Bokmiddag i fantasyns förtecken

Jag och järngänget påväg från vår förortshåla till metropolen Visby och en dag i mantlarnas, fantasyns och nördighetens förtecken!

I början/mitten av novemmber hade det äntligen blivit dags för den efterlängtade Urban fantasy-middagen. Boken för denna månad var Nene Ormes "Udda verklighet".

Det var Stina och Johan som fixade middagen den här gången och jag visste inte ens vart vi var påväg, mer än att vi skulle vara ute och alltså varmt klädda. Eftersom fantasy var dagens tema hade vi självklart med oss våra mantlar. Vädret var riktigt fint med sol och skön temperatur, inte alls novemberväder. Det var dock skönt att ha med sig mantlarna för och kunna svepa dem om sig när man satt ute och åt matsäcken.


Och var var vi på väg då? Jo, Stina hade fått dene briljanta idén att hyra nyckel på museet så att vi kunde gå omkring hela dagen och checka in de olika ruinerna. Väldigt coolt måste jag säga att själva få gå omkring i ruinerna och kolla runt. En av dagens höjdpunkter var att gå omkring i Kruttornet, för där hade jag aldrig varit förut. En annan höjdare var St Görans ruinen, som Stina och jag gick förbi varje dag påväg till skolan vår första tid här, då när vi bodde ute i Snäck.



Som vanligt glömde vi fotografera matsäcken, men den bestod av följande; te, Stinas superba pannkakor med bacon/vegetarisk köttfärs, brie/mozzarrella-mackor och varsin koksoboll. Mycket smarrigt var det, och sen avslutades dagen med en fika på museéts fik. Eftersom vi då var rejält trötta efter att ha gått omkring i otaliga ruiner var vi inte så sällskapliga utan satt mest och osocialt glodde rakt fram utan att säga något.... Som tur var hade vi redan vid första fikastoppet, vid Kruttornet, passat på att diskutera boken, som vi båda var besvikna på. Jag störde mig mest på det hastigt hopkommna slutet, medan Stina inte var så värst imponerad av något med boken.



Och ja visst ja, för att göra det hela lite roligare försökte vi alla tre efterlikna någon karaktär ur boken. Stina, med nyckeln till alla ruiner, blev lotsen som ser till att vi kommer dit vi ska, jag blev en halvtaskig hamnskiftare och Johan, ja -ingen vet riktigt säkert vad för slags freakig varelse han är!

Välkommen till den här världen av Amanda Svensson

Amanda Svensson har även skrivt den hysteriskt roliga "Hey Dolly" som jag fullkomligt älskade och därför hade jag höga förhoppningar på hennes senaste roman.Tyvärr känns den i mitt tycke lite för mycket som en en blek kopia av den förra, och där Dolly träffade mitt i prick förmår de 3 huvudpersonerna i denna inte att göra detsamma. Liksom i Dollys värld är det en skildring av ungdomar och kärlek och om att inte riktig tycka sig räcka till - denna gång i triangeldrameform, med ordlekar, punchlines och citerande av både låttexter och böcker.

Underhållande för stunden, men tyvärr inte mer än så.

Dystopier i December

Vinnaren i Dystopi-tävlingen är korad, och det firar jag med att presentera december månads dystopiska tema. Eftersom det endast var en tävlande (!), Stina, så kan man väl säga att hon vann en jordskredsseger och föräras både första, andra och tredjepris. Mer om dessa pris i ett senare inlägg. Eftersom mitt tema bygger på att man ska ha fullgjort testet uppmanar jag Alex att snarast ta det och avlägga rapport.

Den här månaden ska ni nämligen läsa just den dystopi ni själva verkar mest lockade av att leva i. Både Stina och jag lyckade olyckligt nog sikta in oss på Atwoods "Tjänarinnans berättelse" (jag menar, vilken kvinna vill leva i denna mansdominerade världen)- men då den dystopi förutom den som Stina kom närmast var "Väggen" är det hennes val för december månad.

