En vacker död stad

Min första Thomas Mann, Döden i Venedig. Jag blev sjukt sugen på att läsa den efter Cunninghams När natten faller som har hämtat inspiration från denna. Också den handlar om en man som handlöst förälskar sig i en vacker yngre man. Som blir bergtagen. Cunninghams är dock mer lättillgänglig.

Manns är en kort historia, en långnovell på 126 sidor inklusive förord. Det liknar på gott och ont inget annat jag läst, för Mann kräver sin läsare. Efter de första sidorna hade jag aldrig kunnat gissa att detta skulle vara något av det bästa jag skulle läsa under 2012. Ta bara inledningen som exempel:

Gustav Aschenbach eller von Aschenbach, som han sedan sin femtioårsdag officiellt hette, hade en eftermiddag våren 19…, som i månader visade vår kontinent en så hotfull uppsyn, i ensamhet tagit en längre promenad från sin våning vid Prinzregenstrasse i Munchen. Överretad av förmiddagens svåra och vanskliga arbete, som just nu krävde ett övermått av försiktighet, varsamhet, viljeanspänning och noggrannhet, hade författaren inte ens efter middagen förmått hejda det producerande maskineriet i sitt inre, denna ”motus animi continuus”, vari Cicero ser vältalighetens väsen, och han hade inte lyckats skaffa sig den vederkvickande sömn som han med tilltagande nerslitning allt oumbärligare behövde en gång om dagen.

Det är ett så snårigt, vindlande språk att man får anstränga sig för att hänga med. Man frågar sig om det är värt besväret. Men det är värt besväret, ni har mitt ord på det. När man kommit en bit in i berättelsen tänker man inte på berättartekniken längre. Man vill bara veta hur det ska gå. Inte för att det egentligen händer särskilt mycket. Gustav trånar efter det ouppnåeliga, efter den unga pojken Tadzio som bor med sin familj på samma hotell i Venedig. Det är inte det Venedig som möter oss i turistbrochyrerna. Det här är ett vattensjukt febrigt Venedig. En smittad stad. En stad Gustav inte förmår lämna, inte så länge Tadzio finns där.

Det här är en sådan klassiker att man knappast kan undgå att veta hur det ska sluta, men det spelar ingen roll. Vägen mot det oundvikliga är mästerligt berättad. Precis som Gustav är jag oförmögen att lämna den här sjaskiga staden innan det bittra slutet. Bergtagen? Jag tror faktiskt det.

Stina

Mysiga rysare

Vad passar väl bättre än lat lördag som denna än lite mysrysrecenserande? Det blir några "favoriter" från förra året...

Medaljongens hemlighet av Katherine Court handlar om Lindsay som ensam reser till Nepal för att träffa sin äldre bror som bor och jobbar där. ”Stackars” Lindsay har blivit uppfostrd av fosterföräldrar sedan hennes riktiga föräldrar omkommit i en olycka och resan blir en möjlighet att komma undan från deras kvävande omsorg och förväntningarna på henne. Som ett stopp på vägen svänger hon förbi broderns nära väns familj för att lämna ett brev han skrivit till dem. Efter det börjar mystiska saker hända och Lindsay börjar undra om hon inte är förföljd. Kan allt ha att göra med den mystiska medaljong som råkat hamna i hennes väska?

Naturligtvis räcker det med att Lindsay ska kasta en enda blick på Tony, boderns vän, för att hon ska inse att hon älskar honom. Besvarat givetvis.... Ja ja, de hade ju i alla fall brevväxlat med varandra ett bra tag och konstigare saker har väl hänt i mysrysarnas värld.

Kvinnan i svart av Monica Heath är ännu en härlig mysrysare, men denna gång i westernmiljö. Om Julie McKay som beger sig till Virginia City för att bo ihop med sin far som hon inte träffat sedan hon var liten. När hon anländer blir dock inget som hon har tänkt sig; fadern är död, den jordlott han lovat henne står inte med i något testamente och någon verkar vara ute efter att döda henne. Da da da DAA!

