Dystopi x 2

Nu är äntligen alla temaböcker från förra månadens tema utlästa och därför passar det ju bra med en gemensam recension av dem.

Först utläst blev "Delirium" av Lauren Oliver. Romanen, som började verkligen lovande, utspelar sig i en värld lik George Orwells "1984". I denna värld ses kärlek som en sjukdom och botas med en operation vid 18-årsåldern. Men den tar sig tyvärr aldrig riktigt och samtliga karaktärer känns ganska platta och tråkiga. Trist, för det känns som att en bok med en story som denna hade kunnat bli betydligt intressantare då uppbyggnaden av världen i sig känns realistisk, genomtänkt och verklighetstrogen.

Om det inte vore med det skickliga handlag som Oliver byggt upp sin dystopiska värld hade den knappt varit värd tiden det tog att läsa den, men just på grund av detta har jag ändå behållning av historien och kan ha överseende med att den är ganska förutsägbar. Vet dock inte om jag kommer att orka engagera mig så pass mycket att jag läser fortsättningen.

Kort sammanfattat kan man alltså säga att det här är en roman att läsa för den som gillar skickligt uppbyggda dystopi-världar och kan ha överseeende med en ungdomsroman som är föga överraskande.

Sist utläst blev "De vassa tändernas skog" av Carrie Ryan, vilken helt klart var en av de bättre temaböckerna förra månaden. Det är en zombiedystopi om en by som är omgärdad av stängsel som enda skydd mot hungriga zombies. Författaren har tagit sig tid att bygga upp världen på ett bra och genomtänkt sätt, med ritualer och trossystem som lånat drag av äldre tids ordning och det känns trovärdigt då världens undergång i form av zombies nog skulle få världsordningen att ändras och bli mer fokuserad på frågor kring relationer och vikten av att bygga upp ett nytt samhälle. Men triangeldrama igen?! Kom igen alla ungdomsboksförfattare! Å andra sidan är detta ett av de bättre försöken till triangeldrama jag set då det faktiskt är en viktig del av handlingen.

Helt klart måse jag alltså säga att jag tycker att dystopi-temat förra månaden var en riktig hit. Synd bara att jag skulle välja en så urusel månadsbok. Vad tycker ni? Hunnit läsa någon av dystopierna ännu? Vilken var bäst?

// Sofia

Sweet Valley fiesta

Vad passar väl bättre så här en lat söndagsmorgon än att riktigt frossa i utomordentlig tvilling-litteratur? Inget jag kan tänka mig i alla fall så därför blir det tvillingboksrecenserande för hela slanten. De flesta är lästa för flera månader sedan, ja så pass långt tillbaka faktiskt att jag fortfarande var gravid medan jag plöjde dem. Jag ligger som sagt efter den del vad gäller blogguppdateringar.....

Ni vet väl för övrigt att andra delen i Sweet valley Confidential-serien nu går att beställa i bokform?! Yay!!! Nu kan man även för första gången någonsin också ladda ner de tolv första delarna i Sweet Valley High som e-book. Sannerligen något att fira!

Men för att återgå till recenserandet så börjar vi väl med ''Tvillingarna 66. Kärleksbrygden''. Ja vad kan man säga? Det är en småmysig bok med tvillingarnas kompis Mary i centrum. Tönten Peter Burns verkar vara kär i henne och även om han är trevlig kan hon verkligen inte förstöra sitt rykte som enhörning genom att bli sedd tillsammans med honom. Ett beteende jag är säker på att vi alla kan förstå... Alla beter dig (relativt) normalt för sin ålder, Jessica smilar in sig hos alla hon känner för att få chansen att på på Johnny Buck-konsert och Elisabeth skriver och gör extraarbete efter skolan – med andra ord är allt som vanligt i Sweet Valley and I like it!

Jag har även fått tag på en bok i den nyare Jessica och Elisabeth-serien. "Älskar, älskar inte" heter denna, den 14:e i ordningen, och den fungerar inte alls! Folk beter sig som om de vore 5 år gamla och det finns inte en chans i världen att Jessica Wakefield skulle bete sig så här osäkert när det kommer till killar. Hon och Damon har precis blivit ihop och Jessicas osäkerhet gör att allt blir fel hela tiden. Totalt otrovärdigt.