Jag hoppas även att ni orkar läsa:

Månandens bok: Kall feber av Jerker Virdborg
Eftersom jag är ett Virdborgfan sedan ganska många år tillbaka är det givet att en dystpi skriven av honom känns lockande att sätta tänderna i. Efter vad jag har hört ska han vara inspirerad av Karin Boyes "Kallocain".

Om man vill och orkar rekommenderas även denna: På stranden av Nevil Shute. Denna klassiker skildrar ett Australien i väntan på utplåning. Den utspelar sig på 1960-talet efter att tredje världskriget utplånat allt liv på norra halvklotet. Det radioaktiva stoftet sprids sakta med vindarna och ett halvår efter bokens början räknar invånarna med att bli sjuka och dö. Dystpiskt så det förslår, eller hur?!

Tyko Gabriel-variationer

Efter att ha läst och recenserat Oktobers månadsbok, Dr Glas, har det nu blivit dags att titta närmare på månadens övriga böcker - där två olika författare har inspirerats av Söderbergs klassiker.

Vi börjar med Bengt Ohlssons "Gregorius", där just den av Dr Glas mördade prästem har ordet. Ohlsson låter romanerna sammanfalla med varandra, men här är det prästen som är berättaren och inte doktorn.

I mina ögon känns romanen tyvärr meningslös och föga engagerande. Visst är det välskrivet, men endast en blek kopia och urvattnad kopia av originalet. Författaren hade dessutom tjänat på att liksom Söderberg berätta historien i mer komprimerad form.

Jag gillar dessutom Söderbergs vanvördiga doktor långt mer än vad jag tycker om Ohlssons deprimerande och ursäktande Gregorius. Det här är bara en ursäkt från en man till en annan, där skulden återigen läggs på just kvinnan. För om prästen inte var det monster han framställs som i Dr Glas är hans frus handlande helt utan rättfärdigande. På tal om det hade jag hellre sett det hela ur fruns synvinkel, för nu har alla fått komma till tals utom just hon. Är det inte typsikt? Men vad kan man förvänta sig en sådan kvinnoblomma ändå.....

Ännu en invändning är att det nästan blir för mycket om hur god Gregorius vill vara och vilken självkännedom han har. Glas kändes då långt mer ärlig, mänsklig och äkta.

Kerstin Ekman ger ett långt mer intressant perspektiv till Dr Glas i sin "Mordets praktik". Hon låter doktorn återigen berätta sin historia, men den här gången en doktor långt ifrån Söderbergs. Denna doktor har träffat Söderberg som hastogast och hjälpt honom med idén till intrigen i just "Dr Glas".

Ekman fångar tidsandan perfekt och ställer liksom Söderberg frågan om hur en människa kan komma att mörda en annan. Det är ett sjaskigt Stockholm som skildras och Ekman lyfter även frågan om kvinnligt och manligt och låter såväl styvdottern som hennes väninna att ta plats, ifrågasätta och till slut till och med iklä sig den typiskt manliga rollen som läkare och whiskeydrickare. Ganska skönt i mitt tycke med kvinnor som är långt ifrån de svaga kvinnoblommor som figurerade i Ohlssons roman.

Bokmiddag: Vindens skugga

Den 20 november hade det blivit dags för "Vindens skugga"-middag. Tillsammans med vår favorit-Johan begav vi oss till Hedbergs, Visbys bok-och musikcafé för att över en fika diskutera boken. Med tanke på att boken till stor del kretsar kring den mystiska "De bortglömda böckernas gravkammare" kändes det passande att inta fikat just på Hedbergs, och samtidigt passa på att byta till oss varsin bok från deras bokbytarhylla. Eftersom författaren till boken mesatadels låter sina karaktärer inta sina måltider på olika cafeér var det också givet att denna middag skulle utspela sig på just ett fik. Hedbergs är dessutom ett av våra favorit-tillhåll i Visby.



Som fika beställde både jag, Stina och Johan scones och te, både gott, billigt (bara 25 kr !!!) och passande för boktemat. Medan vi gluppade i oss av fikat diskuterade vi bokens för- och nackdelar, och man kan väl säga att vi enades om att de inledande kapitlen i boken lovade så mycket mer än vad boken hade att erbjuda. Den var lite av en besvikelse helt enkelt och vi fattar inte att den blivit så hyllad som den blivit.


