Kärlek på franska.

Då är det äntligen dags för det mycket försenade Augusti temat. Tack och lov är det dock bara en bok som ska läsas. Från början hade jag tänkt ha med fler böcker, en efter att ha kontrolläst Berättelsen om O, nöjde jag mig med en månadsbok.
Så skandalös som den utvalda boken är tror jag ändå att vi blir nöjda.
Låt mig då presentera månadens bok:

Filosofin i Sängkammaren, skriven av Donatien Alphonse Francois de sade. Mer känd som Markis de Sade.
För övrigt den enda bok jag inte läst innan jag lagt upp den som månadsbok.

Bind mig, Älska mig!

Berättelsen om O.

I och med allt prat som varit om Fifty Shades of Grey, bestämde jag mig äntligen för att läsa Berättelsen om O. Inte bara en av de första böckerna i ämnet Sadomaschocistiska förhållanden, utan även en av de mest realistiska. Om en bortser från hur huvudlöst O älskar vem det än är som för tillfället äger henne samt att hon förmodligen inte behövde tränas. Bortsett från en vild ungdomstid var hon foglig sedan flera år tillbaka. Vilket enligt mig gör O till den ointressantaste karaktären, vilket är synd då det är hennes berättelse.

Inte för att de andra karaktärerna heller är särskilt välutvecklade.Snarare stereotypa och tråkiga. Det jag istället finner intressant är maktfördelningen och vänskapen mellan René och Sir Stephen. Istället för berättelsen om O och hennes underkastelse utvecklas boken till ett kammarspel mellan René och Sir Sthepen. Ett drama där O endast utgör ett redskap.

Upprörande som den var när den skrevs har dess effekt mattats av med tiden.dagens läsare är vana vid hårdare tag än texten bjuder.

Jag passade även på att se filmen som bygger på boken. Inspelad 1975, dåligt filmad och dåligt agerad. Ungefär som att se mjukporr, trist och innehållslöst.

Visste ni föresten att Fifty shades of Grey från början var en Twilight fanfic?  

Det sägs att kärleken är som rök, bortom all påverkan

Så har det (äntligen) blivit dags för en recension av 2 av aprils månadsböcker, nämligen "Machine dreams" av Jayne Anne Phillips och "I hästars ögon" av C.P Rosenthal.

"Machine dreams" är en bok jag älskade när jag läste den på svenska för säkert 10 år sedan, om inte mer. Vi får följa en familj genom depressionen och fram till Vietnamkriget, där samtliga familjemedlemmar berättar valda delar från sitt perspektiv.

Nu när jag läser den för första gången på originalspråket engelska har den tyvärr inte samma förmåga att fånga in mig. Dock glimrar fotfarande de bästa delarna till och är sådär magiska som första gången jag läste den, främst delarna som beskriver syskonens Danner och Billys relation, som när de går på den där misslyckade festen och dansar med varandra.

Romanen är välskriven, trovärdig och engagerande - främst i de delar där modern och dottern står för berättandet. Syskonbandet är fint beskrivet, liksom moderns kamp för att slutligen ta sig ut ur det dåliga äktenskapet.

"I hästars ögon" handlar i korta drag om den unga Elena som på besök hos sin morfar får ta del av hans berättelser om det förflutna, påbörjar sin egen resa mot vuxenlivet och hos morfaderns stora hingst tycker sig se en chans till frihet och flykt. Romanen är berättad med ett skimrande vackert språk som tar upp det svåra i att växa upp och finna sin egen väg i livet. Det är nästan mer som att läsa en lång, sammanhållande och välkomponerad dikt än att läsa en regelrät roman. Bitvis kan jag dock tycka att språket är aningens för utsvävande, men med en så vacker berättelse i övrigt är det något jag kan ha överseende med. Ska man läsa bara en ungdomsroman är det här romanen att läsa och låta sig förtrollas av! Att den dessutom inleds med några ord ur en Leonard Cohen-sång gör den dessutom inte sämre.

Grymt är bättre?

Nu har det blivit hög tid för en recension av mars sista dödssynds-bok, eller saga i detta fall då det handlar om Bröderna Grimms Snövit, i boken "Barnens Bröderna Grimm".

När jag ända var tvungen att låna hela boken blev det så att jag även läste igenom övriga sagor och så här i efterhand kan jag bara konstatera att det nog inte blir några sagor Aaron kommer att få höra, inte om hans mamma får bestämma i alla fall.