Vem kan hon lita på egentligen? Pappans nya familj är avvaktande mot henne (Och vem kan klandra dem? Golddigger eller vad liksom) och den f.d kompanjonen är både snygg och olycksbådande. Ni kan ju gissa vad som kommer att hända, he he.

Hemligheten på Rosemanor av Marjorie Everitt handlar om antikbokhandlaren Phillipa Marshall som får i uppdrag att ordna och värdera biblioteket på ett stort gods. Enligt legenden ska det finnas en gömd skatt i huset och när hon börjar få meddelanden om att sluta lägga näsan i blöt börjar hon undra om det kan finnas någon sanning bakom legenden.

”Du är pigg, intelligent, men kanske en aning hjälplös” peppar hon sig själv i början av boken, vilket får mig att genast fatta antipati mot henne.

Underhållande dock, trots den irriterande hjältinnan. Lite förputtenuttigt och gammalmodigt för min smak visserligen.

Så har vi kommit till den sämts mysrysarpärlan av dem alla, nämligen Se dig för av Caroline Crane. Denna roman är en ganska urfånig trillerhistoria, där den 14-åriga Cinni ska hjälpa en gravid 2-barnsmamma med hushållsbestyren över sommaren. Självklart blir det inte som mamman tänkt sig, utan den unga inkräkterskan börjar ta över både barn och man. Gillar för övrigt (inte) hur makens snedsprång med det 14-åriga barnet inte är hans, utan hennes fel. Unken moral eller vad?

Så vad säger ni? Creddigaste inlägget 2013 eller vad?

// Sofia

Kattöga

Såhär i retrospektiv kan jag bara konstatera att Kattöga var årets läsupplevelse 2012. Det är den fjärde boken av Atwood jag läst och klart en av de jag tyckt bäst om. Kan inte avgöra om jag föredrar denna eller Den blinde mördaren då det var ett bra tag sedan jag läste den sistnämnda, men riktigt bra är de båda två.

Det handlar om Elaine som återvänder till sin barndomsstad Toronto för att medverka vid en konstutställning. Inte mycket är sig likt. Staden är inte som hon minns den, så mycket har förändrats. Men minnena finns kvar och Cordelia spökar fortfarande. Cordelia, som var både vän och plågoande. För det finns, som Atwood skriver, aldrig bara en enda version, inte av någon.
 

Elaine lever ett kringflackande liv med sina föräldrar och sin storebror Stephen. Som åttaåring önskar hon sig flickkamrater. Hon har läst om dem och vet att de finns men har aldrig stannat tillräckligt länge på samma plats för att lyckas skaffa några. Så flyttar de till sitt första egna hus och snart ska Elaine få känna på hur det är att ha flickkamrater och exakt hur grymma sådana kan vara. Hon kan inte de koder man förväntas kunna men vill passa in och försöker desperat anpassa sig efter Cordelias nycker.
 

 

Det är så mycket igenkänning trots att det utspelar sig flera årtionden innan vi växte upp. De hånar snattade skräckserier med tveksam handling men vågar inte ha dem i sina rum om natten. Får mig att tänka tillbaka på en episod då Jenny och jag freakade ut åt framsidan till Den onda dockan ur Phantom Valley-serien. Obegripligt, idag kan jag inte riktigt se vad det var som var så läskigt. Codelia dricker coca cola med aspirin i ett försök att bli full bara för att konstatera att det inte påminner ett dugg om att bli full på riktigt. Kan bara instämma där.
 

Utdragen från dessa serier får mig också att tänka på alstren från Den blinde mördaren. Något Sofia och Atwood har gemensamt kanske? Deras faiblesse för kiosklitteratur.







 

Det är vemodig och bitvis obehaglig läsning. Det är hudlöst. Det går inte att värja sig, men varför skulle man vilja när det är så snyggt gjort? Men det är inte bara tragedi. Atwoods humor både vässar svärtan och tar udden av den, och stundtals är det sjukt kul. Som när Elaine förundrat redogör för Cordelias storasystrars replikskiften:

”Jag nästan dog”, säger de. Eller: ”Jag ser ut som Guds straff.” Ibland säger de: ”Jag ser ut som en riktig häxa”, och ibland: ”Jag ser ut som Häxan Pjäxan.” Det är en ful gammal kärring som de tycks ha hittat på. Men de tror inte att de nästan dog eller att de är fula. Båda två är vackra: en mörk och intensiv, den andra blond och rådjursögd och själfull.