När sconsen var uppätna och tet uppdrucket var det dags att ta en sväng till bokbytarhyllan för att hítta den rätta boken, för liksom huvudpersonen i "Vindens skugga" hade också vi bestämt osss för att adoptera en speciell bok. Efter mycket om och men valde jag boken "Historen om Sasha" av Karl Bjarnhogf medan Stina valde Tony Hillermans deckare "På fall" och Johan valde att inte delta i bokbytandet (men som icke-medlem i vår Boktiangel är han ändå ursäktad).

Efter Hedbergs drog vi (minus Johan) vidare till ett antikvariet för att botanisera lite också bland dessa böcker. Vi hade tänkt roa oss med att välja en hylla, ett hyllpan och ett nummer för att välja ut vilken bok vi skulle köpa där (i alla fall om den inte var för dyr), men då antikvariatet tyvärr var stängt blev det att dra till biblioteket istället.

Min slumpvis valda bok blev "Familjen Mauprat" från 1837 av George Sands. Man kan säga att den är som en slags variation på den klassiska historien om Skönheten och Odjuret. Det roliga med boken är att den är skriven under pseudonym av en kvinnlig författare (född 1804) som verkade ganska radikal av sig med en tidens mått. Aurore Dudevant hette hon och var en fransk författare och feminist. Hon gifte sig 1822 och fick 2 barn, men lämnade 1935 maken, tog med sig barnen och begav sig till Paris för att satsa på sitt författarskap. Hon bar dessutom manskläder och hade flera förhållanden, med bland annat Frédéric Chopin vilket också var ett av hennes längsta förhållande. Hennes tidiga författarskap var mycket radikalt och feministiskt, och förespråkar sexuell frigjordhet för kvinnor, där känslan och erotiken ska styra och legitimera handlingen och samhällsordningen. Vid sin död var hon en av de mest beryktade författarna, och en förebild för kvinnor inom konsten och politiken.

Kort sagt känns det som en mycket intressant författare att förhoppningsvis stifta närmare bekantskap med, är dock osäker på hur många av hennes romaner som översatts till svenska.

Eftersom jag inte kommer ihåg vilken bok Stina hittade på biblioteket överlåter jag åt henne att ge en lite närmare redogörelse för den.

Ja det var det om den middagen och sedan dess har vi hunnit med ytterligare en, nämligen en mycket spännande bokmiddag i fantasyns tecken. Mer om det så fort jag gått igenom bilderna.

Tjing, tjing så länge!

Phantom Valley

Har under de mörka och kusliga (nåja) höstkvällarna roat mig med att nostalgiläsa ungdomsrysarserien "Phantom Valley" - en underbar bröllopspresent från mina två tärnor. Kommer ihåg att både jag och Stina fullkomligt älskade serien, vilket kanske inte är så konstigt då vi i den åldern var väldigt fascinerade av allt som hade med det övernaturliga att göra: hemliga klubbar, voodoo, spökerier och andra hemskheter. En besatthet vi faktiskt ännu inte helt har kommit över. Jag menar, titta bara på Stina och hennes fascination för dödskallar, benknotor och annat icky.

I alla fall så utspelar sig samtliga böcker på internatskolan Chilleen Academy, en skola där man får möta olika elever som alla är med om hemska och övernaturliga upplevelser.

Här kommer en samlad recension av de 6 böcker jag fick (tror att serien bestod av 9 böcker).

Del två i serien: Mörkrets Ande
I denna bok är det en nykomling som har huvudrollen, nämligen den blinda Jason McCormic och hans hund Erroll. Efter ett besök i Shadow Village, en övergiven indianby, börjar det ena otäcka efter det andra att hända - och till slut börjar Jason undra om han väckt något till liv som nu är ute efter honom.