Höjdpunkten bland sagorna var faktiskt ovan nämnda "Snövit", som helt klart var den grymmaste och mest minnesvärda av sagorna i samlingen. Läste sagan först av alla då den var anledningen till lånet och tyvärr blev det inte bättre än så. Höjdpunkten i sagan var självklart slutet då den onda styvmodern får vad hon förtjänar när hon tvingas dansa i glödgade skor tills hon faller död ner, med viss konkurrens dock i form av scenen där hon tror sig kalasa på den döda snövits hjärta och lever. Smaskens! Jag undrar varför Disney strök dessa minnesvärda scener i sin skidlring av händelserna......

På tal om Snövit kan jag förresten rekommenedera en av de senaste filmaiseringarna, "Spegel, spegel" med Julia Roberts i rollen som den onda styvmodern. Såg den på BB tillsammans med mina två pojkar i brist på annat att göra och blev positivt överraskad då den av vad jag har hört fått ganska svala recensioner. Dels var Roberts riktigt bra som den uberonda styvmoderna och dels hade filmen faktiskt humor. Rekommenderar den för förströelse någon slapp sensommarkväll!

Men för att återgå till Bröderna Grimm och deras sagor; kan någon tala om för mig vad sagan "Åsneprinsen" egentligen handlar om? Jag är helt lost! Är han en åsna? År han inte en åsna? Önskar han att han vore en åsna? Do tell me!

// Sofia

Fortsättning på Sweet Valley senaste höjdarserie

Yay, alla Sweet Valley-älskare. Äntligen är den spännande fortsättningen här på Sweet Valley Confidential-serien. 6 nya episoder finns att ladda ner här: http://www.sweetvalleytenyearslater.com/ till det faciala priset av 1,99 dollar styck. För den som orkar vänta kan man även vänta till hösten då boken tydligen ska utkomma i tryckt version.

Man kan även skriva upp dig för att få ett spännande nyhetsbrev så fort något smaskigt händer i Sweet Valley. Och det vill man ju!

Är ni mer intresserade av Sweet Valley trashtalk kan jag rekommendera: http://winstonegbert.wordpress.com/. Här recenseras Sweet Valley High-böckerna på ett underhållande skoningslöst sätt. Läs och njut!

//Sofia

Gravidläsning

Efter 3 intensiva veckor med en liten bebis har jag äntligen fått tid för en mycket försummad blogg, då Aaron för tillfället ligger och sover så sött här intill. Ska försöka ta ett ryck under nästa vecka, min sista semestervecka innan det är dags att börja jobba igen. Förhoppningsvis kommer dygnsrytmen att bli lite bättre då mot hur den varit på sistone då det (minst) var tredje timme dygnet runt har varit matdags för en liten herre. Jag är med andra ord aningen sliten....
Eftersom jag har en sisådär 30 böcket som ligger och väntar på att bli recenserade kommer det nog inte att bli de mest utförliga recensionerna dock, men bättre än inget.

Min nästa bok att recensera passar dock mycket bra att recensera efter denna inledning, nämligen Sofie Sarenbrants "Vecka 36", som min kära syster gav mig strax innan min graviditet gick in i denna vecka. Ehhh, tack Stina.... mycket passande bok att ge i present till en gravid kvinna.... Boken handlar alltså om den gravida Agnes som plötlsigt föesvinner. När sedan ytterligare en gravid kvinna hittas mördad tar allt en oväntad vändning.

Jag är nu inget deckarfan direkt, men denna debut kändes ovanligt fräsch och rappt skriven. En riktig sträckläsarbok som gick i ett huj att ta sig igenom. Tyckte även att nästan samtliga karaktärer i boken kändes mindre krystade och mer genuina än vad som brukar vara fallet inom just deckargenren. Det ska bli kul att se om uppföljaren håller samma klass.

// Sofia

Vampyrer som de ska vara.