I bokens inledning skriver Atwood: ”Man ser inte tillbaka längsmed tiden utan ner genom den, som vatten. Ibland är det ett som kommer upp till ytan, ibland något annat, ibland ingenting. Men ingenting försvinner.” Det är nog så att ingenting försvinner, men man glömmer. Man glömmer även det svartaste. Det som var på liv och död en gång. Det är helt enkelt tiden och vad den gör med oss. En huligan, eller hur var det nu igen?

Stina

Boktips för små skruttar

Har spenderat julen med Sofia och hennes lilla skrutt Aaron. Måste erkänna att jag saknar det lilla livet. Som gudmor känner jag också ett visst ansvar när det gäller den unge mannens litterära bildning. Nog för att peka/mosa-litteratur kan vara nog så trevlig men här kommer lite tips av en mer utmanande karaktär. Det ska börjas i tid.

Tips 1

Where the wild things are är en klassiker som man inte får missa. Den blir inte direkt sämre i Christopher Walkens tappning.

 

 

Tips 2

 

Bonds skapare Ian Fleming har också skrivit en barnbok, Chitty chitty bang bang. Den handlar om en gammal tävlingsbil som köps av familjen Pott. De upptäcker snart att det inte är en vanlig bil som hamnat i deras ägo, och det är upptakten till en rad äventyr. Man måste bara gilla den här boken, om inte för titeln så för de fina bilderna. Filmatiserades även 1968 som ni kan se av you tube-klippet.

 

 

Tips 3

Sylvia Plath är väl en av få författare vi alla tre uppskattar. Glaskupan är helt enkelt fantastisk, men det är inte den jag vill tipsa om här. Okej att det ska börjas i tid, men någon måtta får det vara. Nej, den bok jag vill tipsa om är Sängboken. Något lättsammare än hennes övriga verk.

Hur sängen ser ut,

det kvittar, min vän,

om bara det går

att hoppa i den!

En hopp-säng med fjädrar

och stund – vilken skatt!

Jag hoppar mot himlen

varendaste natt.

Ja, högre än ugglor

och örnar jag far

med känguru-skutt.

Och var hamnar jag – var?

På Vintergata?

På Kongo? Vem vet?

På Jupiter eller

nån annan planet?

Tips 4

Vill man vara än mer pretto kan man satsa på Gertrude Steins barnbok, The world is round, och jag vet att ni vill. Jag är dock inte säker på att den har översatts till svenska. Men visst skulle den göra sig fint i bokhyllan?

Historien bakom är lite rolig också. 1938 försökte författaren Margaret Wise Brown övertala ett antal kända vuxenförfattare att försöka sig på att skriva barnböcker. Hon sände brev till Ernest Hemingway, John Steinbeck och Gertrude Stein. Av dessa var Stein den enda som nappade. Hon hade redan ett nästan komplett manus. Hon hade dessutom mycket specifika krav: sidorna skulle vara rosa med blå text och illustratören Frances Rose skulle stå för utformningen. Hon fick sin vilja igenom på två av tre punkter men det blev slutligen Clement Hard som fick stå för illustrationerna.

 

 

Tips 5

Så måste jag ju slutligen då tipsa om en bok skriven av Margaret Wise Brown själv, den välkända Godnatt Måne. Jag tror inte att den behöver en närmare presentation. Den handlar om en liten kanin som ska gå och lägga sig och som säger god natt till alla saker i sitt rum innan hen somnar. Godnatt måne! Godnatt ko som hoppar över måne! God natt ljus och röd ballong! God natt…, ja ni fattar. Finns en söt animerad version på you tube.

 

 

Och slutligen en liten sånghälsning till min lilla petunia.