Det som är bäst med boken är tyvärr inte den smygande fasan, som av någon konstig anledning inte vill infinna sig.... Istället är det greppet med att låta en blind pojke vara huvudperson och att författarinnan faktiskt tagit sig tid att skildra hans vardag på ett realistiskt sätt (ja förutom då de onda andarna...). Ett plus också för att författaren faktiskt försöker bygga upp en spänning och en konflikt, även om det bara fungerar sådär.

Del tre: Vildkattens vrål
Tamara vill vara den som tar det fotografi som ska pryda framsidan på skolans årstidning - men när hon ska framkalla sin filmrulle upptäcker hon något mystiskt. Istället för det motiv hon tog, på en ung indianman, är det en puma hon har fångat på bild. Det är dessutom bara början på pumans uppdykande i henns liv och snart börjar hon undra om den har någon särskild avsikt med att följa efter henne.

En helt ok bok i serien, men knappast mer än så. Den blir aldrig vare sig särskilt läskig eller särskilt spännande.

Del fyra: På andra sidan spegeln
Det här var en av mina favoritböcker i serien när jag läste den för första gången i 12-13-årsåldern. Det är kanske inte så konstigt då denna bok har ett tvillingpar i huvudrollen, nämligen Stacy och Tracy (man kan ju fråga sig vad deras föräldrar tänkte....). När den ordentliga Stacy blir kidnappad genom en spegel vet inte Tracy vad hon ska ta sig till - men hon måste göra allt för att få tillbaka sin syster utan att någon förstår att hon är försvunnen.

Mer spännande än de flesta i serien, men inte heller denna är en höjdare i Sweet Valley-klass. Det roligaste är nästan att de påminner så mycket om Jessica och Elisabeth från förut nämnda serie, där Tracy är den slarviga Jessica och Stacey den ordentliga Elisabeth. Jag gillar även moralkakorna som finns inbäddade i boken, om hur man ska ta ansvar för sitt skolarbete och att lära kan vara roligt!

Del fem: I häxans våld
Den här gången är det ballerinan Mikki som har huvudrollen. Hon tror att hon med hjälp av den rara gamla damen ska hämnas på sin jobbiga rumskompis, när hon i själva verket bara luras att hjälpa damen till evig ungdom.

Det mest störande inslaget är hur hennes rumskompis, och f.d bästa vän, bara stuntar i hur Mikki försökt lägga en förbannelse över henne och så gärna hjälper till med allt Mikki ber henne om. Ologiskt! Annars var det här en rolig story, men absolut inte i tvillingklass!

Del åtta: Det huvudlösa spöket
Men hallå, den här boken förtjänar nästan inte en plats i serien!!! Snacka om en antiklimaxbok utan såväl spänning som logik. Det enda roliga i boken är "Skymningsklubben", som intresserar sig för alla övernaturligheter som händer på internatet. Det är Jenna som har huvudrollen och hon vill desperat ha en plats i klubben, inte för att hon är speciellt intresserad av övernaturligheter, utan för att det är en förening för de populäraste eleverna på skolan. Tillsammans med ett gäng andra elever har hon blivit utvald att få göra inträdesprov för medlemskap i klubben, och hon har oturen att få det svåraste och läskigaste uppdraget - att hämta en bit kattguld från Joe Bendigos stuga. Legenden säger att han fortfarande vaktar sin "skatt" och att han kommer att förfölja och döda den som tar av den.

Temat är väl visserligen ganska kul, med den desperata loosern som absolut vill tillhöra innegänget. Ganska tragiskt visserligen, men inte desto mindre underhållande. På tal om det får jag nästan lust att själv bilda en "Skymningsklubb" och utsätta mina medmänniskor för taskiga inträdesprov. Är ni på, he he?

Del nio: Björngudens förbannelse
Michael är dum nog att uttala en förbannelse vilken resulterar i att alla djur i hans närhet vill skada honom. Om han inte lyckas bryta förbannelsen kommer han att dö.

Det här är en av de roligaste böckerna i serien, inte för att den är särskilt läskig utan för att det är rätt underhållande när allt ifrån bin och ekkorrar till pumor och hästar vill ha ihjäl den olycksdrabbade Michael.