Mot mina principer har jag också införskaffat den första delen i SVH-serien som är baserad på den urusla tv-serien från 90-talet. "Till varje pris" heter den och jag vara bara tvungen att ha den när den ju var så billig. Den består av 4 ministories baserade på avsnitt ur den verkligen rätt avskyvärda tv-serien. Då jag inte hade några större förväntingar på den måste jag ändå erkänna att man i bokform mycket bättre fångat karaktärerna än vad man gjort i tv-serien. Men ändå – det här är inget bra!

Annars är det mest Sweet Valley High-böcker som har blivit lästa och det blir väl bäst att recensera dem i kronologisk ordning. Först ut är nr 31, "Oväntad rival". Det bästa med den här boken var att jag äntligen fick en förklaring till hur Elisabeth blev ihop med Jeffrey French, stadigvarande pojkvän efter uppbrottet med Todd. Han verkar kanske inte var världens mest spännande person (men det är ju å andra sidan inte Elisabeth heller...), fast tråkigare än Toddarn är det nog svårt att vara. Det talar till hans fördel i alla fall att han är totalt ointresserad av tråkiga Enid, som Elisabeth försöker para ihop honom med. Kul också med det icke så PK med tvillingarnas kusin som beskrivs som en tjock tönt, då hon måste ha minst hela 5 kgs övervikt. Och hon läser och ser på utländsk film – så mesigt – precis som om inte det är det enda mesproppen Elisabeth verkar göra på sin fritid.... Fast nu har ju Elisabeth verkligen inte 5 kgs övervikt (med det kommer Bettan, vänta några år bara, moa ha haaaa), så det måste vara däri hela skillnaden ligger.

Härnäst är det nr 33, "Ny i familjen" som står på tur i recensionsordningen. Den är tyvärr en rätt medioker tvillingbok, om fosterbarnet Sally som flyttar in till kusinen Dana Larsson och låter sig köras med för att hon är rädd att bli utkastad. Så moraliskt sockersöt att man mår lite, lite illa. Och naturligtvis ordnar sig allt på slutet – hon blir adopterad, får den söta killen och blir som en syster för sina kusiner. Ehhh, verkligen troligt – not!

Ännu en ganska medioker bok är nr 41, "Oväntat bekymmer". Den handlar om Enid, vars mormor kommer och bor hos familjen efter det att morfadern dött. Enid är överlycklig då hon och mormodern alltid kommit bra överres, men mormodern verkar så förändrad. Hon är krävande, klagande och vill ständigt ha sällskap. Enid vill kunna umgås med sina vänner – men mormodern sätter effektivt stopp för det. Naturligtvis löser sig allt på slutet, men innan dess har man hunnit störa ihjäl sig på Enids mamma som själv, som vuxen, inte orkar ta ansvar för mormodern utan överlåter det ansvaret på sin 16-åriga dotter.

Ni får ha en fortsatt trevligt söndag!

// Sofia

Främmande fåglar av Lorrie Moore

Recenserade en enda novell från denna samling för ett bra tag sedan nu, strax efter att lillgrabben anlänt faktiskt. Det var den underbara och gripande novellen ”Sådana människor är de enda människorna här: Kanoniskt joller på Pädd onk”, om ett litet barn, en bebis, som får cancer. Riktigt hemsk och fängslande och att jag läste den när min egen lilla bebis bara var någon månad gammal gjorde det nog bara än mer träffande.

Samlingen består av ett tiotal olika noveller, varav vissa var outstanding, vissa riktigt bra och en del som bara kändes ok. Det novellerna har gemensamt är dels den ironi som genonsymrar berättelserna och dels att de alla egentligen handlar om vardagliga saker, men med huvudpersoner som befinner sig i en för vardagen ovanligt situation; de är sjuka, någon har dött eller så reagerar de inte stereotypt på något som händer. Som exempel får vi i  novellsamlingen möta favoritbarnvakten som helt otippat råkar tappa ett spädbarn i golvet så att det dör, mannen som blir besatt av av tanken på vilken sång en människa skulle sjunga under dödshot och kvinnan som helt tappar fotfästet i livet efter att hennes katt dött. Jag tänkte regogöra för några av mina favoriter.