 

 

Stina

2 gånger Oates

Tänkte beta av ytterligare lite bokrecensioner sedan 2012, närmare bestämt 2 böcker lästa under juli månad, strax innan lillgrabben gjorde entré. Då hade det äntligen blivit dags för genomläsning av två Oates-romaner jag haft liggande i min ska-läsa-hög, "Lilla himlafågel" och "Älskade syster".

Tror att jag börjar med den förstnämnda, "Lilla himlafågel". Den är ännu en mastodontroman, men absolut ingen som är i klass med hennes bästa romaner. Romanen byggs upp kring mordet på Zoe, vars gifta älskare blir misstänkt för mordet. Det är hans dotter, Krista, och den mördade kvinnans son, Aaron, som står i centrum för berättelsen. Båda tror att den andras far är skyldig till mordet, med de kan samtidigt inte riktigt hålla sig undan varandra. Allt kulminerar flera år efter mordet, när de båda barnen hunnit bli tonåringar. Besattheten kring varandra påminner mig om uppbyggnaden i ”Bittert som mitt hjärta”, en av mina Oates-favoriter, där relationen mellan en svart pojke och en vit flicka står i centrum. Också i den spelar ett mord stor roll för vad som utspelar sig.

Krista känns som en typisk Oates-hjältinna; osäker och bräcklig och samtidigt halstarrig och inte sen att gå sin egen väg. Men jag vet inte, det hela känns redan gjort – och det så mycket bättre. Läs hellre den förra.
Aaron är väl också, på sitt vis, en typisk Oateskaraktär, men utan det där försonande draget som gör att man ändå gillar hennes typiska skitstövel-män.

Det intressanta med boken är just de två unga karaktärernas relation – och den nästan förbjudna lockelse de har till varandra.

"Älskade syster" lånade jag faktiskt för ett bra tag sedan på biblioteket, men lämnade tillbaka den utan att ha tagit mig igenom många kapitel. Den bygger på den kända händelsen med den lilla skönhetsmissen Jon Benet Ramsey som 1996 hittades mördad och vars mord aldrig blev uppklarat.

Jag vet inte, men själva idén med att skriva en historia på temat känns så ovärdigt och snaskigt och lite som ännu ett slag i ansiket på den stackars drabbade familjen. För tjock är den också, över 600 sidor, när det känns som att historien hade kunnat kortas ner betydligt.

Det jag verkligen vill ge en eloge för är dock hur Oates verkligen blir berättaren, den tonårige sonen, Skyler Rampike. För det här är hans historia. Hon fångar honom så på pricken och det känns verkligen pojkaktigt tonårigt berättat. I vanliga fall tycker jag annar att det kan kännas ganska krystat när en författare försöker fånga tonårsjargong. Och det är ironiskt och satiriskt så det förslår och det gillar jag också. Så när boken är utläst måste jag ändå säga att jag blev positivt överraskad.

//Sofia

Med hjärtat som vapen av Björn Ranelid

Vad passar väl bättre att fira in det nya året med än en recension av en signerad Björn Ranelid-roman? Ja, ingenting om du frågar mig ;-).

Man kan sannerligen säga att det är på tiden också då romanen införskaffades för en sisådär 2,5 år sedan och lästes i juni i år. Men den som väntar på något gott, he he.

Grejen är ju att jag vill gilla Ranelid just för att han är så härligt full av sig själv, men på ett alldeles oemotståndligt vis. Med fler människor som honom skulle Sverige vara ett roligare land att bo i.

Och visst känner man även i denna roman igen den speciella Ranelidskan, liksom det lätt diskbänksrealistiska temat med den svenska immigrantdottern Julia som växer upp i Amerika, och som tydligen reder sig i livet med just sitt hjärta som vapen.

Själv är jag inget större fan av vare sig temat eller Julia själv – diskbänksrealism som sagt, inte min grej! Boken ska säga sig utmana oss till att ta ställning och jag känner att mitt ställningstagande är emot den, i mitt tycke, irriterande Julia. Det bli således inget jättehögt betyg för denna bok. Däremot får den ett extra plus för den vackra signeringen och så kanske ett extra plus också bara för att Ranelid är Ranelid, ett unikum som Stina skulle säga.