Sammantaget kan man väl säga att författarinnan till böckerna nog hade tjänat på att inte presentera nya elever i varje bok, som sedan aldrig nämns mer. Om hon byggt upp sin värld lite mer i Sweet Valley-anda, med ett gäng elever som återkommer i bok efter bok men har mindre eller större roller i dessa hade man nog haft mer utbyte av böckerna och då kanske serien utkommit i fler deler än de ynka nio som nu finns.

Finn ett fel

Visst måste man gilla Maria Ernestams författarporträtt från Busters öron. Hon är snygg, uppsminkad, klädd i en underbart vacker rosmönstrad klänning och håller en stor slaktarkniv (!) i ena handen.

Var ni inte sugna på att läsa boken innan så blev ni det väl nu, inte sant? Sofia hade tur och hittade den för en ynka femma på Kupan, ett mycket bra köp. Jag har läst mer än hälften av den och kan lova att den håller för hypen.

Stina

Detektivarbete med ledtrådar från 50-tal

Har under en tid försökt att tyda en kryptisk lista som står nedklottrad i pärmen av en Fickjournalen från 24 februari 1950. Jag antar att det är en viss fröken Maj-Britt Nilsson som använt sin tidning som anteckningsbok. Det är i alla fall hennes namn som står antecknat på framsidan. Från början förstod jag inte mycket av de skrivna orden då de verkade något obegripliga. ”Nig och kuta runt” är till exempel inget man hör talas om varje dag, men nu tror jag att jag har förstått det hela.

Min tolkning är att Maj-Britt planerar en fest och att det är låtlistan till denna som står uppradad på pärmens insida. Från början hade hon nog tänkt sig tio låtar, men så kom hon bara på sju stycken, och vilka låtar det är! Feel free to copy Ms Nilssons partymusik till nästa hemmafest, jag garanterar att det blir succé. Ni får dock hålla godo med fem av dem för det är bara så många jag lyckats uttyda, men kanske kan ni knäcka de sista två och på så sätt komma över det kompletta 1950-talssoundtracket.

Här kommer de i alla fall, Maj-Britts favoriter. Dags att förnya era spotifylistor tjejer!

1) Någonting med fest på slutet, men vad? Onkelfest? Nje, kan någon tyda början bättre än mig?

2) Harry Limes Theme. Måste vara musiken från Orson Welles ”The Third Man” – ”The Harry Lime Theme”.



3) Det är så kallt i kväll. Antagligen svensköversättningen av ”Baby it´s cold outside” av Frank Loesser. Den spelades in av ett antal olika artister 1949, bland annat av Ella Fitzgerald och Louis Jordan 1949.



4) Den flickan skall bära mitt efternamn. Från musikalen ”Annie Get Your Gun” (1950), hette i originalversionen ”The Girl That I Marry”. Den svenska varianten har bland annat sjungits av Sven Olof Sandberg och kan hittas på albumet ”Melodier som bedåra” från 1949. Ett litet smakprov av den kan hittas här.

5) Someone like you. Kan det vara Doris Day´s låt med samma namn från musikalen ”My Dream is Yours” (1949)?



6) Kan inte tyda. Nån som vill komma med en kvalificerad gissning?

7) Nig och kuta runt. Det är en svensk folkmelodi skriven av Ulf Peder Olrog. Sången förekommer i filmen ”Ung och kär” från 1950. Även denna låt finns på albumet ”Melodier som bedåra” från 1949, så vi kanske kan anta att denna ingår i Maj-Britts skivsamling. Blir ni sugna finns den att köpa på Ginza för 49 kr.





Stina

Björn Ranelid Boktipsar

Bilden hittar ni Här!

Ja, det passar ju bra det här när allas vår favorit Ranelid återigen är i ropet. Denna gång ska han vara med i 2012 års Melodifestival, och blygsam som han ju är beskriver han händelsen som den största sensationen i Melodifestivalens historia. Låten han deltar med heter "Mirakel" och han har själv både varit med och skrivit bidraget och ska framföra det.

