp, detta är alltså vad jag roat mig med på sista tiden!!! För att försvara min heder känner jag dock att jag måste påpeka att jag även läst klassikern "Kärlek i kolerans tid" (den första nollpoängaren i år, men mer om det i en kommande recension), liksom några av Stinas månadsböcker. Räcker det för att rädda mitt rykte? Antagligen inte.
//Sofia
Maria Ernestam x 2
Snart har det ju blivit dags för mig att välja tema igen, men eftersom jag fortfarande är lite i valet och kvalet får nog månadens tema vänta till imorgon.
Under tiden ska jag ta mig i kragen och ta tag i lite recensioner som blivit liggande.
I början av året ägnade jag mig mest åt min ska-läsa-hög vilket resulterade i att två av Maria Ernestams romaner blev utlästa, nämligen "Kleopatras kam" och "Alltid hos dig". Eftersom de böcker jag läst tidigare av henne varit ganska så underbara var förstås förhoppningarna höga.
Men om vi börjar med "Kleopatras kam" så känns den inte alls lika välskriven, verklighetstrogen och på pricken som vad jag tidigare läst av henne. Istället känns den tyvärr mest överkonstruerad, obegriplig och inte alls trovärdig. Den påminner dessutom i upplägget alldeles för mycket om hennes tidigare, och bättre, böcker och det känns som om hon har lite problem med att variera sig. Det mesta känns nämligen igen; ett trassligt förflutet som sakta nystas upp och det man trodde att man visste sätter författarinnan en spinn på. Som det är nu känns det dock mest trist och redan gjort. Har man läst böcker tidigare av henne kan man nästan räkna ut vilka ess Ernestam gömt i rockärmen, och då blir det ju minst sagt lite trist....
Handlingen i korthet då; Tillsammans med några vänner startar Mari företaget "Kleopatras kam", som ska hjälpa människor med vilka problem de än har. Allt är frid och fröjd tills en dag en gammal kvinna dyker upp och vill att företaget ska döda hennes man....
"Alltid hos dig" däremot är tack och lov ingen besvikelse i stil med den förra, men inte heller kommer den upp i nivå med hennes riktiga höjdarböcker.
Handlingen kretsar kring Inga vars make dör och handlar om hur hon hanterar sorgen och efter att ha levt på som vanligt i 2 år bryter samman och flyttar till det gamla sommarstället i Marstrand. Av en slump hittar hon en gammal låda med brev till farmodern. Hon börjar forska kring det förflutna och parallellt med hennes sökande får man följa farmoderns liv som ung. Dessutom ska romanen tydligen vara baserad på en verklig händelse.
Som sagt är det härt ingen höjdare och jag tycker mig aldrig få någon riktig känsla för huvudpersonen. Delvis kan det säkert ha att göra med att det är en ganska komlicerad historia det i början är lite svårt att få grepp om. Kort sagt kan man säga att det här mest känns som en dussinroman och inte ännu en originell berättelse av Ernestam, och det är lite synd när hon är så bra när allt verkligen stämmer.
// Sofia
Under tiden ska jag ta mig i kragen och ta tag i lite recensioner som blivit liggande.
I början av året ägnade jag mig mest åt min ska-läsa-hög vilket resulterade i att två av Maria Ernestams romaner blev utlästa, nämligen "Kleopatras kam" och "Alltid hos dig". Eftersom de böcker jag läst tidigare av henne varit ganska så underbara var förstås förhoppningarna höga.
Men om vi börjar med "Kleopatras kam" så känns den inte alls lika välskriven, verklighetstrogen och på pricken som vad jag tidigare läst av henne. Istället känns den tyvärr mest överkonstruerad, obegriplig och inte alls trovärdig. Den påminner dessutom i upplägget alldeles för mycket om hennes tidigare, och bättre, böcker och det känns som om hon har lite problem med att variera sig. Det mesta känns nämligen igen; ett trassligt förflutet som sakta nystas upp och det man trodde att man visste sätter författarinnan en spinn på. Som det är nu känns det dock mest trist och redan gjort. Har man läst böcker tidigare av henne kan man nästan räkna ut vilka ess Ernestam gömt i rockärmen, och då blir det ju minst sagt lite trist....