(Och för att han under signeringen inte tyckte att jag såg ut att vara en dag över 16...)

// Sofia

Merry Christmas!

Ja visst ja, Alan Rickman (typ) hade något han ville säga också:

Har ni missat denna höjdare till julkalender borde ni lät gå in och höra övriga luckor.

Och ha nu en riktigt, riktigt God Jul mina fellow boktrianglare!!!

// Sofia

Julevangeliet enligt de Sade

Har ni inte kommit i julstämning än? Synd för er. Markis de Sades version av julevangeliet lär garanterat inte hjälpa er på traven. Läs och förfasas. Julevangeliet: Den barnförbjudna varianten.

”Då inbillar sig, efter vad ni påstår, den förskräcklige Gud som ni predikar att han har en son, en enda son, som han har fått från jag vet inte vilken förbindelse, för eftersom människan knullar ville hon att hennes Gud likaledes skulle ha knullat. Han avdelar från himlen denna aktningsvärda del av sig själv; man inbillar sig kanske att det är över de himmelska strålarna, mitt i änglaprocessionen, i hela universums åsyn som denna upphöjda varelse skall visa sig… Inte alls; det är i skötet på en judisk hora; det är i en svinstia som den Gud som skall rädda jorden visar sig; detta är den värdiga härkomst man tillskriver honom; men kommer hans aktningsvärda uppdrag att gottgöra oss?”

Stina

Gifttädets bibel av Barbara Kingsolver

Funderade först på att recensera ett gäng mysrysare - men det känns som att min credibilitet som boktrianglare kanske skulle må bra av att belysa att jag läser även annat än s.k pulp fiction.

Därför blir det istället en recension av en bok jag läste så långt tillbaka som i juni, nämligen "Giftträdets bibel". Lite av en gammal favorit är denna roman, men ändå inte den av Kingsolvers romaner jag gillar bäst. Precis som Atwoods romaner genomsyras denna av en torr ironi och komiskhet mitt i allt det eländiga.

Vi får följa en missionärsfamilj med en tyrranisk far som drar med sin fru och sina 4 döttrar till Belgiska kongo för att sprida Guds ord. Året är 1959 och det råder politisk oro i landet, men fadern ignorerar allt detta och försätter både sitt och familjens liv i fara.

Berättare i romanen är just de 4 döttrarna och i kortare stycken även modern. Den enda i familjen som aldrig får föra sin talan är fadern, utan han skildras endast genom de övrigas ögon – ömsom genom dyrkande ögon och ömsom genom mer kritiska beroende på vem det är som berättar. Och det är 5 väldigt olika röster vi får höra. Den 16-åriga Rachel, äldst av systrarna, är ytlig, fåfäng och helt ointresserad av allt som har att göra med Afrika. Leah och Ada, 14 år gamla, är två väldigt olika tvillingar. Leah är intelligent, men samtidigt den som kanske mest av alla söker den tyranniske faderns bekräftelse och Adah, som är handikappad och inte pratar är kanske den som mest av alla går sin egen värld och inte alls låter sig imponeras av fadern. Minstingen i familjen är Ruth May och hon uttrycker sig just som ett ungt barn och missuppfattar saker och ting och kommer till Afrika med ett barns öppna sinne. Föga förvånande är hon den första att få kontakt med byborna.

Och Kingsolver fångar alla dessa röster med precision, vare sig det är mamman eller minstingen som för sin talan. Det känns aldrig påhittat, utan in i minsta detalj verkligt.Det är här är dock ingen roman av den mer lättsmälta sorten, utan den kräver sin tid – men det tycker jag att den sådan här pärla till roman är värd. Just att komma in i den och beröras av den kan nog ta lite tid, för det är inte direkt en bok som fångar in en på en gång.

// Sofia

En tribut till Sofias gode vän Nick (plus en tävling)

Vi börjar med ett citat från pilotavsnittet av Mad Men, bara för att komma i stämning. Nick skulle nog ha trivts som fisken i vattnet på kontoret, särskilt i sällskap med Joan och hennes ”vällustigt fulländade former”.