Det kan ju bli riktigt spännande det här. Erkänn att ni ser fram emot att få höra honom ta ton. I know I want to hear it! Och kom ihåg att ringa in och rösta på honom!

Vill ni läsa mer om detta kan ni göra det
Här

Men för att återgå till de utlovade boktipsen (i Vi nr 12/2009):

Sasjenka av Simon Montefiore. Boken utspelar sig i Tsartidens Ryssland och handlar om en 18-årig flicka av adlig börd. Hon läser vid Smolnys Läroverk för Ädla unga damer och en dag på väg genom skolans grindar grips hon av tsarens polis. Det visar sig att hon bedrivit samröre med de kretsar som vill störta tsarväldet. Detta blir början på hennes karriär som revolutionär.

Vår tids rädsla för allvar av Roy Andersson, som enligt Ranelid följer blodbanorna i aortan till vår civilistaion. Andersson åderlåter, återigen enligt Ranelid, människan på enfald och brist på mod när alla värden står på spel.

Du och din Jante av Maria Appelqvist och Bo Pedersen. Ranelid beskriver boken så här: "I Sverige råder en allmänt spridd sjukdom som även små barn drabbas av. De får den intravenöst och inga mediciner eller vaccin kan ge bot och läkedom. Jante är mera kung än Carl XVI Gustaf i detta rike".

Blir ni inte läsexsugna nu så säg?

Pojkarna

Jessica Schiefauers Pojkarna är en vacker och vemodig ungdomsbok med ett ovanligt tema. Tre 14-åriga flickor, Kim, Momo och Bella, upptäcker en blomma som om nätterna kan förvandla dem till pojkar. Upptäckten och allt vad den innebär gör dem till en början yra av äventyrslust. Deras nya skepnader utgör en inträdesbiljett till en värld de tidigare varit utestängda från, en värld som både lockar och skrämmer. De är inne på okänt teritorium och vad som helst kan hända.

Särskilt för Kim som ser sin kropp som ett fängelse är den nya identiteten något av en gudagåva. Hennes flickkropp är tanig och huden blommar ständigt upp i nya eksem när den kommer i kontakt med något okänt. Hennes pojkkropp däremot är stark och tålig, i den känner hon sig närmast odödlig, särskilt tillsammans med Tony som är en ny och lite farlig bekantskap. Han får henne att gång på gång spränga sina gränser.

När de andra flickorna efter en tid tröttnar ger sig Kim ut på egen hand i natten. Tonys makt över henne är så stark att hon inte förmår hålla sig borta, inte ens när det som från början varit en oskyldig lek börjar urarta. Natt efter natt besöker hon växthuset och blomman för att åter iklä sig sin pojkgestalt och utforska natten tillsammans med Tony. Som hans utvalde finns inga gränser. Tillsammans med Tony kan hon göra allt.

Boken kan delas in i två separata delar, före och efter upptäckten. Det är främst den första delen som känns verkligt angelägen. Flickorna och den utsatta värld de lever i beskrivs hudlöst. De är utlämnade åt sig själva i en värld där verbala och fysiska övergrepp hör till vardagen och de inget kan göra åt det.

De gömmer sig tillsammans i Bellas växthus för att slippa bli vuxna. Det spränger i deras kroppar men de vill inte ge med sig. De vill inte passas in i någon förutbestämd kvinnomall. De vägrar. De skapar sin egen värld dit bara de själva har tillträde, men för Kim blir deras slutna sällskap snart otillräckligt när hon sett vad som finns därute. Hon har fått smaka på något annat och för henne finns ingen återvändo.

Schiefauers har ett sätt att berätta som är lite obehagligt, som om hon pillar på ett öppet sår. Det bränner och sticker. Men där tidigare kort sagt varje ord bränt till känns resten av berättelsen märkligt uddlös. Precis som Kim mer och mer förlorar delar av sig själv förlorar också berättelsen något. Slutet känns dessutom hafsigt och långt ifrån trovärdigt. Med de här reservationerna skulle jag ändå inte tveka att rekommendera boken för den har trots allt något visst.

Stina