Handlingen i korthet då; Tillsammans med några vänner startar Mari företaget "Kleopatras kam", som ska hjälpa människor med vilka problem de än har. Allt är frid och fröjd tills en dag en gammal kvinna dyker upp och vill att företaget ska döda hennes man....
"Alltid hos dig" däremot är tack och lov ingen besvikelse i stil med den förra, men inte heller kommer den upp i nivå med hennes riktiga höjdarböcker.
Handlingen kretsar kring Inga vars make dör och handlar om hur hon hanterar sorgen och efter att ha levt på som vanligt i 2 år bryter samman och flyttar till det gamla sommarstället i Marstrand. Av en slump hittar hon en gammal låda med brev till farmodern. Hon börjar forska kring det förflutna och parallellt med hennes sökande får man följa farmoderns liv som ung. Dessutom ska romanen tydligen vara baserad på en verklig händelse.
Som sagt är det härt ingen höjdare och jag tycker mig aldrig få någon riktig känsla för huvudpersonen. Delvis kan det säkert ha att göra med att det är en ganska komlicerad historia det i början är lite svårt att få grepp om. Kort sagt kan man säga att det här mest känns som en dussinroman och inte ännu en originell berättelse av Ernestam, och det är lite synd när hon är så bra när allt verkligen stämmer.
// Sofia
söndag 25 mars 2012
Dystopiska december
Under december månad var det ju mitt dystopiska tema som gällde, och eftersom min seghet rådde även denna månad blev det mest dessa böcker som hanns med.
Tror jag börjar med Jerker Virdborgs "Kall feber". Enj bok jag hade MYCKET höga förhoppningar på! Jag är ju ett Virdborgfan, älskar hur han med små medel skapar obehagliga stämningar och tyckte att det kändes som att han nästan måste briljera i just en genre som dystopiernas. Om det hade varit någon svensk författare som skulle klara av att skriva en stämningsfull, olycksbådande och realistisk dystopi borde det vara Virdborg tyckte jag. Och visst började det lovande! Men efter ett tag är det bara att konstatera att Virdborgs dystpiska roman helt enkelt inte imponerar på mig som jag trott att den skulle göra.
Efter att ha byggt upp situationen och stämningarna, där den nyanställda Karin (en tribut till Karin Boye och hennes "Kallocain") kommer till den isolerade forskningsstationen, börjar misstänka att allt inte står rätt till och folk börjar insjukna i så kallad kall feber slarvar författaren bort det, ja i mitt tycke i alla fall.
Det är synd, för just i den inledande gestaltningen av Karin och den sterila miljön där hon arbetar som blodfordskare gör Virdborg mycket bra ifrån sig. Det är först senare, när saker och ting börjar gå fel som berättelsen börjar halta. Virdborg, som är så underbar med sitt sätt att aldrig berätta före mycket, utan endast antyda, gör mig riktigt besviken!
Sammantaget kan man säga att det är ett bra försök, men att det knappast berör.
"På stranden" av Nevil Shute, gör det däremot! Böckerna är dock mycket olika varandra, och där det är lätt att komma in i Virdborgs roman har Shutes en längre startsträcka, som den ändå i mitt tycke vinner på. Och även om inte heller denna roman kommer i topp bland mina favoritdystopier lämnar den ett långt större avtryck än Virdborgs som nästan känns som en bagatell i sammanhanget.
Och dystopisk är den så att det föreslår! Det här är en dystopi helt utan hopp, om människor som på olika sätt försöker göra det bästa av dn sista tiden de har kvar. Man lever i skuggan av ett stort kärnvapenkrig och sitter bara och väntar på att radio0aktiviteten ska komma och göra slut på allt liv. Ett halvår beräknas Australiens befolkning ha kvar.
Det är det vardagliga mitt i katastrofen som berör, med män på krigstjänst i Australien vars barn och kvinnor på norra halvklotet med största sannolikhet är döda - men där de fortfarande köper med sig presenter till dem där hemma och talar om dem som om de fortfarande lever. Det är familjerna som fortfarande planterar lökar och planerar inför kommande årstider trots att blommorna inte kommer att blomma förrän tidsfristen är slut. Det är det vardagliga livet som pågåt trots att allt hopp är ute. Ungefär som jag tänker mig att det skulle göra om världen verkligen skulle gå under. Jag tror inte att vi skulle bränna våra pengar och festa in i det sista, utan jag håller med Shute om att man nog skulle leva på som vanligt in i det sista. Och det känns inte tragiskt, utan faktiskt ganska fint mitt i allt det jobbiga.