”Vilket är mer än jag kan säga om vissa andra” handlar om relationen, en ansträngd sådan, mellan mor och dotter. Liksom flertalet noveller skildrad med en ironisk ton mitt i allt det gråa, som att dottern gifter sig med den evige pojkvännen Bob för att hunden Randolph dött av njursvikt och hon inte kommer på något annat sätt att döva sorgen. Eller som när hon, för att hon är för duktig på jobbet, beordras ut att föreläsa på gymnasieskolor när hon helst av allt bara vill stanna på sitt kontor utan att bli störd. De ger henne dock semester först och det är på denna semester vi som läsare får följa med. En semester som modern, till hennes förtretelse, bestämmer sig för att följa med på. Inte blir hon mindre förtretad av att modern tvinger henne att sätta sig och kissa bakom murar för att hon tycker att det tar för mycket tid att hitta en toalett. Mamman är den som vill prova på saker under resan, som att utmnana sig själv med att bestiga ostadiga broar uppspända mellan höga klippor – men efter just ett sådant företag kommer hon tillbaka oväntat tystlåten och när de beger sig ut på ännu ett företag, att hängande över ett högt bröstvärn kyssa en helig sten, blir den våghalsiga mamman plötsligt skräckslagen. Men det slutar ändå vemodigt vackert.

I ”Bert är död” har katten Bert dött varvid matte Aileen börjar att ta till flaskan. Hon sörjer att hon förlorat alla band med djurvärlden; inga pälshår längre i soffan, mattan är torr och utan klösmärken och köjksvrån där matskålen stått är inte längre grisig av makrillgryta och farlig att gå på. Omgivningen reagerar med att det måste vara missriktad sorg och att hon nog egentligen sörjer något helt annat.

”Men det är bara Bert, säger hon bestämt. Det var bara hennes rarar vackra katt, hennes bästis sedan 10 år tillbaka, som hon hängt ihop med längre än både man, barn och hälften av vännerna”.

Till sist börjar hon gå i terapi, då hon hittar en terapeut med specialpaket inför julen. Ironi var det som sagt.

”Om du vill det så okey” handlar om Mack och Quilty, den senare blind advokat och den andra hantverkare som mot alla odds blir ett ganska så omaka par. De driver på semestern omkring på en improviserad roadtrip och besöker kyrkogårdar och kända sevärdheter och smågnabbas med varandra och driver med sig själva och omgivningen. Som när Quilty drygar sig om sin biografi som han säger ska heta: ”I sällskap med min soffa: en blind mans guide till livet”. För att inte tala om följande stycke:
Quilty; Innan Hemingway skrev om sina hjältar, sa Quilty och låtsades läsa högt ur guideboken, sköt han dem. Det ansågs vara ett ovanligt men inte helt unikt sätt att få igång den kreativa processen. Ändå diskueras det inte nämnvärt, inte ens i litterära kretsar.

Just det stycket får mig av någon anledning att tänka på oss, Stina. Jag kan faktiskt se dig och Kalle flumma omkring på ett liknande sätt.

Någon annan som läst någon riktigt bra novellsamling på sistone? Do tell me!

// Sofia

Scott Westerfelds Ful-triologi

Så, då jag har så många recensioner som ligger och väntar på att hamna på vår briljanta blogg får det bli en gemensam recension för Westerfelds triologi om Tally Youngblood. För att lätta upp lite bland all text, och för att det är kul, infogar jag illustrationer (i form av kort) till varje del.

Och vad passar väl bättre så här i juletid än denna bild att få representera den första delen, nämligen "Ful" ?

Ful av Scott Westerfeld



Läskigaste jultomten?

 Visst måste man gilla en bok som inleds med meningen ”Försommarhimlen hade samma färg som kattkräks”.

Första delen i en triologi om en värld där man på sin 16-årsdag opereras om till en snygging, en operation som man anser nödvändig för att ingen diskriminering ska kunna förekomma genom faktorer som hudfärg, längd eller kroppsbyggnad. I en sådan här värld ses det normala som ohyggligt fult och alla icke-opererade är vardagligt kallade fulingar, uglies.

Berättelsen är välskriven, med personer som beskrivs relativt välnyanserat och med en hjältinna som verkligen inte är en hjältinna. Det är vännen Shay och inte vår hjältinna Tally som ifrågasätter operationen och planerar att fly ut i vildmarken till en grupp likasinnade.

Bra uppbyggd värld som känns trovärdig, med högteknologiska snyggingleksaker, en slit-och-släng-mentalitet och människor som är inspärrade i sina städer utan att någonsin se något annat. Blir sugen på att läsa fortsättningen och det måste vara ett gott betyg.

Ful eller snygg? av Scott Westerfeld

Jag vet att jag tycker att hen är snygg i alla fall..