Det är ingen hemlighet att det är skillnad på film och film. Vissa filmer, som Winter's bone, Frozen River eller Avatar ser en för att känna något. Filmer som besökaren vet är menade för priser, stora som små. Sedan finns den typen av filmer som är gjorda som underhållning för stunden. Popcornrullar vars handling ofta glöms bort några dagar efter biobesöket. Som ni vet är jag en snobb och gångerna jag sett en film enbart för undethållningsvärdet går att räkna på ena handen. Döm då om min förvåning när jag börjar få svårt att hålla fast i den snobbigheten.Och inser att det går att se film som underhållning för stunden. Vilket kanske är lika bra? Skälet till paradigmskiftet är att jag och några vänner har gjort det till vana att gå på bio någon eller några gånger i månaden. Hittills har vi sett sådana pärlor som `BattleShip,´ ´Promethus´ och säkert en till film jag inte ens minns. Jag vill inte tro att halvtaskiga filmer har blivit vår grej, men onekligen har vi sett en hel del skit. Nu senast den film recenccionen skulle handla om. Nämligen den högkvalitativa Abraham Lincoln, Vampire hunter´. En film som till min förvåning inte alls var så usel som förväntat. Handlingen, som summeras i filmtiteln är enkel; Innan Abraham Lincoln blev president var han vampyrjägare. Historien bygger på boken med samma titel, skriven av Seth Grahamne-Smith. Som förväntat är det inget mästerverk, men miljöerna är välgjorda och filmen håller vad den lovar. Abraham växer upp, lär sig döda vampyrer och blir vald till president. Allt i underbart 3D, som verkligen kommer till sin rätt. Vare sig det handlar om damm som singlar genom luften eller kaskader av blod är det klart och vackert. Några timmar efter filmen måste jag dock erkänna att jag inte minns många detaljer i handlingen, det som etsat sig fast i mitt minne är 3D effekterna. Och möjligen Dominic Cooper som Honest Abe's läromästare. Jag har inte läst boken filmen bygger på men det känns inte heller nödvändigt, jag tror inte att filmen utelämnat något viktigt.

På tal om Bergman...

På tal om Bergman så måste jag bara visa bilder av lite roliga filmaffischer jag hittat. Den svenska synden blev ju allmänt känd för världen i och med filmen Hon dansade en sommar från 1951 där Ulla Jacobsson i en ganska osyldig scen visar brösten. Utlänska distributörer av Bergmans filmer har spunnit vidare på det här temat. I USA fick Sommaren med Monika således titeln Monika – The Story of a Bad Girl, och filmaffischerna är nästan för bra för att vara sanna. Filmen lanserades med taglines som ”She´s 19 - and naughty but nice!”, “The devil controls her by radar!” och “Men wilt under the touch of her lips”.

Den där Monika gör man bäst i att akta sig för alltså…

Filmen är för övrigt baserad på Per Anders Fogelströms roman med samma namn. Jag har inte läst den och kommer inte att göra det heller. Eftersom jag var tvungen läste jag Mina drömmars stad av honom i högstadiet, och den gav inte direkt någon mersmak. Men om ni kände att Henning Nilssons och hans släkts eländiga liv i 1860-talets Stockholm intresserade er kanske det kunde vara något.

Är det inget för er kan jag rekommendera lite Bergmanrelaterad läsning av annat slag:

- Laterna magica är Ingmar Bergmans självbiografi från 1987. Även om man inte ska ta det som står i den som absolut sanning är det ändå fascinerande läsning.

- Fanny och Alexander av Ingmar Bergman ger ytterligare än dimension till hans mästerliga verk från 1982.

- Förändringen är Liv Ullmans självbiografi. Min favoritsyster fyndade den åt mig på Hemse marknad för några veckor sedan. Jag är inte odelat förtjust i självbiografier men den här verkar faktiskt riktigt lovande. Man får bland annat läsa om Fårötiden, relationen med Bergman och inspelningen av Persona.

- I Max von Sydow – från Det sjunde inseglet till Pelle Erövraren av Peter Cowie får vi följa Sydows karriär från Bergman till Hollywood. Måste-läsning i mitt tycke. Sydow var rätt het på sin tid, kolla bara in 27-årige Sydow som riddaren Antonius Block från just Det sjunde inseglet. Hot or what?!

- Och slutligen Paisley Livingstons Ingmar Bergman and the Rituals of Art där Livingston går igenom tematiken och stilen i flera av Bergmans filmer.

Happy reading!

Stina

Lite för hög igenkänningsfaktor för att det ska kännas riktigt bra

Maken av Gun-Britt Sandström publicerades första gången 1976. Den handlar om Martina och Gustav och deras virrvarr till kärleksförhållande. 70-talsvibbarna är härliga, men vore det inte för modet, tekniken och vissa mossiga gamla uttryck så skulle den vara svår att tidsbestämma. Människor och deras relationer tycks inte ha förändrat sig nämnvärt under de nästan 40 år som passerat sedan romanen skrevs. Samma frågor är aktuella nu som då.