//Sofia
Tror jag börjar med Jerker Virdborgs "Kall feber". Enj bok jag hade MYCKET höga förhoppningar på! Jag är ju ett Virdborgfan, älskar hur han med små medel skapar obehagliga stämningar och tyckte att det kändes som att han nästan måste briljera i just en genre som dystopiernas. Om det hade varit någon svensk författare som skulle klara av att skriva en stämningsfull, olycksbådande och realistisk dystopi borde det vara Virdborg tyckte jag. Och visst började det lovande! Men efter ett tag är det bara att konstatera att Virdborgs dystpiska roman helt enkelt inte imponerar på mig som jag trott att den skulle göra.
Efter att ha byggt upp situationen och stämningarna, där den nyanställda Karin (en tribut till Karin Boye och hennes "Kallocain") kommer till den isolerade forskningsstationen, börjar misstänka att allt inte står rätt till och folk börjar insjukna i så kallad kall feber slarvar författaren bort det, ja i mitt tycke i alla fall.
Det är synd, för just i den inledande gestaltningen av Karin och den sterila miljön där hon arbetar som blodfordskare gör Virdborg mycket bra ifrån sig. Det är först senare, när saker och ting börjar gå fel som berättelsen börjar halta. Virdborg, som är så underbar med sitt sätt att aldrig berätta före mycket, utan endast antyda, gör mig riktigt besviken!
Sammantaget kan man säga att det är ett bra försök, men att det knappast berör.
"På stranden" av Nevil Shute, gör det däremot! Böckerna är dock mycket olika varandra, och där det är lätt att komma in i Virdborgs roman har Shutes en längre startsträcka, som den ändå i mitt tycke vinner på. Och även om inte heller denna roman kommer i topp bland mina favoritdystopier lämnar den ett långt större avtryck än Virdborgs som nästan känns som en bagatell i sammanhanget.
Och dystopisk är den så att det föreslår! Det här är en dystopi helt utan hopp, om människor som på olika sätt försöker göra det bästa av dn sista tiden de har kvar. Man lever i skuggan av ett stort kärnvapenkrig och sitter bara och väntar på att radio0aktiviteten ska komma och göra slut på allt liv. Ett halvår beräknas Australiens befolkning ha kvar.
Det är det vardagliga mitt i katastrofen som berör, med män på krigstjänst i Australien vars barn och kvinnor på norra halvklotet med största sannolikhet är döda - men där de fortfarande köper med sig presenter till dem där hemma och talar om dem som om de fortfarande lever. Det är familjerna som fortfarande planterar lökar och planerar inför kommande årstider trots att blommorna inte kommer att blomma förrän tidsfristen är slut. Det är det vardagliga livet som pågåt trots att allt hopp är ute. Ungefär som jag tänker mig att det skulle göra om världen verkligen skulle gå under. Jag tror inte att vi skulle bränna våra pengar och festa in i det sista, utan jag håller med Shute om att man nog skulle leva på som vanligt in i det sista. Och det känns inte tragiskt, utan faktiskt ganska fint mitt i allt det jobbiga.
//Sofia
Gammalt från 2011
Eftersom mina insatser på bloggen det senaste halvåret varit rätt blygsamma har jag en del gamla recensioner liggande. Tänkte bli av med em idag, vilket känns rätt bra. Ut med det gamla och in med det nya liksom.
Vi börjar med en roman av Alice Hoffman, nämligen Majmåne. Och vad kan man säga? Ännu en typisk Hoffman-roman givetvis. Befolkad av de klassiska mammorna med sina döttrar (och i detta fall faktiskt också en son..), småstaden där magiska saker händer och den där mystiske mannen som huvudpersonen får ett alldeles särskilt band till. Kan Hoffman kanske ta och variera sig lite? Börjar bli lite väl tjatigt i mitt tycke! Dock måste jag till bokens försvar medge att den var perfekt just för stunden, då jag vid lästillfället kände mig hängig och dimmig i huvudet. Läsningen av boken skedde i slutet av november, och som i alla fall Stina vet, så hade nog tröttheten sina skäl ;). I alla fall så var det just då skönt med en bok som man bara kunde slöläsa utan större ansträngning, eftersom allt känns igen och man typ vet vad man får innan man ens öppnat boken. Vissa kanske skulle se det som trist, men vid lästillfället välkomnandes det ändå!