Andra delen i Ful-triologin. I denna har Tally överlämnat sig för att bli snyggingopererad. Efter operationen har hon glömt syftet med att bli snygg, nämligen att testa ett botemedel som ska få bukt med lesionerna i hjärnan – en bieffekt av snyggingoperationen som inte bara gör en snygg, utan även ganska dum. Men trots operationen kan hon inte skaka av sig känslan av att något är fel.

Även i denna del känns världen trovärdigt uppbyggd, men vissa saker blir lite lätt fåniga som när en del snyggingar skär sig för att hålla snyggingdimmigheten borta.

Är också lite undrande till hur snabbt hon glömt bort flörtobjektet David från första boken, och istället med hull och hår kastar sig in i en ny relation, med snyggingen Zane. Men ja, ja, så är hon ju bara en tonåring också så det kan jag väl köpa.




De rätta av Scott Westerfeld

Mer speciell än så här blir man bara inte!

Den sista delen i triologin om Tally Youngblood. Här är hon omopererad igen, men denna gång en riktigt speciell operation, då hon operats om till agent för stadens försvarsstyrka ”Speciella omständigheter”. Operationen har gjort henne till en slags supermänniska, med Wolverine-skelett, omänskligt snabba reflexer och inbyggd radiokontakt via hudantenner med resten av speciella omständigheters specialgäng, de så kallade cutters-gänget. Samtliga medlemmar i gruppen är omoperade snyggingar som skar sig själva för att fortsätta vara bubbliga och hålla snyggingdimmigheten borta.

Som speciell har Tally blivit opererad för att känna förakt med alla som inte är speciella som hon själv, och stackars Zane som på grund av misslyckad medicin för att bli botad från hjärnlesionerna är allt annat än perfekt får henne att må illa. Men istället för att vilja förändra sitt eget sätt att tänka vill Tally få även Zane omopererad till en specialare för att hon ska kunna leva tillsammans med honom.

Lever inte riktigt upp till triologins övriga delar och slutet tycker jag faktiskt är ganska fånigt.

// Sofia

Den otröstade av Kazuo Ishiguro

Försökte ta mig igenom denna några stentrista vintermånader i början av året, men boken var så stentrist att den inte blev utläst förrän i maj. Lite som Stina och hennes Martina Lowden-försök. Hur går det förresten på den fronten, Stina? Gjort några framsteg? Saknar dina Lowden-uppdateringar.....

För övrigt; Vilket misslyckat och stentrist Kafka-försök! Om en berömd pianist som är på besök i en stad för att gästa ett evenemang, men där han aldrig riktigt verkar få koll på vad det är som står på schemat. Han möter människor till höger och vänster som får honom på avvägar och försenar hans redan förvirrade schema. Det känns som om Ishiguro velat bygga upp miljön till en enda lång drömliknande händelse, där saker händer som det endast kan göra i drömmar som att byggnader förändras och människor han möter i ena stunden är främlingar och i andra välkända familjemedlemmar.

Nej, det här är inte en roman för mig! Det händer liksom inget annat än att huvudpersonen flänger omkring och möter jobbiga människor som han i mitt tycke mest borde ha gett fingret istället för att hjälpa. Det ska säkert vara djupt på något sätt och ge inskt i människans natur eller något annat dravel, men jag är nog för okulturell för att kunna uppskatta det. Jag menar, titta bara på litteraturen som för till fället ligger nedpackad i min väska – inte en, utan två tvillingböcker och sen visserligen ”Pappa Goriot” också. Där tyvärr inte heller den sistnämnda gett mig så mycket...

// Sofia

Sweet Valley Confidential – Francine Pascal

För att fira att jag äntligen har fått tid att läsa lite ypperlig Sweet Valley-litteratur, vilket jag utan att skämmas klämmer på bussen till jobbet, he he, kommer här en något försenad recension av Sweet Valley Confidential som ingick i Stinas vredestema under juni månad. Å andra sidan känner jag att jag för en gångs skull kompenserar upp detta genom att varva tvillingläsningen med "Pappa Goriot", vilken egentligen ju var maj månads månadsbok... men, men bättre sent än aldrig.

Ja, jag vet inte riktigt vad man kan säga om denna fortsättning på tvillingarns öden och äventyr. Tvillingarna har blivit 27 och ingenting verkar sig likt i Sweet Valley. Jessica har blivit ihop med Todd (!) och planerar bröllop (!!), Steven har blivit gay (!!!) och är ihop med ingen mindre än Aaron Dallas (vilken Jessica hade en långvarig fling med i tvilling-serien...), Winston har blivit en douche och Elisabeth hankar sig fram i New York och har hör och häpna blivit bästa vän med Bruce Patman.