Det är hög igenkänningsfaktor, faktiskt lite för hög för att det ska kännas riktigt bra. Varken Martina eller Gustav är nämligen särskilt sympatiska karaktärer. De är själviska, förvirrade och obeslutsamma. Efter några turer fram och tillbaka i förhållandet vill man bara be dem skärpa sig och bestämma hur de ska ha det. Jag vill ha honom, visst vill jag, jag vill bara inte att han ska ha mig, förklarar Martina vid ett tillfälle i boken.

Egentligen borde man ha tröttnat på det här paret och deras evinnerliga ältande innan romanen på över 500 sidor är utläst, men Sandström lyckas hålla intresset vid liv. Det är en pratig och dialogdriven berättelse. Martina och Gustav kan grotta ner sig i diskussioner som rör det mesta, inte sällan rätt underhållande sådana. Det är vardag och diskbänksrealism av ett bra slag, och det är en roman om kärlek som inte liknar någon annan kärleksroman jag läst. Personen som myntade uttrycket ”kärleken övervinner allt” borde ta och läsa den här romanen och sedan återkomma igen. För den här kärleken är småsint snarare än episk och storslagen. Den är inte större eller mindre än människorna som hyser den. Inte så konstigt då att den inte är särskilt vacker att betrakta från åskådarplats.

Stina

Bergmansommar

Svensk sommar, är den inte härlig!? Än så länge har den här sommaren inte bjudit på någon värme att tala om. Däremot en hel del regn och rusk och några riktigt häftiga åskoväder. Den lämnar en del övrigt att önska med andra ord. Under Kalles och min tripp till Fårö och Bergmanveckan i slutet på juni var dock vädret någorlunda hyfsat även om vi inte bjöds på det sedvanligt goda väder vi vant oss vid. För oss är Fårö annars förknippat med strålande sol, värme, salta bad, lata dagar, ångest och kanske en och annan dämon. Men att vara på Fårö är alltid speciellt, oavsett väder. Och våra dagar kanske inte var till bredden fyllda med sol och doft, men de var definitivt till brädden fyllda med kultur.

Enda dagen det var riktigt trist väder var vid måndagens invigning där Fårö visade sig från en av sina sämsta sidor med blåst och regn. Inte så kul när det är 7 kilometers väg att avverka till fots för att komma till färjan. Kalle var tvungen att avboka invigningen i sista stund för en hastigt påkommen jobbintervju, så det var stackars Johan som fick följa med mig och trotsa vädrets makter. Det var Johans första besök på Fårö dessutom. Man kan ju tycka att han borde ha fått ett bättre välkomnande.

Någon som kanske skulle varit mer nöjd med sommarens väder än jag är Ingmar Bergman. Det antyder i alla fall följande citat: ”Den svenska sommaren är för mig djupt lustbetonad. Särskilt juni månad, tiden vid midsommar. För mig är juli och augusti, halva augusti och särskilt juli oerhört plågsamma, när det är sol dag ut och dag in. Jag får fullständig hetta. I solljus får jag klaustrofobi och mina mardrömmar är alltid indränkta av ett våldsamt solljus. Jag hatar södern där jag är utsatt för konstant solbestrålning. Det skrämmer mig, en oavbrutet molnfri himmel, då tycker jag att jorden förgås på något sätt.”

Oavsett Bergmans åsikter om sommaren som himmel kontra helvete så spelar den lite av huvudrollen i flera av hans filmer, vilket redan titlarna ger en aning om: Sommaren med Monika, Sommarlek och Sommarnattens leende. I många fler än dessa tre ger Bergman en glimt av den svenska sommaren så som vi helst vill se den. Där finns de långa ljusa nätterna som aldrig tycks ta slut, havet och skärgården och en sorglöshet man inte kan hitta någon annan tid på året än just under de alltför korta sommarmånaderna.

Till hösten kommer livet och verkligheten ikapp, men låt oss inte tänka på det nu. Låt oss dröja kvar i Bergmansommaren ännu ett tag.

Än finns tid. Än kan allt hända.

Stina

Bilderna kommer från: http://ingmarbergman.se