Joan: I don't know what your goals are, but don't over-do it with the perfume. Keep a fifth of something in your desk. Mr. Draper drinks rye. Also, invest in some aspirin, some band-aids, and a needle and thread.

Peggy whips out a steno-pad and starts writing.

Peggy: Rye is Canadian, right?

Joan: You better find out.

Rye, det vill säga rågwhiskey är en amerikansk whiskeysort som måste innehålla minst 51 procent råg. Det finns också en kanadensisk rye, men där finns inget krav på att den ska vara tillverkad av mäsk gjord på råg. Rye har en lång tradition, och självaste George Washington tillverkade sin egen rågwhiskey i Mount Vernon. Den har haft lite svårt att hitta sin marknad efter Förbudstiden och börjar först nu få lite av en revival igen.

Men nog med tråkiga fakta och fram till den roliga delen, det vill säga recepten.



Photograph: Jennifer Hess

 Old Fashioned

Old Fashioned görs vanligen på bourbon, men kan med fördel bytas ut mot rågwhiskey enligt experterna.

6 cl rågwhiskey

1 tsk finmalet socker (eller en sockerbit)

2-3 stänk bitter: Angostura fungerar bra

Några droppar vatten

Placera sockret i ett lämpligt glas och stänk över de bittra dropparna. Tillsätt några droppar vatten och rör tills sockret har lösts upp. Tillsätt whiskeyn och blanda om. Addera några stora iskuber. Garnering som körsbär, apelsinskivor eller likande är för amatörer. En riktig karlakarl som du struntar förstås i sådant, och toppa för allt i världen inte med sodavatten, det är för sissys. En riktig man dricker outspätt.



Photograph: Michael Dietsch

Sazerac

Den klassiska drinken från New Orleans. Den gjordes ursprungligen på cognac, men receptet ändrades av dunkla anledningar till rågwhiskey.

1 tesked socker

3 eller 4 stänk Peychaud´s bitters

Några droppar vatten

6 cl rågwhiskey

1 tsk Pernod, pastis eller absint

Citron

Kyl ett lämpligt glas i frysen. Blanda socker, Peychaud´s bitters och några droppar vatten i ett mixglas. Blanda tills sockret har löst sig och tillsätt rågwhiskey. Tillsätt rikligt med is och blanda i cirka 30 sekunder. Häll i Pernod, pastis eller absint i ditt kylda glas. Vicka glaset för att täcka insidan och häll sedan ut det återstående. Sila innehållet från mixglaset ner i cocktailglaset. Pressa i lite färsk citron.

En Sazerac i handen och en bystig blondin i knät är början på en god kväll. Tänk dock på att välja en högklassig whiskey. En dålig whiskey ger en dålig Sazeraz. Vad gäller kvaliteten på blondinen kan en dålig flicka rent av vara att föredra. Dålig flicka plus god whiskey bäddar för en helkväll om ni förstår hur jag menar.

Och så en tävling

Och varför inte avsluta detta inlägg med lite Film Noir a la Bergman. Grabba drinkglaset och luta dig tillbaka. Radioteatern ger: Medan staden sover. En Norgren/Fyhr-produktion där essensen av Bergman har kokats samman till en hårdkokt historia där alkoholdimman ligger lika tät som krutröken. En värld där asfalten blänker regnvåt och där kvinnorna är lika vackra som livsfarliga. En värld där man inte kan lita på någon. Utom möjligtvis på sin Glock 54.

Bara lyssna och njut av finkulturen, eller var med och tävla om finfina priser. Inslaget är späckat med repliker från olika Bergmanfilmer. Kan du para ihop replikerna med rätt film? Kan du ens skilja dessa repliker från det andra dravlet (det vill säga från Kalles och mina kreativa tillägg)? Några är kanske givna, men det är inte helt lätt. Det finns närmare bestämt sju replikskiften från fem olika filmer.

Facit kommer att publiceras senare för den som är nyfiken. Årets sista (?) tävling folk. Vilka är med mig?

 Klicka för att lyssna på "Medan staden sover". Kanske det bästa du får höra i år.

Stina