Sedan var det dags att ge sig i kast med Andreas Romans "Mörkrädd", en roman jag längtat efter att läsa länge, och därför självklart hade stora förhoppningar på. Men som så ofta är fallet med sådana böcker blev den något av en besvikelse.
Den börjar bra, med att man får följa David som är sjukligt mörkrädd och gör allt för att slippa sova ensam hemma i lägenheten. Han kan inte bli kvitt känslan av att någon står i ett mörkt hörn av lägenheten och bevakar honom. Något som verkar komma allt närmare.... Efter att ha gått i terapi beslutar han sig för att bli kvitt rädslan en gång för alla. Han ska bo ensam i en stuga i skogen tills han blir botad från sin fobi. Men förutom skräcken för mörkret börjar också märklig saker att hända, som knackningar i väggarna och skuggor i fönstren. Är det bara hans mörkrädsla eller är det verkligen någon som vill in? Tillsammans med katten Trassel blir han bara räddare och räddare.
Roman bygger upp stämningen väldigt bra och är noga med att låta det ta tid. Sakta, sakta låter han allt läskigare saker börja händå och just sådant som kan vara både inbillning och på riktigt. Tyvärr håller det inte hela vägen, och det blir aningen för svamligt mot slutet - vilket tar död på vad som nog kunde ha vfarit riktigt läskigt. Bra i alla fall med ett slut som låter läsarenj själv fundera på vad som hänt, istället för att man får det skrivet på näsan.
Vi börjar med en roman av Alice Hoffman, nämligen Majmåne. Och vad kan man säga? Ännu en typisk Hoffman-roman givetvis. Befolkad av de klassiska mammorna med sina döttrar (och i detta fall faktiskt också en son..), småstaden där magiska saker händer och den där mystiske mannen som huvudpersonen får ett alldeles särskilt band till. Kan Hoffman kanske ta och variera sig lite? Börjar bli lite väl tjatigt i mitt tycke! Dock måste jag till bokens försvar medge att den var perfekt just för stunden, då jag vid lästillfället kände mig hängig och dimmig i huvudet. Läsningen av boken skedde i slutet av november, och som i alla fall Stina vet, så hade nog tröttheten sina skäl ;). I alla fall så var det just då skönt med en bok som man bara kunde slöläsa utan större ansträngning, eftersom allt känns igen och man typ vet vad man får innan man ens öppnat boken. Vissa kanske skulle se det som trist, men vid lästillfället välkomnandes det ändå!
Sedan var det dags att ge sig i kast med Andreas Romans "Mörkrädd", en roman jag längtat efter att läsa länge, och därför självklart hade stora förhoppningar på. Men som så ofta är fallet med sådana böcker blev den något av en besvikelse.
Den börjar bra, med att man får följa David som är sjukligt mörkrädd och gör allt för att slippa sova ensam hemma i lägenheten. Han kan inte bli kvitt känslan av att någon står i ett mörkt hörn av lägenheten och bevakar honom. Något som verkar komma allt närmare.... Efter att ha gått i terapi beslutar han sig för att bli kvitt rädslan en gång för alla. Han ska bo ensam i en stuga i skogen tills han blir botad från sin fobi. Men förutom skräcken för mörkret börjar också märklig saker att hända, som knackningar i väggarna och skuggor i fönstren. Är det bara hans mörkrädsla eller är det verkligen någon som vill in? Tillsammans med katten Trassel blir han bara räddare och räddare.
Roman bygger upp stämningen väldigt bra och är noga med att låta det ta tid. Sakta, sakta låter han allt läskigare saker börja händå och just sådant som kan vara både inbillning och på riktigt. Tyvärr håller det inte hela vägen, och det blir aningen för svamligt mot slutet - vilket tar död på vad som nog kunde ha vfarit riktigt läskigt. Bra i alla fall med ett slut som låter läsarenj själv fundera på vad som hänt, istället för att man får det skrivet på näsan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)