Som läsare blir man minst sagt förbryllad över vissa av vändningarna i historien för att inte tala det faktum att vissa av karaktärerna känns helt out of character för att uttrycka sig milt. Det som är mest störande är dock att allt inte riktigt hänger samman med övriga serier rent storymässigt. Som att Elisabeth och Todd i den senaste serien, Sweet Valley University, gjort slut långt innan han och Jessica hockar up i denna serie och en hel del andra, mindre detaljer.

Kul ändå med en fortsättning och att tvillingarna fortsätter att åldras i takt med mig. Vad kommer härnäst? Jessica och Elisbeth som trötta småbarnsmorsor eller kanske Elisabeth och Jessica goes Pantertanter.

Ett plus för övrigt för att den annars så präktiga Elisaneth inte direkt kan sägas spotta i glaset i denna historia. You go girl!

// Sofia

Bära mistel av Sara Lidman

I väntan på att månadens bok äntligen ska bli ledig (ligger just nu 7 resp. 8 i köplats) kan det vara på tiden att recensera en av augustis utlästa böcker. På sätt och vis tycker jag att den passar in i månadens tema, dels då den ena huvudpersonen är gay och dels för att de båda huvudpersonerna är sådana som i sin tid (romanen utspelar sig på 1930-talet) gick emot rådande konventioner. Jag pratar om Sara Lidmans "Bära mistel" från 1960, och för att låna ett uttryck av Ranelid (och ranelidskan) så är det här definitivt en roman som berättas på det just det Lidmanska språket.


Det som fick mig att låna den var beskrivningen av den som en av de vackraste kärleksromanerna som skrivits på svenska. Efter att ha läst romanen vet jag inte riktigt om jag är benägen att skriva under på det, för även om det är en starkt berättad roman är det för lite kärlek och för mycket besatthet för att jag ska kunna se den som en roman om kärlek.
Romanen beskrivs även om en roadmovie med fellinskt persongalleri, vilket ganska väl beskriver storyn. Det handlar om den omöjliga kärleken mellan Linda Ståhl och Björn Ceder, den ena heterosexuell dragspelsdrottning och den andra en homosexuell musiker. Man kan verkligen inte kalla historien för finstämd, utan här är det de starka känslorna som är i fokus - en kärlek fylld av skuld, smärta och sexualitet, där den man har kär alltid verkar svika, oavsett om du är homo- eller heterosexuell.


Lidman måste ha varit långt före sin tid med Björn och hans många affärer och med Linda, som lämnar man och barn, för att ge sig ut och spela längs vägarna. Känns dock lite väl överdrivet med Björn, att han inte bara är homosexuell utan också måste klä sig i kvinnliga kläder.
För övrigt föddes Lidman i Missenträsk, Jörn i Norbotten. Och i berättelsen skymtar förtrollande namn på norrländska orter förbi; Nattajaure, Sitirangi och Kattsprånget, där Linda och Björn i rummen för resande skyndar igenom.
  // Sofia

Revolt av Suzanne Collins

Den sista och avslutande delen av Collins Hungerspelstriologi. Där de två första främst kretsar kring 2 års olika Hungerspel inriktar sig denna på motståndsrörelsens revolt och deras utnyttjande av Katnis i rollen som revolutionens ansikte utåt, för även här används hon som en bricka i spelet med styling, tv-sändningar och folk som säger hur hon ska vara och bete sig i tv-rutan. Inte helt olikt Hungerspelens tv-sändningar alltså. Samtidigt måste hon tampas med det faktum att Peeta hålls fången av regimen.

Storyn i denna är om möjligt ännu mer rå än de två förra och präglas av en känsla av hopplöshet – att det aldrig kommer att bli bättre vare sig regimen eller motståndsrörelsen vinner. Det är en cynisk värld, där till och med en kamp på liv och död blir underhållning för massorna. Men så heter världen Panem (bröd på latin) också. Och bröd och skådespel är vad man får.

Den är helt klart den mörkaste delen i triologin, men ändå min favorit. Och tack och lov är det inte mycket kärlekstrams i denna, utan det är en bok om kamp och överlevnad och där allt annat får stå tillbaka.

Bitvis är den lite rörig med folk som dör till höger och vänster. Det känns som att Collins kanske borde ha skrivit en mer detaljerad synopsis då det känns lite väl hipp som happ ibland. Ibland känns det också som att hon gör det lite väl enkelt för sig.

Men sammantaget måste jag ändå säga att jag är positivt överraskad av hennes Hungersspelsböcker då hypade ungdomsböcker, t.ex den illa skrivna första Harry Potterboken och den om möjligt ännu sämre Twiligt, sällan är speciellt bra.

Fatta eld av Suzanne Collins

Del 2 i Hungerspelen-triologin. Den tar vid där den första slutade, med att Katnis och Peeta vunnit spelet och är på väg hem till Distrikt 12. Liksom den första boken är det relationen mellan dem som är i fokus. De kommer hem som segrare, men måste fortfarande delta i regimens spel och låtsas vara kära i varandra för att inte riskera bestraffning. Bröllop börjar till och med att arrangeras för att blidka makthavarna. Och sen kommer dråpslaget – det är dags för kvartssekelkuvning och det här året innebär det att alla deltagare i spelen kommer att vara gamla vinnare. Så då är det åter dags för kärleksparet från distrikt 12 att bege sig ut på arenan, men denna gång tillsammans med betydligt farligare motståndare. Och nu är det inte heller främlingar som står mot varandra utan gamla vänner. Och grymheterna fortsätter föstås, inte heller i denna bok med särskilt många försonande drag. Precis som i de första spelen dödar man motståndarna tämligen lättvindigt, även om vissa av deltagarna beter sig ganska märkligt. Men denna gång ger sig inte Katnis in i spelet för att vinna och återvända hem, utan för att se till att det blir Peeta som segrar.

Jag gillar hur man inte idealiserar motstådet mot regimen, för här är det inte svart eller vitt utan endast möjligehten att byta till sig en regering som kanske inte nödvändigtvis är bra, men som  alla fall är bättre.

Katnis har blivit Härmskrikan, revolutionens ansikte utåt – men ironisk nog helt mot sin egen vilja.

Spelen får riktigt aldrig fart i denna del, vilket väl inte är meningen heller, men det drar ändå ned betyget en aning. Är också lite trött på triangeldramat som jag inte tycker tillför handlingen så värst mycket.

Hungerspelen av Suzanne Collins

Tog med Hungerspelen i oktober månads tema mest för att se om den skulle leva upp till hypen och nja, den är relativt välskriven, men har ändå sina brister. Det intressanta är just hur väl författarinnan har fångat tv-programmet ”Hungerspelen”, en slags dokusåpa, där de utvalda ungdomarna inför spelen stylas, intervjuas och ges poäng angående sina chanser att överleva – allt medan de påhejjas av den entusiastiska storstadspubliken som bettar på vem som kommer att vinna eller dö och som genom sponsring kan hjälpa sin favorit till seger. Det känns tyvärr inte som ett helt avlägset steg från dagens dokusåpor som verkar ha en tendens att bara bli värre och värre.

Sämst är det i beskrivningarna av Katnis kämpande med hur hon ska spela på publikens känslor inför henne och Peeta som kärlekspar. Det blir lite blaha när det enda sättet hon kommer på att gestalta detta med är att pussa på honom lite hipp som happ. Det blir liksom ingen dynamik i berättandet utan känns mest lätt fånigt.

Det känns inte heller riktigt som att författarinnan tar till vara på det som är intressant med berättelsen, nämligen just det samhällskritiska perspektivet. Det hade helt enkelt blivit aningens mer intressant om Katnis inte bara varit så fokuserad på sig själv utan kunnat lyfta blickan lite och se att det inte är de andra deltagarna som är fienderna utan regimen som ordnar spelen. Mer realistiskt blir det visserligen på grund av slaktandet utan betänkligheter då det ju är att döda eller dödas som gäller, och just det samhällskritiska byggs ju upp även i seriens två övriga delar.

Lite mer fokus på detta i denna inledande bok och lite mindre fokus på den fejkade kärlekshistorien så hade jag varit nöjd. Det blir lite väl ”kallt” berättat ibland på grund av detta och karktärerna känns egentligen aldrig som riktiga människor då de känns allt för endimensionella. Men det är boken igenom ett bra driv i berättandet och det är faktiskt en riktig sidvändare till bok.

Och visst är det ”Battle royale”-vibbar här, men jag tycker nog ändå att Collins är snäppet skickligare, just i skildringen av tv:ns dödslek.